Bibelundervisning av Zebastian Vidén
Jag har lite tankar som präglas av den speciella situation som församlingen befinner sig i. Samtidigt vill jag på något sätt försöka flytta vårt fokus. Det handlar om att söka Guds rike först. Att inte så mycket fokusera på vårt här och nu, men mer på vårt uppdrag, det som Jesus har kallat oss till.
Vi ska börja med en väldigt känd berättelse i Första Moseboken. Det handlar om Noa och floden. I kapitel 6 vers 13 står det så här:
– Då sade Gud till Noa: ”Jag har bestämt mig för att göra slut på allt levande, för jorden är full av våld på grund av dem. Se, jag ska förgöra dem tillsammans med jorden. Gör dig en ark av goferträ, inred den med kamrar och bestryk den med jordbeck både på insidan och utsidan. Så ska du göra arken.”
Jag ska inte läsa hela texten, men det här är en väldigt känd historia. Vi har hört den många gånger och vi vet att den symboliserar något väldigt speciellt för oss, nämligen frälsningen. Floden kom och arken räddade Noa och hans familj. Vi läser även i början av kapitel 7:
– Herren sade till Noa: ”Gå in i arken med hela din familj. Dig har jag nämligen funnit rättfärdig inför mig i detta släkte.”
Genom Jesus har vi vår rättfärdighet. Genom honom är det som vi kan komma in i frälsningsarken, genom hans blod som har renat oss. Hela världen runt omkring Noa förgicks. Vattnet kom och sköljde bort allting. Jag ska visa på en parallell med ett annat bibelord. Det kanske inte är en helt korrekt bild men jag ska iallafall göra ett försök för att komma fram till min slutsats.
Vi går till Matteus kapitel 8, där vi läser om en annan, betydligt mindre båt. Det är inte en världsvid översvämning som det handlar om här, men om en händelse på Genesarets sjö. Vi läser:
– Jesus steg i båten, och hans lärjungar följde med honom. Då blåste det upp till full storm på sjön så att vågorna slog upp över båten. Men han sov. De kom då fram och väckte honom och sade: ”Herre, rädda oss, vi går under!” Han sade till dem: ”Varför är ni rädda? Så lite tro ni har!” Sedan reste han sig och talade strängt till vindarna och sjön, och det blev alldeles stilla. Männen häpnade och sade: ”Vem är han? Till och med vindarna och sjön lyder ju honom!” (Matt 8:23-27)
Lärjungarna befann sig i båten med Jesus. Jesus frågade dem: Varför är ni rädda? Det är mänskligt. Jag skulle nog vara livrädd. Det är inget konstigt med det. De hade Jesus i båten och om vi ska dra parallellen till Noas ark så hade de frälsningen med sig. Sjön runt omkring dem stormade. Det var ingen lätt situation, men de befann sig i båten. Så kan det säkert vara för oss många gånger. Vi kan uppleva stormar som kommer, stormar som slår och det är väldigt lätt att då tappa modet och bli missmodig och inte se någon framtid. Hur ska det här gå nu? Hur ska det här fungera?
Men då är det så viktigt för oss att verkligen veta var vi har vårt ankare. Det logiska för en sjöman på den här tiden kanske hade varit att kasta ankare och ligga tryggt på något sätt. Men lärjungarna hade lämnat allting bakom sig. De hade lämnat stranden och befann sig mitt ute i havet utan fast mark under fötterna. De befann sig på främmande territorium. Människan är inte skapad för att leva i vatten, om du förstår hur jag tänker. De befann sig där ute på sjön och så är det med oss. Vi har lämnat våra liv i Jesu händer. Jesus kallade sina lärjungar, och vi kan läsa om hur de lämnade allt och följde honom. Så tror jag att det blir för varje lärjunge som har valt att följa Jesus. Han har lämnat all trygghet bakom sig. Han har gett sig ut på den här sjön.
Havet här symboliserar för mig den här världen. Det symboliserar på ett sätt allt som den här världen representerar. Men vi är inte kallade att stanna på havet. Gud har kallat oss för att vi ska till andra sidan. Vi kan läsa i Hebreerbrevet kapitel 6:
– När Gud gav löftet till Abraham svor han vid sig själv, eftersom han inte hade någon högre att svära vid. Han sade: Jag ska rikligt välsigna dig och rikligt föröka dig. Så fick Abraham efter tålmodig väntan vad Gud hade lovat. Människor svär vid den som är större än de själva, och eden blir en bekräftelse som gör slut på alla invändningar. När Gud ännu klarare ville visa för löftets arvingar hur orubbligt hans beslut är, bekräftade han det med en ed.
Så skulle vi, genom två orubbliga uttalanden, där Gud omöjligt kan ljuga, få en kraftig uppmuntran, vi som har sökt vår tillflykt i att hålla fast vid det hopp vi har framför oss. Detta hopp har vi som ett tryggt och säkert själens ankare som når innanför förhänget. Dit gick Jesus in och öppnade vägen för oss, när han blev överstepräst för evigt, på samma sätt som Melkisedek (Heb 6:13-20).
Vi har ett tryggt själens ankare, men det är inte förankrat i botten av Genesarets sjö, bildligt talat. Det är förankrat uppe i himlen.
Människor grips av ångest
Lukas 21:25-26:
”Tecken ska visa sig i solen och månen och stjärnorna, och på jorden ska folken gripas av ångest och stå rådlösa vid havets och vågornas dån. Människor ska tappa andan av skräck i väntan på det som ska drabba världen, för himlens makter ska skakas.”
Vi upplever oro, att det stormar runt omkring oss, men vi har ett fast själens ankare. Vi har någonting fast som står orubbligt genom alla tider. Men det finns människor som kommer att ”ge upp andan av skräck, gripas av ångest och stå rådlösa vid havets och vågornas dån”.
Det är de här människorna som vi är kallade att rädda, och det är vad jag önskar att vi ska se. Vi upplever stormen, vi upplever allt möjligt. Vi kanske inte vet hur vi ska klara morgondagen till slut, men vi har ett fast själens ankare. Vi har ett hopp. Det finns så många människor som behöver få det vi har fått och det är det som måste få bli fokus i hela vårt liv. I allt det vi gör, i varje beslut som vi fattar i våra liv, gäller det att ha med att människor ska räddas. Vi är kallade att vara människofiskare, att dra upp människorna i båten.
Jag är övertygad om att den här världen är på väg mot väldigt djupa kriser på olika sätt. Det är ingen speciell känsla jag har och jag vet inte när och hur, men vi vet det för att Guds ord säger så. Då är det så viktigt för oss att stå fasta på klippan Kristus. Våra strukturer som vi har byggt upp på olika sätt, vårt sätt att leva eller vad det vara må, allting sådant kan förgås och falla, men det är saker som ändå hör den här tiden till.
Vi har något större som har ett evigt värde, och det är det vi verkligen måste se. Sök Guds vilja och se till att det som är vårt riktmärke, det som vi fokuserar på här i tiden, inte blir det som vi själva bygger upp på olika sätt. Ha Jesus för blicken och det som han vill leda oss in i.
I Johannes evangelium 3:30 talar Johannes döparen om Jesus: ”Han måste bli större och jag mindre.” Det tror jag också är någonting som Gud vill med församlingen. Det är så lätt att vi förlitar oss på vår egen styrka, det som vi bygger upp, vår egen klipskhet på olika sätt. Tänk att istället få bli mindre och låta honom växa till, låta honom få bli allt i våra liv.
Paulus skriver till församlingen i Korint:
– Men denna skatt har vi i lerkärl, för att den väldiga kraften ska vara Guds och inte komma från oss. Vi är ständigt trängda men inte instängda, rådvilla men inte rådlösa, förföljda men inte övergivna, nerslagna men inte utslagna. Alltid bär vi Jesu död i vår kropp, för att också Jesu liv ska bli synligt i vår kropp. Vi som lever utlämnas ständigt åt döden för Jesu skull, för att också Jesu liv ska uppenbaras i vår dödliga kropp. Så verkar döden i oss, och livet i er. Men vi har samma trons Ande som i skriftordet: Jag tror, därför talar jag. Även vi tror, och därför talar vi. Vi vet ju att han som uppväckte Herren Jesus också ska uppväcka oss med Jesus och låta oss träda fram tillsammans med er. Allt sker för er skull, för att nåden ska nå allt fler och få tacksägelsen att flöda över till Guds ära (2 Kor 4:7-15).
I slutändan kommer allt det som har fört oss till himlen inte vara något som vi på något sätt har förtjänat eller lyckats i oss själva. Det kommer enbart att vara vad Jesus har gjort. Jag avslutar med en vers ur Uppenbarelseboken 21: ”Och jag såg en ny himmel och en ny jord. Den första himlen och den första jorden var borta,”. Vidare står det att ”havet fanns inte mer”. Den här världen går mot sitt slut. Den kommer inte att ha någon plats i evigheten, men vi har ett uppdrag här och nu syskon, att vara människofiskare. Dra människor upp och in i båten. Det måste bli vårt primära fokus i allt, och då handlar det inte om att vi ska överleva. Det handlar inte om att vi ska ha det så bra som möjligt, eller att vi på olika sätt ska lyckas här i världen. Det handlar om att lägga sitt liv som ett heloffer, att ge sitt liv till Gud och låta honom utföra sitt verk.