”Jesus Kristus är den samme i går, i dag så och i evighet”. Halleluja! ”Jag kan ej här förklara, hur ljuvlig Jesus är. Men där Han blir långt skönare än vad Han synts mig här.”
I början av september 1960 var första gången jag besökte ett möte i Örebro Fria församling. Mötet hölls i Svenska Frälsningsarméns lokal och verkade för mig mycket egendomligt. Det var ett så kallat jubelmöte. Jag var baptist och tillhörde då en annan församling i Örebro.
Med ett avfälligt hjärta tog jag plats på sista bänken tillsammans med några kamrater. Allteftersom mötet fortgick rös det i hela min varelse. Jag undrade vad detta egentligen var. De talade i tungor och prisade Gud så det dånade i lokalen. Jag blev givetvis rädd, eftersom jag var van vid någonting helt annat. Broder Imsens förkunnelse var jag då helt främmande för. Ett var jag dock vaken över, nämligen avfallet i Guds församling om man jämför med den första kristna bibliska församlingen. Efter att ha suttit på mötet, som varade två och en halv timme, vilket var väldigt långt för mig, som var van vid en mötestid på cirka en timme och tio minuter, gick jag ut och lovade mig själv att aldrig gå dit igen.
Men när nästa möte hölls var jag där igen. På ytan var jag hård som flinta och verkade föraktfull. Jag satt och nojsade och spelade tuff möte efter möte. Men inom mig var det som ett upprört hav och detta försökte jag dölja för mina kamrater.
Men så kom mitt livs största och mest betydelsefulla dag.
Det var den adertonde september 1960. Jag bevistade ett kvällsmöte i Folkets Hus A-sal, där jag satt som om det inte bekom mig det minsta vad som försiggick på estraden. Men så kom ett budskap i tungor med uttydning. Där blev jag avklädd. jag blev ställd vid ett vägskäl och hade att välja mellan liv och död. Jag kände, hur två makter kämpade inom mig, men jag beslöt mig för att gå ut. Jag tänkte, att jag är ju döpt och tillhör en kyrka. Och jag tror ju på Gud och lever så gott jag kan efter det lilla ljus jag har fått. Inte skall man väl bara sitta på möten hela sitt liv o.s.v.
Så försökte jag trösta mig själv med dessa tankar, trots att jag visste att jag ej var redo, för jag levde i synd. Mitt hjärta hade blivit förälskat i världens nöjen och jag var som helt förblindad. När min kamrat frågade, om Vi skulle gå fram, svarade jag ett nonchalant nej. Då reste sig min kamrat och gick fram och jag skulle gå ut. Men det var som om jag inte kunde ta ett steg bakåt.
Jag stod och vägde mellan liv eller död. Då kom bibelordet för mig. Upp. 3:15-16 ”Jag känner dina gärningar du är varken varm eller kall. Men nu när du är ljum och varken kall eller varm, skall jag utspy dig ur min mun”.
Detta grep mig så fruktansvärt så jag rusade fram till första bänken. Där blev ett slut på den farliga väg jag slagit in på. Jesus mötte med mitt längtande hjärta i nåderikt bönesvar. Ära Halleluja!
Sedan den dagen har jag fått uppleva, att detta att stå för Gud och kallas Guds barn, är underbart. Den femtonde november samma år döpte Jesus mig i Helig Ande och eld och det var just vad jag behövde. Det är en underbar kraft, som hjälpte och hjälper mig att gå segrande fram. Det är vad varje kristen idag behöver uppleva.
När jag nu, två år efter min omvändelse blickar tillbaka och ser vad Gud har gjort i mitt och många andras liv, kan jag inte annat än jubla högt och tacka Gud för att han är densamme som fordom. Han frälsar syndare, döper i Helig Ande, helar de sjuka, löser de bundna och sätter de förtryckta i frihet.
Nu är min önskan och bön till Gud att få vara ett ljus i mörkret och ett salt i förruttnelsen. Måtte Gud hjälpa mig därtill.
Han frälste mig helt halleluja, Det gamla är under hans blod, Och Golgata ström tvår mig vitare än snö,
Det gamla är under hans blod.
Margareta Seger