fbpx

En hedning delade evangeliet med mig

Broder Moti från Israel delar sitt vittnesbörd om hur han kom till tro

Jag vill här dela med er mitt vittnesbörd om hur jag kom till tro.
Jag växte upp i en judisk ortodox familj, som enda barnet, och jag hörde ytterst lite talas om Jesus. Det jag och mina kusiner fick veta om Jesus var att han var en dålig person och att han försökte stjäla alla judar. Det fick vi höra i skolan, på läger, och till och med i synagogan ibland.
I samtal med judar om Jesus, så var det första de tänkte på förintelsen, inkvisitionen, förfärliga saker och krig; sådant man säger om kristendomen. Det var i en sådan miljö jag växte upp.
 Om du någonsin kommer till Israel och talar till judar, till israeler om Jesus, ska jag  här ge en kort lektion i hebreiska: På hebreiska kallar vi troende Jesus för Yeshua. Yeshua på hebreiska betyder frälsning. Varje judiskt namn har en betydelse och israeler brukar kalla honom för Yeshu. Ni hör skillnaden mellan Yeshu och Yeshua? Yeshua betyder frälsning, och Yeshu betyder ”må hans namn utplånas ur våra minnen för evigt”. Så de flesta israeler idag, när de talar om Messias, så förbannar de frälsarens namn utan att veta om det. De flesta vet inte ens om att det inte är hans namn. Det var så jag växte upp. Jag hörde aldrig om den här mannen Jesus, men vi såg ibland de stora korsen i filmer, men relaterade då i regel till den katolska kyrkan – och som jag nämnde krig, inkvisition och förintelsen.
När jag var 18 år gammal gick jag med i IDF (Israel Defense Forces). Det var obligatoriskt för oss och jag arbetade i tre år i flygstyrkan. Efter dessa tre år bestämde jag mig för att resa till USA, till Kalifornien. Just då, den första veckan efter att jag avslutat min tjänst i armén, började det andra libanesiska kriget i norra Israel. Tre raketer föll ner på min gård – en mycket obehaglig upplevelse!
Jag packade min väska och gav mig av till Kalifornien. Där hittade jag ett jobb som försäljare av Dödahavsprodukter i ett stort köpcenter. Under ett år stod jag där och sålde dessa smink- och kosmetikaprodukter, men fick allteftersom en stark känsla av att jag måste tillbaka till det Heliga Landet.
Återigen packar jag mina saker och reser, men till Brooklyn i New York. Där finns ett stort samhälle av judar, och  många ser det därför som det andra Heliga Landet. Där i New York fick jag ett jobb på en restaurang. Om du känner till judiska traditioner så brukar judar för det mesta undvika allt som inte är judiskt, till exempel då det handlar om mat och traditioner. Så jag arbetade på ett kosher pizzaställe. På en kosherrestaurang blandar man inte kött och mejeriprodukter, och där serveras inte  gris eller skaldjur. Det var också så jag växte upp hemma; mina föräldrar separerade alltid kött och mejeriprodukter.
En situation där i New York som fick mig att reflektera, var då jag en dag såg en rabbi äta en bit pepperonipizza gjord av soja, så det var inte kött. Men det fick mig att börja fundera över mina traditioner. Idag vet jag, men då handlade det mycket om att våra tankar är det vi gör; våra gärningar och vårt arbete. Så när jag som i det här fallet såg en jude som var en rabbi äta en pepperonipizza, så ”ville han nog verkligen äta mejeriprodukter och kött tillsammans”.

Återigen började ett krig i Israel.
En man kom en dag in på restaurangen och bad om att få låna toaletten. Han frågade på en otroligt dålig hebreiska, så det han sa var att han ville gå till ”duschen”. Men jag förstod ju att han ville till toaletten, eftersom det i regel inte finns duschar på restauranger. När han kom ut sa han ”toda” vilket betyder tack. Och som en god israel, en god jude, var jag tvungen att korrigera hans felsägning och berätta att han faktiskt sa ”dusch” och inte ”toalett”. Då tittade han på mig och sa: ”Ah då förstår jag, för när jag var i Israel och ville gå på toaletten så fick jag alltid en handduk.”
Vi samtalade vidare och han noterade att jag hade den israeliska TV-kanalen på med nyheterna om hur den ena sidan bombade den andra, och tvärtom. Rory, som han hette, bad mig att lära honom hebreiska, och det gjorde jag, och efter två, tre lektioner blev vi alltmer nära vänner. Han berättade att han älskar Israel, och hur mycket han ville att hans familj en dag skulle få möjlighet att bo där. Jag tänkte att den här mannen är verkligen märklig. Jag berättade mer om mitt ursprung och om hur det hela tiden är ett nytt krig därhemma: ”Du bor i New York och kan göra vad du vill med ditt liv, ja du kan bokstavligen göra vad du vill i livet, men du vill flytta till det här landet i Mellanöstern?” Ja, svarade han, för jag älskar det judiska folket och och jag älskar Israel. Då fick jag veta att han var kristen. Detta var mitt första möte med en kristen. Han sa två ord till mig som värmde mitt hjärta: Love Israel. Genom nyheterna och media blir vi förföljda bara för att vi är israeler, så när vi hör hedningar säga att de älskar Israel och folket som bor där, judar och araber, värms våra hjärtan, för vi får inte ofta höra det.
Vid en promenad frågade jag Rory: ”Om du är en kristen, ska inte du då hata judarna för att vi dödade Jesus?” Han såg på mig och sa något som jag inte alls var redo för: ”Det var inte judarna som dödade Jesus. Det gjorde vi alla. Med våra synder dödade vi Jesus.”
När jag hörde detta kände jag mig verkligen som en syndare. För det första var jag i det här landet USA, i New York, och utan papper. Så jag jobbade egentligen mot staten, och blev betalad svart. För det andra ljög jag för rabbin att jag var ortodox jude när jag istället var extremt icke-religiös,  och såklart drack jag alkohol. Men jag försvarade mig: ”Jag är ingen dålig person. Jag har inte gjort något fel i mitt liv. Hur kan du kalla mig en syndare?” Så, utan att inse det avslöjade han mig och mina synder – för jag började försvara mig själv.
”Jag är också en syndare, jag behöver också Jesus i mitt liv”, sa Rory. Efter några minuter sa jag iallafall att jag aldrig kommer att tro på Jesus, eftersom jag inte tror på att han återuppstod. Och jag tror att den enda som faktiskt steg upp till himlen var Abraham. Rory plockade då fram sin bibel och öppnade Andra Konungaboken och kunde där visa mig att den enda som steg upp till himlen var Elias.”Det här är inte min bibel, det är din bibel och den är engelsk. Det här är inte på hebreiska”, kontrade jag, varpå min vän uppmanade mig att läsa i min egen bibel för att undersöka saken.  Insåg ju då att jag ingen hade, så jag kontaktade min far och bad honom skicka en bibel till mig. Då jag efter två veckor fick den läste jag, och gissa vad? Det var Elias!
Jag tog min telefon och började sms:a Rory: Du vann, men jag kommer aldrig bli en kristen.

Den här hedningen Rory gjorde faktiskt något som var bibliskt – han gjorde mig avundsjuk och fick mig att söka i mina rötter; fick mig att öppna bibeln och läsa. I Romarbrevet står det att det är ert jobb att göra oss avundsjuka, för att visa hur mycket Gud älskar oss, så att vi kan dela hans kärlek vidare.
Jag började läsa min bibel, och jag läste Jesaja 53 för första gången. Jag var chockad över att karaktären i det här kapitlet så liknade Jesus. Några veckor senare bjöds jag till en synagoga av en vän, men hon berättade inte att hon var jude som trodde på Jesus. Jag kommer ihåg hur jag gick till synagogan, en messiansk kyrka och jag satt där bland folket och såg mig omkring. Där fanns en  Israelisk flagga, lejonet av Juda stam, och alla dessa symboler. Jag ser att män och kvinnor sitter tillsammans: Oj, det här måste vara en reformerad synagoga, tänkte jag. Sånt här ser man inte i Israel i deras ortodoxa synagogor. Män och kvinnor tillsammans i samma rum!
Efter några minuter reser sig rabbin upp, lyfter sina händer och säger: ”Yeshua, välsigna oss!” Jag viskade till min vän som satt bredvid: ”Psst! Vem är Yeshua?” Och hon såg på mig och sa att det är Jesus.
Jag är från Marocko, och det är några få saker ni måste lära er om oss marockaner. För det första är vår mat fantastisk. För det andra har vi ett väldigt hett temperament. Så så fort jag hörde henne säga att det var Jesus ställde jag mig upp mitt i mötet och började skrika på henne: ”Du sa att du var jude! Du sa att detta var en synagoga!” Mötet stannar av och alla tittar på mig. Min vän var en Ashkenazer-tjej. Ashkenazer är judar som kommer från bland annat Danmark och Ryssland. Hon blev röd som en tomat och började sjunka djupt ner i sin stol och sa: ”Slappna av, okej?” Jag såg mig omkring, och såg hur alla tittade på mig. Jag satte mig ner och sa att så fort mötet är slut så ska jag lämna den här platsen och aldrig komma tillbaka.
Strax därefter började alla sjunga lovsånger. Jag vet inte om ni känner till messianiska sånger, men det finns en man som heter Marty Goetz. Han gör messiansk musik. Samtidigt som han sjunger  delar han också evangeliet och sitt vittnesbörd. De sjöng sånger tillsammans och alla lyfte sina händer och – även jag lyfte mina händer och började sjunga. Min vän trodde att jag blivit galen. För några minuter sedan betedde jag mig helt annorlunda. Det är det som händer när Gud rör dig, han förändrar dig helt.
Så fort jag kom ut från mötet fick jag ett Nya testamentet. Jag började läsa och jag började älska Jesus. Jag såg i ordet en man som kämpade för de fattiga, som kämpade för rättvisa, som kämpade för människor som samhället inte ville ta hand om. Men det absolut viktigaste han kämpade emot var religion. Jag kom ihåg hur min pappa satt hemma och läste Toran och försökte behaga Gud genom gärningar. Men han visste aldrig om han hade en plats i himlen. Så han gjorde vad han kunde för att nå den platsen.
Jesus sa: ”Jag är vägen, sanningen och livet.” Det var det! Jag var chockad. Hur kunde folk hålla det hemligt för mig?  Jag började läsa både Nya och Gamla testametet, och jag kontaktade en hemsida som heter iGod, en israelisk hemsida, för jag hade så många frågor.

Efter ett par månader kom mina föräldrar och besökte mig i New York. Det var under påsken och de kom för att fira högtiden med mig. Min pappa var där en hel vecka, och min mamma var där ytterligare två veckor. Jag berättade för henne att jag träffade de där judarna som tror att Jesus är Messias, och att jag höll på att undersöka saken. Då började hon att gråta: ”Du vet inte vad du gör! Din familj kommer att stöta bort dig. Dina vänner kommer inte att prata med dig. Varför gör du det här?” Vi började diskutera häftigt och hon packade sina saker och åkte. Hon skulle egentligen stanna en vecka till, men hon åkte. Jag kommer ihåg den dagen tydligt, när jag i princip sparkade ut min mamma från mitt hem.
Nästa morgon stod jag återigen på det fullpackade morgontåget på väg till jobbet på Manhattan. Ingenstans att sitta. Om man hittar någonstans att sitta har man väldig tur, och denna morgon  hittade jag en. Jag slöt mina ögon och sa: ”Gud, om du verkligen är där, så ska jag följa dig. Jag ska göra allt som jag behöver göra. Men om inte, så snälla ta bort de här människorna jag lärt känna ur mitt liv, då vill jag inte se dem mer.” Strax därefter kände jag hur jag fick en stor kram. Det kändes som att min far var där med mig på tåget och gav mig en stor kram. Min kropp började skaka. Det första jag gjorde var att öppna mina ögon, för jag ville inte att någon hemlös skulle krama mig där på tunnelbanetåget. Sådant händer. Men det var ingen.
Direkt från tåget gick jag till jobbet på pizzerian. Jag ville nu vara helt ensam och skyndade ner i källaren där restaurangköket låg. Gick in i kylrummet och ringde där till en vän som jobbade med ”Jews for Jesus” och delade med henne allt som nu låg på mitt hjärta. Hur jag försökte prata med mina föräldrar, att jag sparkade ut min mamma från lägenheten. Vi började båda gråta i telefonen och hon  frågade om hon kunde få be för mig, och jag sa ja tack. Där är jag, i Brooklyn i en liten pizzeria, och tar emot Herren i ett kylrum. Efter det trodde jag att mitt liv skulle komma att bli så mycket bättre. Jag var säker på att jag skulle hitta en amerikansk blond kvinna, och att jag skulle bo i någon av New Yorks förorter, gå till kyrkan varje söndag och ha två blonda barn. En blond hund också kanske … Men under ett helt år förföljde mina vänner mig: ”Du är med Hitler! Du är inte judisk mer! Du utsätter dina föräldrar för så mycket smärta!” Min pappa fick reda på min tro på Jesus och han talade inte med mig på ett år. Det kändes faktiskt som att någon dog i min familj. Men så läste jag i bibeln en vers från Ordspråksboken, och den kom att förändra allt i mitt liv.
”… för de ärliga får bo i landet och de hederliga stanna där. Men de gudlösa ska utrotas ur landet, de trolösa ryckas bort därifrån” (Ords 2:21-22).

Jag packade ännu en gång mina väskor. Men den här gången åkte jag tillbaka till det riktiga Heliga Landet. Jag kommer fortfarande ihåg när jag landade i Tel Aviv och båda mina föräldrar var där, och min far gav mig en kram. Han gav mig en så stor kram som påminde mig om kramen jag fick på tunnelbanan. Han sa att ”jag accepterar dig som du är, men dela inte din tro med någon”. Jag sa okej … men en månad senare började jag jobba för ”Jews for Jesus”. Jag delade traktater på gatorna, talade med människor och jag började på en bibelskola. Ja, jag började arbeta på bibelskolan, och det är den bibelskolan som är här nu.
Vi spelar in videos där vi svarar på judiska motargument mot Jesus. De första videorna vi gjorde var ungefär 50 stycken, och de blev virala. Idag, efter att jag jobbat på bibelskolan i fem år, har de videorna blivit sedda mer än 28 miljoner gånger i Israel – i ett land med 8 miljoner människor. När vi är ute på gatorna känner folk igen oss. De ser oss och säger: ”Hej, du är killen i videon!” Vi vet dock aldrig vad vi ska förvänta oss, en örfil eller tacksamhet. Men det jag kan säga är att alla människor vi träffat på gatorna i Israel har alltid uppmuntrat oss att fortsätta göra det vi gör. Det handlar om att Jesus tidigare knappt nämnts alls i Israel. Idag nämns han! Och det är för att en hedning delade evangeliet med mig. Och han var inte rädd för att göra det.