Ett välbehagligt offer inför Gud

Undervisning av Tage Johansson

Det hebreiska ordet för altare betyder slaktbord eller slaktbänk. Altaret hade alltid en central plats i patriarkernas liv, så också i tabernaklet och i templet. Guds syfte med altaret var att människan skulle kunna anförtro sig åt honom genom att ge sitt offer enligt vad som beskrivs i första kapitlet, 3:e Mosebok. Det handlar om att gå honom till mötes, för att hans frälsningsplan skall bli tillgänglig för oss.Gud har ett tvåsidigt syfte med vårt offer. För det första att när offret var framburet åt prästen, begynte en renings- och avskiljningsprocess att äga rum. Men låt oss följa händelseförloppet från början.Först handlar det om ett frivilligt offer. ”Om någon vill…” Den frågan ställer Gud till den som har passerat ingången till tabernaklet. Hela Guds frälsningsplan är ju rikt illustrerad i tabernaklet. Det fanns bara en möjlighet att komma in, det fanns bara en port eller dörr.Jesus sa: ”Jag är dörren.” Det första föremålet man mötte efter att ha passerat genom dörren var kopparaltaret på förgården. Där frambars de olika offren. Det fanns offer som bland annat pekade fram på Kristi synd- och skuldoffer, som var villkorsbestämda offer av Gud. Men förutom att Kristus var dessa olika offer, så talar Guds Ord om offer som kan frambäras av oss själva. Paulus uppmanar i Rom. 12:1 att vi skall frambära våra kroppar åt Gud som ett levande, heligt och Gud välbehagligt offer, så att vi kan utföra en andlig tempeltjänst.Det heter i tredje Mosebok. ”Om någon vill…” Se på det offer som beskrivs i 3 Mos. 1:14, när man offrade en fågel. Här kan vi tydligt förstå hur Gud går tillväga när han gör någon till en gudsmänniska, som Paulus uttrycker det i 1 Tim. 6:11 och 2 Tim. 3:17.
När nu ett brännoffer av fågel skulle bäras fram till prästen skulle den genomgå en nödvändig behandling, för att den skulle bli ett brännoffer, ett eldsoffer till en välbehaglig lukt för Herren.Det första steget sker från den som skall frambära sitt offer. Ett initiativ genom en fri vilja. Offret skulle vara utan lyte; ”ett felfritt djur”, eller, som det heter i Rom. 12, frambära ett levande, heligt offer. Det handlar inte om att uppnå en viss grad av helgelse, om hur mycket Kristus är synliggjord i våra liv. Det handlar om att mitt offer inte skall vara involverat i det som tillhör denna världen. Inte en klöv skulle lämnas kvar när Israels folk drog ut från Egypten. Det gäller att låta sig frälsas från ett ont och perverst släkte.Det är ett stort och viktigt beslut som människan tar, när ett felfritt offer bäres fram, ett offer som behagar Gud. Jesus var ej nöjd med den fromme, rike ynglingens offer. Inte heller behagade honom den som först ville gå bort och begrava sin fader, eller den som hade satt sin hand till plogen och sedan såg sig tillbaka. De var ej skickade för Guds rike. Men Jesus hade stor glädje och nytta av dem som likt Levi stod upp, lämnade allt och följde honom.Vi är nu framme vid då offret skall överlämnas till prästen. Här ligger möjligheten fortfarande i givarens hand att fullfölja sin handling. Det kan liksom för Abraham vara en tung väg att gå med offret till Moria berg. Många har i en förtätad väckelseatmosfär hängivet sjungit ”Jag ger dig allt, jag ger dig allt Och går den väg, som du befallt…”, men då handlingen skulle förverkligas, har modet svikit.När nu offret väl var överlämnat, började prästens hantering. Det är ingen hemlighet att när Gud får fria händer att arbeta med oss, kan han göra en gudsmänniska av den som ingenting är.Prästen vrider huvudet av fågeln som skall förbrännas på altaret. Det första Gud måste ta itu med är människans tankar. Jesus sa till Petrus: ”Dina tankar är icke Guds tankar.” Vad mer är, han lägger det på altaret, där Guds eld finns, som bränner bort det som rör sig på den mänskliga nivån och höjer oss till Guds nivå, där Kristus är vårt huvud. Vidare skulle blodet utkramas på altarets vägg. I blodet är livet. Att mista är att finna livet. Den som mister sitt liv, han skall finna det. Matt. 10:39.”…och dricker mitt blod…” Det handlar om livsöverföring.Prästen tar också ut orenligheten i krävan och kastar den på askhögen. Krävan är en förvaringsplats. Människans själviskhet och egoism och allt vad det kan åstadkomma, måste skiljas ifrån oss, om offret skall bli välbehagligt för Gud.Till sist fläker prästen upp fågeln vid vingarna, dock utan att frånskilja dessa. Vingarnas behandling var en väsentlig åtgärd som utfördes på offret. Vingarna står för de möjligheter som fågeln förfogade över att röra sig fritt efter sina instinkter och önskningar.Jag vill åter igen betona till sist att den behandling offret genomgick hade två syften. Dels att frånskilja det som var orent och förädla det som lades på altaret.Vi är kallade att överlämna oss åt prästen. Att själva lägga oss på altaret, fungerar inte. Vi kommer snart att vara nere, lika fort som vi kom upp. Gå till honom som allt förmår!

Föregående inlägg 1800-talsbabtisternas kamp med frågan om en kyrklig vigsel
Nästa inlägg Jesus är LIVET!

Relaterade inlägg

Subscribe
Notify of
guest
0 Comments
Inline Feedbacks
View all comments
0
Would love your thoughts, please comment.x
()
x