Behoven finns överallt, och vi räcker inte till för alla, men vi fortsätter att arbeta och alltid göra det vi kan, även om det är litet. Jesus räckte ut sin hand till den fattige och betryckte, och vi, som hans efterföljare, vill göra detsamma.
För snart tre år sedan gjorde läkare en utvärdering, där man meddelade Yefreys mor, Andrea, att hennes son tyvärr inte skulle komma att leva längre än högst ett år till. Hans lungor var alldeles för förstörda, och hans hjärta skulle inte orka längre än så. Tiden har gått, och Yefrey är fortfarande vid liv. Hans kroniska lungsjukdom har dock satt starka spår, och han vistas nu heltid på sjukhus, då han är helt beroende av dess utrustning för sin överlevnad.
Det är ett liv i sjukdom. Ett liv med ständig ovetskap om morgondagen, om framtiden. Ett liv på sjukhus, med stora smärtor och utan möjlighet att kunna leva under normala förhållanden. Yefrey är nu elva år gammal, och väl medveten om sin mänskligt sett hopplösa och omöjliga situation, men trots detta är han det mest positiva barn jag träffat. Han ser alltid hoppfullt framåt, vad som än händer, och litar på Gud. Då han tillbringat så mycket tid på barnsjukhuset, har alla som arbetar där, både sköterskor och läkare, lärt känna honom, och han älskar att sjunga och vittna för alla han träffar; både personal och patienter.
Under bakomliggande julhelg blev hans situation väldigt kritisk. Han blev akut mycket allvarligt
dålig, och man fick ta honom till intensivvårdsavdelningen, där man först meddelade att han troligtvis inte skulle överleva. Syskonen här i Santo Domingo, och även i Sverige, fick snabbt beskedet, och många bad för honom, under hans svåra tillstånd. Som så många gånger förut, tog sig Yefrey igenom detta också. Läkarna förstår inte hur, men än en gång lyckades han överleva. Han berättade sedan för oss om en dröm han hade haft under sitt mest kritiska tillstånd:
-Jag träffade en man som hade två vargar. Jag blev väldigt rädd, för vargarna ville mig illa. Men mannen sa till mig att jag inte skulle vara rädd – att de inte skulle gör mig någon skada längre. Sedan tog han med mig till ett stort hus där det bodde en kung. Mannen sa till kungen: ”Här har jag tagit med pojken till dig, och överlämnar honom nu till dig”. Men kungen svarade: ”Nej. Inte än. Än är hans tid inte kommen”.
Yefrey berättade att i samma stund hade han vaknat, och hade berättat för läkaren om sin dröm. Hela sjukhuset talar om hans starka tro och om det Gud gör med honom, och hans liv och situation är ett stort vittnesbörd för alla som han kommer i kontakt med.
För en tid sedan fick vi lära känna ett par tvillingbebisar, elva månader gamla, som är hiv-smittade. De bor i Palavé, och historien kring deras födelse och liv är tragisk. Det är genom Esther, en nyfrälst kvinna i församlingen i Palavé, som vi fått kontakt med dem. Mamman till barnen, har AIDS, och övergav dem vid födseln, och pappan, också han med AIDS, vill inte veta av dem. Just nu bor båda barnen, en flicka och en pojke, hos en faster. Båda två har starka symptom som kan vara början till AIDS. Släktingarna är fattiga, har stora familjer att försörja redan och har inga möjligheter att på tillfredsställande sätt ta hand om barnen.
Esther, arbetslös och änka sedan fem månader tillbaka och med två egna barn, har tagit på sig ansvaret för tvillingarna, som egentligen skulle lämnas till barnhem. Dessutom har Esther helt nyligen tagit sig an en fyra månaders flicka som övergivits av sin prostituerade mamma. Vi vill nu göra allt vi kan för att hjälpa de här barnen och ska i dagarna få dem undersökta av läkare och hjälpa dem att få vård.
Vi är i Sverige vana vid vårt sociala skyddsnät, vid våra rättigheter till vård och till social hjälp. Men här i Dominikanska Republiken finns inget sådant, och har man ett allvarligt sjukt barn, är man helt beroende av att ha det bra ekonomiskt ställt för att kunna ge barnet den vård och medicinering som det behöver. De båda tvillingarna är bara ett exempel bland många, på hur hopplös en situation kan se ut om man har oturen att födas i fattigdom och i ett samhälle där inga mänskliga rättigheter erbjuds.
Palavé är ett område vi valt att arbeta i, då vi sett att behoven är stora. I ett gammalt batey-område som detta, är mer än åttio procent av befolkningen haitier. De allra flesta är mycket fattiga och utstötta av övriga samhället. Många lever utan födelseattester och andra dokument och lever i ett ständigt sökande efter ett tryggt liv och en dräglig tillvaro. Ett av våra prioriterande arbeten här ute är de regelbundna läkarmottagningar som vi anordnar varannan vecka, där vår syster och läkare Doris Díaz alltid medverkar. Där kan vi tillhandahålla mediciner till bland andra de äldre haitier som lider av högt blodtryck och andra sjukdomar. Att leva i fattigdom innebär ofta att inte alltid kunna hålla en god hygien, att inte ha tillgång till exempelvis rent vatten och att kanske inte alltid ha mat varje dag. Ofta har man en dålig kost på grund av bristande kunskaper om näringsrik mat. Som ett resultat av detta kommer också många barn till mottagningarna, där vitaminbrist är den mest framträdande åkomman.
Behoven finns överallt, och vi räcker inte till för alla, men vi fortsätter att arbeta och alltid göra det vi kan, även om det är litet. Jesus räckte ut sin hand till den fattige och betryckte, och vi, som hans efterföljare, vill göra detsamma. Evangelium är praktiskt, och genom den hjälp vi kan ge människor, rent socialt, når vi också fram till dem med budskapet om frälsning. Jesus är den ende i vilken vi alltid kan finna frid i alla livets svåra och ibland omöjliga situationer. Han kan ge den mest betryckta människan tröst och hopp.
PRESSTOPP
Efter denna tidnings pressläggning har Yefrey fått hembud. Han har nu flyttat hem till Jesus, kungen han så påtagligt drömde om en kort tid innan sin död.