Text: Berno Vidén
Det var mycket väsen omkring maranataväckelsen på 60-talet. Budskapet som förkunnades var angeläget och blev en väckarklocka för många kristna som satt fast i sina samfunds traditioner. Att väckelsen kom att bära namnet Maranata vittnar om vad som ansågs centralt och viktigt att ropa ut över Sveriges bygder, nämligen budskapet om att Jesus kommer snart! Samtidigt som stora väckelsekampanjer arrangerades på olika platser där lokalerna fylldes till bristningsgränsen så var det jämförelsevis ett fåtal som verkligen sökte en förändring på djupet av sitt kristna liv. Den gemenskap kring bibelstudier och bön, som är så avgörande för en församlings uppbyggnad, samlade långt färre deltagare. Allteftersom tiden gick utkristalliserades en skara som ville något mera än att bara bedriva mötesverksamhet. En inre längtan växte fram som så småningom kom att leda till att flera församlingsknutna Storfamiljer växte upp inom maranatarörelsen. Drivkraften var en längtan att se ett nytestamentligt församlingsliv förverkligat i vardagen, ett församlingsliv i funktion. Många gjorde uppbrott från en tillvaro med ordnad ekonomi och social trygghet, och överlät med full förtröstan sin tid, sina krafter och sina medel till Guds verk.
Dessa radikala steg prövades, och även så den övertygelse och tro som manat så många maranatavänner att ta steg för att närma sig den mönsterbild Guds ord beskriver. Tron prövas. Finns det tillräcklig motivation för att leva i ett ständigt uppbrott, med en mänskligt sett oviss framtid? Frågan kan förmodligen inte finna något annat svar än i det hopp som med nödvändighet måste vara nära knutet till alla steg vi tar på trons väg, nämligen att leva i Jesu snara tillkommelse.
Det är lätt att fångas upp av stundens inspiration, bryta upp för att exempelvis flytta in i en storfamilj, en kommunitet, inom församlingen. Men storfamiljen i sig är absolut inget mål. Den är endast ett medel för att med sitt liv kunna leva målinriktat utan att förlora fokus. Man kan bo och leva mitt i en storfamilj eller tillbringa mycket tid i en församlingsgemenskap utan att fördenskull ha ett fast mål. Kanske falla till ro i en ekonomisk och social trygghet mitt i gemenskapen, den gemenskap som skulle präglas av ständig beredskap i väntan på uppbrottssignalen. Församlingens mål är det himmelska hoppet, det nya Jerusalem. Församlingen väntar Jesus tillbaka i vilket ögonblick som helst och anpassar sålunda sitt liv och sin verksamhet därefter. Det handlar om att älska Jesus och hans tillkommelse mer än något annat här på jorden.
Maranataförsamlingen i Stockholm har flera gånger under sin mer än 60-åriga historia tagit nya steg. Det har ständigt handlat om att bevaras vital och aktiv i kampen mot ett andligt avfall som utbreder sig i vårt land. För varje tid har metoderna varit olika men målet har hela tiden varit detsamma, att ropa ut budskapet om att Jesus kommer! Dels har kampen handlat om att med kraft gå emot de sodomskrafter som släppts lösa där pervers livsstil och andra handlingar och levnadsmönster glorifieras och normailseras, och dels har det handlat om att avslöja falskheten och bedrägeriet i samfundens ekumeniska strävanden. Det har varit kamp för orättfärdighetens offer, mot legaliserad abort, mot staten som langare genom Systembolagens orättfärdiga handel med tusentals medborgare som offer årligen. Maranataförsamlingen har också vägrat bygga kyrkor och tempel på de platser man arbetat, även det baserat på en övertygelse i Guds ord om att Gud inte bor i tempel gjorda med människohänder. Tempelbyggandet i sig leder till att man slår ner sina pålar djupt i samhället för att så småningom fastna i ett inomvärldsligt synsätt och engagemang. Församlingen och staten representerar två helt skilda världar och värden. Samfund och församlingar som i sin relation till staten gjort sig ekonomiskt beroende har så småningom förvandlats till inget mindre än inomvärldsliga samhälleliga serviceorgan, utan vision och möjlighet att presentera ett frälsande evangelium som gäller hela människan, ett hoppets evangelium till en syndig samtid.
Vad innebär det att leva i ett ständigt uppbrott? Jesus sa till sina lärjungar att de skulle följa honom, vart han än gick. Han hade inte ens en fast plats där han kunde undervisa folket och han undvek templet utom vid några få tillfällen. Däremot förkunnade han utefter vägen, i hemmen, på berget och vid sjön. Överallt där Jesus gick fram församlade sig också folket. Vi däremot har en förmåga att vilja bygga in oss i verksamheter som sedan blir svåra att ta sig loss ur. Verksamheten blir det centrala och då maningen når oss om att ta nya steg, att göra nya uppbrott för nya platser, så slår vi oss istället till ro med de medel Gud gett för en viss avgränsad tid. Men kom ihåg: Jesus går inte att bygga in i våra mönster och ideal för att upprätthålla en fin verksamhet. Det gäller att vara lyhörd för vad Guds ande har att förmedla för varje ny tid. För att tillägna sig det budskapet krävs att församlingen är där Jesus är, tillsammans med honom utanför lägret, utanför stadsporten. Denna lyhördhet för Guds väg med församlingen i varje ny tid, är en avgörande detalj för att kunna leva och fungera i ett rätt förhållande till hans tillkommelse.
Att ta nya steg på trons väg är något pågående som varar hela livet. Under tiden som vandringen varar uppnår vi delmål som bör ses som medel för att slutligen nå fram till församlingens definitiva mål. Lot drog ut tillsammans med Abraham och bar även han på en vision. Väl framme i landet som Abraham så trosvisst talat om materialiserades Lots vision och han började att bearbeta staden Sodom och det grönskande området på slätten. Tanken var att genom sitt inflytande bland stadens män vid porten söka reformera Sodom till att omfatta Guds rike i tiden. Vad han missade var att äga den närhet till Gud som är förutsättningen för att kunna bli så uppfylld av honom att man ser bortom all den attraktion och rikedom den här världen har att erbjuda. Sodom var ett tillhåll för denna världens furste och Jesus deklarerar att det i hans eget liv inte finns något som hör denne furste till. Välsignelsen som Gud ger sitt folk kommer till uttryck i Jesu bergspredikan, där salighet från Gud tillägnas dem som lever med ett sinne som är vänt till det som är därovan.
Trots de rika löften Gud gav Abraham om att av honom göra ett stort folk så fortsatte han att leva i tält med sin familj. Främlingsskapet i den här världen var så påtagligt att det inte fanns någon möjlighet att på någon plats slå sig till ro. Tältet bör vara ett betydelsefullt signum för den kristna församlingen av idag. Att leva i ett sådant uppbrott är hälsosamt på fler än ett sätt även om det kostar ett högt pris. Har du slagit fast dina pålar för djupt här i tiden kommer det vara svårt för dig att vara redo då den slutliga uppbrottssignalen ljuder, då vi ska lyftas upp, honom till mötes.
Saligheten Jesus utlovar i bergspredikan riktar sig till de fattiga, de som sörja, de saktmodiga, de som lida förföljelse för Jesu namns skull; ty eder lön är stor i himmelen. Vi närmar oss med hast tiden för Antikrists framträdande, då han först träder fram som en fredsapostel som värnar om jordens alla nationer och dess miljö. Den falska freden kommer dock snart att bytas ut i ett totalt kaos och jorden träder in i en tid av ursinningslös förföljelse mot alla som sätter sig upp mot Antikrists styre. Men församlingen av idag bär på ett hoppets budskap. Fortfarande gäller den nådatid Gud givit. Församlingen väntar nämligen på den himmelske Kristus som idag eller imorgon eller inom en snar framtid kommer för att hämta hem sin dyrt köpta brud, den brud som älskar Jesu tillkommelse framför allt här i tiden. Tillhör du den skaran?