Utdrag ur Jan Egil Hafsahls på norska nyutkomna studiebok ”Menigheten – Kristi hemmelighet”, utgiven på förlaget Pilgrimen.
Guds rike är nära förknippat med Guds ära och makt.
– Ty riket är ditt, och makten och äran i evighet. (Matt 6:13)
– Åt honom gavs makt och ära och rike. (Dan 7:14)
Att utbreda Guds rike är att
– …gå in i den starkes hus och plundra honom på vad han äger… och plundra hans hus. (Matt 12:29)
Att utbreda Guds rike är att driva främmande härar på flykt.
– …om det är med Guds Ande jag driver ut de onda andarna, då har Guds rike kommit till er. (Matt 12:28)
Att utbreda Guds rike är att ge Jesus ära och makt i våra liv. Guds rike är evangeliets centrum – ja, riket är evangeliet:
– Men han sade till dem: Också för de andra städerna måste jag predika evangeliet om Guds rike. Det är därför jag har blivit sänd. (Luk 4:43)
Jesu första predikan är inte ett samtal kring ett teologiskt studium, ett socialt engagemang, en karismatisk upplevelse, och inte heller en maning till politiskt uppror eller klasskamp. Han kallar oss till Guds rike.
– Från den tiden började Jesus predika och säga: Omvänd er, ty himmelriket är nu här. (Matt 4:17)
Jesus förklarar för oss att dörren in till riket heter omvändelse – ”metanoía” – och innebär en fullständig och radikal förvandling av hjärta och sinne, vilket i sin tur förbereder oss att ta del av den nya ordning som gudsriket skapar.
Bibeln säger oss då Jesus kallade en grupp människor till efterföljelse, att ”genast lämnade de näten och följde honom”. (Mark 1:18)
Från nu, och fram till församlingens födelse på pingstdagen, driver livet i riket de troende till gemenskap, en gemenskap där de helhjärtat delar allt.
Lärjungarna hade oåterkalleligt av Jesus blivit ledda in på en ny väg, där ingenting aldrig mer var som tidigare. På hans befallning var de samlade i Jerusalem, där de i den Övre salen väntade på den utlovade Helige Ande.
– De höll troget fast vid apostlarnas lära och gemenskapen, vid brödsbrytelsen och bönerna. Och fruktan kom över alla, och många under och tecken gjordes genom apostlarna. Alla troende var tillsammans och hade allting gemensamt. De sålde sina egendomar och allt vad de ägde och delade ut till alla, efter vad var och en behövde. Varje dag var de endräktigt tillsammans i templet, och i hemmen bröt de bröd och höll måltid med varandra i jublande, innerlig glädje. De prisade Gud och var omtyckta av allt folket. Och Herren ökade var dag skaran med dem som blev frälsta. (Apg 2:42-47)
Gemenskapen, som vi ser den i den urkristna församlingen, var inte ett fruktlöst experiment som hastigt upphörde efter de första veckornas upplevelserus. Däremot var det ett liv i total utjämning som kom att bli ett signum för den levande Gudens församling.
Allför ofta slutar vår undervisning om pingsten med en diskussion om tungotal och karismatiska manifestationer – och så missar vi det liv och den gemenskap Anden skapar bland de troende.
I Nya testamentet finns det en grundläggande koppling mellan visionen om rikets nya livsstil och gemenskapen i Kristi kropp, som ett synligt uttryck för denna livsstil.
Det råder ett absolut motsatsförhållande mellan Gudsrikets karaktär, uppfattning och uttryckssätt – och världens tankesätt och strukturer.
Det nya rikets ordning
Församlingen representerar det nya rikets ordning mitt i en destruktiv och orättfärdig värld. Där utgör hon ett centrum för en motståndskamp som i Bibeln kallas för ”den goda kampen”.
Det största fel vi som församling kan begå är inte vår brist på att fördöma världens missförhållanden och negativa strukturer, utan det är bristen på att leva ut och förverkliga det gudsrike församlingen är kallad att representera – en helande gemenskap för vårt eget och andras oharmoniska och självcentrerade liv.
Församlingens liv och gemenskap är revolutionerande i den meningen att de tar sikte på att frigöra män och kvinnor från deras beroende av tidens härskande institutioner, maktcentra och avguderi. Församlingen representerar helt andra sociala värden – och utmanar därför det grepp det sociala systemet har över människors liv.
Det går inte att neka till att överklassen, institutioner och statlig byråkrati alltmer styr och formar våra liv.
Makteliten inom barnomsorg, skola och utbildning, arbets- och familjeliv, ekonomi, teknologi, hälsa och äldrevård, fattar beslut efter beslut högt över våra huvuden; beslut som vi i demokratins och solidaritetens namn förväntas underkasta oss. Samtidigt utvecklas sofistikerade och skrämmande metoder för belöning och straff.
Folket har frånsagt sig rätten att fatta beslut och avgöranden till makteliten – i utbyte mot färdiga paket i form av komfort, säkerhet och bekvämlighet – vilken i sin tur framställer sina långtgående krav på ett sådant sätt att vi ska tro att de representerar våra egna uppfattningar. Vi deltar frivilligt i vårt eget förtryck.
Makten måste brytas
Makten måste brytas genom att människorna vägrar att anpassa sig till denna tvingande lydnad, genom att hålla tillbaka sin lojalitet och sitt stöd och genom att sluta att rätta sig efter maktelitens alla krav.
Befrielse, omvändelse och förändrade mål är möjliga bara om människorna får se ett fungerande alternativ.
Alternativet är Guds församling.
Världens koncentrerade makt måste möta en annan koncentrerad makt – en makt som bygger på försoning och rättfärdighet; där människor delar sina liv i ömsesidig omsorg med förpliktelser och ansvar – människor utrustade och redo för ”Rikets liv”.
Om världens olika institutioner och maktcentra betyder mer för vårt liv och vår existens än vad församlingslivet gör; om vi är mer beroende av staten än av den kristna gemenskapen, då kan vi aldrig bli något annat än en del av den här världen – långt borta från Guds avsikt. Guds vilja är en levande gemenskap, ”koinonia”, där bröder och systrar har gett sina liv till Kristus – och till varandra.