Predikan av Arne Imsen från 1975
Det råder en oerhörd okunnighet omkring vad egentligen staten är och vad församlingen är. När är staten Guds tjänare, och när är den det icke? Det handlar om dubbelkommandot som vi på ett eller annat sätt får kännas vid i de här två riktningarna. Troheten och lojaliteten mot Kristus och mot medmänniskorna. När fungerar det rätt, och när kan det tänkas att det ena kommer i kollission med eller upphäver det andra?
Vi har fått skåda in i den här hemligheten – församlingens suveräna ställning i tidsåldern. Tänk att det finns en plats, ett fridlyst område på jorden, dit satan inte kan komma in om vi möter honom med de rätta vapnen. Den platsen är Jesu Kristi församling. Församlingen är kallad att vara övervinnare, segervinnare. Hon ska triumfera i sanning, i härlighet. Hon representerar något som hela världen längtar efter: frid, försoning, förlåtelse, rättfärdighet, ljus och glädje, ära vare Gud och Lammet. Hon representerar den kommande tidsåldern. Ty i denna tid har denna församling av på Jesus Kristus troende, till honom döpta, andefyllda och uppfyllda, sammanslutna omkring honom, för honom, genom honom, av honom och till honom fått tillgång till den tillkommande världens krafter och transformerar ner, mitt in i den här tiden, de eviga, gudomliga och bestående resurserna. Pris ske Gud!
Var går gränsen mellan Guds församling och världen? Det är en rätt besvärlig fråga. Och var går gränsen mellan Guds församling och staten? Kan församlingen byråkratiseras och förvandlas i den riktningen att hon kommer in under eller integreras med den närvarande världsordningen? Blir ett med den? En del av den nuvarande tidsålderns maktapparat? Kan församlingen förvärldsligas? Helt uppenbart kan den sekulariseras och bli allt mera lik världen. Men frågan är: vad sker då med församlingen? Och så frågar jag: kan staten kristnas? Kyrkan kan förstatligas, men församlingen, hur är det med den?
Det finns en hel del såna här problem som inte rör sig bara på det filosofiska, intellektuella planet, utan måste få direkta, konkreta konsekvenser för den enskilda människan, i den mån hon är redo ta konsekvenserna av sin tro.
Staten och församlingen förkroppsligar två olika världar som aldrig kommer att kunna förenas på något stadium, och där det aldrig kommer att kunna upprättas några som helst allianser eller etableras några diplomatiska förbindelser.
I Skriften står staten under symbolen vilddjuret och den utvecklas i den ena eller andra riktningen. I Danielsboken möter vi de olika vilddjursrikena fram emot det sista, största, avskyvärda vilddjursriket där man kan tala om den totala demonin, där man möter kombinationen av alla de makter – kulturellt, socialt, politiskt, religiöst, ekonomiskt – som existerar i världen. De har förenat sig i det vi skulle kunna kalla ett vilddjursrike. Totalitärt till sitt väsen, med den vilddjursnatur som fortplantas igenom varje generation och undan för undan mognar fram till sin slutfas, då vi kan tala om ett totalitärt system. I Uppenbarelseboken står det om staten, vilddjuret, och den märkliga kombinationen människans tal, som är sex, sex, sex. Detta är sista fasen i mänsklighetens uppror, lett av Guds ärkefiende satan. Det handlar om tre gånger sex. Där möter vi människan; massmänniskan, övermänniskan som då har detroniserat Gud och placerat sig själv på hans tron. Vi möter det i den fulländade människoförgudningen, som egentligen är en form av satanism: Satanstillbedjan, människoförgudning, självförgudning, osv.
Den på detta sätt slutförvandlade människan representerar på ett kusligt sätt två dimensioner. En avgrundsdimension där det finns anledning tala om en total besättelse, en total förhärdelse som går dithän att hon, ledd av sin gud, denna världens furste, träder upp i det uppror mot Guds Son som Skriften kallar Harmageddon. Den striden är egentligen en strid emot Guds son, Jesus Kristus. Och människan är då så besatt, att hon menar sig kunna avsätta Jesus och inta maktpositionerna, till och med i andevärlden. Det handlar alltså inte om att nå månen, det handlar om att nå hederstribunen som är rest i universum, i höjden. Ty när striden sedan är avslutad och Jesus har vunnit seger, då sägs det klart och tydligt att frälsningen och makten tillhör Gud i evigheternas evigheter. Detta är inte till fullo sanning ännu. I 1 Kor 15 läser vi de versar som handlar om vad som ska ske i denna sista strid:
-Därefter kommer slutet, då han överlämnar riket åt Gud, Fadern, sedan han gjort slut på varje välde, varje makt och kraft. Ty han måste regera tills han har lagt alla fiender under sina fötter. Som den siste fienden berövas döden all makt, ty allt har han lagt under hans fötter. Men när det heter att allt är lagt under honom, så är det uppenbart att den är undantagen som har lagt allt under Kristus. (1 Kor 15:24-27)
Här ser vi alltså vad som ska ske. Allt ska bliva honom underlagt. Det är detta vi ser fram emot. Enligt Uppenbarelseboken så tillhör frälsningen och makten Gud.
Vi talar om staten som en hednisk organisation, men staten är till sitt väsen religiös, och det är där problemet ligger. Staten är, utan att vi tänker på det, egentligen ett förkroppsligande av utomvärldsliga krafter. Ty också vilddjursriket hålls ihop av utomvärldsliga och osynliga makter. Vi tänker på samhällssystem och rättsordning. När vi talar om staten glömmer vi att staten är till sitt väsen religiös och hela tiden har en benägenhet att tränga sig in på områden som naturligtvis borde vara helt avskilda för den Herre vi är kallade att älska och tjäna.
Staten måste för sina funktioner också inneha sådana tjänster som upprätthåller den religiösa makten. Det här är en oerhört allvarlig sida, för då måste den ha tillgång till sådana medel och resurser som ligger nära eller inte är något annat än det som måste betraktas som regelrätt kult, tillbedjan eller har med religiös funktion att göra.
I Uppenbarelseboken finns några bibelverser som talar om detta på ett speciellt sätt. Vi läste om människans tal. I kapitel 18 ser vi det system som denna religiösa människa har utvecklat och fulländat nästan till fullkomning. Det systemet kallas för Babylon och där finns inte längre några möjligheter att dra upp gränser mellan makterna, för allt flyter samman i det vi skulle kunna kalla en homogen, nästan organisk enhet, utan möjlighet att skilja det ena från det andra. Man kan inte längre säga att det här är typiskt politiskt och det här är typiskt religiöst, därför att religionen är politiserad och politiken är religiös. Därför ska vi också lägga märke till att i den här staten, det här samhället, den här organisationen eller det här systemet möter vi makthavare av en mycket raffinerad art. De är utomordentligt bildade, humanistiska och otroligt religiösa. Man kan inte heller säga att en är atiest och en annan religiös, därför att ateismen har blivit religiös och religionen har blivit ateistisk. Gud är i allt och dock utanför allt. I Uppenbarelseboken får vi se hur det här systemets maktapparat är uppbyggt i olika typer av makthavare:
-Och jordens konungar, som hava bedrivit otukt och levat i vällust med henne, skola gråta och jämra sig över henne, när de se röken av hennes brand. (Upp 18:9)
Jordens konungar. Vad handlar det om för konungar? Handlar det om vår svenske kung, någon levande statschef? Visst inte. Detta är ett kollektivt uttryck för alla typer av makthavare. Jordens konungar, därför att jorden står i profetian som en motsats till havet. Havet representerar det brusande folkhavet som påverkas av väder och vind. Det kan storma, det kan vara stilla. Folkhavet påverkas lätt. Bibeln talar om olika typer av rörelser i folkhavet. Skriften talar om ett vilddjur som träder upp ur ett oroligt hav. Men bibeln talar också om ett vilddjur som träder upp ur jorden. Där finns de två sidorna av staten, de två maktinstrumenten. I Upp 13 läser vi:
-Och han ställde sig på sanden invid havet. Då såg jag ett vilddjur stiga upp ur havet; det hade tio horn och sju huvuden, och på sina horn hade det tio kronor och på sina huvuden hädiska namn.(Upp 13:1)
Detta är den politiska vilddjursmakten. Tio horn och sju huvuden. Det totalitära system som omfattar hela jorden. Det sista världsriket som skriften beskriver det. Men längre fram i samma kapitel läser vi:
-Och jag såg ett annat vilddjur stiga upp ur jorden; det hade två horn, lika ett lamms, och det talade såsom en drake. (Upp 13:11)
Här kommer ett annat uttryck. Det är inte längre fråga om det lättrörliga havet, utan den stabila, trygga jorden. Det är bilden på de civiliserade samhällena, med en rättsordning, med en byråkrati. Här har du bilden på det stabila och säkra, med en militär makt, med en stabil ekonomi, med en kulturkyrka.
Vi återvänder till Upp 18:9 och läser:
-Och jordens konungar, som hava bedrivit otukt och levat i vällust med henne…
Observera att det är jordens konungar som bedrivit otukt och levt i vällust med henne. Där finns den falska religiositeten, den prostituerade, korrumperade religiositeten. Eller, för att säga det annorlunda: Där har du den prostituerade skökokristendomen förkroppsligad i olika kyrkliga system. Det som har givit dessa makthavare resurserna, är just denna kvinnas utomordentliga charm, skönhet och otroliga förförelsekraft. Den äger hon genom de övernaturliga krafter hon representerar och kanaliserar. Vi läser om detta vilddjur att det hade två horn lika ett lamms – lägg märke till kombinationen. Lika ett lamm och talade som en drake. Här har vi paradoxen, det skenbart motsägelsefulla. Lamm och drake i förening i denna uppenbarelse. Det vill säga, både gudomligt lamm och satanisk drake i ett och samma system.
-Och jag såg ett annat vilddjur stiga upp ur jorden; det hade två horn, lika ett lamms, och det talade såsom en drake. Och det utövar det första vilddjurets hela myndighet, i dess åsyn. Och det kommer jorden och dem som bo därpå att tillbedja det första vilddjuret, det vars dödssår blev läkt. (Upp 13:11-12)
Här ser vi detta vilddjurs rent religiösa funktion. Det är att skapa både mentala och andliga förutsättningar för en mycket intensiv tillbedjan.
Det kommer att bli bönemöten när församlingen är borta. Bönemöten som är så suggestiva till sin karaktär så att det blir svårt för många som bedömer andliga företeelser utifrån stämningsmoment och dylikt att göra skillnad på denna tillbedjan och den levande församlingens Kristustillbedjan, därför att yttringarna är så snarlika. Det som skiljer dem åt är inte uttryckssätt och yttringar, utan föremålet för deras tillbedjan. Vilddjuret kommer att inspirera till att tillbedja människors fysiska, psykiska, religiösa kraft samt vetenskapliga, kulturella, konstnärliga och andra bedrifter. Det är den ena sidan. Men detta andra vilddjur kommer också genom den mysticism och den övernaturliga dimension det representerar att förmå människor att tillbedja det första vilddjuret på ett så hänfört sätt så att man kan säga att det finns en slående likhet mellan pingstupplevelsen och pingstdagen med de här yttringarna som man möter i denna fulländade skökokyrka.
-Och det gör stora tecken, så att det till och med låter eld i människornas åsyn falla ned från himmelen på jorden. Och genom de tecken, som det har fått makt att göra i vilddjurets åsyn, förvillar det jordens inbyggare; det förmår genom sitt tal jordens inbyggare att göra en bild åt vilddjuret, det som var sårat med svärd, men åter kom till liv. Och det fick makt att giva ande åt vilddjurets bild, så att vilddjurets bild till och med kunde tala och kunde låta döda alla som icke tillbådo vilddjurets bild. (Upp 13:13-15)
Man har sagt att det här är en profetia om tv-åldern, att det är genom tv man ska se vilddjuret, men det tror jag inte ett ögonblick på. Det kommer att bli en sådan utgjutelse av andliga krafter så man kommer att möta den onda andevärlden, materialiserad i olika företeelser. Innan väckelserna drog fram över västerlandet – Amerika, Europa, Skandinavien, så talades ofta och mycket om troll, trolldom och andra mer eller mindre ockulta företeelser. Dessa ting kommer igen på ett nytt sätt i nya uppenbarelseformer, men nu handlar det inte om småtroll och tomtar längre, utan det handlar om verkliga gestalter. Onda andemakter, materialiserade i människor som är så besatta och lever i ett så intimt umgänge med dessa onda andemakter att de representerar något övernaturligt. De kommer att hämta sin väldiga inspiration ifrån någonting som ser ut att vara en uppenbarelse av den helige Ande, men är det antikristliga rikets motbild till gudsriket och församlingens andeerfarenhet. Det kommer att vara frågan om övernaturliga gåvor, under och tecken. Sinnena kommer att vara vända just emot de övernaturliga tingen, därför att man har upplevt teknologins utveckling och fullkomning och vad den har lett fram till. Denna väldiga torka och andefattigdom har man mött i västerlandet under väckelserörelsernas utveckling från att ha varit intensiva väckelse- och frälsningsrörelser till att bli etablerade kulturkyrkor. En utveckling ifrån andlighet till materialism, förstelning, traditionalism och formalism.
Så kommer uppvaknandet och proteströrelserna, där man bestormar formen, men inte hittar något nytt andligt liv. Man tror att det ska bli bra bara man gör sig av med formen. Så stormar man fram emot formerna, och istället för att få något nytt av himmelsk dignitet och himmelsk stämpel, så öppnar man avgrundsbrunnen. Människor som har bestormat de traditionella formerna och normerna, står där nollställda, utblottade. För kyrkorna hade ingen ande, ingen kraft. Och väckelserörelserna hade ingenting att erbjuda, därför att de har integrerats med det etablerade samhället. Då heter det att draken sprutar ur sitt gap denna väldiga flod som egentligen var avsedd för solkvinnan, men fångades upp av jorden. (Upp 12:15-16) Och då jorden tar emot denna andeutgjutelse, då föds det andra vilddjuret fram. Detta religiösa vilddjur, med sin väldiga, förföriska makt.
Andefattigdomen i de etablerade kyrkorna, i västerlandets kulturkyrkor, är förödande. Människor längtar efter något annat än teknologi, mekanik och kommunikationer, ekonomi, välfärd och materialism. Det finns djupare längtan och djupare områden som måste tillfredsställas. Så kommer strömmen från drakens gap, denna väldiga, andliga flod som drar iväg ut över jorden. Då återvänder allt det där gamla som väckelserörelserna sköljde undan. Vidskepelser av olika slag, övertro, vantro, trolldom, astrologi, ockulta företeelser på olika områden. Det som sköljdes undan av väckelserörelserna återvänder nu i nya former. Människor längtar, och därför ser vi att civiliserade och bildade män och kvinnor dagligen läser sitt horoskop som gamla tiders människor läste bibeln. Till och med kristna läser sitt horoskop dagligen, som man läste bergspredikan förr. Man studerar astrologi och öppnar sig för andra ockulta krafter, spiritistiska och andra företeelser vi känner igen. Detta tillsammans – dels det väldiga behovet av övernaturliga upplevelser, denna väldiga längtan, detta oerhörda skrik och rop från släktet efter något gudomligt. Bristen på Andens uppenbarelse bland tio jungfrur som somnat in vid midnattstiden. Fem utan överflödsliv. Bristen hos den kristenhet som har slocknat in i denna ljuva sömn, skapar förutsättningar för en annan anderörelse.
Under det här skeendet inträffar en händelse som är fullständigt unik i hela frälsningshistorien och hela mänsklighetens historia. Den evakueringsplan som Gud har iordningställt för sin församling blir genomförd i ett enda ögonblick. Då kommer, förutom denna djupa längtan som redan finns efter andliga företeelser, denna märkliga händelse att förstärka denna längtan med förundran och förvåning. Och man kommer att fråga i öst och väst, nord och syd: Vad har skett? Människor saknas överallt. Alla BB:n blir av med sina babies. Alla är borta. En mor har lämnat sina barn som nått mogen ålder. En son eller dotter har lämnat sina föräldrar som kämpade för deras trygghet på jorden men inte förstod att det vill till en annan dimension för att mätta de djupare behoven hos människan. De hade skapat sitt eget lilla lyckoparadis och erbjöd sina barn allt vad jorden förmådde ge, men så, helt plötsligt skedde ett uppbrott. Den ene och andre kom till tro på Jesus Kristus. Så kom ett nytt tal, ett nytt språk in i hemmet. Pojken eller flickan började tala om Jesus. Mor och far blev bestörta. Det kom in något nytt som slog sönder deras framtidsplaner. Barnen sa nej till deras drömmar och planer och började följa Lammet. De upplevde samma förakt som Lammet självt. Stöttes ut och kastades bort. Men helt plötsligt är de borta. Halleluja, ära vare Gud och Lammet – de har följt Jesus. På kyrkogårdarna har det skett något märkligt. De som dött i tro på Jesus Kristus, har varit med om ett förvandlingsunder. De har återfått kropparna, men i förhärligad form. De har flyttat in i de boningar som är gjorda av Gud och inte av människohänder. De har iklätt sig den heliga dräkten som inte var resedräkt, men himmelsk dräkt, och som lyfte dem upp i luften, Herren till mötes. Och så går de hem!
Alltsammans detta, dels den djupa längtan efter nya typer av upplevelser med andra dimensioner, längtan efter det mystiska, det hemlighetsfulla, och så förstärkningen av det faktum att någon här och någon där har försvunnit, skapar oro, förundran, panik, tragik. Då, i det ögonblicket, träder denne falske profet fram och gör sina under och tecken och lugnar oroliga sinnen:
-Och det fick makt att giva ande åt vilddjurets bild, så att vilddjurets bild till och med kunde tala och kunde låta döda alla som icke tillbådo vilddjurets bild. Och det förmår alla, både små och stora, både rika och fattiga, både fria och trälar, att låta giva sig ett märke på högra handen eller på pannan, så att ingen får vare sig köpa eller sälja något, utom den som är märkt med vilddjurets namn eller dess namns tal. (Upp 13:15-17)
Det vilddjur vi mött i den här beskrivningen ger dessa makthavare sina utomordentliga resurser. De blir folkledare på olika nivåer inom fackföreningsrörelse, idrottsrörelse, nykterhetsrörelse och kulturella aktiviteter inom alla tänkbara och otänkbara föreningar.
Längre fram läser vi:
-Och köpmännen på jorden gråta och sörja över henne… (Upp 18:11)
Det talas om köpmännen på jorden – vi förstår ju att det här inte handlar om affärsmän i den meningen att det skulle ha något med affärsfolk att göra. Ty i så fall skulle deras makt vara begränsad till vissa områden. Det handlar inte om affärsmän som bedriver sin profana affärsverksamhet, säljer mat, kläder, hus och bilar. Jordens konungar i förening med köpmännen på jorden är det falska prästerskapet.
På samma sätt har församlingen också sina köpmän – eller som det heter: gå och köp olja där den finns att köpa. Var ska man köpa olja? -Så råder jag dig då att du av mig köper olja” Vem är det som förmedlar denna olja?
Så småningom kommer alla rörelser på alla nivåer – idrottsrörelsen, fackföreningsrörelsen att bli allt mer religiösa, allt mer öppna för de ockulta och religiösa krafterna. Det dröjer inte länge innan det blir helbrägdagörelsemöten i fackföreningsrörelsen och tungomålstal i nykterhetsrörelsen. Vi möter en helt ny typ av extas i idrottsrörelserna. Idrottsarenorna är kultkyrkor där man har upphöjt och tillber människor. Det dröjer inte länge innan de får hela sitt inre behov mättat av en osynlig andemakt som ska ta dem så fullständigt i besittning att de under extas kommer att uttala de mest förunderliga ting. Hänförda och berusade av en ande som inte neutraliseras genom vårt intellekt eller våra uppfattningar. Den tar oss helt i besittning. Det blir politiska möten av en helt ny karaktär. De kommer att likna gamla väckelsemöten. Vi är på väg dit genom gruppdynamiken. Ens inre värld öppnas för sensualismen och spiritualismen.
Alltsammans detta kommer i förening och förvandlar människan till likhet med den gud hon tillbeder. Hon börjar tala ett alltmer religiöst språk och sjunga helt nya sånger. Man får en helt ny kärleksdimension och börjar älska på ett helt nytt sätt. Det rent fysiska momentet tonas bort, och in kommer det spiritualistiska momentet. I alla njutningar finns en spiritualistisk kraft och ett utomvärldsligt njutningsmoment. Man kommer att sjunga, man kommer att älska, man kommer att njuta tills man ruttnar. De som kommer att öppna väg för detta är makthavarna inom den profana maktapparaten i förening med köpmännen. Det falska prästerskapet och kyrkan ställer sin bildning, sina krafter, sina resurser till förfogande, så blir det legaliserat. Och så kommer denna väldiga andeutgjutelse.
-Och alla skeppare och alla kustfarare och sjömän och alla andra som hava sitt arbete på havet stå långt ifrån… (Upp 18:17 )
Vi har läst om jordens konungar, köpmännen på jorden – det falska prästerskapet – och så skepparna, kustfararna och köpmännen. Där presenteras hela den ekumeniska rörelsen, för det handlar faktiskt om en båt som är ute och guppar på folkhavet. Är det inte ekumenerna? Jordens konungar och köpmännen på både den religiösa och profana delen av mänskligheten i en skön gemenskap för att åstadkomma denna homogenitet – ideologiskt, praktiskt, organisatoriskt, administrativt, psykologiskt.
Hela denna ekumeniska tendens finns också inom andra områden. Diplomatin som går ut på att förena maktblocken, utjämna motsättningar, förena nationerna och helst också kontinenterna i ett enda världsvälde som inkluderar allt vad jorden representerar av elände. Sådana sjöfarare drar ut över världshaven för att förena de stridande blocken. Det gäller att skapa enhet, samförstånd genom en ny förkunnelse om tolerans, enhet och fred. Vi möter ett sargat, sönderslaget folk som säljer sin frihet för att få fred. Man kohandlar för att få fred. Öst och väst, nord och syd, kommunism, socialism, kapitalism. Det kommer inte att bli någon renodlad socialism, lika litet som det kommer att bli någon renodlad kapitalism. Det kommer inte att bli någon renodlad protestantism eller katolicism, muhammedanism, buddism eller hinduism. Visst inte. När de här skeppsfararna har utövat sin mission, kommer vi att ha ett maktblock som består av allt detta sammantaget. Alltsammans finns representerat.
Där finns alla inspirationer och visioner och intentioner och ambitioner – alltsammans i skönt samarbete för att bygga detta jättelika torn för att nå himlen, nå höjderna. Man vill bygga sig ur stadens svårigheter. Bygga sig ut ur nöden, konflikterna. Bygga sig ut ur besvärligheterna och ångesten. Alla goda krafter, alla religioner, alla ambitioner hjälps åt. Där kommer vi att möta en stor skara av andedöpta avfällingar som kommer att ge en speciell kraft åt det här bygget genom sin hänförande entusiasm. Där möts pingstfolk och missionsfolk och maranatafolk i skön och harmonisk förening med katoliker, muhammedaner och buddister. Alla säger: Å så underbart att vi kan enas och förenas, att vi kan vara tillsammans, att vi kan känna på varandra, krama varandra och pussa varandra. De mentala förutsättningarna har skapats, skrankorna har brutits ner. Gränserna har växt igen, råmärkena är flyttade eller nedrivna. Allt ryms inom samma område, man är förenad i en kyrka. När den tiden kommit, gäller inte frågan frikyrka eller statskyrka. Då handlar det om kyrkostat. Dit går vi med väldig fart.
Alla skrankor ska brytas ned. Ekumener, skeppare på haven, kustfararna som far från den ena delen av världen till den andra och upprättar fredsavtal, löser konflikter, försöker tämja stridiga viljor och krigets krafter. Så småningom kommer det att se ut som om allt är färdigt och fulländat. Men då är irritationsmomentet för slutfasen i detta byggnadsverk borta: Den levande församlingen är borta. Då kommer det att gå lugnare och bättre. När Maranata är borta, då går det bättre. Då är det inget sand i maskineriet. Inget irritationsmoment. När jag talar om Maranata, menar jag inte det maranatafolk som älskar att samlas under den partifanan, jag tänker på alla dem som älskar hans tillkommelse. Det är Maranata, och de kan ännu räknas i miljoner, prisat vare Herrens underbara namn. De ska snart bort ifrån alltsammans, ty medan hela den etablerade kristenheten har byggt in sig i kulturen, har den samtidigt byggt ut den levande församlingen, och det finns inget rum för den längre. Men då säger Jesus: kom hem! Här finns det rum! Halleluja! Och så flyttar vi hem i ett enda ögonblick. Amen.