Predikan av Paulus Eliasson
Jag skulle vilja tala om framgång, härlighet och upphöjelse. I Jesaja 52 har vi inledningen till Gamla Testamentets kanske viktigaste profetia. Det säger inte litet, för det finns oerhört många stora profetior i Gamla Testamentet. Men här talas om Herrens tjänares lidande. Vi läser:
-Se, min tjänare skall handla vist. Han skall bli hög och upphöjd, ja, mycket hög. (Jes 52:13)
I 1917 års översättning står det ”Se min tjänare skall hava framgång”. I norska översättningen från 1930 står det: ”Se, min tjener skal gå frem med visdom.” Det ord som används här – handla vist – hava framgång – gå frem med visdom – har egentligen dubbel betydelse. Det betyder både att gå fram och vara vis. Han ska ha framgång i visdom.
”Han ska bli hög, upphöjd och mycket hög.” Det är tre ord som är som en stege. Hög – upphöjd – mycket hög. Det är en tredubbel förstärkning av samma ord.
Så började denna förkunnelse om honom som hade ett utseende som inte kunde behaga oss. Han som av människor ansågs vara straffad och förkastad av Gud, honom som vi höll för intet. Honom som vi förkastade, han som bar våra sjukdomar. Men det börjar så här:
-Min tjänare skall hava framgång.
Med profetisk blick ser Jesaja detta och här ser vi hur bibeln definierar framgång, upphöjelse och härlighet. Det är inte bara Jesaja som talar så. I Johannes evangelium, säger Jesus själv i tredje kapitlet:
-Och liksom Mose upphöjde ormen i öknen, så måste Människosonen bli upphöjd, för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv. (Joh 3:14-15)
Att tala om upphöjelse i detta sammanhang, där Jesus syftar på sin korsfästelse, skulle vi nog inte gärna göra. Vi skulle tänka på lidande och förnedring. Vi skulle tänka på förkastelsen från människor; det Kristus fick lida. Men när han talar om det, säger han att han ska bli upphöjd på ett kors. Människosonen ska bli upphöjd från jorden. I Joh 12 läser vi:
-“Nu går en dom över världen. Nu skall denna världens furste kastas ut. Och när jag har blivit upphöjd från jorden skall jag dra alla till mig.” Detta sade han för att ange på vilket sätt han skulle dö. (Joh 12:31-32)
Alltså: ”Min tjänare skall bliva hög och upphöjd, mycket hög”, ”När jag har blivit upphöjd över jorden, skall jag dra alla till mig”, eller ”som Mose upphöjde ormen i öknen, skall Människosonen bliva upphöjd”. När vi senare läser i evangelierna om hur Jesus blir upphöjd på ett kors tillsammans med två rövare, skildras vad bibeln definierade som framgång. Hur kan man säga att det är framgång att lida döden på ett kors? Hur kan man säga att det är framgång när man blir marterad, plågad och dödad?
Det står i Paulus första brev till Korintierna om uppståndelsen och uppståndelsekroppen. Aposteln nämner här en lag som gäller skapelsen och de eviga tingen:
-Du oförståndige! Vad du sår får inte liv om det inte dör. Och vad du sår har inte den gestalt som skall bli till, utan är ett naket korn, kanske av vete eller av något annat slag. Men Gud ger det en sådan gestalt som han har velat, och åt varje frö dess egen gestalt. (1 Kor 15:36-38)
För det första: Vad du sår får inte liv om det inte dör. För det andra: vad du sår har inte den gestalt som ska bli till, utan är ett naket korn. Lagen om sådd och om skörd möter vi genomgående i hela bibeln. I Psalm 73 frågar sig Asaf varför det går ogudaktiga människor så väl. Han var nära att stappla och falla, för att han inte såg lagen om sådd och skörd.
Det var andra lagar han såg. Det går väl för den ogudaktige. Den som vänder sig bort ifrån Gud går det bra för. Den som läser Asafs stora klagan inför Gud får se att detta med teodicé-problemet inte är nytt. Hur kan det finnas en god Gud när det är så mycket lidande i världen? Det är inte ett nytt problem, det har människor brottats med i alla tider. Han säger:
-Det var alltför stort för mig att förstå – till den dag då jag gick in i helgedomen. Till den dag då jag fick perspektiv på det hela. Till den dag då jag trädde upp på Sions berg, såg in i Guds plan och såg hur det skall gå för dem till slut, ty ”på hal mark ställer du dem”. (v 16-18)v
Vi tror på lagen om sådd och skörd, vi tror att Gud en dag skall föra allting fram till räkenskap. Så ska människan få igen för sina gärningar. Vi tror också att domen en gång drabbade Jesus Kristus, och genom den domen är vi friköpta från allt som skulle ha drabbat oss.
Vi bör tacka Gud för att han inte handlar med oss efter sin rättfärdighet. Om Gud handlat rättfärdigt, som vi tänker, så hade vi varit döda, ja inte ens varit födda. Om Gud handlat rättfärdigt som vi kräver av honom gång på gång, hade vi inte varit här i dag. Men Gud vare tack att det finns nåd att få från himmelens Gud.
Efter denna lag handlar Jesus. Han sår. Vi går tillbaka till Joh 12 och läser:
-Under högtiden fanns det bland dem några greker som hade farit upp till Jerusalem för att tillbe. De kom nu till Filippus, som var från Betsaida i Galileen, och bad honom: “Herre, vi vill se Jesus.” Filippus gick och talade om det för Andreas, och Andreas och Filippus gick och sade det till Jesus. (Joh 12:20-22)
Vad är det för svar Jesus ger? Det kommer inget ”Ja”, ”nej” eller ”det tycker jag inte, det behövs inget ståhej omkring det här”. Men helt plötsligt är det något som rämnar. Det är som om det brister för Jesus. Han börjar tala:
-Stunden har kommit då Människosonen skall förhärligas.
Och så börjar en förkunnelse. Det är som om vi får se in i själva Guds plan och tanke. Det kommer ett svar; ett genljud ifrån himmelen. Han säger: Nu ska denna världens furste kastas ut. Vilket perspektiv! Det kommer några män och säger: Vi vill se Jesus. Och Jesus börjar tala om att stunden har kommit då människosonen skall förhärligas. Jag tror att Jesus skådar rakt in i det som ska ske på pingstdagen. Han ser fram till vad som ska ske i Antiokia, där man började förkunna också för hedningarna. I Antiokia var det som församlingen först började kallas för kristna. Han ser in i den förkunnelse som skulle komma genom aposteln Paulus; han som säger: ni ska se vilken insikt jag har i Kristi hemlighet. Denna, att Gud av judar och hedningar ska göra en enda ny människa. I sextonde kapitlet säger Jesus:
-Jag har ännu mycket att säga er, men ni kan inte bära det nu. (Joh 16:12)
Detta handlar om Kristi hemlighet, församlingen. Han hade mycket mer att säga, men de kunde inte bära det nu. I Kolosserbrevet säger grundtexten: ”…Gud har givit åt mig att fullborda Kristi ord.” Aposteln fick uppgiften att nedteckna och fullborda Guds ord. Gud har utvalt åt sig ett folk, en ny människa.
Jesus säger fortsättningsvis i Johannes evangelium:
-Stunden har kommit då Människosonen skall förhärligas. Amen, amen säger jag er: Om vetekornet inte faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn, men om det dör, bär det rik frukt. Den som älskar sitt liv förlorar det, och den som hatar sitt liv i den här världen, han skall bevara det och vinna evigt liv. Om någon vill tjäna mig, skall han följa mig, och där jag är kommer också min tjänare att vara. Om någon tjänar mig, skall min Fader ära honom.
Nu är min själ i djup ångest. Vad skall jag säga? Fader, fräls mig från denna stund? Nej, just därför har jag kommit till denna stund. (Joh 12:23-27)
Vad ska han säga i detta läge? Nu, när vetekornet ska bäddas ner i jorden. Nu när Jesus inte står långt ifrån sin egen död ser han vad som ska komma. Vad ska jag nu säga? Fader, fräls mig ifrån denna stund? Nej, för denna stund har jag kommit hit! Jesus var klar över meningen med livet. Ja, för denna stund har jag kommit. Detta är meningen. För detta har jag kommit. Som Jesus också säger: Jag har kommit för att tända en eld på jorden.
Nu har stunden kommit, och Människosonen skall förhärligas. Och det ska ske genom att vetekornet ska bäddas ner, för att om det inte dör får det inte nytt liv, då växer det inte upp något annat, då kan livet inte multipliceras. Det är omöjligt för vetekornet att bära frukt om det inte bäddas ner.
-Fader, förhärliga ditt namn! ber Jesus. Så många böner hade Jesus bett, och Fadern hade hört och svarat på sitt förunderliga sätt. Men här kommer omedelbart en röst från himlen:
-Jag har förhärligat det och skall förhärliga det på nytt.
Övergiven av merparten av sina lärjungar som hade gått bort och sagt att detta är ett hårt tal, vem står ut med att höra på det? Övergiven av människor. Övergiven till och med av de tolv närmaste. I evangelierna talas flera gånger om Judas: ”han som var en av de tolv”. Om ingen annan av lärjungarna står det så många gånger ”han som var en av de tolv”. Även av honom skulle han överlämnas och förkastas.
När Jesus hänger på korset, drar han alla till sig. Vilken dragningskraft ifrån korset! Vilken dragningskraft ifrån Golgata, som en dag drog dig, som en dag drog mig, som drog oss till honom med oemotståndlig kraft. Gud älskar mig, Gud tar emot mig, syndiga människa. Därför att vetekornet föll till jorden och dog, och inte blev ett ensamt korn. Av den vedermöda hans själ fick utstå fick han se frukt och så bliva mättad. Han blev mättad, prisad vare Gud!
I Matteus evangelium står att om någon vill följa Jesus ska han ta sitt kors på sig, han ska förneka sig själv och följa Jesus. Men jag tänker: jag kan väl inte göra detsamma som Jesus gjorde. Jag kan inte göra samma offer. Vad förväntar han sig av mig? Ta sitt kors på? Ska jag vandra den vägen? Eller är det ett annat kors jag ska ta på?
I Filipperbrevet står det: Var så till sinnes som Kristus Jesus var. Och så förkunnas om hans lydnad intill döden på Golgata kors. Jag undrar: det är väl inte försoningsdöden jag ska lida? Nej, du ska inte lida försoningsdöden. Ett offer givet till försoning för människor, det finns ett blod som gäller inför Fadern, och därigenom har vi tillgång till det allra heligaste, som vi kan läsa om i Hebréerbrevet. Men det finns ett kors som gäller för oss att bära på pilgrimsvägen. Ett försakelsens kors. Ett kors som innebär striden vi får föra i konflikt med denna värld. ”Jag har kommit för att tända en eld på jorden, och hur gärna ville jag inte att den redan brunne.” Jesus sätter upp far emot son, dotter mot sin moder, osv. Han ska skapa konflikt så att tre står emot två och två emot tre. Man ska få sina egna bröder som fiender. Han har kommit för att tända en eld. I 2 Kor står det:
-Men denna skatt har vi i lerkärl, för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från oss. Vi är på allt sätt trängda men inte utan utväg, rådvilla men inte rådlösa, förföljda men inte övergivna, nerslagna men inte utslagna. Alltid bär vi Jesu död i vår kropp, för att också Jesu liv skall bli synligt i vår kropp. Ty vi som lever utlämnas ständigt åt döden för Jesu skull, för att också Jesu liv skall uppenbaras i vår dödliga kropp. Så verkar döden i oss, och livet i er. (2 Kor 4:7-12)
Är det inte precis samma princip: Om vetekornet inte faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn. Ibland får du uppbära frukten här i tiden och ibland i evigheten, men det du sår ger alltid skörd. I Romarbrevet åtta, detta fantastiska kapitel om det nya livet i Gud, om den som är i Kristus Jesus, om den som fått uppleva att livets Andes lag har gjort mig fri ifrån syndens och dödens lag, står det:
-Vem kan skilja oss från Kristi kärlek? Nöd eller ångest, förföljelse eller hunger, nakenhet, fara eller svärd? Det står ju skrivet: För din skull dödas vi hela dagen, vi räknas som slaktfår. Men i allt detta vinner vi en överväldigande seger genom honom som har älskat oss. (Rom 8:35-37)
Det står ju skrivet: för din skull räknas vi som slaktfår. Är vi slaktfår för Gud? Är vi sådana offer som kan behaga Gud? Om du sår ett engagemang, kan du skörda engagemang. Om du sår bibelstudium så kan du skörda kunskap. Om du lägger ned tid, kan du skörda väldigt mycket gott av det. Lägg ned tid för Guds rike, det är inget ont i det.
Men vad ska du så för att skörda liv? Vad ska du lägga ner inför Gud, om du vill se frukt för evigheten? Om du ska bli en rökelse som kan behaga Gud, vad ska du då bära fram till offeraltaret? Då måste din egen kropp bäras fram. Då handlar det inte om några timmars engagemang. Då handlar det om att lägga ner sitt liv. Då handlar det om att så. Inte bara mina talanger, inte en viss del av mitt liv. In i de djupaste skrymslena vill Herren tränga in. Han vill fylla hela tillvaron, så att allting får bli Kristus. Kristus skall en dag bli allt och i alla. När jag träder in himlen ska jag komma hem. Då sker mig inget märkligt, för jag bor redan där genom den helige Ande. Jag är redan införsatt med honom i den himmelska världen. Här upplever jag främlingsskap, men, som Hebréerbrevet säger: -De som så talar, de bekänner att de har ett hemland. De bekänner att de har en annan plats de är på väg till. Har du sått ditt liv för Kristus här i tiden, så kan du skörda liv för evigheten.
Jag läste nyss bibelstället där det står: ”Sök först Guds rike och hans rättfärdighet”. Så står det också: ”Sälj allt du äger.” (Luk 12:33). Mycket kan du bortförklara. Vi säger saker som: ”Ja, det var till den rike mannen Jesus sa sälj allt du äger. Han talade till den rike mannen att sälja allt och följa honom, för han var bunden till sina rikedomar”. Eller: ”Den första församlingen hade allt gemensamt, för det var mera praktiskt.” Om du läser teologi och böcker om den första församlingen så finns det alltid långa utläggningar om varför vi inte alls behöver göra som de gjorde. Men det finns en bortglömd vers:
-Sälj allt du äger och ge gåvor. Skaffa er en börs som inte slits ut, en outtömlig skatt i himlen, dit ingen tjuv når och där ingen mal förstör. (Luk 12:33)
Eller, som Jesus säger när han talar om den orättrådige förvaltaren, en liknelse vi missförstått så många gånger. ”Skaffa er vänner med den orättrådige Mammons goda.” Skaffa er vänner i den eviga världen. Använd allt du har; all din tid, all din kraft, all din nit. Det bor mera i människan än vi tror. Gud kan lägga ner så otroligt mycket. Använd allt du har för denna enda sak, att vinna människor för Gud; att få se människor falla ned vid Golgata kors. Lägg ner, inte bara engagemang, men ditt liv. Inte bara några timmar, men varje stund ska fyllas av Kristus. Ditt arbetsliv, det som handlar om din framtid. Ditt familjeliv. Din fritid. Allt ska fyllas av Kristus, så att han får bli allt i alla. Det blir så mycket mer allvarligt när vi ser hur tiden närmar sig. I andra Timotierbrevet står om en annan framgång människor ska ha.
Aposteln talar om att i de sista dagarna ska det komma svåra tider. Han talar om människorna som ska älska sig själva, som ska vara penningkära, profana, gudlösa. Är det något vi ser växa fram i vår tid, så är det väl denna gudlöshet. Människor tappar bort den minsta lilla uns av respekt för det gudomliga. Det profeterar aposteln om i andra brevet till Timoteus:
-Så kommer också alla som vill leva gudfruktigt i Kristus Jesus att förföljas. Men onda människor och bedragare skall göra framsteg – till det sämre. De bedrar och blir själva bedragna. (2 Tim 3:12-13)
Onda människor och bedragare ska också göra framsteg. De ska ha framgång. O ja, mänskligt sett ska de ha framgång. Och denna tid är en tid då onda människor har framgång och svaga människor går under. Det är en tid då socialdarwinismen slår ut i full blom. Den starkaste överlever och den svagaste trampar vi under våra fötter. Den med de vassaste armbågarna tar sig fram på karriärstegen och den som inte är så stark hamnar någonstans långt där bakom. Onda människor och bedragare ska göra framsteg. Det är vår tids framgångsteologi, och denna framgångsteologi adopterar också kristna människor. Den bibliska framgången är detta: ”Av den möda hans själ fått utstå ska han få se frukt.” Onda människor ska ha framgång.
Hur ska vi då leva gudfruktigt och heligt? När vi ser att allt går mot sin upplösning. Vad ska vi ha för perspektiv, vad ska vi ha för mål, vad ska vi ha som fokus i tiden? Vill du att Guds vilja ska ha framgång? Vi går tillbaka till Jes 53. Kom ihåg vad vi läste i Romarbrevet om att räknas som slaktfår, när vi nu läser:
-Det var HERRENS vilja att slå honom och låta honom lida. När du gör hans liv till ett skuldoffer, får han se avkomlingar och leva länge, och HERRENS vilja skall ha framgång genom honom. (Jes 53:10)
När Gud gjorde Kristus till ett skuldoffer för människors synder, skulle han få se avkomlingar och leva länge. Herrens vilja skulle ha framgång genom honom. Vad är Herrens vilja? Gud vill att varje människa ska bli frälst och komma till kunskap om sanningen, eller erkänna sanningen. Det är Guds vilja. Så skulle Guds vilja ha framgång. Eller som vi läser också i Jesaja.
-Nej, detta är den fasta jag vill ha: Lossa orättfärdiga bojor, lös okets band, släpp de förtryckta fria, bryt sönder alla ok, ja, dela ditt bröd åt den hungrige skaffa de fattiga och hemlösa en boning, kläd den nakne var du än ser honom och drag dig inte undan för den som är ditt kött och blod.
Det finns en underbar väg att vandra. En underbar tanke som Gud har för dig och mig. Det finns en fantastisk byggnadsplats att äntra. Att få komma till honom som en levande sten. Kom till honom, den levande stenen, och låt er själva som levande stenar byggas upp till ett Herrens tempel och en Andens boning. Kom till honom, kom till byggnadsplatsen. Se till att du är där saker och ting sker. Se till att du är tillgänglig. Se till att du inte gräver ner ditt pund, och kommer till honom på den dagen och säger: här har du det som är ditt. Se till att lägga ner ditt liv för honom, så att det kan bära frukt trettiofalt, sextiofalt, hundrafalt.
Det står om lärjungen Tomas att han inte var där när den uppståndne frälsaren var på plats och började tala till dem och lyste frid över platsen de var på. Frid, hälsade han dem med. Var var Tomas? Det var helt irrelevant var han var, för den enda plats han borde ha varit på var där och då. Det var där han skulle ha varit, men där var han inte. Var är du och jag, när saker och ting börjar ske? Har vi lämnat Övre salen efter sju dagar, och tänker att det händer ju ändå ingenting. Men på tionde dagen kom ett dån från himlen. Håll ut i bön, förbli i Jerusalem till dess ni från höjden blir beklädda med kraft. Det är min bön för mitt eget liv, för församlingen, att få bli ett slaktoffer, ett slaktfår varje dag. Eller, som vi läser i Romarbrevet:
-Så förmanar jag nu er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära edra kroppar som ett levande och heligt offer som behagar Gud – er andliga gudstjänst. Och anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom sinnets förnyelse. (Rom 12:1-2)
Vill du att saker och ting ska börja ske, vill du att liv växer fram och tar form, då ska det läggas ned vid korset. Det är inte bara att ta emot frälsningen, utan du måste börja vandra på en ny och levande väg. Det är inte bara detta första steg, utan vandra också vidare tillsammans med honom. Tror vi att vi dött med honom, genom döden blivit rättfärdigförklarade, att vi har dött bort ifrån synden och döden, då tror vi också att vi ska få leva med honom. Vilken underbar död att få dö tillsammans med Kristus, dö bort ifrån det gamla livet, att få dö bort ifrån synden och syndens natur, att få lägga av den gamla människan. Men vilket underbart liv att få leva. Att få stå upp med honom på påskdagsmorgonen och leva ett nytt liv, att få leva ett nytt väsende i liv. Så känner vi inte längre varandra på ett ytligt och världsligt sätt, därför att Kristus är i oss. Kristus i oss är hopp om härlighet. Amen.
