Ledare av Berno Vidén
Det är valår i Sverige och medborgarna uppmanas att i sann demokratisk ordning mangrant bege sig till val-urnorna. Politiker i regeringsställning och opposition lägger fram löften för att vinna så många röster som möjligt. Något som betonats mycket det här året är vikten av att det ska finnas valfrihet för folket, med tyngdpunkten lagd på områden som exempelvis utbildning och skola. Alla ska ha rätt att välja. Men då man synar uttalade löften lite närmare visar det sig att det mesta handlar om dåligt förankrade illusioner; en illusorisk valfrihet utan verkan, där endast den respekteras som lydigt rättar sig in i ledet till den ideologi samhället bestämt varje medborgare ska följa. Det är en konst att få medborgarna att tro att de väljer själva när de egentligen fråntagits rätten att själva forma sina liv. Psykologiskt sett är det en viktig del av valkampanjen att lyfta fram valfriheten, för vem vill leva i en diktatur? Dock handlar valfriheten i det demokratiska Sverige mest om att välja nyanser. Kursen bestäms helt uppenbart av andra krafter än riksdagsvalen.
Frågan om hemundervisning är ett praktexempel på hur myndigheter topprider och försöker tvinga välmotiverade och ansvarsfyllda föräldrar att frånsäga sig uppfostraransvaret för sina barn. Genom att direkt och indirekt odugligförklara föräldrars kapacitet att fostra och bilda sina barn, undergräver myndigheterna internationella av Sverige ratificerade mänskliga rättigheter. Å ena sidan säger man att i Sverige är demokratin med religions- och åsiktsfrihet så starkt grundad i konstitutionen att den är omöjlig att rubba för att å andra sidan med lagstiftningen som vapen bekämpa och tvinga medborgarna att göra avkall på sin religiösa och filosofiska övertygelse.
Sverige som nation har genom olika väckelserörelsers enträgna böner och idoga arbete upplevt ett omvälvande lyft ur det allmänna förfall som raserade många hem under industrialiseringens tidiga år. Som en frisk och hälsosam fläkt nåddes en stor del av folket av evangelium, vilket resulterade i att man i många stugor bytte ut brännvinsflaskan mot bibel och psalmbok, något som kom att ha en enorm inverkan på samhället. Familjeliv stabiliserades och många blev helt överbevisade av att den kraft som går ut från evangelium också har makt att från grunden förvandla människors situation. Den upprättade familjen blev en stomme för det framväxande samhället.
Dock har det under mänsklighetens historia alltid förts en intensiv kamp mot familjen, den konstitution som utgör ett samhälles sammanhållande kitt. Under olika perioder kan man läsa om hur myndigheter och makthavare med hjälp av skiftande metoder försöker bryta sig in i familjens sfär för att försvaga den inneboende styrka som finns i just familjekonstitutionen. Det är som att världen – eller det styrande samhället – i ett fungerande familjeliv möter ett hot mot sin egen ideologi, något som till varje pris måste bekämpas. En orsak är att just familjens konstitution är en av grundpelarna också i Guds ord, och även en förebild på Kristus och församlingen.
Då man utifrån det ljus bibeln ger reflekterar över den förrädiska frihetskamp från överhet och moraliska normer som under anarkistiska former blossade upp och erövrade världen under 60-talet, är det lätt att där också finna ett öppet uppror mot Guds ord, eller som psalmisten säger; mot Herren och hans smorde: ”Låt oss slita sönder deras bojor och kasta deras band ifrån oss.” Man ser friheten i Kristus som en boja.
Att söka Guds rike först är ett val som kräver allt men som också ger allt! I korta ordalag handlar det om att följa rikets Konung Jesus, att vara hans lärjunge och låta honom vara Herre i både små och stora steg. Jesus själv satte upp gränser mellan världen och Guds rike. Han gick så långt att han deklarerade att hans rike inte är av denna världen och att världen därför hatar honom. På samma sätt kommer också den som valt att följa honom få uppleva detta främlingskap i världen.
Och världen förgår och dess begärelse, men den som gör Guds vilja, han förbliver evinnerligen. (1 Joh 2:17)