Appell av Tage Johansson
I Habackuks 3:2 läser vi:
-HERRE, jag har hört om dig och häpnat. HERRE, förnya i dessa år dina gärningar, låt oss förnimma dem i dessa år.
Gud är alltid angelägen att utföra sina gärningar, men han måste få redskap genom vilka han kan utföra dem. Gud är alltid redo. Men det finns också speciella tider för Guds handlande. Johannes Döparen uppträdde en speciell tid. Och vi lever just nu i en speciell tid för Guds gärningar. Gud är mycket angelägen att församlingen ska bli intakt med den uppenbarelse som han har givit sitt folk i ordet. Gud vill använda Kristi brud, hans kropp, församlingen, som som redskap.
Det finns många bilder och förebilder om vad församlingen är. Som den framträder i Nya Testamentet förstår vi att det är något unikt och underbart. Vi ser det framför allt i Efesierbrevet och läser om hur detta fungerade på apostlarnas tid. Gud vill ingjuta i våra hjärtan en tro för att han har möjlighet att till fullo upprätta sin församling genom vilken han vill utföra sina gärningar.
Johannes Döparen uppträdde, och det är väldigt intressant att se hur han fick bli banbrytare och öppna möjlighet för Herren att komma till sitt folk. Gud skulle gå fram på ett mäktigt och underbart sätt.
Johannes blev kallad att vara en Guds nasir. Redan i moderlivet uppfylldes han av den helige Ande. Det är uppenbart att om Gud ska kunna utföra sina gärningar genom oss, måste vi uppleva en sådan relation till den helige Ande som Johannes Döparen hade. Det ska ju inte ske genom någon människas styrka eller kraft, utan genom den helige Ande. Det gäller att ha ett nasirförhållande till Herren. I nya förbundet är det inte fråga om bara några enskilda individer, utan alla, hela församlingen är Guds präster. Alla får en helig tjänst att utföra.
Profeten Elisa skulle på sin tid ställa tillrätta de missförhållanden som gav missväxt – att vattnet var dåligt. Han använde då en ny skål. Vi kan säga att Johannes Döparen var en ny skål. Han hade saltet och han hade ljuset. Han var inte ljuset, men han vittnade om ljuset. Han var en god representant för ljuset. I likhet med profeten Elisa bar han fram saltet i en ny skål. Och så blev vattnet sunt. Det är Guds sanning vi behöver. Det enda som kan förändra något. Vi upplever många gånger ondskan i vår tid fruktansvärd. Det gjorde Habackuck också. Han förebrådde Gud: -Ser du inte ondskan som råder? Det är klart att Gud gjorde det. Habackuck var ganska förtvivlad. Han säger:
-Därigenom bliver lagen vanmäktig, och rätten kommer aldrig fram. Ty den ogudaktige snärjer den rättfärdige; så framstår rätten förvrängd. (Hab 1:4)
Men när Johannes uppträdde, då stod han för sanningen, och ingen kunde snärja honom. Han var befäst i Guds uppenbarelse, han hade mött Gud i öknen. Han var ingen dussinmänniska. Man kunde inte finna någon som han i de etablerade sammanhangen, i de religiösa kretsarna. Han var en gudsmänniska med ett budskap från Gud. Han var fylld med salt och utgjorde för den tiden det kärl Gud behövde.
-HERRE, förnya i dessa år dina gärningar.