Ur Fruktad Frihet (1970) av Arne Imsen
Enkla formerEn återgång till enkla mötes- och verksamhetsformer är inte längre endast ett önskemål utan en tvingande livsnödvändighet. Till det hör att bönemötet absolut måste återfå sin centrala plats såsom all kristen verksamhets naturliga kraft- och inspirationskälla. Situationen är ingalunda hopplös om vi rustar oss med rätta vapen och på rätt sätt är redo att ta alla de konsekvenser denna insats kräver.I en liten skrift utgiven 1917 av Filadelfiaförlaget i Stockholm har ”ett flera dagars samtal, som hållits i Berlin av en stor skara andedöpta predikanter” summerats under titeln: ”Pingstväckelsens riktlinjer”. Där kan man bl. a. läsa:
-Det finnes för våra dagars mångfaldigt söndersplittrade och av tvedräktens och oenighetens maskar sönderfrätta församlingsförhållanden ingen annan utväg än att vända tillbaka från det stora till det lilla, till grundvalarna för all kristlig gemenskap. Dessa äro de där små sammankomsterna här och där i husen, där två eller tre är församlade i Jesu namn.
Tyvärr visade det sig vara svårt att följa dessa rekommendationer, varför utvecklingen kom att gå i motsatt riktning.Hos oss har det funnits en medveten strävan att hitta så enkla och naturliga former för gemenskap och arbete som möjligt. Det har inneburit att mycket har måst rivas ner för att få en grund att bygga på. Så gällde det att stimulera det personliga engagemanget och förhindra att församlingslivet institutionaliserades. Den andliga temperaturen bör vara så hög, att atmosfären är outhärdlig för klåfingriga religiösa byråkrater. Får de den minsta chans, organiserar de så småningom bort väckelsekristendomens sjudande liv och skapar en förvärldsligad kulturkyrka av dess reliker.Det finns många skrämmande exempel på hur föreningsbyråkratin förtar den andliga livskraften och slår evangelisation och uppbyggelse i vanmaktens bojor. Personlig initiativkraft och individuellt ansvar sätts på sparlåga. Verksamheten fungerar kollektivt via ett digert register av bemyndigade representanter. Men församlingens aktionsradie begränsas högst väsentligt, eftersom de enskilda lemmarna inte fungerar i sina missionsuppgifter.I den förut citerade broschyren ”Pingstväckelsens riktlinjer” fäster man uppmärksamheten på denna fara och varnar:
-Med en viss rätt har man betecknat vår tidsålder såsom organisationernas tidevarv. Detta allmänna behov av att organisera, som går igenom folkvärlden, hör utan tvivel med till de betydelsefulla drag, som känneteckna vår tid såsom ändens tid. Naturligtvis får man erfara dessa strävanden även på det religiösa området. Fordringar i den riktningen göra sig redan starkt förnimbara. Men om Herrens församling skall bliva fullkomnad, måste hon även slutgiltigt övervinna den frestelsen att skaffa sig organisationsformer efter mänskliga hugskott och världsliga principer. För denna anväktning har kyrkan städse givit efter. Babylonisk förbistring och sönderslitning har varit den oundvikliga, djupt sorgliga följden av dessa urspårningar. Vi måste ledas av det medvetandet, att de gudomliga, oföränderliga grundsatser, efter vilka nya förbundets tempelbyggnad skall uppföras, för alla tider och förhållanden blivit nedlagd i Guds Ord. Grundritningen till denna byggnad ha vi redan in i minsta detaljer i det Gamla Testamentet. Men huru det i själva verket skall och måste arbetas efter denna byggnadsplan, detta se vi i apostlarnas ursprungliga, grundläggande verksamhet vid detta underbara byggande, såsom det omtalas för oss i Nya Testamentet.-Ned i detta gudomliga, dubbla vittnesbörd måste vi städse åter fördjupa oss, rannsakande och begrundande, med bön om upplysning ovanifrån. På denna väg avslöjas allt mera för församlingen den ännu till stor del dunkla hemligheten av den kristna församlingens uppbyggande i det yttre.
Det finns en distinktion mellan församlingsordning och organisationsform inte alla tänker på eller knappast upptäcker. Statskyrkan har en organisationsform, missionsförbundet en annan, baptisterna en tredje, pingströrelsen i Sverige en fjärde, etc. Annars finns det ett otal pingstriktningar i världen med högst olika organisationsmönster. Världspingstkonferenserna uppvisar en heterogen samling representanter med vitt skilda åsikter i organisationsfrågor.
Andeliv utan tvångströjaNya Testamentet talar om apostlar, profeter, evangelister, herdar, lärare, styresmän, äldste och diakoner men är otroligt tystlåtet i övrigt, då det gäller andra rekvesita man numera menar behövs för att en lokalförsamling ska konstitueras. Det där med stadgar och matriklar har kommit till senare och är av helt underordnad betydelse. Nya Testamentet är också mycket sparsam med statistik och lämnar oss helt ovetande om församlingarnas numerära och ekonomiska styrka. Då man ser detta, går det lättare att genomskåda organistionsväsendets framstötar, mota Olle i grind och hejda de passiviserande krafternas intåg beslutsamt och utan kompromisser. Församlingen har till uppgift att vara frälsningsuppenbarelsens bärare. Hon ska förmedla Ordet och förvalta nåden samt vara ljus i mörkret och salt i förruttnelsen. Ska det lyckas, måste trons element kanaliseras genom andligen levande människor med förstahandsupplevelser av det de ska förkunna. Det räcker inte med symboler och abstraktioner. Vittnesbördet måste ha det upplevdas signum och bäras fram med den övertygelse som leder till bevisning i Ande och Kraft.Det finns en kolossal spännvidd och en otrolig variationsrikedom i det andeliv den kristna gemenskapen ska förkroppsliga. Församlingen kastas in i intensiva strider, men hon behöver absolut inte acceptera ett underläge i kampen mot fientliga härsmaktere, men då måste hon komma in i det överflödsliv och ikläda sig den makt, som är hennes speciella privilegium.Avlidna väckelserörelser lämnar efter sig kyrkoinstitutioner. Hos dessa ser man detta gudafödda, materialiserat i de olika liturgiska mönster traditionen utvecklat. Det kan vara suggestivt och stämningsfullt med den konventionella religionens många pompösa utanpåverk. Den saknar dock Andens dynamik och utesluter övernaturliga manifestationer och spontana överraskningsmoment. Det är sensationella stilbrott att ge uttryck för inneboende livs- och frälsningsglädje i högljudd lovsång eller tacksägelse i sådana sammanhang.Det är detta stramt fixerade kyrkoliv de andedöpta finner onaturligt och som många med dem upplever såsom en tvångströja. Kyrkokristendomen har ett brett register, och den gör sig i olika utvecklingsstadier gällande i hela kristenheten. Den har utrustat sig med många sakrala anordningar och inrättningar. Successivt omvandlas den stagnerade och i stereotyp formalism stelnade väckelsekristendomen till likhet med skökomodern och införlivar hennes många missbruk med sitt gudstjänstfirande. En av kyrkokristendomens historiska insatser har varit att med alla tillgängliga maktmedel eliminera yttrlingar av levande väckelsekristendom.Faran för van- eller övertro och vidskepelse är inte på långt när så stor i maranataväckelsen som i de synkrtistiska kyrkosamfunden, där enkla gudstjänsts- och gemenskapsformer gått förlorade i en för den ursprungliga kristendomen väsensfrämmande ritualism. Det krävs rätt vidlyftiga arrangemang för att denna pråliga kyrkokristendom ska fungera hjälpligt. Till och med en helt vanlig gudstjänst verkar uppstyltad av alla omständiga anordningar: Vigt kyrkorum, ordinerad präst, liturg, kantor, altare, predikstol, ämbetsskrudar, handböcker och kyrkoårets rekommenderade predikotexter. Allt är inövat och inrutat från början till slut. Det är fast och tryggt. Riskerna för avvikande fiaskon är minimala, ty allt fungerar efter angivna direktiv och förordningar.Men hur ofta tänker vi på att denna uniformitet är både oandlig och omänsklig, fjärmar i verkligheten de agerande från den menighet de ska betjäna och avlägsnar den från närkontakten med evangelii övernaturliga frälsningserbjudande. En och annan präst förmår väl ge gudstjänsten substans, men i stort är andefattigdomen skriande.I den lilla, utomordentligt informativa skriften ”I urkristen tid” säger professor Gunnar Westin:
-I den urkristna församlingen är det aldrig fråga om altaren, thysiastärion, icke heller något om kultpräst, hierevs, icke om tempel, hieron. Vi söka förgäves efter någon objektivt verkande altarkult och ett fast liturgiskt schema, men vi finna en gemenskapsmåltid av djup andlig-reell innebörd. Liksom dopets förrättande uppenbarligen alls icke var förbehållet någon viss grupp, allra minst apostlarna, såsom tydligen framgår av texterna, utan verkställdes av olika personer på olika platser, så synes också ”brödsbrytelsen” ha ombesörjts under enkla, oreglerade former i hemmen och i församlingsmöten.-Jämför härtill också 1 Kor 11, där måltidssammankomsten nämnes och även oordningar påtalas. Där framhålles också nattvardens åminnelsemoment liksom även dess förkunnelsekaraktär, men även där betonas den andligt-mysteriösa gemenskapen med den närvarande Kristus, vilkens död och uppståndelse man ansåg som grunden för hela den nya ”riktningen”.
Statskyrkans barndoms- och konfirmationslära är uttryck för en sakramentalisk övertro utan någon förankring i kristendomens egen urkund. Dessa ceremonier har visserligen under senare årtionden allt mer tömts på sitt religiösa innehåll och av menige man förvandlats till dekorativa familjehögtider. Men de rymmer i realiteten föreställningar, som är helt bibelstridiga – efterapostoliska konstruktioner – och måste karaktäriseras såsom direkt kristendomsfientliga, eftersom de har en immunicerande effekt och lamslår missionen.Jag återkommer till professor Gunnar Westins skrift:
-I slutet av 100-talet hade ett nytt skede börjat i kyrkan. Pauli syn på synd och nåd trängdes undan. Det judaistiska inflytandet växte, offertanken vid nattvardsfirandet och nya altartjänster togo form. Stadgade bönetimmar (”tideböner”) kommo in i gudstjänstlivet, medan Paulus manade: ”Bedjen alltjämt i Anden” och ”Bedjen oavlåtligen”.-Den hierarkiska ordningen, de magisk-mystiska sakramentsföreställnngarna och den fasta dogmatisk-ortodoxa läran utmärkte den då framväxande gammalkatolska kyrkan. Klarast framträder den sakramentalistiska förvandlingen i dopet, som omkring år 200 fått sig tillagd en rad naturreligiösa ceremonier, vilka hade sina paralleller i mysteriekulterna. Dopvattnet undergick en reningsprocedur, då element-andarna däri utdrevos, även dopkandidaten skulle befrias från demonerna, och detta började nu ske genom en speciell besvärjelseakt (exorcism).-I Rom t.ex. måste dopkandidaten vid denna tid högtidligt avsäga sig Satan och all hans tjänst, och därpå smordes han med särskild invigd olja. Sedan steg han ned i vattnet, avgav lydnadseden till sin nye Herre, då han uttalade dopbekännelsen, och blev därefter tre gånger nedsänkt i vattnet. Efter uppstigandet smordes han ånyo, varefter han fördes inför biskopen och blev genom handpåläggning, smörjelse, korsmärkning och kyss meddelad den helige Ande och upptagen i kyrkan. Här möta vi en annan värld än den urkristna och den efterapostoliska till mitten av 100-talet. Förvandlingen var i gång.-Men den apostolisk-urkristna ordningen bestod in i senare delen av 100-talet, och den fortsattes av kretsar och samfund, som sedan kallades kätterska. De blevo särkyrkor och oppositionsrörelser utanför den stora kyrkan.
Övertron på nådamedlen rationaliserar bort den personliga omvändelsen och legaliserar – med ”kristnade” vidskepelser – en kollektivistisk kyrkoanslutning, som möjlighen hör hemma i Gamla Testamentets värld. Teologerna motiverar denna magi med hänvisning till den mystiska formeln: ”Den objektiva nåden”. På detta horribla sätt har praktiskt taget hela det svenska folket ”kristnats” och medlemsregistrerats i en folkkyrka där de aldrig begärt sitt inträde. Denna form av ”massfrälsning” är väl om något en religiös köpenickiad utan motstycke.Jag tillåter mig ånyo citera professor Gunnar Westin:
-Det är det personliga lyssnandet och mottagandet, som står i förgrunden. Nya Testamentets ekkläsia är alltså församlingen av kallade troende, som mött den nya ”riktningen” och vunnits för denna. Den är icke en mysterieförsamling, icke en genom sakrala akter och outgrundliga kultbruk skapad folk-ekkläsia, där personlig övertygelse och inre anslutning ha ringa betydelse. Den urkristna rörelsen har i alla de fall, där vi känna till dess början på en ort, framträtt på samma sätt: personer ha genom predikan, undervisning, ibland övertalning, vunnits för den nya ”vägen”, den nya ”riktningen” och sedan genom en dopakt högtidligen invigts till den nya gemenskapen med Kristus och med församlingen (ekkläsia) under Andens ledning. Dopet ”i Jesu Kristi namn” var inseglet på sinnesändringen, syndaförlåtelsen och anslutningen till den nya ”riktningen”.-Detta var regel i urkristendomen, men då återstår en viktig fråga: Skedde aldrig något undantag härifrån, så att medlemsskap i en kristen församling vanns t.ex. genom kollektivanslutning, med spädbarn i föräldrars sällskap? Upptogs icke kristna spädbarn i den urkristna församlingen genom dopet? Något exempel på detta finns icke i Nya Testamentet, ännu mindre någon förordning därom.
Monumental kyrklighetDet är skrämmande att se, hur den katolska anden influerar hela kristenheten. Genomgående kan man iaktta en förvandling mot monumental kyrklighet i praktiskt taget samtliga samfund. Teologin är inte identisk, och metoderna varierar, men resultaten är förvånansvärt likartade och ger det bestämda intryket, att det är ett verk av en oh samme ande.På de flesta håll märker man en panikartad rädsla för livsyttringar av olika slag. Gudstjänstlivet är välregisserat, men fastlåst och odramatiskt. Väckelsemötet är inte längre så bombastiskt laddat. Ropen har tystnat och sången nyanserats, men så har också väckelsemötet förlorat sin betydelse som rekryteringsbas för gemenskap med friförsamlingen. Även här håller nämligen det personliga omvändelsekravet på att förlora sin betydelse såsom kategoriskt villkor för den frivilliga anslutningen. Frikyrkoförsamlingen har fått andra rekryteringsunderlag och principer och bärs allt oftare upp av välfostrade och socialt medvetna, men opånyttfödda medlemmar.Via statligt subventionerade barn- och ungdomsorganisationer slussas de flesta fram till kyrkotillhörighet. Genom olika upptagningsceremonier befordras de, med eller utan subjektiva trosupplevelser, till medlemsskap i en dualistisk, frikyrklig miljö, som också gläntat på dörren för förödande rationalism och liberal teologi.Strävan till en kyrkoförfattning med fast organisation, med medlemsregistrering, stadgar och styrelser med juridiska funktioner, sakramentalism och klerikalism uppenbarar sig först under efterapostolisk tid och antyder att en förskjutning från det karismatiska mot det institutionella ägt rum.I ”Ordet och Tron” nr 2 1968, skriver pastor Harald Gustavsson, Göteborg, om ”Ledningen av Guds församling”. Han säger bl. a.:
-Vi har något i våra församlingar som det inte finns något spår av i Nya Testamentet – en juridisk styrelse, stadgar och administrationsmöten. Detta är något som vi måste ha enligt svensk lag, därför att vi har kyrkor och kapell – alltså fast egendom. Men vi finner inte någon parallell till detta i Nya Testamentet. Låt oss därför inte lägga större betydelse vid detta än vad vi behöver.
Det finns alltså all anledning för oss att begrunda följande passus ur professor Hjalmar Holmquists ”Kyrkohistoria”:
-I detta gudsförhållandets och hela kyrkolivets inställande under rättens synpunkt ligger från en sida sett katolicismens anda, som först Luther kunde bryta. Utvecklingen av detta moment påskyndades, därigenom att entusiasmens religiositet slappnade, när man kom längre bort från den levande traditionen om Jesus. De karismatiska personerna blevo sällsyntare eller deras profetior opålitligare, väntan på Herrens tillkommelse gäckades alltjämt, och en ny generation växte upp, som delvis var född kristen och ej vunnits genom direkta omvändelser. I stället för Andens omedelbara ingivelse trädde alltmera kyrkorätt, fasta ämbeten och sökande efter yttre religiösa auktoriteter och formuleringar.
I urkristen tid fanns inte ens embryot till de många anordningar den kommande utvecklingen skulle nödvändiggöra i en allt mer katoliserad, och så småningom till statsreligion degraderad, kristendom. Orsaken var att församlingen levde och verkade med ett mycket kort perspektiv. Dess uppståndelsereligion med andedopsupplevelse gjorde de första kristna entusiastiska och världsfrånvända. De väntade Jesus i sin generation, varför verksamhetens yttre ram ter sig provisorisk och primitiv. Där Anden är, finns evigheten och oändligheten. Tusen år blir som en dag och en dag blir såsom tusen år.Det är Andens omedelbara närvaro, som ger församlingen överflödande liv och hjälper henne att på rätt sätt prioritera uppgifterna och transformera den tillkommande världens krafter.Professor Hjalmar Holmquist säger i sin ”Kyrkohistoria”:
-Urkristendomens högt spända religiösa och sedliga idealitet möjliggjordes genom tron på den nära förestående parusien, även om denna å andra sidan skymde blicken för uppgiften att söka så småningom omgestalta hela samhällslivet i kristligt-sedlig anda. Väntan på Jesu snara tillkommelse utgjorde det allt omspännande momentet i urkristendomens liv. Denna väntan onödiggjorde fasta ämbeten, ordningar och lärosatser. Ur denna väntan hämtade de karismatiska personerna, främst profeterna, sin inspiration.-Härmed ha vi åter berört det drag i den urkristna tiden, vilken kan sättas som rubrik över den i motsats mot alla kommande skeden. Det var den entusiastiska religiositeten, livet i frihet från former och formler under Andens omedelbara ledning. Men även här lurade en fara. Till Andens gåvor räknades i analogi med dåtida föreställningar extatiska yttringar, tungomålstalande, etc.
Aposteln Paulus är ett exempel på denna, av uppbrottsstämning starkt påverkade, livsinställning. Då han undervisar församlingen i Tessalonika om Herrens tillkommelse, talar han i tredje personen om ”dem som äro avsomnade”, men i första personen om ”vi som då ännu leva och hava lämnats kvar bliva jämte dem bortryckta på skyar”. I den intensiva förbidan förblev han ända till slutet.Väckelsekristendomens mest framträdande kännemärke är den starka betoningen av Jesu omedelbara återkomst. Tidsbegreppen förlorar helt sin betydelse då evigheten genom Andens förmedling strålar fram som en levande och gripbar verklighet. I denna verklighetsnära kristendom förkroppsligas det övernaturliga i församlingsgemenskapen. Livet får enkla, direkta och personliga uttrycksformer. Organisation blir oväsentlig eller helt överflöedig.Det är då tyngdlagens religiösa motsvarighhet dragit ner kristendomen på föreningsplanet, kopulationen med inomvärldsliga stormakter blir möjlig, och organ födes fram, ur vilka prästhierarki och ämbetskyrka emanerar.