Rapport från Frankrike av Stig Andreasson
Stina Fridolfsson introducerar:
Jag har haft den stora förmånen att vid tre tillfällen få följa med Åse och Stig Andreasson på resa till Frankrike och besöka några av de församlingar de gjort pionjärinsatser i. Den församling som fått speciell plats i mitt hjärta, är församlingen i Albi. Den växer och utvecklas. När de vid mitt första besök fick höra talas om Maranatas missionsarbete i Dominikanska Republiken, visade de stort engagemang, och har alltsedan dess sänt månatliga offer dit.
Då en gammal lada, nu restaurerad av många ivriga arbetare i församlingen, äntligen fick invigas som gudstjänstlokal var också jag inbjuden, men kunde inte åka vid detta tillfälle Ett år tidigare besökte jag tillsammans med Åse och Stig denna församling i Albi, och då åkte vi till den blivande möteslokalen. En stor del av församlingens syskon var engagerade i målande, spacklande, borrande och spikande. En underbar gudstjänst och församlingsgemenskap!
Här följer rapporten från Stig Andreasson, som var inbjuden som hederstalare vid tredje lokalinvigningen i Albi. Han fick här se frukt av många års troget missionsarbete i Frankrike, och vi gläds med honom och syskonen i Albi!
Sista söndagen i mars kunde Albiförsamlingen äntligen inviga sin nya möteslokal och offentligt ta den i bruk. Vänner från när och fjärran mötte upp. Någon uppskattade antalet till bortåt 250 personer. De som hade sett den gamla ladan på den stora, nästan igenväxta tomten blev verkligen överraskade då de såg att den hade förvandlats till ett fint och inbjudande församlingshus med parkeringsplats för ett tjugotal bilar. Vi tyckte inte vi kunde tacka nej till församlingens inbjudan att vara med på invigningen, så vi reste ned till Albi med stor förväntan. Det blev en resa på 250 mil från norska vägar kantade av stora snödrivor till sydvästra Frankrikes blommande fruktträd.
Vi hade ju följt med byggnadsarbetet hela tiden och även tillsammans med Stina Fridolfsson besökt Albi i början av restaureringen. Vi räknade med att få se en någorlunda användbar möteslokal, men att den skulle vara så fin som den verkligen var, hade vi knappast förväntat oss. Både bröder och systrar hade gjort ett jättearbete. Flera bröder från grannförsamlingen i Carmaux hade också gett många frivilliga arbetstimmar. Några av dem är speciellt duktiga på olika slags byggnadsarbeten.
Invigningen blev verkligen en fest. Då föreståndaren David Schertzer hälsade alla välkomna kunde man se att han verkligen var glad. Förkunnelsen av Guds Ord inramades av bibelläsning och spontan lovprisning till Gud. En sångkör sjöng härliga evangeliska sånger och även barnen deltog med glädjefull sång. Församlingens ordförande gav en kort sammanfattning av församlingens historia från tidigt 1970-tal, vilket väckte många minnen till liv hos Åse och mig. Efter en tid av personlig evangelisation och husmöten öppnade vi 1975 den första enkla lilla lokalen, som egentligen varit ett garage för fyra bilar. Där hölls de första dopförättningarna av nyomvända. Då denna första lokal så småningom blev för liten, restaurerade vi ett gammalt hus som blev möteslokal nr 2. Den fick lite underliga former men, den fyllde församlingens behov i omkring 25 år. Det var där Stina Fridolfsson visade bilder från Dominikanska Republiken och berättade om missionsarbetet där, vilket tände ett varmt intresse hos Albivännerna. Sedan dess har de velat vara med både i förbön och offer till Maranataförsamlingens mission där borta. Eftersom lokal nr 2 också blivit för liten kunde vi nu för tredje gången ha lokalinvigning i Albi.
Stadens borgmästare var också med och han höll ett varmhjärtat tal. Han hade hela tiden varit positiv till församlingens byggnadsprojekt, vilket inte alls är självklart i ett land som Frankrike. Där kan myndighetspersoner vara väldigt negativt inställda till evangelisk verksamhet. Borgmästaren tackade till och med oss som, mänskligt talat, startat församlingen. Jag hade aldrig trott att jag skulle få höra ett sådant uttalande av en fransk borgmästare. Det var också en glädje att få hälsa från norska vänner, som gett över 50.000 norska kronor till lokalbygget samt från Stina, som också var inbjuden till invigningen men inte kunde resa till Frankrike just då.
För Åse och mig var det en fantastisk upplevelse att få dela Albiförsamlingens glädje denna dag. Vi fick också glädjen att möta vänner som vi inte sett på många år, eftersom de bor i angränsande län och distrikt. Vi fick också ett trevligt samtal med borgmästaren utanför lokalen efter mötet. Vi kände honom inte från vår tid i Albi. Han blev nämligen vald till borgmästare 1993, alltså 6 år efter att vi hade flyttat från staden. Han visade sig vara en mycket nobel personlighet. Han ställde oss också en del frågor angående det missionsarbete som skandinaviska kristna bedriver i olika delar av världen.
Vi stannade kvar i Albi under hela den vecka som följde på invigningen. Det blev många besök hos många familjer. Den följande söndagen blev en ”vanlig” söndag med två möten. Först i Carmaux, som är ett f.d. kolgruvedistrikt med hög arbetslöshet. Kolgruvorna är nämligen nedlagda sedan flera år tillbaka. Omkring 40 personer var samlade till mötet där. I Albi tror jag det var omkring 80. På båda ställena var det en mycket god atmosfär i mötena och stor öppenhet för Ordets förkunnelse. Albi är alltjämt en katolsk högborg och Carmaux har ett hårt andligt klimat. Men vi tror att Guds folk där nere i sydvästra Frankrike skall gå nya segertider till mötes.
