fbpx

Golgatadramat

Undervisning av Paulus Eliasson

Paulus Eliasson

Jag lyssnade för några år sedan på en ljudbok av John Grisham; en romanförfattare som har skrivit många böcker om advokater och rättssaker. Boken jag lyssnade på heter Den oskyldige mannen. När jag hade hört en stund tyckte jag att det var något som var lite märkligt. Grisham skrev inte på samma sätt som han skrev i de tidigare böckerna jag hade läst. Jag saknade vissa litterära grepp, och det skapade en dissonans hos mig. Ända tills jag förstod att det inte var en roman alls – det var en dokumentär.

John Grisham berättade om ett faktiskt fall, om en man som blev dömd för ett mord som han inte hade begått. Och helt plötsligt förändrades hela boken för mig. Jag hade kommit dit med tanken att det var en roman, men det visade sig att det var en helt annan berättelse.

Så är det med olika genrer. Allt vi gör, säger, och framförallt när vi skapar någonting så gör vi det inom olika genrer. En dikt och en roman har inte samma uttrycksform. De kan prata om samma sak men ha olika sätt att säga det på. Det är med det som utgångspunkt som jag har tänkt på det som kallas för Golgatadramat. Det låter som att det är ett teaterstycke eller en film eller en episk bok, för när man läser berättelsen i evangelierna om Golgata och vad som hände mellan Palmsöndagen och uppståndelsen, så ser man att det är ett väldigt dramatiskt händelseförlopp. Och en av de frågor man bör ställa sig själv när man kommer till Golgatadramat är: Vilken genre är det här?

Om man ska se på den litterära stilen så är det en antik biografi. Lärjungarna som skrev ner evangelierna var skribenter som skrev om verkliga historiska händelser. Men de är också teologer; människor som önskar berätta något speciellt om vad som hände. I alla evangelierna finns det en tydlig gräns där passionshistorien, som den också kallas för, börjar.
Vi kan till exempel gå till Markus 10:32-34:

De var nu på väg upp till Jerusalem, och Jesus gick före dem. De var fyllda av bävan, och de som följde med var rädda. Då tog Jesus än en gång med sig de tolv och började berätta för dem vad som skulle hända honom: “Se, vi går upp till Jerusalem, och Människosonen kommer att överlämnas till översteprästerna och de skriftlärda. De ska döma honom till döden och utlämna honom åt hedningarna, som ska håna honom och spotta på honom, gissla och döda honom. Men efter tre dagar kommer han att uppstå.”

Vi får alltså här en profetisk resumé av det som ska hända, och i vers 45 säger Jesus:

Människosonen har inte kommit för att bli betjänad, utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.

Golgatadramat inleds med att Jesus berättar vad som ska hända och varför det ska hända.

Han kommer att hånas, spottas, korsfästas, dödas och uppstå igen på den tredje dagen. Och anledningen är att han ska ge sitt liv till lösen för många. Det är inte många historier som börjar med att berätta vad som ska hända och varför det händer, men så har evangelisterna gjort det.

Lärjungarna var med om att Jesus kom till Jerusalem, förkastades av de människor som var där, blev tagen till fånga, korsfästes, dödades och uppstod igen på den tredje dagen. Det måste ha varit både en traumatisk så väl som en livsförändrande upplevelse på alla sätt och vis. När Matteus, Markus, Lukas och Johannes skriver sina Jesus-berättelser, ca 30-40 år efter att det hände, då hade de haft en lång tid att fundera på vad det var som hände när Jesus dog och uppstod. Men de återskapar också en ambivalens eller en osäkerhet i texten.

Många av oss har hört och läst Bibeln sedan vi var små, men om vi skulle komma till texten för första gången, då skulle vi nog uppleva att det är en osäkerhet i texten. Vad är det som händer här egentligen? Och det upplevde också lärjungarna på plats, för nästan alla missförstår vad som händer när Jesus dör. Om vi läser i Lukas kapitel 24, så utspelar sig det kapitlet efter Jesu uppståndelse, men innan alla lärjungarna har hört nyheten om uppståndelsen. Man har hört att några kvinnor har kommit från graven och sagt att de inte fann Jesus i sin grav och de blir osäkra och vet inte vad de ska tro. Men så möter Jesus några lärjungar på väg till Emmaus, en liten by en bit från Jerusalem. Jesus möter dem men de känner inte igen honom. Han frågar vad de samtalar om för de verkar så nedstämda, så bedrövade. Då står det i kapitel 24:17-21:

Han frågade dem: “Vad är det ni går och samtalar med varandra om?” Då stannade de och såg bedrövade ut. Och den ene som hette Kleopas sade till honom: “Är du den ende som har besökt Jerusalem och inte vet vad som hänt de här dagarna?” Han frågade dem: “Vad då?” De svarade: “Detta med Jesus från Nasaret. Han var en profet, mäktig i ord och gärning inför Gud och hela folket. Våra överstepräster och rådsherrar utlämnade honom till en dödsdom och korsfäste honom. Men vi hade hoppats att han var den som skulle frälsa Israel.”

De två vandrarna är uppgivna; de säger: “Men vi hade hoppats.” Vi hade hoppats att det här skulle vara svaret. Vi hade hoppats att Jesus skulle vara lösningen, att han skulle vara Guds utvalde. Om man följer Golgatadramat så är lärjungarna först oförstående när Jesus profeterar om vad som ska hända.Simon Petrus säger ju “Detta ska aldrig ske dig Herre!” Du kan inte dö, det finns ingen möjlighet. Sedan blir de förvirrade när Jesus tar med dem in till Getsemane, och de får uppleva de saker som händer där. De blir rädda och flyr när Jesus tas till fånga. De håller sig på avstånd. Det lärjungarna ser i Golgatadramat är en tragedi. ”Vi hade hoppats.”

Tänk dig in i deras situation. Jesus är mäktig i ord och gärning. Han går omkring och gör väl. Han förkunnar ett budskap som berör människor. Men det de ser här är att rådsherrarna utlämnar honom att dödas. Det är en tragedi. För dem är Golgatadramat den största tragedin som kan hända.

En annan aktör i dramat är det religiösa ledarskapet. Översteprästerna, sadducéerna, fariséerna och prästerna som ser sig själva som domare i en rättstvist som handlar om en lögnare och en hädare. I Matteus 26 står att Jesus har berättar att han är Människosonen profeterad om i Daniels bok, och så säger han i vers 64-67:

“Härefter ska ni se Människosonen sitta på Maktens högra sida och komma på himlens moln.”Då rev översteprästen sönder sina kläder och sade: “Han har hädat! Behöver vi några fler vittnen? Nu har ni hört hädelsen. Vad anser ni?” De svarade: “Han förtjänar döden!” Och de spottade honom i ansiktet och slog honom med knytnävarna. Andra slog honom i ansiktet …

Prästerna och stora rådet ser Golgatadramat som en rättslig uppgörelse med en lögnare och hädare. Om man hädar, så är det antingen att man talar lögn om Gud eller att man påstår sig vara Gud. Och det senare är precis det Jesus gör här när han talar om att han är Människosonen. Stora rådet ser sig själva som hjältarna i den här historien. De ska stoppa en falsk profet.

Sedan har vi Herodes som hoppades att Jesus skulle göra några trollkonster för honom. Han hade hört att Jesus var en som kunde göra mirakel, och han hade hoppats få se mirakel, men Jesus gör inte några mirakel för honom. För Herodes är Jesus en bluff. Han önskade sig en hovnarr, någon som kunde göra trix för honom, men Jesus ställer inte upp.

Den romerska prefekten Pontius Pilatus, ser Jesus som ett riskmoment. Det är ett upplopp på väg, och här är Pilatus möjlighet att vara hjälten genom att vara diplomatisk. Kanske måste han offra en oskyldig. Han förstod nämligen att Jesus var oskyldig, men det fick gå för det större goda, för att det inte skulle bli uppror i Jerusalem mitt under påsken när det var så otroligt många människor närvarande. Så Pilatus gör det som krävs. Han var mitt i ett politiskt drama och han skulle göra det politiskt rätta för att se till att människor höll sig lugna.

Pilatus såg ett politiskt drama, men soldaterna som Jesus förs ut till, de ser Jesus som en komisk figur, en komedi. De får höra att den här mannen påstår att han är kung. De vet vem som sitter i Rom och är kejsare, och därför vet de att det Jesus påstår är skrattretande. Och i Matteus 27:27-31 står det: Därefter tog ståthållarens soldater med sig Jesus in i pretoriet och samlade hela vaktstyrkan runt honom. De drog av honom kläderna och hängde på honom en röd soldatmantel, vred ihop en krona av törne och satte den på hans huvud och stack en käpp i hans högra hand. Sedan böjde de knä inför honom och hånade honom och sade: “Leve judarnas kung!” Och de spottade på honom och tog käppen och slog honom i huvudet. När de hade hånat honom, tog de av honom manteln och satte på honom hans egna kläder och förde bort honom för att korsfästas.

Soldaterna ser en komedi.
De ser en Don Quijote på jakt efter väderkvarnar, en person som lider av vanföreställningar.
Låt oss skratta åt honom, låt oss håna honom, låt oss ha lite roligt på hans bekostnad.

Soldaterna ser en komedi. De ser en Don Quijote på jakt efter väderkvarnar, en person som lider av vanföreställningar. Låt oss skratta åt honom, låt oss håna honom, låt oss ha lite roligt på hans bekostnad. Sedan för vi bort honom för att korsfästas. Och samma sak upplever de människor som ser Jesus hänga på korset. I samma kapitel står det:

De som gick förbi hånade honom och skakade på huvudet och sade: “Du som river ner templet och bygger upp det på tre dagar, fräls dig själv om du är Guds Son och kom ner från korset!” På samma sätt förlöjligade även översteprästerna och de skriftlärda och de äldste honom och sade: “Andra har han frälst, sig själv kan han inte frälsa. Han är Israels kung! Nu får han komma ner från korset, så ska vi tro på honom. Han litar på Gud, nu får Gud rädda honom om han älskar honom. Han har ju sagt: Jag är Guds Son.”På samma sätt blev han också hånad av rövarna som var korsfästa tillsammans med honom” (Matt 27:39-44).

Det finns en stor klyfta mellan det Jesus påstår, nämligen att han är kung, och å andra sidan den verklighet som vi möter, nämligen att han korsfästs. Jesus säger att han är Guds son, den som Gud har utvalt till Messias, Människosonen som Daniel har profeterat om, det är den ena sidan. Å andra sidan håller han på att korsfästas. Den dissonansen upplever människorna som komisk.
Det är det som är humor; man förväntar sig en sak, men så blir det någonting helt annat och oförväntat. Den stora frågan är denna: Vad är det vi ser? Är det ett kungaepos, alltså berättelsen om en kungs kröning, eller är det en tragisk komedi?

Ordet kung förekommer mer i passionshistorierna i Matteus, Markus, Lukas och Johannes evangelier än någon annanstans i hela bibeln. Inte ens i berättelserna om kungarna i Gamla testamentet är det tätare mellan ordet kung än i berättelsen om Jesus död och uppståndelse. Det är helt klart det här som är temat. Vad är det för en kung som vi har framför oss?

Matteus kapitel 21 handlar om det vi kallar för Palmsöndagen, när Jesus kommer ridande in på en åsna och hyllas av folket. De lägger ner sina mantlar, de viftar med palmblad och ropar: “Hosianna! Välsignad vare han som kommer i Herrens namn, Davids son!.” De tar emot Jesus i inledningen av Golgatadramat, och det känns som att nu är det ändå en fantastisk kungaberättelse. Så ska en kungaberättelse börja. Nu ska han in i staden, sedan ska han deklarera Israels självständighet, driva ut de romerska makterna, och etablera Israel som Guds folk med ära. Men vad man än har för förväntningar på Jesus, så ställer han inte upp på några av dem.

Om man läser vidare i kapitel 21 så kommer de här prästerna och skriftlärda till Jesus, och de ställer frågor till honom, de testar och prövar honom. En person som kommer och säger sig vara kung; han ska prövas av auktoriteterna, och sedan ska de underkasta sig hans auktoritet. Men ledarna diskvalificerar Jesus fullständigt, eftersom han inte ställer upp på deras planer och intriger. Vi kan läsa Matteus 21 och 22, där Jesus kommer med sin salomoniska vishet. Det förväntas av en kung att han ska vara vis, men Jesu visdom avvisas av ledarskapet.

I kapitel 26 är Jesus i Betania, i Simon den spetälskes hus. En kvinna kommer dit med en alabasterflaska med nardusolja, som hon bryter upp och häller över Jesus.

Vad betydde det? När vi talar om Jesus, så säger vi som regel Jesus Kristus. Många behandlar Kristus som om det var Jesu efternamn, som om hans föräldrar var Maria och Josef Kristus, men vi vet att Kristus inte är ett namn, utan en titel som betyder ”den smorde”. Smörjelse med olja var sättet man identifierade och initierade en kung, präst eller profet. De smordes med olja som ett tecken på sin tjänst inför Gud.

Den enda som smörjer Jesus är denna kvinna. Hon smörjer honom med en otroligt dyrbar olja. Och Jesus säger att hon gör det inför hans begravning. Man kan anse att om det är en smörjelse av en kung, så ska det väl inte vara inför en begravning? Då borde det vara inför hans kröning.

Denna dissonans följer med hela texten. Jesus tar med sina vänner ut till Getsemane. I Johannes 18 står det att de gick över bäcken Kidron, precis som det står i Gamla testamentet att kung David gjorde när han var förkastad av sitt folk och av sin egen son. Jesus, förkastad av sitt folk, går över bäcken Kidron in i Getsemane där han går in i en bönekamp som blir så intensiv att han svettas blod. Man kan tycka att den sista kvällen innan en kröning som kung, så ska det väl vara en glädjekväll tillsammans med de närmaste vännerna? Men Jesus går in i en kamp och ropar till Fadern “Om det är möjligt, så låt denna bägare gå ifrån mig! Men ske inte min vilja, utan ske din vilja”.

Mitt i den natten kommer Jesu kungliga eskort för att föra honom till förberedelserna inför kröningen. Men det är inte en kunglig eskort, det är en av hans egna lärjungar som förråder honom och det är soldater som tar honom till fånga, och alla hans lärjungar överger honom och flyr bort. Än en gång upplever vi spänningen. Vad är det som händer? Vad är det vi ser? Är det ett drama? Det är det helt klart. Men är det en tragedi? Är det en komedi? Är det en fars? Eller är det någonting helt annat?

I Matteus 27:27 läste vi tidigare om då Jesus förs in i det som skulle kunna kallas för klädkammaren, där de klär på honom hans kungliga kläder. De hänger på honom en röd soldatmantel. Det är inte många detaljer som ges i texten, men de detaljer som ges de är väldigt viktiga. Det sägs att det är enrödsoldatmantel. Rött är kungafärgen, helt enkelt, men det är en soldatkappa som de bara slänger över honom. Det är en fars, en komedi, eller någonting helt annat. De gör en krona av törne och sätter på hans huvud. Det är någonting som skorrar och skapar dissonans i berättelsen. De ger honom en kungaspira, men det är ett rör som de sedan slår honom med.

Så kommer den kungliga kortegen. I Lukas 23:27 står det:

”En stor skara ur folket följde honom …”

Här är hans kortege, en eskort genom staden där folk står på båda sidorna och jublar: “Kungen är på besök!” Kungen har kommit hit och nu jublar man. Nej, förresten, de gör inte det. Det är en dissonans här också. En stor skara följde honom, även kvinnor som sörjde och grät över honom. Och kungen, han ska ju stå och vinka, ropa sina välsignelser och lyckönskningar till folket, men vad gör Jesus?

Då vände Jesus sig till dem och sade: “Jerusalems döttrar, gråt inte över mig, utan gråt över er själva och era barn. Det kommer dagar då man ska säga: Saliga är de ofruktsamma, de moderliv som inte fött och de bröst som inte ammat” (Luk 23:28-29).

Tronen som han förs upp på är ett kors. Och var finns högvakten, de närmaste förtrogna som skulle vara på hans högra och vänstra sida? Vi vet att Sebedeus söner, Jakob och Johannes, så gärna ville få de här hedersplatserna. De sände sin mamma som kom till Jesus och sa att “Jag skulle vilja att du gav mina söner det jag ber dig om, att de ska få sitta på din högra och vänstra sida när du kröns till konung, när du sitter i din härlighet”. Och Jesus säger, “Ni vet inte vad ni ber om.” Och det är genomgångstonen här, “Ni vet inte vad det handlar om. Kan ni dricka den den bägare som jag ska dricka av?” De hävdar att de kan det, men vid Jesu kröning är de långt borta. Det är två andra som får dricka av den bägaren som Jesus ska dricka, och det är de två rövarna som det står om i vers 33 i samma kapitel:

Och när de kom till den plats som kallas Dödskallen, korsfäste de honom och brottslingarna där, den ene på hans högra sida och den andre på hans vänstra.

Det är högvakten kring Jesus. Två rövare. I vers 35-38 står det om folket som stod där och hånade, soldaterna som kom fram och hånade honom och sa, “om du är judarnas kung, fräls då dig själv”. Över honom fanns också ett anslag: “Detta är judarnas kung.”

Denne torterade man på ett kors, det är judarnas kung. Mer än så har inte judarna att erbjuda i försvar, av värdighet, av storhet.

Och när vi har kommit hit i berättelsen så frågar man sig själv: Vad är sanningen om Golgatadramat? Vad är det som händer här? Är det en komedi? Är det en fars? Är det en tragedi? Det är något här som inte stämmer. Kan inte någon bryta in här och berätta för oss vad som är verkligheten?

Det finns en som vet sanningen om Golgatadramat, och han berättar sanningen för den ena mannen på sin sida. Rövaren vänder sig till Jesus och säger:

Jesus, tänk på mig när du kommer till ditt rike.

Här är det första gången någon bryter igenom med verkligheten. Jag tror att det är här evangelistens fokus ligger. Det har varit så mycket förvirring fram tills nu. Det har varit så mycket osäkerhet. Men så kommer Jesu svar på rövarens förfrågan. Han säger: “Jag säger dig sanningen”. Och vad är sanningen?

Jag säger dig sanningen: Idag ska du vara med mig i paradiset.

I sitt svar knyter Jesus an till Bibelns första berättelse, det som hände i Edens lustgård, när Adam och Eva bröt förbundet och gemenskapen som de hade med Gud. De förlorade paradiset när de syndade, och Gud satte två keruber för att vakta vägen till Livets träd. På korset säger Jesus, “Nu, anonyme rövare, ska du få vara med mig på den här resan tillbaka till Gud. In i gemenskapen, in till paradiset. Det som Adam gjorde, det ska jag vända på, och det sker i detta ögonblick!”

Det är sanningen om Golgatadramat, verkligheten som evangelisten önskar förmedla.

Det som människor såg som en fars, en komedi, det som lärjungarna såg som en tragedi, det är Guds kungaepos, det är Guds kröningshögtid. Han som hängde där på ett kors, han dog för dig och för mig och öppnade vägen till sitt rike, till sitt paradis. Det är evangeliets sprängkraft, att Gud inte vinner sin kungamakt genom krig, svärd, atomvapen, eller genom att skjuta ner sina fiender. Han vinner sin seger genom att dö på ett kors.

Helt plötsligt förstår vi att det är sant allt det som har hänt hittills. När de skrev över hans kors “judarnas konung”. Ja, det är han. När de gick förbi och hånade honom och spottade på honom, “andra har han hjälpt, sig själv kan han inte hjälpa”. Nej, det gör han inte, för han har valt att gå vägen själv.

Adams paradis och mer än det, vinns tillbaka. Det är det här mysteriet aposteln Paulus forskar i, när han i 1 Korintierbrevet säger “… vi predikar Kristus som korsfäst – för judarna en stötesten och för hedningarna en dårskap. Men för de kallade, både judar och greker, predikar vi Kristus som Guds kraft och Guds vishet” (1 Kor 1:23). Evangelisterna och förkunnarna går ut och proklamerar: “Vi förkunnar Kristus Jesus som korsfäst, om det är en dårskap för dig, om det är en stötesten för dig, om det är något som bär dig fullständigt emot, så är det ändå sanningen. Han är korsfäst för våra synder och han är uppstånden för vår rättfärdiggörelses skull.”

Gud gör alltid det oväntade, och på ett oväntat sätt, men han genomför det som är hans plan och vilja. Judarna begär tecken, grekerna söker efter visdom, och i Golgatadramat slår de sig samman, Guds folk och hednafolken.

Jag ska avsluta med några ord som står i Apostlagärningarna. När Petrus och Johannes förkunnade evangeliet så blev de intagna till förhör. När de kom tillbaka från förhöret till församlingsgemenskapen och fick möta syskonen så bröt hela församlingen ut i bön. Det står:

Herre, du som gjort himmel och jord och hav och allt som finns i dem, du har genom den helige Ande talat genom vår fader David, din tjänare:

Varför rasar hednafolken,varför tänker folken tomma tankar?

Jordens kungar reser sig och furstarna gaddar ihop sig mot Herren och hans Smorde.

Ja, de gaddade verkligen ihop sig i denna stad mot din helige tjänare Jesus som du har smort. Herodes och Pontius Pilatus gick samman med hedningarna och Israels stammar för att utföra det som du med din hand och ditt beslut hade förutbestämt.

Här dras slöjan åt sidan och det vi får se är att detta var Guds plan hela tiden. Det som verkade som en tragedi, ligger i Guds hand. Gud har förutbestämt det. Och så fortsätter bönen:

Och nu, Herre, se hur de hotar oss! Hjälp dina tjänare att frimodigt förkunna ditt ord, genom att du räcker ut din hand och låter helande, tecken och under ske genom din helige tjänare Jesu namn.

Det är detta jag önskar vi ska komma ihåg och ta med oss in i vardagen. Det är inte bara information om litterära genrer och så vidare, utan vi ber att det som Jesus upplevde på Golgata kors ska bli en kraft i våra liv, och att Jesu seger genom att ge sig själv, också ska bli vårt tankesätt. Som aposteln Paulus säger i Filipperbrevet 2:

Var så till sinnes som Kristus Jesus var.

Samma tankesätt som var i Kristus Jesus då han dog, då han gav sitt liv för oss, det ska finnas i oss.

Låt oss förenas i bön om att Golgatadramat ska bli större för oss, att det Jesus har gjort för oss ska stråla i all sin glans, så att vi verkligen ser hur fantastisk han är. Vi ber att vi ska få se att det smutsiga gamla korset, det är hans kröningsplats. Och det samma gäller för oss. Den som vill följa efter mig, säger Jesus, han måste ta upp sitt kors och följa mig varje dag. Det är vår väg framåt och det är kampen i vår tid. Att ta upp vårt kors, följa Jesus, och verkligen låta honom vara vår Herre. I Jesu namn, Amen.