Intervju med Paulus Eliasson
Paulus Eliasson – man kan väl nästan säga att du föddes i Maranataförsamlingen?
-Det kan man absolut. Mina föräldrar kom med i församlingen två år innan jag föddes.
Sedan fick du namnet Paulus. Har det betytt något för dig att heta Paulus?
-Jag vet inte. Det är väl litet förpliktande. Folk brukar reagera på det och brukar kommentera, och det kan vara en slags öppning för att börja prata med folk. Namnet Paulus betyder egentligen den lille, den värdelöse, så jag försöker hålla mig på jorden. Det är ett väldigt ovanligt namn, och nästan ingen i Sverige heter det.
Du har ju haft en ganska säregen tillvaro, om man ska jämföra med vanligt Svensson-liv. Dels uppväxt i en storfamiljsgemenskap…
-Ja, det har varit annorlunda. Under olika former har jag levt i storfamiljsgemenskapen. Ibland bodde vi i egen lägenhet – i Rinkeby till exempel – under vissa tider bodde vi på Bällsta, och under en period i storfamiljen i Mariehäll, osv. Men hela tiden var målsättningen församlingsgemenskap.
När du sedan kom upp i skolåldern blev det hem-undervisning som gällde, Pilgrimsskolan.
-Ja, så var det. Mina föräldrar tillsammans med medarbetare i församlingen, svarade för undervisningen och alla grundskolans nio år fick jag hemundervisning.
-Som barn upplever man ju allt som föräldrarna gör naturligt. Jag kände mig inte annorlunda på något sätt. Ingen av mina vänner utanför församlingen, de som gick i skola i Rinkeby, tyckte att det var konstigt. Paulus har skola hemma och tillsammans med sina vänner på Bällsta, menade de. Vi hade mycket sociala kontakter och hade också god kontakt med den kommunala skolan som vi sorterade under. Det gjordes inte så många tester; egentligen önskade vi att de gjort flera, så vi kunde fått bekräftelse på att vi inhämtat de kunskaper som hörde till vår årskurs.
-För mig har Pilgrimsskolan varit väldigt berikande på alla nivåer, men det har också varit utmaningar. När jag var liten förstod jag inte vad som var problemet. Allt kändes naturligt. Men allteftersom jag växte till, började jag förstå mer och mer vad det handlade om. När jag gick i sjätte eller sjunde klassen blev min familj hotad att inte få fortsätta med hemundervisningen. Då hade vi flyttat till Bällsta och därmed fått en annan kontakt-skola. Skolan hade vi inga problem med, där hade vi en god dialog, men några politiker reagerade och började komma med hot. Jag kommer inte riktigt ihåg hur det var, men jag minns att jag skrev ett brev till utbildningsministern. På eget initiativ och med egna ord skrev jag, och talade om att jag inte ville gå i någon kommunal skola, inte heller i något privat friskola, utan jag ville gå i hemundervisning som jag hittills hade gjort.
Kunde du motivera det på något vis?
-Ja, det gjorde jag. Jag läste det där brevet några år senare och tänkte att oj vad jag var barnslig! Men vad jag skrivit var i alla fall att jag kände mig trygg i den omgivning jag levde och att jag inte på något sätt upplevde mig stå tillbaka för någon av mina vänners utbildning. Samtidigt vill jag ifrågasätta den metod man har att testa eleverna med. I kommunal skola går många ut utan ordentliga läs- och skrivkunskaper och matematiska kunskaper, utan att staten diskvalificerar skolan. Det som bör testas är ju utbildningen. Hur som helst gick det bra de få gånger jag testades och sedan gick jag vidare till gymnasium.
Vänta nu litet, vi måste först få höra mera om din uppväxt. Du var med i församlingens möten flera gånger i veckan, du levde i en kristen storfamilj, du bad till Gud, för dig var det naturligt att tro på Jesus, osv. Men du måste ju ha kommit till ett avgörande någon gång?
-Jag var lillgammal, så ganska tidigt förstod jag det mest grundläggande i budskapet. Att jag var en syndare, och behövde frälsning i Jesus Kristus. Jag tror att det var på ett sportlov då vi var samlade i bergen till friluftsliv och bibelstudier som jag i ett kvällsmöte böjde knä och sa till Gud: ”Förlåt mig mina synder och rena mig i blodet.”
-Jag har hört många berätta om sin uppväxt i församlingar där man förkunnat om Jesu tillkommelse, frälsning och omvändelse; och de har sagt att när någon frågade dem om de hade sin sak klar med Gud, så kände de sig så otrygga. De tänkte då att ”om Jesus kommer kanske jag inte får vara med hem till himlen”. Den undervisning som jag fick var att barnen hör Guds rike till och att för den som älskar Jesus finns ingenting att frukta. Det var en trygghet för mig. Jag beklagar om andra haft negativa erfarenheter med en undervisning som kanske varit osund, men ända sedan jag var liten har jag känt välsignelse och inte haft någon anledning att känna fruktan.
Du lät döpa dig redan som ganska liten?
-Jag var tolv år när jag döptes och blev andedöpt då jag var tio. Helt plötsligt märkte jag att jag talade i tungor. Det var ingen stress, ingenting onaturligt och ingen dramatik, utan helt plötsligt bytte jag bara språk och andens språk flödade fram som en stilla flod. Jag märkte det inte förrän efter en stund. Senare har jag förstått mer och mer vad tungotalet egentligen betyder, men det här var redan då naturligt för mig och jag var väldigt lycklig över det. Ett par år senare, då jag var tolv, döptes jag i vatten i ett litet möte på Bällsta, det var min pappa som döpte mig. Jag minns att jag hade en jeans och en sliten T-shirt på mig och att vattnet var så grumligt att jag var tvungen slänga kläderna sen! Dopbaljan var nysvetsad, men den var rostig i botten! Men döpt blev jag! Det var fantastiskt att få bekänna inför hela världen att nu tillhörde jag Jesus!
Ja, sedan gick du alltså gymnasiet. Hur kan det komma sig?
– Jag hade olika intressen, men då jag växte upp var min intention att satsa på något som kunde tjäna församlingen. Det fanns ingenting annat för mig då, och det finns mindre och mindre av andra intressen ju längre jag lever. Jag ville alltså göra något som kunde tjäna församlingen. Jag jobbade tillsammans med några andra med att göra Midnattsropet och även Radio Maranata. Alltså medierna. Därför pratade jag med Arne Imsen, det var året innan han dog som jag talade med honom, och frågade om han trodde att det kunde vara önskvärt att jag gick medialinjen med texthantering som inriktning. Jag hade tagit två sabbatsår efter nian, och nu var jag liksom i fas igen. Arne sa att om jag upplevde att det var en bra väg att gå, så skulle jag göra det.
Hur kom du då in? Du hade ju inte vanliga skolbetyg?
-Jag skrev ett brev och ansökte om att komma in på det som kallades kvotering. Jag blev inkallad dit, de hade en kort intervju med mig och det gick bra. Sedan visade det sig att vi var några kristna på gymnasiet och vi samlades till bön ibland.
Så du hissade flaggan i topp med detsamma?
– Jag startade en hemsida som jag fick mycket spott och spe för. Jag trodde på skapelsen, jag var emot abort och fick mycket påhopp för sådan saker. Jag talade om vad jag stod för, bland annat att jag var emot militärtjänstgöring. Jag fick höra kommentarer i korridorerna. Men det är också så att om man visar litet resning och inte backar, så vinner man respekt.
Du var inte rädd att ta emot hån så där?
-Det blev en prövning. I vissa situationer led jag nederlag och i andra vann jag seger. De fick veta att jag var med i Maranata genom att de gick in på Maranatas hemsida när församlingen var litet i hetluften i samband med bokmässan i Göteborg. Någon såg mig då på TV när jag satt bredvid Arne Imsen då han intervjuades. Det fick jag stå till svars för. Sedan var det en lärare som visste att jag var kristen och att jag var emot abort, som gav oss i uppgift att skriva en uppsats om vår syn på abort. Av hundra elever som skrev plockade läraren fram just mig att ha högläsning av uppsatsen! Läraren gillade att jag hade annorlunda syn.
-Mycket under min gymnasietid var alltså positivt. Men jag märkte också att det bröt ned mitt andliga liv. Jag gick på möten, jobbade så mycket jag kunde i de olika uppgifter som fanns i storfamiljen – grillen, hotellet, osv. Men jag kände att skolan inte var bra för mig. Jag märkte att det kom tankar och tankesätt som var onaturliga för mig. Det kom ord som jag aldrig sagt förut. Även om det inte var svordomar så var det en attityd som skapades. Man får inte inbilla sig att det är ofarligt. Även om man kommit upp i den ålder där jag var, så är man otroligt påverkbar. Det är den ålder då man skapar sin identitet. Jag har aldrig tvivlat på att Gud finns eller tvekat i det jag tror på, men ändå märkte jag att skollivet var inte bra för mig. Efter två år, då jag fått ganska bra betyg och utbildningen hade gått fint, sade jag att jag ämnade sluta.
Du avbröt alltså dina studier efter två år. Det skulle ha varit tre?
-Ja, jag hade inte så lång tid kvar och det gick ganska bra utbildningsmässigt, men jag kände att min själ tog skada. Min ande mådde inte bra. Därför valde jag att avbryta studierna. En lärare som jag hade mycket god kontakt med, hon som ville att jag skulle läsa upp min uppsats om abort, skrev sedan till mig och frågade vad jag nu skulle bli. Då berättade jag litet för henne vad som var min vision i livet och då sa hon: ”Det finns inga andra ungdomar som tänker som du gör. Jag får bara ta av mig hatten och säga lycka till!”
Vad var då din vision i livet, då du stod i begrepp att avbryta din utbildning?
-Jag uttryckte det så här: För alla andra som går i den här skolan är drömmen karriär. Drömmen är att klättra upp på karriärstegen och få en så hög post som möjligt, där man tjänar så mycket pengar som möjligt. Det är inte min intention och därför fungerar inte skolan för mig. Den utbildar mig inte för vad jag har tänkt. Det jag har tänkt är vad bibeln talar om; nämligen att den som är störst bland er ska vara andras tjänare. Det är något jag måste lära mig. Att bli en Kristi slav och även medmänniskors slav. Att få tjäna medmänniskor och inte mig själv. Det vill jag lära mig och det lär jag mig inte i skolan.
-Några dagar innan jag sa att jag tänkte sluta skolan, kom en syster här i församlingen och sa: ”Jag har läst ett bibelord i Kolosserbrevets andra kapitel. Där står det att visdomens och kunskapens alla skatter är fördolda i Kristus.” Jag hade gått och funderat ett tag och nu blev det en bekräftelse för mig. Visdomens och kunskapens alla skatter är fördolda i Kristus! Det jag behöver veta och kunna finns i Kristus. Det finns i församlingen. Det finns i gemenskapen. Mycket bra finns att lära sig i skolan men det viktigaste lär man sig inte. Det viktigaste måste man få tag i själv.
-Ja, man påverkas; och djävulen vet vilken väg han ska ta med en människa. Han känner oss ganska bra och visste vilken metod han skulle bruka på mig, så attacken kom från det håll jag minst väntade det. Jag hade föreställt mig hur det skulle vara men det kom på ett helt annat sätt, mer förföriskt. Det var en välsignelse för mig att jag fick stöd och hjälp då jag valde att lämna skolan. Någon sa också till mig att om jag inte slutförde gymnasieutbildningen så skulle jag aldrig att få ett jobb. Man hade planer för mig att jag skulle gå vidare på journalisthögskolan, osv. Men jag har inte stått utan jobb en enda dag. Jag är nu trettio och har jobbat så mycket jag velat sedan jag slutade skolan!
Man blir aldrig arbetslös i Guds rike! Upplevde du frid och välsignelse över ditt beslut att avbryta studierna?
-Ja, så fort jag bekände detta och sa till församlingen att så här kommer jag att göra, kände jag omedelbart en stor frid över det.
Och församlingen har ständigt varit ditt hem?
-Församlingen har varit mitt hem och församlingen har varit mitt mål. Mönsterbilden vi ser i Skriften har varit mitt mål. Så många gånger i mitt liv har jag upplevt att jag inte klarar mig utan församlingen. Jag har sett människor som lämnat församlingen – som regel inte för att de slutat tro på Gud, utan de har gått med någon hög bekännelse om att det här är inte bra nog och att de skulle tjäna Gud på ett bättre sätt. När jag ser dem idag – ser frukten av deras beslut, så sörjer jag. Och jag ser att församlingen utgör ett skydd för den enskilde, ett skydd som vi kanske inte förstår. Gemenskapen och syskonen omkring mig utgör ett skydd för mig. Det står i bibeln att en kan sända tusen fiender på flykten men två kan sända tio tusen på flykten. Det står alltså inte att två sänder två tusen på flykt, utan tio tusen. Det ligger en kraft i själva gemenskapen. Det har jag fått uppleva många gånger.
Du Paulus har haft förmånen att vara ute på missionsfältet, först i Dominikanska republiken och numera har du genom giftermål med Camilla, och därmed förening med Pilgrimsfolket i Norge engagerats i missionsarbetet i Rumänien. Berätta nu hur du upplevde att åka till Dominikanska republiken!
-Första gången var då jag fick åka på en tre veckors charterresa i samband med att jag fyllde 20 år. Det var en väldigt stark upplevelse. Jag hade aldrig förr varit utanför Europas gränser, men fick då se något helt nytt och annorlunda. Sedan tog jag en intensivkurs i spanska och åkte dit i fyra månader för att lära mig mera. Sammanlagt har jag varit litet över ett år i Dominikanska Republiken.
På slutet predikade du också på spanska!
-Ja, det gjorde jag faktiskt. Det var väldigt stort för mig. Det som speciellt lades på mitt hjärta var fängelset i Najayo. Jag försökte åka dit så ofta det fanns tillfälle. Även om jag inte kunde göra så mycket – så gjorde vi en del. Vi hjälpte fångar som satt orättfärdigt fängslade, och vi hjälpte dem som sökte möjlighet att bli frisläppta på grund av insolvens, det vill säga de som satt i fängelse för att de inte hade möjlighet att betala sina böter. Men det var också stort att bara kunna vara där – jag kände mig verkligen ett med syskonen i fängelseförsamlingen. Där fanns människor i alla andliga åldrar. En del hade varit frälsta hela tiden, andra hade blivit frälsta i fängelset. Jag hade fått beskrivet för mig om fängelset, men förstod i alla fall inte förrän jag kommit dit och sett. Det går inte att beskriva! Det är som ett eget samhälle inom fängelset.
-Att komma in dit första gången blev en chockupplevelse! Inte minst för att de höll på att sno mitt passerkort. Någon som såg att jag var ny försökte rycka det ur min ficka. Känslan var då: ”Jag måste ut härifrån så fort som möjligt!” Atmosfären – trångt och och människor överallt! Jag fick nästan panik. Senare vande man sig vid miljön. Och när man väl kom in i församlingslokalen och mötte syskonen, fick en kram med ett ”Dios te bendiga”, så kände jag att här skulle jag vilja vara för alltid! Det var sådan syskonkärlek.
-Jag blev så stolt en gång då det var julfest och syskonen i fängelset skulle börja servera till gästerna och fångar som inte tillhörde församlingen, för att försäkra sig om att maten skulle räcka till alla. Då var det några damer från en församling som också var på besök och delade ut något gott. Jag satt och pratade, och de gick förbi mig. Då sa fången som satt bredvid mig: ”Nej men! Pablo ska också ha!” ”Åh, jaså, är inte han en fånge?” Hon hade väl sett mig där så ofta så hon trodde det. Jag blev väldigt glad att bli identifierad med fängelsesyskonen! Så missionsarbetet i Dominikanska republiken var en väldigt viktig och stor erfarenhet för mig.
För sex år sedan gifte jag mig med Camilla i Pilgrimsfolket, och flyttade då till Norge och blev då engagerad i missionsarbetet i Rumänien.
Ja, hur går det då med språket? Rumänska är ju ett latinskt språk, men inte lätt att begripa bara för att man kan spanska?
-Nej, men det var en hjälp att jag lärt en del spanska. Mycket liknar spanska, även om jag ännu inte talar så bra rumänska som spanska.
Om du nu skulle jämföra missionsarbetet i Dominikanska republiken med det i Rumänien – går det?
-Det finns många likheter. Litet av det lynnet man har – den osvenska stilen, så att säga. Framför allt nu då vi arbetar med romer. De har ett väldigt öppet sinne och lyssnar gärna till evangeliet. De har ett sätt som påminner om dominikanernas. Många bor i plåtskjul, både i Dominikanska republiken och i Rumänien, men i Rumänien kan det på vintern bli tjugo minusgrader, det blir det inte i Dominikanska republiken. Rumänien är med i EU, men det är mycket korruption i landet, precis som i Dominikanska republiken, och det är väldigt stora sociala klyftor. Församlingen har verkligen ett stort arbete. Skörden är mycken och arbetarna är få. Det finns så mycket att göra. Om vi hade varit tio till, ja, hade vi varit hundra till, så hade vi haft arbete till alla. Det finns så många platser där människor bara ropar efter att församlingen ska komma och ha möten. Zigenare – romer är i de flesta församlingar inte alls välkomna. Om någon rent formellt skulle vara välkommen in, så känner de ändå att där finns ingen öppen famn, inget hjärta. Ingen vill ha dem där. Vi välkomnar alla, men så när det kommer romer, vill nästan inga andra komma. Det finns så stora social motsättningar.
Hur går det med balansen mellan att predika evangelium om det tillkommande riket och att hjälpa här och nu?
-Bibeln talar ju ganska mycket om förhållandet mellan den sociala biten och den evangelikala, förkunnande biten. För mig har det på sista tiden blivit väldigt viktigt att vårt budskap måste vara förtroende värt. Kristenhetens stora problem genom alla tider är att det inte går att tro det de säger, för de förkunnar kärlek men demonstrerar något helt annat. För församlingen blev det omöjligt att ställa sig upp och säga ”Jesus älskar dig, gå i frid, klä dig varmt och ät dig mätt” – och så inte göra något. Det finns en social del av evangeliet som vi absolut inte kan skilja från den förkunnande delen. För det finns en förkunnelse i att hjälpa människor! Det har vi upplevt gång på gång.
-Första gången jag var i Dominikanska republiken och vi byggde ett hus i Palavé hade jag förmånen att vara med och hjälpa Isaias Rodriguez att bygga. Det var till en ofrälst familj och de hade det väldigt svårt. I början svor de och gormade, de försökte lura oss och vi fick problem med både det ena och det andra. Men det slutade med att de lämnade sina liv till Gud! Det ger trovärdighet åt budskapet när man oförbehållsamt visar människor kärlek och engagemang. Det finns så mycket att göra. Just nu i Rumänien håller vi på att bygga hus åt tre väldigt fattiga familjer, och att dela ut kläder i fattiga områden. Det är ett otroligt stort jobb.
Du har ju efterhand växt in i en förkunnargärning. Du har inte gått någon speciell bibelskola – församlingen har väl alltid varit din bibelskola?
-Ja, och det tycker jag är väldigt viktigt. Jag tror att bibelskolorna som finns runt om i Sverige säkert har bra intentioner, men är för den skull inte bibliska; och det är detta som är problement. Bibelberättelsen om när David skulle föra Herrens ark tillbaka till Jerusalem är ganska talande. Han var så engagerad, han ville så mycket och han ville så gott. Men han frågade inte Herren hur det skulle göras. Så han satte Herrens ark på en oxkärra och drog iväg med den. Så var där en Ussa som sträckte ut sin hand när kärran höll på att välta och Herren slog honom. Man undrar: ”Vad var det som gick fel?” Felet var det att David inte frågat vad Gud ville. Nu tänker jag att det är likadant med missionsorganisationer, bibelskolor och annat som är byggt runt samfund och med samfundsväsendet som utgångspunkt. Det är säkert fina människor, som älskar Gud och önskar göra något för himmelen. Men man måste gå till den bibliska modellen. Vi kan inte arbeta som världen arbetar när församlingen ska insätta ämbeten, människor till tjänster i församlingen. Jag vill gråta varje gång jag ser en annons om att ”en pastor sökes, 70% anställning”. Vad betyder 70-procentig anställning? Säg det till en herde att han ska jobba 70 procent. Det finns ingenting sådant i Guds rike. Församlingslivet – evangelisation och mission, allt blir satt på entreprenad. Jag vill inte anklaga människor, men det är inte den bibliska modellen.
Om man söker den bibliska modellen måste man väl skala bort det som inte hör dit?
-Det står i första Korinterbrevet att den helige Ande utdelar nådegåvor som han vill och efter som det finns behov. Det är modellen. Gud gör verket och han använder de redskap som finns. Om vi sätter ut missionsarbetet på entreprenad – offrar till missionsarbetet och så får någon annan sköta om att gåvan skickas vidare till diverse organisationer – då blir församlingen passiviserad. Den blir bara en pengamaskin som ska offra sitt tionde och så är det färdigt! Med det menar man sig ha uppfyllt all rättfärdighet, medan Gud vill att alla i församlingen ska vara med och agera!
Paulus, du är nu hos oss och trycker en bok av Jan-Egil Hafsahl, som just behandlar församlingsliv. Menigheten – Kristi hemlighet. En studiebok. Det var Jan-Egil som grundade församlingen Pilgrimsfolket och han har ju med sitt föredöme hela tiden levt på det sätt som du här har förordat. Han fick ju i sin tur lära av Arne Imsen som grundade Maranataförsamlingen här i Sverige.
-Jag måste säga att Jan-Egil Hafsahls undervisning tillsammans med Arne Imsens undervisning är det som har påverkat mig allra mest. Jag tycker om att läsa allt möjligt och ta del av både sådant jag är enig och oenig med. Men förkunnelsen av dessa två lärare är den jag haft mest utbyte av personligen, och de jag respekterar mest.
För några år sedan, då du gift dig och flyttat till Norge, var du nära att ryckas bort från livet i en svår trafikolycka. Kan du berätta!
-Jag jobbade som chaufför i Pilgrimsfolkets budbilsfirma under nästan två år och var vid detta tillfälle på väg med ett bud till Gardemoen flygplats. Det var strax före jul. Jag kom till en kurva där det var is och fick möte med en buss. Jag förlorade greppet och körde rakt in i bussen. I en krock mellan en buss och en bil förlorar naturligtvis bilen. Som tur var – om man nu ska tala om tur i det här sammanhanget – så kom bilen i spinn, så att inte all kraft av krocken kom på mig. Jag blundade när bilen snurrade runt och i det ögonblicket tänkte att nu är livet över. Jag hann inte tänka speciellt mycket men jag ropade ”Jesus!” i mitt inre, och när bilen stannade var jag övertygad om att jag var död. Jag var överraskad över att allt var svart. Så hade jag inte föreställt mig det! Men så öppnade jag ögonen, och märkte att jag var vid liv. Bilen var totalförstörd. Det visade sig att jag brutit båda benen samt ett nyckelben och dessutom fått ett slag i pannan som det droppade blod från. Jag kände att jag hade känsel i fingrarna, kunde vicka på tårna och även hade känsel i dem. Jag började fundera över hur lång tid det skulle ta innan ambulansen kom och så började jag ropa till Gud. Det kom fram människor medan jag satt där och bad. De frågade hur det gick? ”Jodå, det går bra,” sa jag,”men jag sitter fast och kan inte ta mig någonstans.” Den första personen som dök upp var en läkare och det gav mig en viss trygghet. Så kom ambulansen och körde mig till sjukhuset och jag blev opererad två gånger. Jag fick väldigt god hjälp. Men en läkare som kom in och undersökte mig, tittade sedan på papperen och åter på mig och sa: ”Tror du på änglavakt?” ”Ja” svarade jag ”Ja, annars vet jag inte var du skulle vara” sa läkaren ”en sådan krasch överlever man inte, men här ligger du!” Jag upplevde verkligen Guds närvaro.
Det här var strax innan jul, jag låg på sjukhuset över jul och var hemma till nyår. Jag var sedan med på sportlovsveckan. Jag har en hel del järnstänger och annat i kroppen fortfarande, men jag tackar Gud för att det har gått så bra.
Jag ville gärna få med vad du var med om där, för man upplever att Gud gripit in och hållit sin hand över dig. Det är ju talande om att Gud har en längre plan med dig, han tog inte hem dig då.
-Ja, Guds plan har jag tydligt klar för mig. Han kallar oss att vinna människor för honom. När mitt liv är i den funktionen, så är jag på rätt plats. När jag får vara med och vinna människor för Gud, får vara med och se församlingen växa till, då gläder jag mig.
-Hade jag varit ensamstående eller varit gift och bott i en lägenhet någonstans, då hade jag inte kunnat åka hem ifrån sjukhuset så fort. Det var ju bara för att storfamiljen fanns där som stöd och hjälp och det var möjligt att handikappanpassa en hel del saker. Jag satt i rullstol någon månad, sedan gick jag på kryckor någon månad och den sjuttonde maj var jag på benen igen. Det tog alltså fem månader.
Du måste ha varit väldigt kallelsemedveten mest hela livet?
-Ja, i den betydelsen att jag tror på församlingen som Guds kallelse. Det står i bibeln att vi ska söka andens nådegåvor med församlingens uppbyggelse som mål. Den kallelsen har jag upplevt. Om någon skulle fråga mig: ”Har du en kallelse till Dominikanska republiken” eller ”Har du en kallelse till Rumänien?” så måste jag svara – att församlingen har en kallelse till Rumänien och jag är församlingstjänare; och det vill Gud att vi alla ska vara. Gud vill att vi ska komma i funktion i församlingen.
Men du har ju också ett ämbete som lärare och förkunnare i församlingen?
-Jag förkunnar och undervisar. Jag är inte det ena eller andra. Jag har upplevt så många gånger att människor använder en titel som en ursäkt eller vill markera en högre position på det sättet. I Dominikanska republiken, om någon presenterar sig som pastor, så förväntar de sig en speciell respekt för att de har en titel. Jag har fått en väldig avsmak mot det där. Kanske jag hamnat i andra diket, men då får det vara så.
Tjänsten i församlingen är att göra de heliga skickliga. Kristi slav, sa du till din lärare en gång.
-Det slaveriet måste man lära sig. För moderna människor låter det helt horribelt. Bryta ner sin egen vilja och uppleva att Guds vilja styr ens liv. Det är det viktigaste. Då hamnar man i harmoni med sig själv. Då hamnar man också i harmoni med Gud och världen omkring sig.
Vad tror du om framtiden? Du ser ju utvecklingen i samhället och världen. Vad tror du om församlingens uppgift i tiden?
-Församlingen måste alltid arbeta med ett speciellt perspektiv – och det perspektivet är Jesu tillkommelse. Detta perspektiv gäller allt vi gör. Missionen, evangelisationen, undervisningen och församlingsarbetet överhuvudtaget. Jesus kommer och han kommer snart. Det är framtidshoppet. Det är detta vi kämpar för och fram emot. Petrus säger så här, att ”när vi ser att allt detta går mot sin upplösning…” – då kan man tänka sig att konklusionen blir att gömma sig eller bara sätta sig ned och vänta på Harmageddon eller någonting, men han säger: ”…hur heligt och gudfruktigt ska ni då inte leva! ”Det manar till gudsfruktan!