Simon Beecham föddes och växte upp i hamnstaden Grimsby i nordöstra England. Han levde sedan ett äventyrligt liv; tillbringade ett par år i Israel, sedan Sverige några år och kom så småningom till Spanien, där han tog skepparexamen och arbetade som styrman och kapten i an-slutning till turistnäringen. Han kom därefter till Trinidad, där han startade ett internetcafé och levde gott ett par år. På grund av oklarheter med uppehållstillståndet sattes han i fängsligt förvar åtta månader utan dom och rannsakan. Skickades till England som en bruten man, och tog sig sedan åter till Sverige, där han för nio år sedan fann sitt hem hos Maranatasyskonen på Bällsta missionscenter, där han bor kvar och deltar i arbetet.
I det vittnesbörd han skrivit till Midnattsropet, skildrar han hur de svåra upplevelserna i fängelsemiljön drev honom närmare Gud, och hur Jesu kärlek intagit hela hans liv.
Vittnesbörd av Simon Beecham
Kärleken från Jesus är djupt ingraverad i mitt hjärta, så djupt att jag välkomnar prövningarna. Min nöd ledde mig till honom och han förvandlade mig så totalt att jag kunde se och ta emot hans kärlek på ett andligt sätt och kunde ta emot honom som min Frälsare och Herre. Nu kan jag se härligheten av hans tillkommelse, och jag skulle inte vilja byta bort en enda sekund av vad jag fått uppleva.
Jag kommer ihåg mina dagar i fängelset, som om det vore igår. Det hände så fruktansvärda saker så jag vill aldrig prata om dem.
På eftermiddagarna var alla fångarna, omkring 1 500 personer instängda i små, proppfulla celler utan toaletter eller rinnande vatten.
Inga bäddar, bara betonggolv, och den tryckande hettan från solen brände genom plåttaken, och gjorde att humören kokade och livet blev farligt, då hatet blev påtagligt, vilket nästan alltid ledde till våld. De intagna började med en sång som gjorde att hela platsen vibrerade, en person skulle skrika högt: Eld, eld! … följd av alla de intagna som ropade: Bränn dem, bränn dem! Sedan åter den ensamma rösten, fylld av hat: Svavel, svavel! … följt av mängdens: Döda dem, döda dem! Det här hatet var riktat mot vakterna, eller ”turnkeys” (övers: nyckelvridarna) som de kallades, eller till och med mot familjer och vänner därute, ett hat som eldades av orättvisorna i världen, både verkliga och inbillade. Jag brukade ta skydd i hörnet och försöka hålla för mina öron, men det fanns ingen möjlighet att fly känslan av hat som trängde genom väggarna.
En afton när sången just hade avtagit, hörde jag på avstånd en ensam röst sjunga:
Jesus loves me! This I know, For the Bible tells me so.
Little ones to Him belong; They are weak, but He is strong.
Yes, Jesus loves me! Yes, Jesus loves me!
Yes, Jesus loves me! The Bible tells me so.
Jesus loves me! He will stay Close beside me all the way;
Thou hast bled and died for me, I will henceforth live for Thee.
Jesus älskar mig, jag vet, Ty min bibel säger det.
Barnen höra honom till, Han dem alla frälsa vill.
|:Ja, Jesus älskar:| Ja, mig han älskar, ty bibeln säger så.
Jesus älskar mig, han tog All min skuld och för mig dog.
Här han mig från synden tvår, Och till slut jag himlen får.
Tystnaden som följde var på något sätt högre än sången. Jag är inte säker på hur länge tystnaden varade, men det var så vackert, så mäktigt. Jag förstod i det ögonblicket Jesu eviga kärlek till oss alla; jag visste att hans kärlek var det enda svaret för vår värld.
Jag vet nu att jag hade fått ta emot en djup kärlek till alla (inklusive människor jag aldrig ens mött). Det är inte en emotionell kärlek, men det är en kärlek som ger mig en djup omsorg för andras mentala, fysiska och andliga väl. Så mycket kärlek att jag vill satsa tid, pengar, ansträngningar, böner och mitt liv för Jesus och för att hjälpa andra, med förhoppning att deras liv ska bli berört av honom. Så mycket kärlek att jag riskerar bli missförstådd och ibland utfryst för mitt sätt att följa Jesus, fastän jag inte kan göra likadant som andra.
Panikattackerna plågar mig fortfarande på grund av vad jag varit med om. Jag kan inte sitta tillsammans med en större grupp människor och resa mig och predika framför folk – de gåvorna har jag inte fått. Läkedomsprocessen pågår än, och mycket av min tid tillbringar jag för mig själv. Men jag är inte ensam, för Jesus är med mig. Han lär mig sina vägar, han leder mig att be för andra då de står fasta och överlåtna i tjänsten att undervisa vår Faders ord enligt sin kallelse. Gud ser vår kamp. För en del är striden mellan kropp och själ svår och de faller. Vi faller alla, men det gäller att inte fästa sig vid nederlagen, utan bara se kampen, och känna medkänsla för sin nästa – det är en gåva från Gud.
Jag önskar att människor kunde se hur kärleken från Jesus är djupt ingraverad i mitt hjärta; så djupt att jag välkomnar prövningarna. Min nöd ledde mig till honom och Han förvandlade mig så totalt att jag kunde se och ta emot hans kärlek på ett andligt sätt och kunde ta emot Jesus som min Frälsare och Herre. Nu kan jag se härligheten av hans tillkommelse, och jag skulle inte vilja byta bort en enda sekund av vad jag fått uppleva.
Med Jesus är jag fri, jag vet att min Fader ser mitt hjärta, han känner till att allt jag gör, det gör jag för honom, även om kampen mot mitt kött spänner mig nästan till sammanbrott ibland. Varje felsteg och misstag känns som röda fläckar i min själ.
Jag tillbringar tid vid korset, böjer knä där med armarna vidöppna. Där finns det: förlåtelse, förståelse – samt härligheten och undret av hans kärlek till mig. Jag som inte förtjänar någonting, har där löftet om en evighet med honom i himlen. – Åh, mitt hjärta sjunger, och om han ber mig göra någonting så vill jag göra det, även om det blir långa ökenvandringar och världens bespottelse. Han är alltid med mig, han leder mig, tvingar mig fram till sina hemligheter, ger mig sin visdom, glimtar av sin härliga plan för oss, och de timmar jag använder i bön för andra människor får innehåll. Jag ber att de ska få uppleva den här kärleken i sina liv. Jag vet att mina böner inte är förgäves, det är böner efter min Faders hjärta.
– Saliga är de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket.
Saliga är de som sörjer, de skall bli tröstade.
Saliga är de ödmjuka, de skall ärva jorden.
Saliga är de som hungrar och törstar efter rättfärdighet, de skall bli mättade.
Saliga är de barmhärtiga, de skall få barmhärtighet.
Saliga är de renhjärtade, de skall se Gud.
Saliga är de som skapar frid, de skall kallas Guds barn.
Saliga är de som blir förföljda för rättfärdighetens skull, dem tillhör himmelriket.
Saliga är ni, när människor hånar och förföljer er, ljuger och säger allt ont om er för min skull (Matt 5:3-10).
Jag tänker ofta på Johannes Döparen, hans kallelse. Han levde i öknen öster om Jerusalem, nära Jordanfloden. Väldigt få växter grodde där. Väldigt få djur levde där. Det var dålig jordmån. Jorden var bemängd med krita. Stenar och klippor täckte marken.
Johannes mat var väldigt enkel. Han åt ”gräshoppor och vildhonung”… Det här visar vilken slags människa han var. De flesta människor försöker att skaffa njutning i livet. De lever på det sättet. Johannes skaffade inte egen njutning. Han ville visa människor detta. Vi ser honom väldigt annorlunda nu än de gjorde som kände honom då han levde. Människor måste ha tyckt att han var tokig. De skrattade åt honom, men vår Fader hade en speciell plan för honom. Johannes gjorde ett särskilt arbete för Gud. Jag tror att Gud vakar över varje människa, och han har en speciell plan för var och en. Om vi bara lyssnar till honom så är han där. Ett möte med Jesus är att få lära känna vår Faders kärlek till oss.
Jag grips alltid när jag läser vad Paulus skrev om kärlek i första Korintierbrevet, kapitel 13. Han försökte inte ge människor något fint att läsa på bröllop. Han hade i sanning mött vår Herre och Frälsare för att kunna beskriva Guds kärlek på det sättet. Kärleken han skriver om här är inte Eros (den romantiska önskan om kärlek), men Agape (den osjälviska syskonkärleken i Kristus). Kärlekskapitlet är inte främst till för förälskade, utan för alla människor i församlingen som upplever att denna väg är Jesus, eftersom det talar om honom, beskriver honom, drar oss till honom.
Min bön och min förhoppning är att så många som möjligt ska förstå den kärlek Kristus har till oss alla. Att vi kan se varandra med hans ögon, med förståelse och djup förblivande kärlek, som tvättar bort alla missförstånd, förlåter våra felsteg och låter dem bli förlåtna, varje dag på nytt.
Herre, förbliv i mig, ske din vilja.