Frågan om hemundervisning är brännaktuell och har idag ett starkt växande internationellt intresse. I Sverige väljer dock regeringen att gå en annan väg – den totalitära – genom att förbjuda denna väl beprövade alternativa form av undervisning. Följande text, tidigare publicerad i Midnattsropet nr 5-2008, är angelägen, varför vi väljer att ta med den i det här numret. /Berno Vidén
Det är en småkall oktobermorgon och färggranna löv faller oavbrutet från vackra ekar och lönnar, och stiliga popplar låter sig ses på långt håll för den som färdas fram på Bällstavägen i Bromma. Inne hos ”storfamiljen på Bällsta”, ett boende- och arbetskollektiv på Maranataförsamlingens missionscenter, sjuder det av liv och aktivitet. I den gamla byggnaden från 1912 där under många bakomliggande år så många folkskoleelever nött den gamla Bällstalundsskolans stentrappor, springer fortfarande idag barn och ungdomar på väg till sina lektioner och arbetsuppgifter. Men nu handlar det om barn som hemundervisas av sina föräldrar, och även om ungdomar som efter avslutad skolgång valt att arbeta på Pilgrimshem Hotell för att därigenom betjäna de gäster som bl a Stockholms stad och andra kommuner bokar in. Det är en stor förmån att få leva och arbeta mitt i en kristen daglig gemenskap med människor av alla generationer. Varje morgon innan den direkta hemundervisningen börjar, samlas vi en grupp föräldrar och barn och har gemensam morgonbön. En väldigt fin start på dagen som varmt kan rekommenderas. Vi läser några versar var ur bibeln och lägger fram böneämnen och tacksägelseämnen och ber till Gud tillsammans. Det är verkligen en fröjd att se och höra hur några småttingar som just lärt sig läsa, i denna trygga miljö med stolthet och iver stavar sig fram en bibelvers var, och hur de nämner sina böneämnen och bekymmer för att vi tillsammans ska be till Gud. -”Min mormor är sjuk”, ”de haitiska skolbarnen i Palavé”, ”missionsarbetet bland de fattiga i Rumänien” osv.
Tänk att få inleda dagen med att få påminnas om dem som behöver omtanke och hjälp, och själv få forma böneord till Gud! Det danar människor för framtiden.
Då en grupp föräldrar tillhörande Maranata på 70-talet började hemundervisa sina barn och verkligen gick i bräschen för denna kamp för föräldrars rättigheter i vårt land, stod kommunfolk och skolfolk helt frågande och visste inte hur de skulle hantera situationen. Detta var något helt nytt!
Tidningarna skrev, ministrar hade åsikter och det var periodvis ett väldigt liv ute i bygderna, men dessa föräldrar höll fast vid sin övertygelse att hemundervisningen var viktig. Denna 70- och delvis 80- talets kamp i motvind för rätten att hemundervisa i vårt land har betytt mycket för föräldrar som fortsätter idag. Denna föräldrars osjälviska kamp har lett fram till flera bakomliggande år då vi haft möjlighet att utan större friktioner undervisa våra barn hemma i samarbete med kommuner, stadsdelsnämnder och skolfolk.
Idag ser vi dock en tydlig samhällsinriktning med dels avkristning som mål, och dels en mycket förringande syn på föräldrars roll och ansvar. En inriktning som regeringens utredare Margó Ingvardsson så frimodigt offentliggjort och uttalat: Föräldrarna disponerar barnen på fritiden! Ett avskyvärt maktspråk varje svensk förälder borde resa sig upp i protest emot.
Statens skola menar sig uppenbarligen ha tagit patent på att sitta inne med den människo- och gudssyn, objektivitet och moral som är den enda accepterade att förmedla till landets barn och ungdomar.
En gemensam obestridbar människo- och gudssyn är dock typiska ingredienser i ett totalitärt samhälle, inte i en demokrati. I ett värdepluralistiskt och så internationellt berikat land som Sverige, med olika religionsuppfattningar och kulturer, hävdar ändå svensk skola sin absoluta dominans med den enda tänkbara och accepterade läroplanen, och det man anser vara den korrekta objektiviteten.
Skolan har tagit på sig uppgiften att forma unga människors tankar, livssyn och gudssyn helt utifrån rådande och aktuell samhällsideologi. I en demokrati finns förtroende för att även oliktänkande kan äga uppfattningar som kan berika människors gemenskap, och vad är förresten “oliktänkande”? Handlar det om en minoritet som sticker ut med egna åsikter, eller kan det kanske vara så att ett helt samhälle är oliktänkande utifrån individens tro och övertygelse?
Skolan förmedlar en enda uppfattning om jordens och människans uppkomst genom evolutionsteorins totalitära anspråk på att vara det enda tänkbara och oemotsägliga undervisningsstoff som får presenteras i landets lärosalar, och som även genomsyrar en stor del av de kunskaper eleven har att inhämta under sin både förskole-, grundskole- och gymnasietid. Är detta en saklig och opartisk undervisning? Objektiviteten lyser verkligen med sin frånvaro! Skolinstitutionen har stirrat sig blind på den heliga objektiviteten och ser inte vilket bedrägeri det handlar om, om den nu överhuvudtaget existerar i skolans värld.
Den homosexuella livsstilen och andra stilar förordas i klassrummen som något normalt och naturligt, ibland kanske något krampaktigt men ändå tvingande, av pedagoger som annars sitter osäkert i sin lärartjänst, eftersom “så säger läroplanen”, och den väntande skolinspektionen kan ju annars ge skolan en anmärkning för brister i genuspedagogiken eller likabehandlingsplanen. Kontrollen av den enskilda skolan, pedagogen, klassen och eleven ökar och det nya Skolverket tillsammans med nybildade Statens Skolinspektion tar nu nya tag för en skola i världsklass, och som man säger, en starkare svensk skola i framtiden.
Hur ser valfriheten ut för den förälder som vill ge sitt barn något annat, något bättre?
Valfriheten gäller så långt Skolverk och Utbildningsnämnd tillåter, och den når inte utanför det offentliga skolväsendets gränser… där tar det förbjudna över. Där utanför vill överheten genom lagstiftning kriminalisera enskilda föräldrars goda initiativ att med omsorg och framåtanda engagera sig i sina barn och ge dem en bra start i livet genom hemundervisning. Hemmet hamnar ofta i fokus då smutskastningen söker sina mål, som vore det en isolerad tillvaro av ondo, och familjen som en samhällets stöttepelare hånas och förlöjligas av den kulturelit som på lerfötter glider runt i media och skanderar sina åsikter och tyckanden i det oändliga, dock utan gripbart mål. Tyckandet verkar vara ett mål i sig, och åsikter verkar mest vara till för att skapa sig en egen nisch för uppmärksamhet.
De spillror av skolans uppdrag gentemot individen som hittills överlevt är även de på väg att skyfflas bort. Misstro, lagar och förbud mot föräldrars fulla kapacitet att välja studiemiljö och studieform för sina barn, är det språk som gäller idag, år 2008 i Sverige. Friskolornas frihet ser idag mer ut som en chimär, och hemundervisning som alternativ menar Utbildningsnämnden utan varken insyn eller prövning ”ej framstår som något fullgott alternativ till den ordinarie undervisningen i grundskolan”.
Hemundervisande föräldrar går in i en ny tid där övertygelse och tro på att det vi gör är angeläget och rätt, kommer att vara viktiga komponenter som drivkraft för att klara av att fortsätta.
En och annan kritisk röst har höjts om att Maranatas medverkan i det så uppmärksammade Existens-programmet i TV tidigare i år har försvårat situationen för flertalet av landets hemundervisande familjer. Det är naivt att tro att ett halvtimmesprogram med inslag av en upprörd och i frågan okunnig och dåligt insatt utbildningsminister skulle leda fram till lagändringar. Detta har sedan länge dryftats i de politiska slutna rummen och nu passade det ypperligt bra med en orsak som svenska folket så innerligt väl skulle förstå. -Vi måste stoppa Maranatas hemliga skola! De slår barnen! Sekterister! Hemundervisningen ska stoppas!
Existensredaktionens syfte med programmet visade sig vara att lojalt och samhällsanpassat räta in sig i ledet bland alla övriga förfasande röster som yvigt förfärar sig över de enskilda föräldrar som agerar emot opinionstrycket.
Hur ser då den konkreta situationen ut idag? För artikelförfattarens del så har Utbildningsnämnden sagt sitt nej som svar på den ansökan som redan i våras skickades in gällande läsåret 2008/09, och ärendet med överklagan ligger nu hos Länsrätten i Stockholm i väntan på beslut. Under tiden arbetar vi vidare eftersom vi, som alla föräldrar, vet att det som är bra för barnen även är bra för familjen, och det som är bra för familjen är bra för samhället; m a o, hemundervisning är bra för Sverige.
Om du någon förmiddag passerar den fd Bällstalundsskolan på Bällstavägen i Bromma, och ser en skara glada barn i olika åldrar leka ”bluffkull”, ”apelsin”, ”äpple” eller andra lekar ute på gården, då ska du veta att det är rast just då, och skulle du höra en gammaldags skolklocka klinga från ett av de stora fönstren, så är det inget eko eller hörselvilla från gångna tiders folkskola… nej, då är det bara dags för lektioner för de hemundervisade barnen i storfamiljen på Bällsta.