Undervisning av Paulus Eliasson
Det finns många ting som anser vara oumbärliga för en gudstjänst, vare sig vi tänker på möten, församlingsarbete eller annat. Men bibeln varnar oss gång på gång för att själva välja hur vi ska tjäna Gud.
När Aposteln Paulus skriver till sin andlige son och medarbetare Timoteus, så uttrycker han sin önskan att snart få möta honom. Men innan de träffas, är det ändå någonting som aposteln vill göra klart:-Men om jag dröjer skall du veta hur man bör förhålla sig i Guds hus, som är den levande Gudens församling, sanningens pelare och grundval. (1 Tim 3:15)Det Paulus gör klart här, är att Gud är levande, och att han har en församling. Om Gud är levande, så har han också en aktiv vilja. Det är alltså inte vi som definierar Gud, som i alla religioner, utan det gör han själv. Och om vi ska vara i hans församling, så finns det förhållningsregler. Vi skapar inte själva en församling, utan Gud har sagt: ”Jag skall bygga min församling.”Då är det Gud som är upphovsman, herre och uppdragsgivare; och vi är hans sändebud.Därför är det så viktigt, när vi talar om gudstjänst, att förstå hur Gud vill bli tjänad. Vi behöver inte vara ovissa om detta, för Hebreerbrevet säger:-Sen till, att I icke visen ifrån eder honom som talar. Ty om dessa icke kunde undfly, när de visade ifrån sig honom som här på jorden kungjorde Guds vilja, huru mycket mindre skola då vi kunna det, om vi vända oss ifrån honom som kungör sin vilja från himmelen? (Hebr 12:25)Gud låter oss alltså veta vad som är hans vilja.
Många gånger tycker vi oss hamna i en resultatlös gudstjänst. Vi kämpar och sliter för att få det hela att går runt, men himmelen tycks stängd. Gamla testamentets Israel stod på något vis i samma problematik. Det var inte det att man dyrkade andra gudar, eller inte hade viljan att tillbe Herren. Tvärt emot ville man förebrå Gud, som inte lyssnade till deras bön:-Varför fastar vi, när du inte ser det, varför späker vi oss, när du inte märker det? (Jes 58:3)Det man då inte förstod, var att man själv valt sin gudstjänst. Man fastade på det sätt man själva hade lust till, och som såg väldigt fint ut. Mna hängde med huvudet, klädde sig i säcktyg osv. Väldigt ”ödmjukt”. Gud sa:-Ni fastar inte på sådant sätt nu att ni kan göra er röst hörd i höjden. (Jes 58:4)Är det inte dit vi vill nå fram? Att vår röst blir hörd i höjden? Att Gud lyssnar till vår bön och bönesvar kommer? Då måste vi börja med bönen: ”Herre – hur vill du att jag ska tjäna dig? Fasta inför dig?”
Ibland gör vi det svårare än det är. Kolosserförsamlingen, säger aposteln Paulus, späkte sig själva, hängav sig åt dold visdom och ödmjukhet, iakttog högtider med största hängivenhet – och var generellt upptagna av sådant som var oväsentligt. Men man kallade det för en djupare visdom. Men Paulus säger:-Detta uppfattas visserligen som ”vishet”, med sin självvalda gudstjänst, sin ”ödmjukhet” och sin späkning av kroppen, men det har inget värde utan är bara till för att tillfredsställa det köttsliga sinnet. (Kol 2:23)Men det är nog oftare så att det är lättare med en självvald gudstjänst, för de krav som Gud ställer, tilltalar inte vårt köttsliga sinne på något vis. Ty Gud kallar oss till ett liv i utgivande.-Nej, detta är den fasta, som jag vill hava: att I lossen orättfärdiga bojor och lösen okets band, att I given de förtryckta fria och krossen sönder alla ok, ja, att du bryter ditt bröd åt den hungrige och skaffar de fattiga och husvilla härbärge att du kläder den nakne, var du ser honom, och ej drager dig undan för den som är ditt kött och blod. (Jes 58:6-7)Jakob, Jesu halvbror, säger samma sak fast om möjligt ännu tydligare:-En gudstjänst, som är ren och obesmittad inför Gud och Fadern, är det att vårda sig om fader- och moderlösa barn och änkor i deras bedrövelse, och att hålla sig obefläckad av världen. (Jak 1:27)En ren och obesmittad gudstjänst. Med andra ord så kan det komma kontaminerande, förorenande ting in i gudstjänsten. Men om man rensar ut allt det, så står Guds tanke kvar. Och det som Gud ömmar för, tänker på, är människor i nöd. De som sitter i orättfärdiga bojor, är hungriga, nakna, ensamma, övergivna…
Församlingen är inte kallad att vara kulturetablissemangets efterföljare. Inte heller ska vi formas efter samhällets förenings- och organisationsliv, eller sträva efter praktiga och pråliga utsmyckningar – vare sig på det ena eller andra planet. Vi är kallade till att stiga ner från vår himmel, till de människor som behöver oss. Filipperbrevet säger:-Var så till sinnes som Kristus Jesus var. Fastän han var till i Gudsgestalt, räknade han inte tillvaron som Gud såsom segerbyte utan utgav sig själv genom att anta en tjänares gestalt då han blev människa. (Fil 2:5-7)Vilken är vår himmel, som vi behöver stiga ned ifrån? Har vi blivit så ”helgade” att vi inte kan ta i smutsiga människor? Så visa, ödmjuka, och andliga kristendomsexperter att nöden inte angår oss – annat än möjligen på ett akademiskt plan?Jag hoppas att detta kan krossa något av vår bild av en gudstjänst. Vi tror att vi håller den ren genom att anamma en mer eller mindre tydlig liturgi. Både i mötesliv och församlingsliv, blir allting så kliniskt rent ifrån orosmoment att så fort stök uppstår, ställs en arsenal av moralens väktare med tydliga pekfingrar i vägen för de människor som i naivitet och okunnighet söker tillflykt i församlingen.Vi har våra klara modeller, det är generationer av kyrkohistoria som ligger som ett tungt täcke över Guds folk. Vi vet hur man ska tala, uppföra sig osv. Vi vill helst inte erkänna det, men sanningen är att vi blivit katolicerade. Men Gud kallar oss idag: Hjälp de fattiga. Klä dem, när dem – ge dem människovärdet tillbaka. Våga bli smutsig. Inte av världen – men av de människor som hamnat på samhällets baksida.Helt plötsligt blir kyrkorna överflödiga. Ordnade mötesformer och 2%-kristendomen omöjlig. Då tvingas vi in i en enkel livsstil, där varje krona vårdas för att komma behövande till del. Där sätts solidariteten på prov. Och närheten till syskon blir en absolut nödvändighet. Ja, om vi börjar söka Guds vilja när det gäller denna sak, så hamnar missionen, evangelisationen – hela församlingslivet i rätt perspektiv. Och Apostlagärningarnas dagliga gemenskap blir inte en ouppnåelig utopi, men en krass nödvändighet.Det hela börjar med denna bön: Gud, hur vill du bli tjänad?