För en tid sedan fick jag tillfälle att besöka Åse och Stig Andreasson, som efter mer än femtio år som missionärer i Frankrike återvänt till Skandinavien och nu bor i Moss, en mindre stad några mil söder om Oslo. De har bosatt sig i Åses hemland. Stig kom från det då existerande Helgelseförbundet i Sverige, och Åse från De Frie Evangeliske Forsamlinger i Norge. De sändes ut av Helgelseförbundet, där flera församlingar stod för deras underhåll. De Frie Evangeliske Forsamlinger i Norge gav också hjälp till deras pionjärarbete att bygga evangeliska församlingar i Frankrike.
Text: Stina Fridolfsson
Det visionära unga paret sökte sig till områden i Frankrike där det fanns liten eller ingen evangelisk verksamhet. De flesta människor var i allmänhet ganska sekulariserade, men till namnet katoliker, och mycket misstänksamma mot att skaffa sig en bibel, eftersom katolikerna varnade för att på egen hand läsa skriften.
Stig gick från dörr till dörr, knackade på och erbjöd en bibel. Det var inte många biblar han fick sälja. De flesta stängde dörren för honom, trodde han var ett Jehovas vittne och att bibeln som såldes så billig säkert var falsk.
Missionärsparet fortsatte oförtrutet sin verksamhet. De fick till en början inbjuda till möten i hemmet, där flera kom till tro. På somrarna höll de också tältmöten. Så småningom kunde egna lokaler iordningställas. Under årens lopp har några församlingar byggts på olika platser i Frankrike. I ett par böcker har Stig skrivit om pionjärtidens kamp och mödor, och det är gripande läsa hur det sakta men säkert växte fram resultat, då en efter en kom till tro och en liten församling tog form. I sina böcker och videon Gud gav växt har han skildrat om sådd under tårar och skörd med jubel.
När missionärsparet Andreasson var hemma i Sverige, åkte de runt och försökte intressera människor i hemförsamlingarna för mission i Frankrike. Till en början mötte de givetvis den invanda föreställningen att mission helst skall vara något man bedriver långt borta, till exempel i Afrika, Fjärran Östern och Sydamerika. Men när man studerar lite statistik, vilket Stig gjort och redogjort för i sin bok Det urkristna evangeliet segrar i Frankrike, så framgår att det finns många fler missionärer per tusen invånare i de flesta katolska länder utanför Europa än inom Europa. Det kan verka som om valet av missionsland inte styrs av nödvändigheten av att missionera i katolska länder, utan att man ser det mera angeläget att verka där det samtidigt är social misär.
Nämnda bok, som gavs ut 1972 på Helgelseförbundets förlag efter tio års missionsarbete i Frankrike, har ett budskap som i många avseenden är aktuellare än någonsin. Efter ett avsnitt där Stig redovisat en del statistik om befolkningsökning och invandring, och om hur få av Frankrikes invånare som då nåtts av evangelisk förkunnelse – högst två promille – skriver han några avsnitt som jag tar mig friheten att citera:
– Europa befolkas av namnkristna, som ofta saknar elementär kunskap i de kristna trossanningarna. Men dessutom finns det 35 miljoner muhammedaner och minst 100 miljoner religionslösa i vår världsdel. Dessa människoskaror, som saknar Guds ord, utgör ett gigantiskt missionsfält.
– – – –
-Trots alla dessa tydliga fakta, talar vi alltjämt om ”det kristna Europa” till skillnad från ”missionsländerna”, som givetvis alltid ligger på andra sidan världshavet. Ingen vill förneka den stora lekamliga och andliga nöd, som råder bland många färgade folk i främmande världsdelar och som kallar oss till förnyad missionsinsats. Men varför lämnar vi en del av världens allra mest behövande missionsfält åt sitt öde bara därför att de råkar ligga i Europa?
En av orsakerna till att vi saknar vision för Europas andliga nödsituation är den förändrade syn på katolicismen, som håller på att tränga in i alla evangeliska och protestantiska samfund. Katolicismen anses bara vara en annan form av den kristna religionen, än den vi är vana vid. Många nordiska turister, som besöker katolska länder, blir gripna av stämningen och andakten i de katolska kyrkorna. Somliga av dem kommer hem med den övertygelsen att folket i de katolska länderna är frommare och gudfruktigare än protestanterna hos oss.”
– – – –
-Märkligt nog räknar vi emellertid Sydamerikas katolska länder som missionsfält. Varför inte också då de katolska folken i Europa? Möjligen beror detta på, att katolicismen i Sydamerika anses stå på en lägre nivå. Detta är emellertid fullständigt fel. Maria-kulten florerar lika friskt bland spanjorer och italienare som bland latin-amerikaner, vilka ju som regel är ättlingar till europeiska katoliker. Bibeln är en okänd bok för de flesta katoliker på båda sidor om Atlanten. En mängd vidskepliga bruk förekommer inom den katolska religionen överallt där Roms kyrka har makten över folket.
– – –
-Det är inflytandet från den världsekumeniska rörelsen, som kommit massor av evangeliska kristna att utan förbehåll acceptera den romersk-katolska kyrkan som en kristen syster-kyrka. Därför kan de heller inte begripa varför det skulle behövas mission i katolska länder. Katolikerna är ju kristna!
Då och då kom grupper av ungdomar och hjälpte till i missionsarbetet. De som reste ut genom OM (Operation Mobilisering) var besjälade av en stark idealism om att offra sig för Herrens sak. Det kostade svett och möda att gå från dörr till dörr och försöka sälja biblar och annan evangelisk litteratur. Dessutom fick de inget fast underhåll, utan skulle leva på de medel de fick in från försäljningen. Åse och Stig tog emot dem i sitt hem, bjöd på mat och fick i gengäld god hjälp i kolportörsarbetet och mötena.
Organisationen Ungdom med Uppgift hade en ganska annorlunda inriktning. De ville att också katolska kyrkan skulle vara med i de olika arrangemangen. När de kom till Albi, där Åse och Stig under ett antal år sett en församling växa fram, uppstod problem. Varken de nyomvända i den relativt nya församlingen i Albi eller några andra evangeliska grupper i området, ville delta i en gemensam aktion tillsammans med den katolska kyrkan. Det hela verkade närmast förvirrande.
Åse faller in i Stigs redogörelse, och talar om hur det blivit så annorlunda i missionsarbetet. Istället för nya missionärer som började arbeta för att bygga upp evangeliska församlingar, kommer nu grupper av ungdomar och besöker redan upprättade evangeliska församlingar och hjälper gärna till med möten. Men de börjar inget pionjärarbete. De vill anordna stora festivaler och konserter. Av det blir väldigt lite förblivande resultat.
Stig konstaterar att hela strukturen på mission och evangelisation blivit åtskilligt annorlunda.
-De troende här hemma blir mer och mer okunniga om de faktiska förhållandena. Förr hade vi ju en tidning att skriva och rapportera i, och där kunde man informera och undervisa om hur läget var på missionsfältet och i missionsarbetet. Men dessa tidningar finns inte längre. Och det fungerar inte på samma sätt via internet.
Stig och Åse är något desillusionerade. De har satsat sina liv i missionens tjänst för att vinna människor för evangelium efter missionsbefallningens principer. Göra folk till lärjungar. Döpa och lära…… Man kan inte räkna med bestående resultat om man ska bygga verksamheten bara på tillfälliga kampanjer och festivaler, något som blivit så populärt numera.
Trots den hårda kampen i Frankrike har de evangeliska kristnas antal ökat från 50 000 till 450 000 på 60 år. De har alltså niodubblats men utgör fortfarande bara lite över sju promille av befolkningen. Åse och Stig uttrycker ändå glädje över att de församlingar de sett födas i Frankrike blivit självunderhållande och fortsätter att växa utan hjälp av någon missionär.
Åse och Stig gick i pension från att vara ett anställt missionärspar för den mission som sänt ut dem, men de ville gärna satsa ytterligare några år i Frankrike, så länge de orkade. De hyrde en bostad i norra Frankrike, och därifrån besökte de församlingar både i Frankrike och Belgien. Dessutom arbetade Stig med att skriva och översätta böcker. Allt för att inspirera i missionsarbetet. Och när de för några år sedan flyttade hem till Skandinavien och bosatte sig i Moss, så är de fortfarande ivrigt engagerade för missionen. Inte bara i Frankrike, men stöder också med förbön och offer det missionsarbete Pilgrimsfolket i Norge har i Rumänien och det Maranataförsamlingen i Stockholm har i Dominikanska Republiken och Haiti. Den franska församlingen i Albi sänder sedan flera år regelbundet ett bidrag till sistnämnda missionsfält.
Stig konstaterar med ett visst vemod att missionsfälten saknar arbetare:
-Den ene efter den andre av våra missionsarbetare nere på kontinenten har blivit pensionärer. Och det kommer inga nya…
Visserligen kommer det ut några få yngre krafter också till Frankrike. Men det är huvudsakligen för att arbeta bland muslimer. Och det är ju väldigt behjärtansvärt. Det finns fem miljoner muslimer i Frankrike, och det är angeläget att nå dem med evangelium.
Det finns också mission bland turisterna, speciellt i Spanien. Många som i hemlandet aldrig besöker en kyrka, vill gärna gå på en svenskspråkig gudstjänst när de åker till en turistort. De vill naturligtvis få social kontakt med människor från hemlandet.
Men just detta att missionera den inhemska katolska befolkningen verkar man inte riktigt förstå behovet av.
Stig skrev ofta förr och rapporterade från missionsarbetet i Trons Segrar, som ju var Helgelseförbundets egen missionstidning. Då den gick upp i Veckomagasinet Petrus, som skulle fungera som organ för större delen av frikyrkligheten, blev det inte så mycket utrymme. Varje kyrka skulle ju ha sin egen begränsade sida.
Stig skrev också en del i tidningen Dagen, men där stängdes det så småningom. Han berättar om hur de en gång för ett antal år sedan publicerade ett stycke av Anders Piltz:
-Det var rena katolska propagandan. Då ringde Olav Berg, tidigare Brasilienmissionär, till mig och sa: ”Stig, du måste göra något! Du måste skriva!” Jag skrev en artikel då. Men den var ju för lång att ta in, menade man. Så fick jag ett brev från Dagen, där det stod: -Om du vill kritisera Piltz och Dagen kan du få så och så många rader…. Kritisera Piltz och Dagen! Jag hade väl inte kritiserat Dagen, inte heller Piltz personligen. Jag hade bara tagit upp hans tendentiösa framställning av katolska kyrkan. Redaktionen skar emellertid ned utrymmet så kraftigt att jag praktiskt taget inte kunde få sagt någonting med de bokstäver som stod till buds!
-Men nu sista gången jag gjorde ett försök att skriva i Dagen kom det in. Då hade Piltz skrivit att om man inte tror att Maria är Guds Mor, då kan man heller inte tro på Jesu gudom. Då skrev jag ett kort stycke, som de satte in under ”debatt”. Men en ung ledarskribent i ”Hela Pingsten” kommenterade sedan detta och menade att katoliker och protestanter tror exakt likadant i den frågan. Men det kan ju inte vara detsamma att kalla Maria ”Guds Moder” som att säga att hon var Jesu mor i hans egenskap av människa. Maria kan givetvis inte vara Faderns mor, men inte heller Sonens mor i hans egenskap av Gud. Jesus fanns hos Fadern från all evighet. Som evig gudomsperson kan han rimligtvis inte ha en jordisk och mänsklig mor.
Stig skakar åter på huvudet:
-Det finns en väldig okunnighet och förvirring om vad katolska kyrkan representerar. Det verkar som om den nya generationen inte har fått den undervisning som gör att de kan analysera läromässiga företeelser.
-Det sägs ju också i Sveriges och Norges kristna råd, som ju är ekumeniska organisationer och inkluderar katolska kyrkan, att man inte bör konkurrera med varandra. Man skall inte bedriva proselytism, vilket ju egentligen betyder att vinna anhängare och förmå folk att flytta från ett kyrkosamfund till ett annat.
Stig funderar lite och fortsätter:
-Ekumeniken har fått många underliga konsekvenser. Ett land som Frankrike är rent geografiskt indelat i både katolska och protestantiska ”pastorat”, som i sin tur hör till en större kyrkostyrelse kallad ”Consistorium”. Du kan inte sätta din fot någonstans i Frankrike utan att vara innanför ett sådant pastorat eller Consistorium. Även om 90 % av befolkningen, som bor där, är moderna hedningar som aldrig går i någon kyrka, så bor de allesammans innanför dessa officiella religiösa gränsområden. Mellan 80 och 90 % av dem bekänner sig vanligen som ”katoliker” men högst 5 % av dem går någorlunda regelbundet i kyrkan. Protestanter hittar du kanske bland 2 % av befolkningen, men inte heller majoriteten av dem går regelbundet i sin kyrka. Om du nu får nöd för alla dessa religionslösa människor och vill evangelisera bland dem, då stöter du dig mot ekumenikens grundprincip. Du skall inte bedriva proselytverksamhet bland dem som tillhör ett annat kyrkosamfund. Evangelisk verksamhet betraktas därför som ”tjuvjakt” innanför en annans ”jaktrevir”. Där har de s.k. ”officiella kyrkorna” ett monopol, som på grund av den geografiska indelningen faktiskt gäller överallt i hela landet. Att detta i verkligheten innebär ett försök att begränsa både religionsfrihet och yttrandefrihet, vill man inte höra talas om. Lyckligtvis så har den franska republiken tydliga lagar som främjar båda dessa friheter. Därför får ekumenisk propaganda inte hindra oss att sprida evangelium bland behövande människor.
Stig säger sedan litet tveksamt och trevande:
-Det här låter kanske litet väl pessimistiskt, men jag undrar ibland om tåget har gått? Har den evangeliska väckelsen blivit så uppblandad av en mängd nya trender att den inte längre kan vara ett effektivt redskap för Gud? Man talar så gärna om att det ska komma stora väckelser i vår del av världen, men finns det förutsättningar för det?
Det blir några ögonblicks tystnad. Jag erinrar om vad pastor Arne Imsen brukade säga under sina sista år: Vi lever i axplockningens tid. Vi kan vinna en och annan för himlen, men de stora väckelsernas tid är förbi.
Stig nickar och säger:
-I varje fall är det tydligen så i Norden idag. På andra håll i världen går evangelium fram med stormsteg. Men orsaken till vår egen andliga fattigdom är nog också den underhållningsmentalitet som kommit in i kristenheten. En kvälls Jesusfestival eller en kort kampanj med duktiga, kända religiösa sångartister och talare kan samla mycket folk. Men hela framtoningen är ofta mycket själisk. Det saknas en tydlig förkunnelse om synd och nåd och om nödvändigheten att bli född på nytt.
I det moderna samhället här i Norden har det utvecklats en fruktansvärd fientlighet mot kristen bekännelse och påverkan. Stig riktigt tänder till:
-Det är faktiskt ”Kristofobi” i våra länder men också på andra håll i västvärlden! Förutom att man i skolorna inte längre får ha skolavslutning i kyrkorna, sjunga psalmer och tala om Jesus, så var det exempelvis för inte så längesedan en flygvärdinna på ett brittiskt plan som blev anmäld för att hon hade ett litet kors runt halsen! Men jag tror hon vann processen. Man kan ju för skams skull inte överdriva med religionsförföljelse. Men tänk att bli anmäld för en sådan sak och göra rättssak av det!
Stig är förtvivlad över situationen.
Men tro inte att den bedrövade Stig Andreasson bara konstaterar avfallet i tiden, och sitter passivt sörjande. Nej, just på grund av tidsläget, arbetar den 84-årige kämpen ännu ivrigare!
När jag på internet googlar på hans namn, ser jag att han gett ut en hel rad böcker även de senaste åren. BMC, Maranataförsamlingens förlag, har fått förmånen att ge ut en hel del av dem på svenska. Han har medverkat i kristna radio- och tv-program, både i Norge och Sverige. Det finns också en serie med fem bibelstudier av Stig Andreasson på DVD under titeln ”Skillnaden mellan evangelisk bibelförankrad tro och romersk katolsk tro” som kom ut för ett par år sedan, och den sprids på flera kristna sidor på nätet. Och han medverkar ofta med undervisning en del lokala församlingar som gärna vill anlita honom.
I dagarna bilar han tillsammans med sin fru Åse än en gång ned till Frankrike för att uppmuntra och stötta de kämpande syskonen där samt försöka nå nya människor med kristen litteratur.
Visst är avfallet stort, och visst mörknar det i tiden. Men än har vi möjlighet att proklamera evangelium – även om vi är begränsade av sociala medier med statlig och religiös kontroll. Natt kommer snart då ingen kan verka. Idag kan vi fortfarande förmedla glädjebudet att det finns frälsning i Jesus Kristus. Gud pensionerar ingen! Vi kan alla vara med och påskynda Jesu tillkommelse med att samla skatter för himlen.
Och snart kommer Jesus, missionens Herre och rättfärdighetens konung tillbaka för att hämta dem som hör honom till! Då ska han säga till dem som varit honom trogna:
-Väl gjort, du gode och trogne tjänare! Gå in i din Herres glädje!