Intervju med hemundervisade Elaine Vidén på sitt första missionsuppdrag i Santo Domingo
Elaine föddes 1992 i en barnrik familj tillsammans med tvillingbrodern Marcus. Därefter kom ytterligare två barn. De är sammanlagt åtta syskon i familjen, och alla har fått hemundervisning. Föräldrarna Lena och Robin träffade varandra och gifte sig i Maranataförsamlingen, och har hela tiden varit engagerade i storfamiljsarbete på olika platser. Pappa Robin är sedan många år äldstebroder i Maranataförsamlingen i Stockholm. Elaine som alltså växte upp i församlingen bestämde sig tidigt att hon ville följa Jesus. Vid nio års ålder döptes hon.
Hon trivdes med hemundervisningen och gillade särskilt historia och att läsa om andra länder i geografi. Fysik och teknik hör också till favoritämnena. Elaine tyckte mycket om att ha pappa som lärare.
– Jag hade fysik med pappa. Och han lämnade aldrig något avsnitt i boken förrän man kunde det, likadant med engelska och biologi. Han var väldigt grundlig.
Efter fullbordad skolgång var föräldrarna måna om att barnen skulle göra prov och få betyg. Det gick bra för Elaine, och hon fick godkänt och bra betyg i de olika ämnena. Hon var lite förgrymmad över att de examensprov hon gjort i slöjd och bild, med att virka, sticka och brodera inte alls blev betygsatta:
– De trodde inte att det var jag som gjort det! Uppenbarligen var Elaine så händig, att hennes alster ansågs suspekta.
Nu hade i alla fall Elaine betyg och förutsättningar att söka in på någon skola. Men det var hon inte intresserad av:
– Jag var så trött på skolan, jag ville göra något annat! Och något annat var att arbeta i församlingens gemensamma företag; städa på hotellet, sitta i receptionen, laga mat åt storfamiljen. Även ombesörja att beställningar av möten tillverkades på CD och sändes ut. Elaine hjälper också till på kontoret med bokföring av församlingens förlag BMC. Sedan hon tagit sitt körkort började hon med att köra bud i Bällsta Taxi.
Jag undrar om hon inte ibland önskat göra något annat. Men Elaine tittar bara stadigt på mig och säger:
– Jag hade bestämt mig! För Elaine har det aldrig funnits något alternativ till församlingsarbetet. Och hon försummar aldrig mötena, där hon troget är med, om hon inte är upptagen med någon annan tjänst i församlingsarbetet.
– Jag går än om jag har huvudvärk! Och Elaine berättar att om hon mått litet dåligt när hon går till mötet, så blir hon bra innan mötet är slut! Man anar en trons styrka, när Elaine berättar detta.
Sista skolåret åkte hon tillsammans med pappa, sin tvillingbror Marcus och ett par andra elever från Pilgrimsskolan, som församlingens hemundervisning benämns, en fjorton dagars resa till Dominikanska republiken, där församlingen många år haft missionsarbete. Det handlade lite om att göra en skolresa med semester. De åkte runt i landet, men främst var det ett tillfälle att se missionsarbetet på nära håll. Elaine fick sådan lust att åka tillbaka dit. Hon ville få mera inblick i arbetet och hjälpa till med vad som behövdes.
– Jag bad till Gud, och hoppades att tillfället skulle komma.
Och denna höst har Elaine fått vara tre månader i Santo Domingo. Hon började med att hjälpa till i skolarbetet.
– Jag visste inte hur det skulle gå, för jag kan ju knappt någon spanska. Det var enklast med matte, för då behöver man ju inte kunna språket så bra.
Först handlade det om att hjälpa Theresia med hennes skolklass, men så blev det ganska plötsligt bestämt att Veronica, som hade hand om en skolklass, och hennes dominikanske make Sean skulle resa till Sverige för att fullfölja hans ansökan om uppehållstillstånd där. Då blev det frågan om Elaine kunde ta hand om några elever på egen hand. Jag frågar vad hon tänkte då.
– Jag tänkte – stackars mig, säger Elaine, och skrattar gott. Hur skulle jag kunna ta hand om ungarna själv!
Och visst var det tufft. Barnen är ganska vilda, och de retades med Elaine när hon försökte säga åt dem.
– De tyckte det var kul när jag försökte säga till. Men de respekterade Theresia, som ju har erfarenhet av skolarbetet sedan tidigare och som talar spanska obehindrat. Men efter en del disciplinära åtgärder, med indragna raster och hemanmärkning, så har det gått bättre.
Elaine tycker nu att hon fått lära sig mycket. Då hon kom till landet, vågade hon inte säga något på spanska, var rädd att uttrycka sig fel.
– Det är mindre pinsamt att göra bort sig inför barnen.
Elaine har funderat över om hon i framtiden skulle få familj och barn. Hon vill att de ska få samma förmån med hemundervisning som hon haft, men har undrat över hur hon skulle klara av det.
– Jag är ju inte så duktig, och hur skulle jag kunna undervisa. Men när jag nu haft barnen här, märker jag att det finns så mycket man kan säga och lära dem. Problemet är ju bara att jag inte kan språket än. Så jag tror att det skulle gå bra med svenska barn, och särskilt med egna barn, som man kan sätta sig i respekt hos! Nu tänker jag att det inte blir några problem att hemundervisa, när jag själv får barn en dag!
Elaine blir riktigt ivrig när hon målar ut möjligheterna att få fungera som lärare.
Elaine och jag sitter ute i trädgården och pratar i den sköna eftermiddagssolen. Det är sista veckan i november, och om ett par dagar bär det iväg till den kalla vintern i Sverige.
– Det blir skönt att få komma hem, men jag skulle nog kunna stanna också. Elaine längtar efter familjen, syskonen och församlingen.
– Men om jag får åka tillbaka hit så gör jag det gärna!
