– Jag fick böja mina knän

Vittnesbörd av Olle Granberg

Jag var inte ute och dansade, utan var med i församlingen redan i min ungdom, för pappa och mamma var frälsta. När jag var nio år hade jag länge tjatat om att få bli döpt. -Jaha, du har varit hos pingstvännerna och badat, sa kompisarna när jag kom till skolan. Tiden gick. Pappa var sångledare i församlingen. Vi åkte ut busslaster och sjöng och spelade. Men jag hade liksom halkat in därför att mina föräldrar var troende. Jag kunde inte säga något datum när jag blev frälst, så djävulen lyckades manipulera mig på det sättet. Du är inte frälst! Jag kom bort ifrån Gud i 25 år. Jag jobbade på frihamnen i Stockholm. Gud kallade mig, men jag förstod inte det, blev deprimerad och sorgsen, jag tänkte nästan ta livet av mig. Jag undrade vad som fattades. Jag jobbade med maskiner och tänkte arrangera en olycka.
Till slut gick det så att min bil strejkade. Då fick jag åka buss och pendeltåg. Busshållplatsen låg vid Gamla Bro, där Maranata hade sitt missionscenter. Det blev min räddning, för då ville jag gå in en kväll på maranatamöte i alla fall. Bara för att få ett datum. Det var den tredje november, tror jag, 1978. Imsen var där framme, och han bad för mig. Jag lämnade mig åt Gud. Jag ville ha ett datum! Det kanske inte hände så väldigt mycket. Men så mycket vet jag, att det var som att vända handen upp och ned. På morgonen vaknade jag faktiskt med en sång i hjärtat! Och på den vägen har det blivit.
Tiden har rullat på. Vi kämpar och är med på alla sätt och vis, och försöker vinna människor. Maranata gick mig liksom förbi då när jag kom bort. Då var Maranata i Luleå. Mina bröder och systrar var där och hälsade på. Jag kom inte i kontakt med Maranata då, men sedan har jag gjort det. Och det tycker jag är härligt. Det är väldigt fin gemenskap här och på det sättet som man inte upplever någon annanstans. Går man och lyssnar på en gudstjänst – ja, vad får man ut? Man vet nästan inte vad de har predikat om. Men här är det ett klart, rakt budskap. Jag tänkte, det är ju bra att jag kan vittna och säga att Maranata mötte jag på Gamla Bro. Där fick jag böja mina knän. På den vägen är det nu. Och jag har fyllt 85 år. Det håller än! Amen.
Jesus, jag vill proklamera din seger på Golgata. Tack att det är korsets budskap som gäller här, Herre. Tack för blodet, och tack Fader i himmelen att du såg mig, att du frälste min själ. Tack att korset är en Guds kraft till frälsning. Jag beder dig Herre, led oss vidare. I Jesu namn. Amen

Föregående inlägg – Guds frid, syskon!
Nästa inlägg Herren är nära nu

Relaterade inlägg

Subscribe
Notify of
guest
0 Comments
Inline Feedbacks
View all comments
0
Would love your thoughts, please comment.x
()
x