Undervisning av Arne Imsen från 1975
-Så kläden eder nu såsom Guds utvalda, hans heliga och älskade, i hjärtlig barmhärtighet, godhet, ödmjukhet, saktmod, tålamod. Och haven fördrag med varandra och förlåten varandra, om någon har något att förebrå en annan. Såsom Herren har förlåtit eder, så skolen ock I förlåta. Men över allt detta skolen I ikläda eder kärleken, ty den är fullkomlighetens sammanhållande band. Och låten Kristi frid regera i edra hjärtan; ty till att äga den ären I ock kallade såsom lemmar i en och samma kropp. Och varen tacksamma.-Låten Kristi ord rikligen bo ibland eder; undervisen och förmanen varandra i all vishet, med psalmer och lovsånger och andliga visor, och sjungen med tacksägelse till Guds ära i edra hjärtan. Och allt, vadhelst I företagen eder i ord eller gärning, gören det allt i Herren Jesu namn och tacken Gud, Fadern, genom honom. (Kol. 3:12-17)Här presenteras det som borde vara typiskt för kristnas umgängesformer och vanor. Vad man mer än något annat borde höra från alla kristna, det är tacksägelse. Vi ska tacka Gud Fadern för Jesus Kristus. Där har vi vårt stående tacksägelseämne. När vi börjar tacka Gud Fadern för Jesus Kristus, då inträffar det märkliga att vi också börjar tacka Gud för syskonen. Vanligtvis börjar vi tacka för dem vi tycker mest om, men då visar Gud oss att vi också ska tacka Gud för dem vi inte tycker om. Vad ska vi tacka Gud för, då de har skadat oss eller irriterat oss eller varit problematiska emot oss? Då ska vi tacka Gud för att han förlåter dem genom Jesus Kristus. På samma sätt som han förlåter oss som tackar honom, ska vi tacka Gud för att han förlåter dem. När vi i tro börjar tacka Gud för Jesus och tacka Gud för syskonen, också dem som kanske varit oss till förfång, då upplever vi att vi i vårt hjärta får kärlek till dem. Det är detta som är det oförklarliga, det är undret. Då förstår vi att Gud älskar oss inte på grund av någon av våra förtjänster, han älskar oss för Jesu skull. Det handlar om försoningens nåd och förlåtelsens makt genom Jesu Kristi försoning.
Första Korinterbrevets kapitel 13 var riktat till den församling som tjänade Herren Jesus Kristus i Korint, den församling som firade gudstjänst i Korint och som var Jesu Kristi kropp. Men den församlingens problem är också andra församlingars problem, och i den mån vi på något vis i det ena eller andra stycket är lika den församlingen, så gäller det brevet också oss. Samma korrigerande budskap kommer till oss. Det finns inga möjligheter att dressera fram kärlek. Man kan åstadkomma attityder som ger sken av kärlek, men är baserade på fruktan, men då är man inte längre fri, utan träl. Man kan uppträda på det sätt man tycker människor vill att man ska uppträda för att bli accepterad eller bejakad. Man kan sitta med sångboken och sjunga, låta bli att göra vissa saker och göra vissa andra saker för att därigenom bli erkänd som en församlingsmedlem eller slippa att bli utfrusen. Man har ett beteende, som är allmänt bejakat och många gånger är fullt begripligt, men kanske överdrivet har kristnats dithän att det har blivit sakralt. Det är lätt att förväxla de yttre attityderna och begå misstaget och tro att om man har de här yttre kriterierna, så är allting bra. Men det är visst inte säkert att det är bra. Det är inte det yttre mönstret som skapar livet. Det är relativt lätt för oss att se och iaktta varandra i den lilla gruppen. Det är lätt att notera fördelar och nackdelar. Det är också relativt lätt att taxera människor genom det man iakttar i deras yttre. Vi dömer ut och kvalificerar efter de här yttre mönstren och sorterar bort människor alldeles för lättvindigt. Men Gud har sina kännetecken. Han känner de sina. Halleluja, ära vare Gud och Lammet!Det som gäller för 1 Kor 13, ska tillämpas, praktiseras och erfaras i församlingen i Korint, och det är detta Herren önskar se tillämpat i vår församling här, lokalt.Vi ska inte försöka lyfta upp detta på ett universellt plan och söka det där borta. Herren vill finna det här, hos oss. Det finns vissa aktiviteter som aposteln måste bekämpa, eftersom de är framsprungna av ett felaktigt motiv och en väsensfrämmande ande.Aposteln gör klart för församlingen i Korint, att de här kvaliteterna som han nämner i första delen av kapitlet, de finns på andra platser i världen, också utanför församlingen. Det finns idealister, det finns filantroper och det finns moraliskt oförvitliga människor praktiskt taget överallt. Vidare säger han: Det är en hög väg, men inte en väg som räcker för församlingen. Det måste en högre väg till. Världen har idealism och moral. Världen har idéer och ideologier. Människor vill satsa sitt liv för fosterlandet; ger sig vid fronten för sitt land, för sitt hem. Det är en god sak, det är en hög väg. Ut ur historien skulle vi kunna ta fram exempel på män och kvinnor som på många vis har varit föredömen. De har haft kärlek till fosterland, kärlek till hem, kärlek till familj. Kärlek till människor på det sättet att de ville offra sig för andra. Men, säger Paulus, det räcker inte. Det finns en högre väg. I världen satsar människor på idéer och gör insatser där de offrar sig själva. I församlingen finns en risk att vi tar världens metoder och låter gåvorna fungera genom dessa världens metoder. Då lever vi på ett för lågt plan. Är det så att gåvorna fungerar så att vi uppmärksammar oss själva, eller genom de materiella ting vi äger skaffar oss förmånsställningar eller favörer i Guds församling, då har vi inte gjort något annat än överfört världens strukturer till församlingen. Detta måste brytas sönder. Hur ska det kunna ske? Endast genom en högre väg. Och det är kärlekens väg. Så kommer aposteln in på det som jag tycker är det mest gripande i hela Nya Testamentet, just det som är det typiska exemplet på andens väldiga kraft över den egoistiska människan och hennes materialistiska ande och materiella krav. Då människan blir fylld med den helige Ande, ger hon allt vad hon äger till de fattiga. Icke av något slags medlidande, men såsom ett offer för att hon själv vill underkasta sig egendomslösheten för Jesu skull, för att utan status och symboler och falsk trygghet kunna följa honom fri och oberoende. Kristuskärleken är fantastisk. Det är inte i de gärningar som vi karaktäriserar som hjältemodiga, väldiga och storslagna, som kärleken uppenbarar sig, utan det är i de små, anonyma handlingarna, då vi strängt taget inte uppmärksammas. I relationerna till våra närmaste syskon i församlingsgemenskapen, i vårt sätt att tänka, i vårt sätt att tala, i vårt sätt att agera visar det sig hur Kristuskärleken har fått forma vårt liv. Här ligger det stora problemet. För det är jämförelsevist lätt att älska om kärleken och gärningarna applåderas.
Att ge allt man är och har för en sak, det kallas för hjältemod. Det kan tänkas att det blir föremål för de mångas applåder. Att ge sitt liv för fosterlandet är en glorifierad gärning. Den medaljeras. Du vet att de som gjord bragdfulla insatser vid fronterna får sina ordnar. De uppmärksammas och glorifieras; de blir hjältar. Det är en hög väg. Det finns en risk att det i församlingen blir så att vi får olika typer av kristna. Dem vi kallar speciellt offervilliga, och de som är mindre offervilliga. De som har, enligt vårt sätt att se, gjort de stora och överväldigande insatserna, och de som gjort de mindre. Eller kanske dem vi knappt räknar med. Vi tar då världens metoder och matchar fram dem vi tycker har gjort de stora insatserna och ger dem våra medaljer och ordnar. Men så är det inte i Guds rike. Då har vi gått in på världens område och använder världens metoder. I Guds rike är det helt annorlunda. Det räcker inte med en hög väg, vi måste in på den högre vägen – kärlekens väg. Det är att underkasta sig en behandling som andra människor finner förödmjukande och förnedrande. Underkasta sig den, och dock icke klaga eller slå tillbaka. Eller gripa till såna metoder som man kanske blivit föremål för, utan svara med den menlösa, oskuldsfulla och kärleksfulla ande som aldrig träder upp till självförsvar. För att detta ska kunna ske, säger Skriften, måste kärleken vara utgjuten i våra hjärtan genom den helige Ande. Det måste ett kärleksmöte till med Jesus. En uppfyllelse av den helige Ande som bryter ner själviskheten i alla dess former, också dess, som vi tycker, oskyldiga former, och vi blir fyllda med Jesus Kristus. Om vi förstår bakgrunden här i förhållandena i Korint och hos oss, då fattar vi ju att här finns någonting av så stor betydelse, att ingenting annat kan ersätta det. Hur mycket tål vi? Vi kan fortsätta och läsa detta kapitel, och se vilka egenskaper kärleken har. Aposteln gör klart för församlingen att det är just detta som helt och hållet skiljer församlingen från all annan verksamhet i tiden. Det är just här som församlingens evighetsdimension slår igenom på ett alldeles speciellt sätt. För också många av de ting som församlingen håller på med, ska försvinna. Inte bara de materiella tingen vi rör oss med ska upphöra, utan också tungomålstalet ska försvinna, uttydningen ska försvinna. Och gåvorna ska försvinna, de är liksom byggnadsställningarna som står omkring huset under uppbyggnadstiden. Men när huset är uppbyggt, tar man bort byggnadsställningarna. Snart ska byggnadsställningarna bort, huset är klart, ära vare Gud och Lammet! Men det är inte bara de materiella tingen som ska upphöra, som vi ska skiljas ifrån, utan det är också fråga om de andliga tingen här. Gåvor; tungomålstalande, uttydning, profetia och kunskap – allt detta ska försvinna. Vad är det då som består? Det är tron, hoppet och kärleken. Det är församlingens evighetsdimension. Den finns inte i något system eller sammanhang, den finns inte i världen. Där möter du den mänskliga kärleken. Sen är det stopp. Men i församlingen, i den lokala församlingen ska vi möta det gudomliga. Där man icke söker sitt, där man icke hyser agg, där man icke har rum för avund, där man icke är uppblåst. Där har vi den lokala församlingens evighetsdimension. Det är något som ska bestå, och det är kärleken. Den förbliver.Ett av de största hindren för att denna kärlek ska kunna bryta igenom, är skalet. Vi är okrossade. Det finns något därinne av äkthet, men det är instängt. Skalet hindrar det att komma fram. Den äkta, gudomliga kärleken är nedlagd därinne, men kommer aldrig fram. Vi läser om kvinnan som kom till Jesus med alabasterkrukan. Den var fylld och helgjuten. Det fanns inget lock som kunde skruvas av, endast på ett sätt kunde innehållet komma ut: det var att alabasterkrukan bröts sönder. Hon offrade skalet för att innehållet skulle komma ut över Jesu fötter. Det var då väldoften förnams i hela huset. Sedan har budskapet nått ut i hela frälsningshistorien. Det som skall till, är att krukan krossas. Den ska krossas på rätt ställe; vid Jesu fötter. Där, inför honom är enda stället där en människa kan förlora skalet.. Där kan hon bli av med sig själv, för att gå upp i honom. Därifrån kommer också väldoften att stiga ut i hela huset. Hela församlingen kommer att förnimma det. Gud vill befria oss från skalet som gör att vi upprätthåller vår värdighet, vår prestige och allt detta som hör världen till och gör att vi är rädda om oss och vårt. Rädda för det ena och det andra, rädda för varandra, känsliga för kritik, känsliga för människors omdöme. Vi har lätt att gripa till olika medel och metoder för att freda oss och skydda oss. Om skalet är krossat och innehållet gjuts ut vid Jesu fötter, då stiger innehållet, den nardusdoftande salvan, ut i hela huset, och man förnimmer äktheten. Det är detta som ska ske i församlingen. Vi blir förkrossade inför honom, så att han kan bli ärad och förhärligad igenom oss. Visst har vi mycket att lära, men den helige Ande har åtagit sig att leda oss fram till hela sanningen. Låt oss öppna oss för honom, så vi blir fyllda av Jesu kärlek i församlingen. Du och jag kan älska varandra för Jesu skull! Amen.