Lever vi i de yttersta dagarna?

Undervisning av Stig Andreasson
Del 1

En del kristna anser att förkunnelsen om ändens tid och de yttersta dagarna bara för till osunda spekulationer. Därför bör vi ligga lågt med denna typ av undervisning. Skräcken för osunda spekulationer kan vi förstå. Men vi kan inte bortse från det faktum att en betydlig del av Bibelns innehåll faktiskt handlar om tidsålderns avslutning. Det kallas eskatologi, vilket betyder ”läran om de yttersta tingen”. Den handlar om så viktiga saker som världens och människans slutliga bestämmelse samt händelserna kring Jesu Kristi återkomst. Det kan vi absolut inte ignorera, om vi vill förkunna ett fulltonigt evangelium. Men frågan är hur vi skall få en rätt och sund uppfattning om de yttersta dagarna. Allra först måste vi upptäcka två grundläggande sanningar.

Apostlarna menade att de redan på sin tid levde i de
yttersta dagarna.
Detta överraskar kanske några läsare. Men apostlarnas egna ord bekräftar detta. På pingstdagen i Jerusalem skedde ett märkligt under genom den helige Andes kraft. Lärjungarna förkunnade Guds väldiga gärningar på en mängd språk som de själva aldrig hade lärt. Detta mirakel förklarade aposteln Petrus med följande ord: ” Det är detta som är sagt genom profeten Joel: Och det skall ske i de sista dagarna, säger Gud: Jag skall utgjuta av min Ande över allt kött. Era söner och döttrar skall profetera” (Apg 2:16-17). Aposteln Paulus omtalar sin egen samtid med följande ord ”vi som har tidernas ände inpå oss” (1 Kor 10:11). Om Jesu första ankomst till världen säger 1 Petrus brev 1:20: ”Så var förutsett om honom före världens begynnelse; men först nu i de yttersta tiderna har han blivit uppenbarad för er skull.” Aposteln Johannes verkar gå ännu ett steg längre. Den svenska versionen av Darbys Bibel är lite ålderdomlig för oss idag, men den är en helt bokstavlig översättning som lyder: ”Det är den yttersta timmen, och såsom I haven hört, att antikrist kommer, så har det ock nu kommit många antikrister, varav vi veta att det är den yttersta timmen.” Alltså inte bara de yttersta dagarna, men den yttersta timmen! Det är alltså tydligt att apostlarna och de första kristna var övertygade om att de redan då levde i de yttersta dagarna. Ändens tid synes alltså vara den period som börjar med Jesu första ankomst till världen och som sträcker sig ända fram till Hans återkomst.

Apostlarna omtalar också de yttersta dagarna i framtidsform.
I några av sina brev nämner Paulus ändens tid i futurum. Redan i sitt första brev till Timoteus 4:1 skriver han: ”Anden säger tydligt att i de sista tiderna kommer somliga att avfalla från tron och hålla sig till villoandar och onda andars läror.” I det andra brevet 3:1 skriver han: ”Det skall du veta att i de sista dagarna skall det komma svåra tider.” Sedan följer en lång uppräkning av vad som då skall känneteckna människorna. Lite längre fram i samma brev skriver han: ”Det skall komma en tid, då människor inte längre skall stå ut med den sunda läran, utan efter sina egna begär skall de samla åt sig mängder av lärare, allteftersom det kliar dem i öronen” (4:3).
Allt detta kan kanske verka något förvirrande. Är ändens tid en lång period, som började för längesen, eller hör den ännu framtiden till? Lever vi här och nu i de yttersta dagarna eller är ändens tid något som kommer först senare? Nya testamentets samlade undervisning intygar att vi alltsedan urkristen tid lever i de yttersta dagarna. Men eftersom apostlarna också omtalar ändens tid i framtidsform, måste vi ställa frågan: Varför gör de det? Jag tror att de därmed vill rikta vår uppmärksamhet mot de allra sista av de sista dagarna. Det som kännetecknar ändens tid kommer med andra ord att bli allt mer framträdande ju närmare vi kommer själva slutakten. Därför skall vi rikta sökarljuset mot några av de företeelser som enligt Guds Ord kännetecknar just de allra sista av de yttersta dagarna.

Ett kännetecken på ändens tid – respekten för det heliga försvinner.
Då Paulus omtalar de ”svåra tider”, som skall komma i de allra yttersta dagarna, nämner han en rad konkreta företeelser, som då skall vara framträdande bland människorna. Bibelöversättarna har ibland valt lite olika ord för att återge dessa företeelser. I Norsk Bibel från 1988, som är den mest använda översättningen bland konservativa kristna, finner vi uttrycket ”utan aktning för det heliga”. Detta sägs vara något som verkligen skall känneteckna människorna i ändens tid.
”Helig, helig, helig är Herren Gud, den Allsmäktige”, sjunger de himmelska väsendena utan uppehåll dag och natt. Och Guds Ord uppmanar oss: ”Herren Kristus skall ni hålla helig i era hjärtan” (1 Petr 3:15). Denna starka förnimmelse av Guds helighet har till stor del försvunnit i dagens kristenhet. Under de senaste årtiondena har vi tyvärr sett många exempel på detta. År 1998 öppnade dåvarande ärkebiskopen Uppsala domkyrka för en fotoutställning under namnet ”Ecce Homo” (Se människan). Utställningen var utarbetad av en lesbisk fotograf och väckte starka reaktioner. På en av bilderna kunde man se Jesus vid nattvardsbordet omgiven av transvestiter, halvnakna män i kvinnokläder. Jesu dop sker i ett badhus, där Jesus själv och Johannes Döparen kan uppfattas som ett homosexuellt par. Till och med muslimer blev chockerade av dessa bilder. En någorlunda klarsynt biskop skrev i efterhand: ”I bästa fall är detta dålig teologi. I värsta fall är det hädelse.”
För oss som är äldre och tillhör den generation som är på väg ut, verkar allt detta nästan overkligt. Något liknande skulle absolut aldrig kunnat ske i vår ungdom. Och absolut inte i en domkyrka! Ja men, säger någon, nu har det gått 18 år sedan detta skedde och nu är det hela glömt för längesedan. Sådana uttalanden är bara blåögd optimism. ”Ecce Homo” gick i repris i domkyrkan tio år efter premiären. Då var reaktionerna mer lågmälda, vilket visar att vi människor har en kuslig förmåga att vänja oss vid de mest makabra och hädiska företeelser. Men detta är inte allt. ”Ecce Homo” visades på nytt i Kloster Kyrka i Eskilstuna så sent som i maj 2016 i samband med ”Springpride” och Kyrkans regnbågsmässa. Allt detta har bara en förklaring: Kristenheten har förlorat den djupa respekten för det som är heligt. Utan skrupler kan man helt enkelt vanhelga ett kyrkorum. Den som håller Herren Kristus helig i sitt hjärta kan inte bli annat än bedrövad över en så makaber karikatyr av vår Frälsare.

Livet självt är heligt och
okränkbart.
Därför finns det ett bud i Guds lag som säger: ”Du skall icke dräpa”. Men inte ens detta är en självskriven sanning i dagens samhälle. Lagen om fri abort är ungefär 40 år gammal både i Sverige och Norge. I vårt västra grannland motsvarar det totala antalet aborter, som utförts under dessa 40 år, huvudstadens totala befolkning. Sverige har fler invånare än Norge, men abortsiffran är lika hög som där, procentuellt räknat till folkmängden. Det betyder att betydligt över en miljon små svenskar har nekats rätten till livet under dessa fyra decennier. I ett så stort och folkrikt land som Frankrike har runt 8 miljoner barn avlivats i moderlivet sedan Simone Veil och Giscard d’Estaing trumfade igenom abortlagen på 1970-talet. Ännu värre är det i en del andra länder. I några av dem sker det fler aborter än barnafödslar. Man kan faktiskt tala om ett jättestort folkmord i västvärlden.
Trots dessa alarmerande siffror har de flesta politiska partier lovprisat abortlagen. Förr var det ”kloka gummor” som avbröt graviditeten med primitiva och farliga medel. Nu sker aborten genom legitimerade läkare och välutbildade barnmorskor, poängterar man.
Helt nyligen deklarerade den norske hälsoministern att så kallad ”fosterreduktion” var i full överensstämmelse med abortlagen. Om en kvinna blir gravid med tvillingar, men tycker det blir för mycket med två barn på en gång, då kan ett av dem avlivas. Ministern använde naturligtvis ett finare ord, men vad hjälper det att sätta fina ord på en handling som innebär att man faktiskt avlivar ett foster i moderlivet? ”Syskonabort” är också en benämning på denna makabra handling. Jag tyckte att hälsoministerns ord var iskalla. Och inte ett ord om vilka kriterier som skulle ligga till grund för det ödesmättade val som tvillingarnas föräldrar då ställs inför. Vem av de två skall få leva och vem är den som skall dömas till döden? Förresten, varifrån skulle man kunna få sådana kriterier? Föräldrarna står ju här inför ett helt omöjligt val.
Osökt kommer jag att tänka på ett ungt äkta par som vi mötte i Belgien för många år sedan. Trots sin ungdom hade de redan sex barn. Det hade gått fort. Först fick de en dotter. Några år senare kom ett tvillingpar till världen och i den tredje födseln blev det trillingar. Då vi kom på besök var ”storasyster” omkring sex år gammal. Tvillingarna satt i var sin barnstol och trillingarna hade det roligt i en rymlig lekhage. Mitt i alltsammans stod en stor tvättmaskin som roterade hela tiden. En något trött men stolt och lycklig mor mötte oss. Både hon och hennes man var gudfruktiga människor som aldrig skulle kunnat tänka sig att välja bort ett enda av barnen medan de ännu var i moderlivet. De hade hjälp och stöd från familj och vänner och kände sig välsignade av Gud, precis som Skriften säger: ”Se, barn är en Herrens gåva”  (Ps 127:3). För dem var livet självt heligt och okränkbart.
Det är tragiskt att en sådan inställning blivit alltmer sällsynt i våra dagar. Det är ett tecken på att vi närmar oss slutfasen av vår tidsålder. ”Då skall människorna vara utan respekt och aktning för det heliga”, läste vi i apostlabrevet. Jesu återkomst står för dörren. Han skall hämta sin brud, den rena och hängivna församlingen. Vem hör hemma i den skaran? Bara de som sett sin orenhet och ovärdighet och som sökt sig till reningskällan vid Jesu kors. Där har de fått kraft att bli bärare av en ren och sund tro, förenad med verklig gudsfruktan och med en djup respekt för allt som är heligt.

Föregående inlägg – Ett annat perspektiv!
Nästa inlägg – Jag protesterade mot Ecce Homo – de skymfar ju min Herre!

Relaterade inlägg

Subscribe
Notify of
guest
0 Comments
Inline Feedbacks
View all comments
0
Would love your thoughts, please comment.x
()
x