– en berättelse om lidande och förtvivlan, om hopp och längtan
Michael Dakwar är palestinier född i Israel. Tidigare i år berättade han i ett möte i Maranataförsamlingen om Israels historia från Abraham och fram till vår tid. Föredraget är enkelt och tydligt och till god hjälp för den som vill förstå mer av den historiska orsaken till att Israel ständigt är så aktuellt i världspolitiken. Vi publicerar här första delen:
Av Mikael Dakwar
Israel är ett mycket välkänt land i världen. Det är ett väldigt litet land. Det är kanske mindre än Småland. Och ändå är hela världens uppmärksamhet riktat mot detta lilla land. Det är litet bland sina grannar. Det är bara 0,16 % av hela Mellanösterns areal. Det är väldigt viktigt att vi innan vi talar om Israel idag talar om Israels förflutna. Det sägs att man måste förstå det förflutna för att kunna förstå samtiden. När det gäller landet Israel, det judiska folket och det vi ser idag, så finns det ingen möjlighet att förstå vad som sker idag om vi inte förstår den bakomliggande historien till allt detta. Jag har undervisat i en kurs om det moderna Israels historia. Det tog mig omkring tjugo lektioner, totalt omfattande omkring tjugofyra timmar. Jag ska försöka sammanfatta alla dessa lektioner till det föredrag jag håller. Ni kan föreställa er att det är omöjligt. Men hur som helst vill jag försöka.
Abrahams ättlingar
Var ska vi börja? Vi måste gå tillbaka ända till Abrahams tid. Den judiska historien började med patriarken Abraham. Guds löften gavs till Abraham, hans son Isak och sonsonen Jakob. Sedan gick det hundratals år och Abrahams barn blev främlingar i ett främmande land. De levde i Egypten under 450 år och under den tiden förslavades de av egyptierna. Men omkring år 1446 före Kristus blev israeliterna ledda av Moses ut ur Egypten tillbaka till Israels land, löfteslandet som var utlovat till deras fäder.
Hundratals år senare blev Israels rike etablerat. Den första israeliske kungen vi känner till från bibeln var kung Saul. Men han var inte Guds val. Gud utvalde David att bli Israels kung och gav löftet att Davids avkomma skulle regera över Israel. Salomo, Davids son, blev så småningom Israels kung. Han byggde det judiska templet i Jerusalem, vilket blev det religiösa centret för det judiska folket från hela världen.
Efter Salomo blev detta kungarike söndrat. Omkring år 931 före Kristus delades detta rike till två, Juda konungadöme i söder och Israels konungadöme i norr.
Israels folk var inte alltid trogna mot Gud. De höll inte hans bud och Gud hade redan förut sagt till dem att när de inte höll hans bud utan följde andra gudar, skulle det få konsekvenser. Konsekvenserna för Israels barn var att när de följde främmande gudar blev de bortförda i fångenskap till andra folk. Det hände i två etapper. Den första etappen var att nordriket fördes bort i fångenskap av assyrierna. Alla de tio stammarna fördes bort till Assyrien.
År 586 före Kristus blev sydriket, Juda rike, besegrat av babylonierna. Den heliga staden Jerusalem och det heliga templet blev förstört av babylonierna och de flesta blev bortförda i fångenskap av babylonierna. När de levde i exil längtade de alltid tillbaka till Israel. De insåg hur mycket de hade syndat mot sin Gud. En psalm i Psaltaren som kanske mest uttrycksfullt talar om deras längtan tillbaka till Israel är Psalm 137. Denna blev en längtansfylld bön hos varje jude var han än är:
-Om jag glömmer dig, Jerusalem, må min högra hand glömma att spela. Min tunga må fastna i gommen om jag inte tänker på dig, om jag inte låter Jerusalem vara min högsta glädje(Ps 137:5-6).
Det fanns alltid en längtan i varje judes hjärta att återvända till Jerusalem.
Israels barn efter den babyloniska fångenskapen
År 538 f Kr återvände många judar från Babel efter att ha fått tillåtelse av kung Kores, Persiens nye kung. Under Nehemjas och Esras ledning började de återuppbygga staden och templet. Men konungariket kom aldrig att åter bli ett självständigt land. Det löd under Persien den tiden. Så fortsatte det omkring 200 år. Landet blev erövrat av Alexander den store år 332 f Kr. Det var i överensstämmelse med profeten Daniels profetia i Danielsbokens kapitel två och sju. Alexander den store erövrade alltså Persien och byggde upp sitt imperium, inklusive landet Israel. Alexander var grek och förde till landet sin grekiska kultur. Ibland försökte man tvinga judarna att utveckla grekernas kultur och deras sätt att handla. Det gick inte så bra med det judiska folket.
Mackabeerupproret
År 166 f Kr gjorde judarna revolt mot grekerna, de hellenistiska makthavarna. Den som har läst Mackabeerboken i apokryferna får del av historien om dessa krig som fördes av mackabeerna mot grekerna. En härskare vid namn Antiochus Epifanes (kung i seleukidiska riket mellan 175-164 f Kr) utfärdade ett dekret att en bild av deras gud Zeus skulle placeras utanför det allra heligaste, på tempelgården. Han förbjöd judarna att be till sin Gud, och beordrade dem att be till den här avbilden. En präst som hette Mattathias kom från en by utanför Jerusalem som hette Modein. När han såg det här blev han väldigt vred och tog initiativet att uppmana alla judar att inte lyda grekerna. Han till och med dödade några judar som ville tillbedja grekernas gud. Genom att göra så, inledde han ett uppror mot den grekiske makthavaren. Han och hans fem söner tog ledarskap över judarna och bekämpade grekerna. Det är en underbar historia, jag rekommenderar er att läsa den! Efter många år vann de seger. Från år 142 till år 63 f Kr upprättades ett judiskt självstyre under Hasmonéerna. Det var första gången de återvann sin självständighet efter den babyloniska fångenskapen och fick sköta sina egna affärer. Men deras självstyre varade inte ens 100 år, för år 63 f Kr kom romarna, och Jerusalem blev intaget av den romerske generalen Pompeji. Det blev så en del av det romerska imperiet.
Under det romerska imperiet
Året 37 f Kr blev Herodes den store utsedd till konung över judarna av Roms kejsare. Han var delvis jude, men han var en mycket hård och tuff kung. Han gjorde allt för att få behålla sin tron. Han gick judarna till mötes genom att bygga upp deras tempel och han byggde en av de vackraste formationer som någonsin byggts i Jerusalem. Men samtidigt tvekade han aldrig att döda vem som än hotade hans tron. Han gick så långt i sina intriger att han lät mörda medlemmar av sin egen familj.
Sedan följde det år vi brukar räkna som födelseåret för Jesus Kristus – om det nu är det vi har kronologiskt eller om det är fyra års skillnad – i alla fall har vår tideräkning bytts ut från den tiden. Innan dess säger vi före Kristus, men nu är det AD – Herrens år; efter Kristus.
Judarna levde i en period av fred under romarväldet, men de längtade hela tiden efter självständighet. Bland judarna fanns en grupp som kallades zeloter. De var väldigt nationalistiska och de sökte ständigt efter utväg att befria sig från romarna. De försökte hela tiden göra uppror mot romarna. År 66 e Kr ägde ett judiskt uppror rum mot romarna. Men romarna var mycket hårda när de slog ner detta uppror och de dödade tusentals människor. Efter fyra års uppror, år 70, erövrade den romerske generalen Titus staden Jerusalem. Han förstörde staden och brände ned templet till grunden. Detta år är välkänt i historien, år 70 då Jerusalem förstördes och templet brändes ner. Det var uppfyllelsen av den profetia Herren Jesus Kristus uttalade att här skulle icke lämnas sten på sten. Men det fanns några judiska kvarlevor i landet.
Idag finns några muslimska skriftlärde som speciellt försöker förneka att det någonsin funnits ett tempel i Jerusalem. Men de talar utifrån sin okunnighet. Det finns många historiska och arkeologiska bevis på att det fanns ett tempel i Jerusalem som förstördes av romarna. När Titus förstörde Jerusalem, tog han mellan 30-40 000 människor med som fångar till Rom.
Men historikern Josefus påstår att mellan 1,1 och 1,2 miljoner människor blev dödade av romarna under kriget och omkring 97 000 människor greps och togs med som slavar till Rom. I Rom finns en triumfbåge som kallas Titusbågen. Titus blev kejsare år 79 men dog två år senare. Hans bror, kejsare Domitianus, byggde den här triumfbågen som ett minnesmärke över sin bror och hans seger i kriget mot judarna. Den här bågen byggdes och överlämnades år 85, bara femton år efter det att Jerusalem förstördes. Inuti bågen finns en panel med reliefer som har bilder som åskådliggör hur Titus i triumf bar föremålen ur templet. Det är väldigt tydligt bevis för att Titus erövrade Jerrusalem, att han förstörde templet och tog allt det som fanns i templet som byte.
Det andra judiska upproret mot Rom
Den judiska kvarlevan i Israel fortsatte sina försök att återerövra makten från romarna. När kejsare Hadrianus besökte Jerusalem år 130 e Kr ändrade han stadens namn till Aelia Capitolina. Han försökte också bygga ett tempel på tempelplatsen för främmande gudar, Jupitertemplet. Kejsare Hadrianus lät resa statyer av Jupiter och av sig själv på det före detta tempelområdet. För att riktigt provocera judarna, tog han sig för att offra grisar på altaret på tempelberget. Det blev ännu ett uppror mot romarna. Den judiske ledaren för detta uppror hette Bar Kokhba. Revolten fick namn efter honom; Bar Kokhba-revolten. Men vid detta försök blev 580 000 judar dödade. 50 befästa städer och 985 byar revs av romarna. Romarna införde också nya restriktioner mot judarna i ett försök att helt utrota judendomen. I ett försök att avlägsna namnet jude och judisk från deras sinnen fick Judéen ett nytt namn – Palestina, efter deras historiska fiender, filistéerna. Det var med avsikt att provocera judarna, men också försöka utplåna alla minnen de hade av Jerusalem. Dessutom blev judarna förbjudna att beträda Jerusalems mark. Man kan tänka sig att allt hopp för judarna försvann i och med detta. Och än en gång förskingrades de över hela världen.
Judarna under kristna och muslimska härskare
Vi vet att under fjärde århundradet blev romarriket kristnat. Konstantin blev kejsare och han blev en kristen. Han begav sig till Jerusalem och hans mor, drottning Helena, byggde många kyrkor och helgedomar i Jerusalem och Betlehem. Den mest berömda kyrkan är den heliga gravkyrkan i gamla Jerusalem, där man menar att Jesu grav var och där han uppstod från de döda.
År 636 kom de arabiska muslimerna och intog staden. De regerade där omkring 400 år. De försökte vara vänliga mot judarna och de kristna om de inte lade sig i politiken och betalade en viss skatt, ”dhimmi” (jude eller kristen som levde i en muslimsk stat betalade dhimmi för att åtnjuta statens beskydd). Men muslimerna byggde även en moské där det heliga templet hade stått. Innan dess hade en kyrka byggts där av bysantinerna. Men nu kom muslimerna och byggde om den till en moské, som kom att kallas Klippmoskén och räknas vara den tredje i ordningen av heliga platser i världen för muslimerna. I efterhand har den byggts ut och prytts och blivit en av de vackraste monumenten som muslimerna har gjort.
Förföljelsen av judar i Europa
De kristna i Europa var inte så glada över att det heliga landet var ockuperat av muslimer, särskilt den romersk-katolska kyrkan. Med hjälp och uppmuntran från påvarna, förklarade man krig för att befria det heliga landet från muslimerna. De här krigen blev kända som korstågen. Så när de försökte befria landet från muslimerna, försökte man samtidigt hämnas på judarna. De anklagades alltid för att vara de som dödat Jesus Kristus. Under korstågstiden växte antisemitismen enormt. Under färden mot det heliga landet dödades tusentals judar av korstågsriddarna. De beskylldes för väldigt mycket. Och sorgligt nog, av de katolska prästerna. En av anklagelserna var vad man kallade ”deicide”-synd (”sin of deicide”), vilket betyder gudamördare. De anklagades för att ha dödat Jesus, som var Gud. Så de är inga bra människor, och vi måste hämnas på dem för detta tänkte man då. Efterhand uppstod många falska historier om judarna. När man märkte att judarna firade påsk en gång om året, att de bröt brödet och drack vin, då anklagade man judarna för att dricka blod som tagits från barn. Man föreställde sig att judar gick omkring vid påsktiden och letade rätt på något barn som de kunde kidnappa och döda och ta blodet ifrån. Man kan tänka sig att enkla, okunniga människor som inte kände till bibeln och hörde sådana här historier, blev arga och uppretade mot judarna. Det här beredde väg för antisemitismen som riktades mot judarna i Europa. Det är förunderligt att fastän judarna var respekterade under den muslimska regimen, så blev de alltid förföljda under kristet styre. Jag tror att allt detta beror på den katolska kyrkans felaktiga förkunnelse. På grund av alla dessa beskyllningar mot judarna – man anklagade dem för att roffa åt sig mycket pengar och ta kontroll över länders ekonomi och många andra ting – så fick det till följd att år 1290 förvisades alla judar från England. År 1396 blev 100 000 judar förvisade från Frankrike och år 1421 blev tusentals judar förvisade från Österrike. Under 1400-talet förföljdes judarna i Spanien och den katolska inkvisitionen dödade tusentals judar. Dekretet om förvisningen mot judarna i Spanien signerades av det katolska kungaparet Ferdinand och Isabella.
Under året 1517 tog det Ottomanska riket kontroll över Jerusalem. Ottomanerna var muslimer, men de erbjöd åter religionsfrihet åt dem som inte var muslimer. De gav frihet åt kristna och judar att sköta sina egna affärer. De styrde landet i nästan 400 år. Under den tiden återvände många judar, speciellt religiösa judar, till sitt land för att bo där. De försökte bosätta sig i de historiska städerna, exempelvis Jerusalem, Hebron och Safed i övre Galliléen i norra Israel. Under den här tiden blev många judiska religiösa böcker skrivna. En av de mest berömda böckerna heter ”Shulchan aruch” (hebreiska, ”Det dukade bordet”) som innehåller den definitiva kodifikationen av judarnas religiösa stadgar. Många andra liknande böcker skrevs. De flesta av judarna som kom bodde i landet enbart av religiöst intresse.
Av de judar som fortfarande bodde kvar i Europa, fick de så småningom leva i frihet i många länder i Västeuropa. De fick frihet att tro och göra vad de ville. De behandlades likadant som de andra medborgarna. Men judarna som bodde i Östeuropa led svår förföljelse från de ortodoxa kristna. I Östeuropa fick de bo i städer som kallades Shtetl (jiddish). Det var liksom getto-städer för judarna. Judar fick bo endast i sådana städer. De talade för det mesta jiddish, som är en gammal form av tyska, men det skrivs med hebreiska bokstäder.
Under denna tid från 1700-talet var det många pogromer mot judarna. I en del fall kom hela samhällen att utplånas genom dessa pogromer. Bara för att människorna var judar och inte kristna eller ortodoxa kristna. Under andra hälften av 1800-talet var det tusentals judar som emigrerade för att fly bort ifrån dessa pogromer och förföljelserna i Östeuropa. De flesta emigrerade till USA, men några av dem emigrerade till Israels land. Filmen ”Spelman på taket” talar om judarnas historia under denna period i Östeuropa. När förföljelsen mot judarna blev värre i Östeuropa, började den ta form även i Frankrike och andra länder i västra Europa. Då tänkte några judiska ledare att de måste göra något för att hjälpa sina bröder. En av dessa ledare hette Theodor Herzl. Han kallas för Sioniströrelsens fader. Han försökte finna ett hemland för judarna där de skulle kunna leva i fred. Naturligtvis var hans första tanke att judarna borde få återvända till sitt historiska hemland; Israel.
[…] Läs del 1 här. […]
Mycket intressant läsning. Rekommenderas!