Intervju med Jan Egil och Lill Hafsahl
Då Jan Egil Hafsahl förra året fyllde sextio år, fick han som gåva en inbjudan att tillsammans med sin fru Lill besöka Maranataförsamlingens missionsarbete i Dominikanska republiken. Jan Egil har betytt mycket för detta missionsarbete, då han redan under åttiotalet under några månader besökte oss i Dominikanska republiken, och var till stor hjälp och stöd i arbetet. Både med sin förkunnelse, och med att delta i kampen för att några fångar som suttit oskyldigt fängslade många år skulle friges. Efter tjugofem år, var Jan Egil och Lill nu åter tillbaka på besök. Också denna gång förmedlade de stor välsignelse, främst genom en serie bibelstudier i Palavé. Vi hade nog önskat att för tidningen Midnattsropets räkning få göra en grundlig intervju där Jan Egil och Lill berättat hela den fascinerande och trosstärkande skildringen om bakgrunden till det församlings- och missionsarbete de förestår, men vi begränsar oss till att ta med främst hur missionsarbetet i Rumänien utvecklades.
Vad var det som gjorde att ni började arbetet i Rumänien?
– Jag hade tidigare åkt runt i alla länder i Östeuropa och spridit biblar, men hade ännu inte sett Rumänien. Jag ville gärna åka dit också, så en grupp från storfamiljen åkte med mig. Vi hade några adresser till folk vi ville hälsa på, bland annat i Bukarest. Men det gav inte så mycket, de hade halkat in i framgångsteologin, så vi reste vidare. Det som verkligen grep och tog tag i oss, var den sociala nöden. Vi kom rullande in i Arad och då, för 14 år sedan, fanns ingenting av de varuhus och moderniteter som finns i dag. Staden bar gammelkommunismens prägel, med tiggare och social nöd. Allt var grått och trist. Det första som tände oss, var den sociala nöden. Den andliga nöden kände vi inte så mycket till då.
När vi kom hem, sa vi: Vi kan göra ett av två ting. Vi kan blunda och glömma allt – sluta reflektera över att det i Europa fanns en sådan nöd som vi hade sett. Vi trodde inte det var möjligt.
Ni satt alltså hemma i storfamiljen och samtalade över saken. Och vad kom ni fram till?
Lill: -Vi bestämde oss för att vi skulle göra något. Vad vi skulle göra, kunde vi väl inte med detsamma tänka ut klart, men vi bestämde att några av oss skulle resa ner och undersöka vad vi skulle kunna göra. Vi tänkte först då på en social insats. Så reste Jan Egil med ett par av ungdomarna ner, och besökte först en familj i Bukarest som vi kände, och fick bo hos den första tiden. Vi blev också erbjudna ett hus där, men det var alldeles för litet. Och vi kunde inte heller inleda samarbete med församlingen där. Det var en baptistförsamling som tyckte att vi kunde öppna ett barnhem. Men vi ville i vårt arbete nå familjerna, vi hade en helt annan församlingssyn.
Jan Egil: Vi åkte ut i landet och började söka hus. Vi tittade på mer än femtio hus. Och vi hittade inget lämpligt, förrän vi kom dit vi är idag, i Arad.
Detta hus förvärvades på ett mycket märkligt sätt. För egentligen var huset alldeles för dyrt för Pilgrimsfolket, och de försökte slå det ur hågen. Men så fick Jan Egil en ingivelse att åka tillbaka till ägaren, och erbjuda 112.000 D-mark – inte mer och inte mindre. Den summan var lägre än hälften av priset som var begärt. Efter en del parlamenterande, så gick ägaren med på köpet. Så gick det till att Pilgrimsfolket förvärvade ett mycket gediget hus i Arad, som fortfarande tjänar som evangelisationscenter för Pilgrimsfolkets arbete i Rumänien.
Jan Egil fortsätter berätta:
-Vi kom till en plats som hette Ceala, där det fanns mycket fattiga människor. Men en syster i församlingen vi besökte, berättade för oss att även om de hade det fattigt och svårt, så fanns det människor i närheten som hade det ännu svårare. Och så tog hon oss med till Santoma. Där var det ju katastrof. Jag minns att när jag var inne hos en familj, så rörde jag vid något som jag trodde var en svart vägg, men det var ett fönster. Helt svart.
I och med att ni nu köpt ett hus, var ni ju tvungna lägga upp en strategi för arbetet?
-Ja, det var ju främst att vi måste göra något för att hjälpa dessa fattiga och tiggare. Ganska snart köpte vi ännu ett hus, dit vi fraktade och sorterade kläder och annat som vi fått i våra insamlingar för de fattiga i Rumänien.
I början körde Pilgrimsfolket transporter, med vad som samlats in för hjälpinsatser, i sina små bilar. Sedan blev det så mycket som strömmade in vid insamlingarna, att de köpte en lastbil och fraktade med. Numera fraktar de med långtradare i containrar. När hjälparbetet växte, kom Santoma på tapeten, för människorna som bodde där blev hotade att fördrivas av samvetslösa exploatörer. Santoma skulle jämnas med marken. Men Pilgrimsfolket lyckades köpa hela byn!
Jan Egil berättar om hur Pilgrimsfolket började reparera de fallfärdiga husen, borra efter vatten, osv. De tog itu med ett socialt projekt att lyfta hela byn ur en fruktansvärd misär. Men Pilgrimsfolket ville ju också börja mötesverksamhet, och syskonen undrade hur de skulle lägga upp det. Så fick Jan Egil en natt en vision; han liksom såg framför sig en massa barn med upplyfta händer, prisande Gud. Var någonstans, Herre? undrade Jan Egil. Här! Var svaret. Och så såg han huset. Det var ett gammalt stall i Santoma. Här kommer barnen att prisa Gud! Visst hade han sett det där gamla stallet. Därinne stod ett par hästar. Men det blev klart för Jan Egil att här var platsen som Gud gett dem för detta ändamål.
Hemma i Norge berättade Jan Egil om denna drömsyn i ett församlingsmöte: -Jag har sett ett hus, och hur barn står där och prisar Gud. Syskonen kom överens om att de skulle bygga möteslokal av detta gamla stall.
Och Pilgrimsfolket började reparera och göra iordning detta hus för att kunna ha möten där. Innan de planerade för möteslokal, hade de beställt 10.000 Nya Testamenten på rumänska, för att sända med alla som fick ett paket kläder. Så småningom började man så med barnmöten. Och Jan Egil berättar med rörelse hur han upplevde att första gången i verkligheten få se barnen prisa Gud med upplyfta händer, som han fått se i sin syn.
-När vi inbjöd till barnmöten, kom alla. Vi hade ingenting annat än barnmöten. Och så växte arbetet. Vi utökade verksamheten med bönemöten och bibelstudier. Sedan byggde vi också skola där, eftersom barnen annars måste åka lång väg varje morgon till skolan i staden och komma hem sent på eftermiddagen. Även förskola sattes i stånd. Så småningom också en butik för dagligvaror. En gammeldags lanthandel, där man idag har tre anställda.
Hela tiden har Pilgrimsfolket reparerat och byggt hus. De har anställt folk att hjälpa till. I flera hus stod vatten på golvet. En gammal man hade satt sin säng med de fyra benen i plåtburkar, för att skydda mot vattnet så att de inte ruttnade. Där saknades fönster och dörrar i många lägenheter. Många hade höns och grisar springande inne i husen. Det var lerigt överallt. Vi började gjuta trottoarer, grävde för vatten, osv.
Människorna i Santoma var etniska rumäner. Men så småningom kom ni i kontakt med zigenare?
-Dem träffade vi först på soptippen. Vi har utvidgat hjälparbetet med utdelning av kläder till att omfatta allt större område. Vi skriver upp namn på alla vi besökt, och vad de fått. Varje månad måste vi lämna in redovisning till myndigheterna på att de förnödenheter vi för in i landet verkligen delas ut, och att vi inte säljer dem. Sista gången vi kollade, hade vi passerat 30.000 i antal av dem vi förmedlat hjälp till. Och det är få som fått besök bara en gång.
Jan Egil berättar om hur människorna i början kom rusande när de körde ut säckar med kläder. De rev och slet för att hinna få tag i något innan allt var slut. Nu känner man Pilgrimsfolket, och vet att de kommer med jämna mellanrum och delar ut kläder och förnödenheter. De besöker hemmen, gör listor över behoven, storlek på kläder och skor, om det finns speciella behov, handikappade osv. Allt detta skrivs upp på speciella listor, som man går efter för att sedan åka tillbaka med vad som behövs.
Jag måste äntligen fråga:
Allt detta arbete är ju oerhört krävande. Blir det inte en konflikt mellan att satsa för att hjälpa socialt utarmade människor och att få ut evangelium?
Jan Egil svarar: Vi måste ta i beaktande vad som sägs om en rätt fasta i bibeln. ”Lossa orättfärdiga bojor, lös okets band, släpp de förtryckta fria, bryt sönder alla ok…” (Jes 58) Det är vår basis. Det är klart att det alltid finns en risk att bara bli en humanitär hjälporganisation. Det vill vi inte. Men vi får tänka på modellen man angav i Frälsningsarmén: Det är svårt att predika för människor med tom mage. Idag har vi möten sex kvällar i veckan. Och nu håller vi på att bygga upp en tredje församling. Hur det ska gå till, vet vi inte.
Lill: -Jag vill bara säga en sak när det gäller konflikten mellan hjälparbete och evangelium. Jag tror att hela livet är ett evangelisationsarbete. Det är livsstilen det kommer an på. Är inte den ett vittnesbörd om den kärlek vi har fått och ger ut, då är det ingen mening med att arbeta. Det är vår livsstil människor ser och upplever som annorlunda, och då börjar de lyssna. Så jag tror inte att det blir någon konflikt med det sociala hjälparbetet. För det här är vårt liv. Vi har inte något annat liv. Det är inte så att vi idag har hjälparbete och i morgon går på teater. Vi lever inte på det sättet. Vi har hjälparbete hela tiden. Och därför blir det ingen konflikt.
I och med att ni började med mötena, kom människor till tro, och har låtit döpa sig?
-Ja. Och även Adea, ett samhälle som ligger nära ungerska gränsen, kom vi till på grund av att man ringde oss och talade om att ett hus brunnit, och att där fanns människor som blivit hemlösa. De var zigenare, och vi hjälpte dem bygga upp huset igen. Borgmästaren, som stod därbredvid och såg huset i ruiner, hade riktigt roligt åt att ytterligare en zigenarfamilj blivit blottställd. Men han blev efterhand helt förvandlad och har uttryckt stor respekt för vårt arbete. En syster som bor i Adea och har släkt i Norge, berättade vid ett tillfälle för oss att innan vi kom till Adea, så var det bara fylleslagsmål och elände varje natt. Hela Adea var som ett helvetets förgård. Hon hade bett så mycket för Adea, och upplevde ett sådant bönesvar i den förvandling som skett. Nu sitter människorna i mötena och prisar Gud. Det måste vara evangelii makt! I Adea har ett åttiotal personer blivit frälsta och döpta sedan Pilgrimsfolket började arbeta där. Samhället är inte stort, kanske det har två tusen innevånare. Och, som en antagonist en gång i ilska sa: -Innan ni kom fanns inte en enda ”pocait” (frälst och döpt) människa här, men nu har vi ”pocaiter” på varenda gata! Ordet ”pocait” används som skällsord för evangeliskt troende.
Det där var alltså två vittnesbörd, ett med positiv och ett med negativ laddning!
Jan Egil: -Alla har inte blivit bevarade. Det finns de som gör lättvindiga beslut, men de faller snabbt bort. När jag döper, så döper jag på deras egen bekännelse. Jag intervjuar dem i mötet innan vi döper. Jag frågar om de tror på Jesus som sin Frälsare, och hur länge de vill följa Honom. Och de brukar svara att de vill följa Jesus hela livet, till sin död. Och på den bekännelsen döper jag dem. I Adea byggde vi en möteslokal, som var för liten redan innan vi var färdiga, så vi fick bygga en till. Den mindre lokalen hoppas vi kunna använda för alfabetisering av många som inte kan läsa.
Nu arbetar ni alltså på ett tredje ställe?
-Ja, där också började det med att vi kom för att dela ut kläder och förnödenheter. Det finns i stort sett tre grupper vi kommer i kontakt med. Dels är det rumäner. Så är det rumänska zigenare. Och så är det ungersktalande zigenare i Rumänien.
På det tredje stället, Tipari, håller syskonen i Pilgrimsfolket oförtrutet på med att göra iordning en lokal av ett hus med jordgolv som man förvärvat. Där hoppas man nu få tid och kraft att ha möten. Behoven är stora, där finns också redan flera nydöpta syskon.
Många har fått hjälp att göra iordning sina hus. Och då många också är arbetslösa, så anställer Pilgrimstjänst en del för att hjälpa till att bygga för andra. Hälften av sin lön, får de då avdrag på för att avbetala den hjälp de själva fått.
Hela tiden är det ett växande behov. I varenda samhälle finns nödrop: kom till oss! De församlingar som finns i Rumänien, är i allmänhet inte intresserade av att verka bland fattiga och zigenare. I Adea finns en baptistförsamling som har möten på ungerska. De har kanske tio-tolv medlemmar. Gruppen är ganska hermetiskt tillsluten. Om en zigenare kommer till ett möte, visst kan han vara med, men han blir kallsinnigt mottagen.
Vad upplever ni som mest angeläget? Vad har största prioritet i arbetet?
– Jag önskar att veckan var dubbelt så lång och att det fanns tre gånger så många arbetare, säger Jan Egil med ett litet vemodigt leende. Så blir han allvarlig och fortsätter:
-Nej, men det är nästan så man inte får överblick. För det finns ju en sådan enorm potential, och behoven så många.
Lill: -Det mest angelägna är väl att Skördens Herre driver ut arbetare till skörden, tror jag.
Jan Egil: -Ja, om det inte kommer fler arbetare, så begränsas våra möjligheter.
-Vi säger ju också i Norge att skörden är stor, men vi ser aldrig något, säger Jan Egil, nästan trotsigt. Här ser vi ju hur människor strömmar in.
Vi ser ju både i Norge och i Sverige att väldigt få människor kommer till mötena. Det verkar som om materialismen har helt dövat de andliga behoven.
-När man kommer till vårt arbetsfält i Rumänien och ser hur människor strömmar till, att de går långa vägar för att få vara med på möten, så upplever man att det är skördetid. Vi hade dop häromsistens i en å. Folk kom dragande långa vägar med kärror och vagnar över åkrar och ängar för att komma dit.
Jan Egil och Lill berättar om hur de större evangeliska församlingarna i Arad, där det finns så mycket ungdomar, ändå inte engagerar sig för att hjälpa och evangelisera bland behovets barn. Pilgrimsfolket upplever närmast ett förakt från dessa församlingar för att de arbetar bland de fattiga zigenarna. De första åren fick de många inbjudningar från församlingar, som troligen hade förhoppning om att få hjälp att bygga kyrkor. Men idag kommer ingen inbjudan.
-Vi har blivit kristenhetens zigenare, konstaterar Jan Egil. Nästan litet stolt!
Var tror du vi är nu i tiden, ur eskatologiskt perspektiv? Är vi med och påskyndar Jesu tillkommelse?
-Helt klart. Så säger Guds Ord. Skaran skall bli fulltalig. Men frågan är hur länge vi kan hålla på. Kommer inte nya krafter som vill vara med och satsa, så stannar arbetet upp. Vi är inte längre unga. Vi får fysiska krämpor, och det begränsar möjligheterna.
Vad tror du om nästa generation?
-Var och en måste uppleva sin väckelse, sin kallelse. Utan den kan man inte helhjärtat gå in i tjänsten. Jag önskar att alla kunde uppleva det heliga vansinnet.
Jan Egil erinrade sig hur det var då han och Lill som nygift par beslutade sig för att satsa för evangelium:
-Jag minns hur vi gjorde. Allt vi hade, sålde vi på loppmarknad. Jag har ingenting kvar som påminner om att vi haft ett bröllop. Allt sålde vi. Vi var tre familjer som hade tre kylskåp – ja, vi sålde två. Risken är nu att vi har det litet för bra. Vi gjorde tavlor av ståltråd, och gick runt och sålde dem. Så var det en fabrik i Gjövik som gjorde täckjackor. Av spillmaterialet som vi fick tag i, sydde vi dockor som vi sedan sålde. Vi hade ingen bil, jag drog runt med en barnvagn fylld med dockor och försökte sälja. Jag knackade dörr med famnen full av dockor. Föreståndaren för Pilgrimsfolket sålde dockor! Sedan var man ganska körd. Man hade inte mycket att skylta med för världen. Men det var helt nödvändigt att uppleva detta. För det första lärde vi oss var vi hör hemma. Vi var inte någon medelklass här. Vi stod ute och sålde små grejer – exempelvis små krokar att sätta kaffepannan på. Och sedan alla år vi åkte runt och sålde korv! Vi höll på frysa ihjäl i hela Norges land där vi stod på marknader och hade vår tidning Pilgrimen, korv och kassetter. Vi slet som hundar. Det var en tid som präglade oss.
Och nu kommer en ny generation, som inte upplevt detta?
-Det är naturligtvis inget mål i sig att vara så fattig som möjligt. Missionen i Rumänien skulle vi inte klara med vad vi hade i inkomst de åren. Missionen i Rumänien kräver stora summor. Så vi tackar Gud för att vi har fått andra arbetsmöjligheter som vi tjänar pengar på. Och våra ungdomar sliter och arbetar osjälviskt på ett oerhört fint sätt dygnet runt. Men vi måste ständigt påminna oss om varför vi håller på. Vara gripna av det heliga vansinnet. Påminnas till exempel om abortkampen. Har du inte jobbat med materialet under något halvår, så blir argumenten sämre. Det här med fackföreningen, skolan, barnomsorg, militärtjänst – risken är att vi blir avtrubbade. Vi behöver ha samtalsmöten och ständigt bevaras fräscha i ideologin.
Lill: -Jag tror att man måste uppleva främlingsskapet. Att man inte trivs i världen. Om man upplever att man trivs i världen, att det är ok med tillvaron här, så tror jag att det heliga vansinnet upphör. Vår tillvaro måste vara ett utanförskap. Vi tillhör inte den här världen. Vi trivs inte här.
I missionsarbetet gör vi vad vi kan för att lyfta det fattiga rumänska folkets standard. Men när vi har gjort vad vi kan, så har de i alla fall sämre situation än vi någonsin hade när vi hade det som sämst.
Vad vill du att läsaren får med som det allra viktigaste från den här intervjun?
Jan Egil svarar, fast och beslutsamt: -Det är att tiden är kort och Jesus kommer snart. De som ska vinnas, måste vinnas nu.