Text: Lars Bygdås
Fortsättning från nr 1 – 2013
Vi har mött Hitlers kyrka. Här möter vi de troendes kamp mot detta antikrists mirakel. Deras svar var Ordet – det rena evangeliet nedtecknat genom Andens inspiration av urkristendomens martyrskara.
I tusental samlades de evangeliskt kristna mot barbariet och bruna kyrkans falska evangelium. De drevs av sina samveten. De kände våldsmetoderna och visste att kampen var på liv och död. I många stycken skulle Bekännelsekyrkan bli en martyrkyrka på tysk jord – den första på århundraden.
Att företeelser som nazismen och Bruna kyrkan överhuvudtaget kunde uppstå och fortsätta existera i Tyskland bevisar att sekler av kulturell odling, sekler av teologisk skolning, ja allt detta vi så intimt förknippar med just Tyskand, i sig inte innebär ett skydd mot nyhedendom och primitivism.
Hör Hitlers intentioner och imperialistiska vision:
”En totalitär kyrka i en totalitär stat.”
Längre än så har alltså inte mänskligheten kommit 1930 år efter Kristus.
Så likt Romerska imperiet. Så likt Katolska kyrkan med sin påve – alla diktatorers stora förebild i makt och ära. Så likt Orwells 1984. Och så likt det antikristliga riket i apokalypsen – som blir utmaningen för den yttersta tidens kristna!
(Ur denna smältdegel, ur ruinerna av världskatastrofen reste sig två av yttersta tidens främsta aktörer; Tiostatsförbundet – EU och staten Israel 1948.)
Att i denna situation föra fram en biblisk syn om människovärde och frihet att förkunna frälsningen och hoppet i Jesus Kristus var en verksamhet på liv och död.
Gestapo – den effektiva polisorganisationen under tyrannen Heydrich – hade sina agenter överallt. Människor avlyssnades. Människor fängslades. Familjer splittrades.
I detta kaos arbetade den unge prästen Dietrich Bonhoeffer osjälviskt med att bistå de utsatta med förnödenheter, att finna gömställen och när det gäller judarna – pass och resehandlingar. Han kom också under sin korta tid i frihet att spela en avgörande roll i uppbyggnaden av Bekännelsekyrkan.
Den stora frågan är då – varifrån fick Hitler detta tankegods?
Vi får gå till Wien vid 1900-talets början. Vår historieciceron denna gång är bl a den danske prästmannen Paul Borchsenius. Han berättar att
”i den gamla kejsarstaden Wien härjade vid denna tid judehatet som en folksjukdom.”
(Den långa vandringen – Libris 1973)
I detta Wien vandrar en ung vilsen Adolf Hitler. Han drev mellan billiga ungkarlshotell, soppkök och tillfälliga arbeten och tillbringade kvällar och nätter i hetsiga politiska diskussioner i något av Wiens otaliga caféer.
Han sög i sig av det grumliga antisemitiska budskapet.Till saken hör att Wiens populäre borgmästare Carl Lueger var en fanatisk antisemit. Han var katolik och bildade redan 1880 ett kristet-socialistiskt parti.
I möten på stadens torg samlade han stora skaror och ropade ut sitt hat mot judarna. Där i massan stod den unge Hitler. Upprymd, nästan extatisk över budskapet som sjönk djupt in i hans väsen. Han närde en närmast patologisk självbild som utvald av försynen.
”Redan 1909 läste den då tjugoåriga Hitler en liten tidskrift, Ostara, som utgavs av en före detta munk Lanz von Liebenfels i Wien,”
skriver Borschenius.
Liebenfels förfäktade en bisarr rasteori med ockulta inslag och
”dessa tankar måste ha varit en formlig rustkammare för nazismens ledare.
Man har konstaterat att långa stycken av Mein Kampf (Hitlers ”bibel”) är plagiat direkt från Ostara”. (Borschenius)
Så – delar av Mein Kampf blir till trossatser i Bruna kyrkan – den enda tillåtna religionen i Tredje Riket.
Hitlers religion kan sammanfattas i ett citat:
”finns det några judar i Valhall…”
Den rent politiska situationen i Hitlers hemland Österrike måste tyvärr betraktas som något av fascistregim.
Som professor i statskunskap besökte Herbert Tingsten (se kort presentation MR nr 1) en rad internationella konferenser i 30-talets Europa. Madrid, Milano, Paris och Wien etc. Han var alltid angelägen om att möta journalister och politiker för att hålla sig informerad om de politiska strömningarna i tiden. Vid ett tillfälle 1934 besökte han faktiskt självaste Herman Göring och hamnade givetvis i gräl med den uppblåste nazisten. (Till saken hör att Görings hustru var svenska, Karin von Rosen från Rockelstad i Flen!)
Tingsten varnade tidigt för de totalitära ideologierna under dessa tider.
Han såg också klart kopplingarna mellan katolska kyrkan och fascistdiktaturerna:
”Några decemberveckor samma år (1933) i Innsbruck och Wien gav oss en bild av den nya regimen.”
skriver Tingsten i sina memoarer: ”Mitt liv”.
”Den austro-fascistiska (österrikiska) kristligt-sociala diktaturen var kanske något mjukare än den nazistiska, men skillnaden var inte stor. Antisemitismen hade utan tvivel starkare fäste i Österrike, och särskilt i Wien, än i Tyskland, även om den inte i samma omfattning blev legaliserad och systematiserad.”
Vidare citerar vi också från hans bok något senare, Nazismens och fascismens idéer 1936:
”Det är på grund av att diktaturen i sin politik söker förverkliga den katolska kyrkans intentioner, som den kan åberopa den religiösa sanktionen. Av betydelse är framför allt att man vill tillämpa de grundsatser för samhällslivet, som rekommenderats av påvestolen.”
Och vidare :
”Katolicismen som på en gång religiöst och politiskt program var den ena av austrofascismens grundpelare.
Den andra kan betecknas som som nationalism fastän den inte har samma aggressiva drag som den tyska och italienska nationalismen.”
Nationalism i dessa sammanhang kan översättas med germanism varur nazismens rasteorier sprang.
Redan 1936 varnade två av våra humanister för denna farsot i Europa. Och man kan ju inte påstå att det saknades bevis för brottslig verksamhet mot människan. Men allt för få läste dem. Allt för få tog varning. I synnerhet inte kyrkorna i Sverige!
Vi tror att just här i det fascistiska Europa inklusive den katolska härskarkulturen, finner vi mycket av orsakerna till dagens ekonomiska kris i Europa. Där korruption och rena pajaskonster kan leda oss till vårt eget europeiska budgetstup!
Det står bortom allt rimligt tvivel att det ”1000-åriga tredje riket” pekar fram mot Antikrists Rike.
Mot detta religiöst politiska välde kämpade de evangeliskt kristna i Tyskland.
En som tidigt kom den kämpande kristna motståndsrörelsen till hjälp var den berömde teologiprofessorn Karl Barth från Schweitz.
”Karl Barth var den ende teologiprofessor i Tyskland som vägrade svära Hitler-eden”,
skriver Marin Lind i sin avhandling. (Se MR nr 1 2013)
Och han vägrade göra hitlerhälsningen inför sina studenter. Därför ändrade han lektionerna till – ”Gudstjänster”.
Barth förvisades till Schweiz något år därefter.
På punkt efter punkt direkt ur Nya testamentet tillbakavisade de evangeliskt kristna (Bekännelsekyrkan) nazisternas krav och hävdade rätten till frihet och att predika Kristus som mänsklighetens återlösare.
En annan eldsjäl som trädde till var den före detta U-båtskaptenen Martin Niemöller. Han hade genomskådat nazismens budskap och utbildat sig till pastor. Den tyske kyrkohistorikern Günter S Wegener skriver i Kyrkan Lever: (Gummesons förlag 1961)
”Pastor Martin Niemöller i Berlin, grundade 1933 ett Pfarrernotbund (präst-nöd-förbund) vars medlemmar förklarade:
´Jag förpliktar mig att vårda mitt ämbete som ordets tjänare i enlighet med den Heliga Skrift — Jag förbinder mig att hänsynslöst protestera mot alla kränkningar av denna bekännelse.´
Martin Niemöller och de nära 6000 präster som inom kort tillhörde nödförbundet, tog sitt löfte på allvar. De protesterade överallt, där staten godtyckligt blandade sig i den evangeliska kyrkans tros- och bekännelsefrågor. Dessa protester ledde till statens första repressalier mot kyrkans tjänare: permiteringar, tvångsförflyttningar och avskedanden. Samtidigt växte ur protesterna fram en ny bekännelse, som i maj 1934 formulerades inför en församling av 5000 präster och församlingsmedlemmar i Barmen.”
”Nu stod”,
skriver Wegener vidare
”en tysk-kristen rikskyrka
(bruna kyrkan ) och en fri ” bekännelsekyrka” mot varandra.
Detta var inledningen till den kyrkostrid som skulle pågå med oförminskad styrka fram till 1945.”
Wegener:
”För Bekännelsekyrkan blev ett ord av Karl Barth normerande :
– Jag håller före att den evangeliska kyrkan hellre borde bli till en den minsta lilla hop och gå i katakomberna än att sluta fred med denna lära.
Bekännelsekyrkan förblev dock ingalunda den lilla hop den från början var. Allteftersom den nationalsocialistiska regimens brottsliga karaktär uppenbarades, ställde sig allt fler kristna på Bekännelsekyrkans sida – då måste det stå klart även för den siste kristne att nu kunde det finnas en plikt:
den skriande protesten.
Denna regim var helt enkelt demonisk, satanisk.”
” Att denna protest höjdes är ett klart bevis för att samvetena hos de människor som kände sig bundna vid Guds ord, inte blivit avtrubbade.
Att denna protest höjdes trots att statens tvångsåtgärder antog formen av dödshot länder alla de män och kvinnor till ovansklig heder – för första gången sedan århundraden dog människor åter i Tyskland för Kristi skull som martyrer och blodsvittnen.” (MR:s kursivering)
Så långt Günter S Wegener.
Några av de tappraste och yngsta i denna martyrskara var ungdomarna vid Münchens universitet. Deras öden är också något av det mest gripande. De samlades till dolda protestmöten och började författa och distribuera frihetsblad från en konstnärsateljé i München. De kallade sig Vita Rosen. I flygbladen uppmanade man tyska folket till motstånd mot tredje riket och att stå upp för friheten och den kristna tron. Det var den första öppna protesten i Nazityskland i sitt slag och skakade regimen i grunden.
Vita Rosen distribuerade på detta sätt 6 upplagor av sina frihetsbrev. När den 7:e skulle distribueras gick något snett. Gestapo kom dem på spåren. I desperation slängde de sina blad från universitetets tak. Där ligger de på den fuktiga gatstenen än idag. Förevigade till ett minnesmonument över Vita Rosen.
Samtliga ungdomar samt en professor dömdes till döden genom halshuggning.
Sophie Scholl stapplade in i rättssalen. Hennes ben var brutet efter tortyr och hårda förhör.
Roland Freisler – en av tredje rikets mest sadistiske domare – dömde henne till döden genom giljotin. Samma dag.
Det var den 22 februari 1943. Hennes brott var ett rop om frihet.
Hon var 21 år och hennes bror Hans, följde henne strax efter.
Dietrich Bonhoeffer (1909 -1945) den outtröttlige människorättskämpen, teologen och en av de ledande i Bekännelsekyrkan mötte också döden. Delvis genom släktskap befann han sig i ”gränstrakterna” kring attentatet mot Hitler. Han häktades 1943. Avrättades tillsammans med de två högt uppsatta officerarna Hans Oster och underrättelsechefen amiral W Canaris i koncentrationslägret i Flossenburg i gryningen 9 april 1945. Bara några dagar innan de amerikanska soldaterna nådde fram till lägret.
Ett slutord av Wegener:
”Då Tyskland fullständigt bröt samman bokstavligt hetsat till döds av en storthetsvansinnig diktator kunde kristna inom alla kyrkor säga om sig själva att de inte svikit tron på – sin Herre Jesus Kristus.
Med Martin Niemöller i spetsen bekände (kyrkorna) 18 oktober 1945 sin skuld inför Gud och människor och kallade hela det tyska folket till botgöring.
– Med stor smärta säger vi: genom oss har oändligt lidande dragits över många folk och länder – vi anklagar oss själva för att vi icke bekänt modigare, icke bett trognare, icke trott gladare och icke älskat mer brinnande. Nu skall vi börja om i våra kyrkor. Stödda på den Heliga Skrift, med största allvar inriktade på kyrkans ende Herre griper vi oss an med att rena oss från för tron främmande inflytelser och skapa en ny tingens ordning.´”
Förunderliga är Herrens vägar – vem skulle kunna ana att vi ur mörkret i det krigshärjade Europa skulle få de renaste och ljusaste förebilder på tro och mod.
Från martyrskaran i Tredje Riket.
Liksom när himlen var som mörkast över Golgata kulle då – öppnades vägen till pånyttfödelsens under. Genom att var och en som ser upp till Honom skall ha evigt liv.
Barmendeklarationen 1934