Av Stina Fridolfsson
Min vän som läser detta – låt oss verka medan dagen varar! Natt kommer då ingen kan verka. Förhoppningsvis kan vi förmedla en strimma av hopp till några främlingar och flyktingar. Kanske de kan känna att de nåtts av Guds utgivande kärlek och tackar Honom som gav oss allt.
Under mitt besök på missionsfältet i Rumänien hos syskonen i norska Pilgrimsfolket, har jag fått många intryck. Dels från de tre platser där syskonen varje vecka samlas till möten: Tipari, Adea och Santoma. Det är både barnmöten, bibelstudier och väckelsemöten. Och så arbetet med att sortera och dela ut kläder och förnödenheter som ständigt skänks till Storfamiljens missionscenter och huvudkvarter i Dal i Norge. Där grovsorteras och sänds i stora trailer till Santoma i Rumänien, där vännerna så fort de hinner ser till att de mest behövande får ta del av dessa gåvor.
Men på sista tiden har vi allt mer plågats av rapporterna om ändlösa flyktingströmmar som kommer från krigszoner och diktaturer, jagade av terror, krig, farsoter, katastrofer och miljöförstöring. Allt tar sig uttryck i att skaror av människor flyr. De flyr i båtar, lastbilar, containers. De betalar allt de har till samvetslösa, smarta affärsmän, som ”göder sig på sin slaktedag”. De jagade som inte drunknar, kvävs, trampas ihjäl eller svälter ihjäl, hamnar i flyktingläger eller stannar helt enkelt upp på någon öppen plats där det i alla fall inte faller bomber, och där man inte hotas med knivar, knytnävar och kidnappning för tillfället. De är i alla fall helt hänvisade till omgivningens goda eller onda vilja. Och det är en tidsfråga innan myndigheter och allmänhet jagar dem vidare – utan någonstans att ta vägen.
Vi som mött Jesus till frälsning, har också mötts av kallelsen att rädda de döende och – tänka på främlingen.
-En främling skall du inte förtrycka. Ni vet själva hur främlingen känner det, eftersom ni har varit främlingar i Egyptens land (2 Mos 23:9).
Främlingen som bor ibland er skall räknas som infödd hos er. Du skall älska honom som dig själv. Ni har ju själva varit främlingar i Egyptens land. Jag är HERREN er Gud (3 Mos 19:34).
-HERREN, er Gud, skaffar den faderlöse och änkan rätt, han älskar främlingen och ger honom mat och kläder. Också ni skall älska främlingen för ni har själva varit främlingar i Egyptens land (5 Mos 10:18-19).
-Så säger HERREN: Utöva rätt och rättfärdighet och rädda den plundrade ut ur förtryckarens hand. Kränk inte främlingen, den faderlöse och änkan och använd inte våld mot dem (Jer 22:3).
-Förtryck inte änkan och den faderlöse, främlingen och den fattige och tänk inte ut ont mot varandra i era hjärtan (Sak 7:10).
Vad kan vi göra för vår nästa i denna situation? I Rumänien är det numera i lag förbjudet att hjälpa dessa flyktingar och främlingar. Det hotas med böter och fängelsestraff. Men vi har läst i Guds ord om vårt ansvar, vad Herren Gud väntar av sitt folk:.
-Lossa orättfärdiga bojor, lös okets band, släpp de förtryckta fria, bryt sönder alla ok, ja, dela ditt bröd åt den hungrige, skaffa de fattiga och hemlösa en boning, kläd den nakne var du än ser honom och drag dig inte undan för den som är ditt kött och blod (Jes 58:6-7).
Det måste på något sätt gå att sträcka oss längre.
Pilgrimsfolkets missionsarbetare beslöt att åka en dagstur till Belgrad. Vi hade hört om hur flyktingar samlats i parkerna där, och hur svårt de har det. Belgrad ligger omkring 30 mil från Arad, där storfamiljen har sin bostad. Inte alltför långt bort, alltså. Bland förnödenheterna som kommit med transporten från Norge, fanns en låda med näringsdrycker, och ett antal stearinljus. De packades med för att vi inte skulle komma helt tomhänta och titta på flyktingarnas tillhåll.
I två bilar anlände vi till Belgrad. Två familjer med var sina två små barn, Jan Egil och jag. Det regnade rejält, och vi hade vissa svårigheter att hitta var flyktingarna höll till i den stora staden. En stund stannade vi i en vacker park, där det fanns fin utrustning för barnen att leka. Men regnet tilltog. Någon hade hört att flyktingarna flyttats närmare centralstationen. Så bar det av mot centralstationen, som vi inte hittade fram till – men plötsligt körde vi längs med en park – och där såg vi dem! Massor av tält och skynken uppriggade, och vilsna människor kurade ihop i regnet och försökte fästa upp bättre skydd.
Bilarna parkerades, Jan Egil högg tag i lådan med de värdefulla näringsdryckerna, och sprang iväg mot tältlägret. På trottoarkanten, innan han kom fram, stod en kvinna och förklarade oavbrutet till alla som kunde och ville höra: -Det finns en liten baby där. En familj med en liten bebis…
Och så pekade hon vädjande in mot tälten. Jan Egil fortsatte, med oss i släptåg, och började dela ut dryckerna, och förklarade på engelska att det var vitaminer och mycket näring i varje liten flaska. Och människorna tog tacksamt emot, och drack. Många skockade sig runt oss, drog oss med att se det lilla barnet och dess föräldrar. Pappan höll ömt sitt lilla barn, och reste sig så jag fick fotografera dem. Mamman satt inne i tältet, med slöja omkring huvudet. Nahdja frågade hur gammalt barnet var. Fem månader, fick vi veta. Nahdja och Isabelle gick tillbaka till bilen och hämtade blöjor och en filt till hjälp för barnet.
Under tiden hade Jan Egil frågat om de ville ha ljus. Candle? Light? Fire? På knagglig engelska förstod de så småningom, och blev glada över möjligheten att få litet ljus och värme från ett antal stearinljus. En av flyktingarna fick följa med och hämta en stor kasse med ljus, och delade ut över hela området så långt det räckte. Och där flockades frysande, blöta, smutsiga och utlämnade människor omkring oss. De log, de tackade, de tog oss i handen och berättade om hoppet att komma vidare.
Så långt det räckte… Ja, du som läser, förstår ju att det vi kunde göra, var en droppe i havet. Kanske bara uppskov för svält och död någon vecka längre fram. Men vi upplevde ändå att den lilla gnista av hopp och värme vi fick förmedla till några frysande, förtryckta och övergivna flyktingar, utan hus och hem, utan mål och mening i livet, var mera värt än de små tingen vi förmedlade.
Mitt i parken hade hjälporganisationer ställt upp bord under regnskydd, där de serverade smörgås och soppa.
Hela situationen gjorde djupt intryck på oss, och när vi kom hem, beslöt vi att åka igen några dagar senare. Till klädlagret hade kommit många varma, fina tröjor, rockar och skor. I våra resväskor packades så mycket som möjligt. Även en resväska med filtar. Det gällde ju att ta sig igenom gränsbevakningen.
När vi åkte genom Timisoara, en av Rumäniens större städer, kom vi att lägga märke till ett plakat som var uppsatt på en hel del stolpar längs vägen, särskilt vid varje stoppljus, så det var stor chans att bilister hann läsa det medan det var rött. Det är också vid stoppljusen tiggare står, och försöker vädja till bilisterna om att få en slant till mat.
På skyltarna stod med stora bokstäver: ”Azi cresetor mâine agresor! Îti doresti asta?”, vilket översatt betyder ”Idag tiggare, i morgon våldsman! Är det så du vill ha det?”
Det är inte svårt att räkna ut vad stadens myndigheter, som energiskt satt upp dessa skyltar i hela staden, vill få fram för budskap…
En kilometer före gränsen stannade vi på en parkering, och bad till Gud om hans beskydd och om att få vandra i förutberedda gärningar. Och vi fick verkligen bönesvar!
Vid gränsen kontrollerade de våra pass, tittade på de många väskorna, men vi var ju rätt många i transitbussen och fick åka utan vidare undersökning. Väl framme i parken, parkerade vi bredvid en stor tankbil med vatten, där några män stod på kö för att tvätta sig. En spegel hade de ställt ovanför kranen, så de kunde raka sig. I tältköket stod några kvinnor och serverade mat. ”Remar” stod det på en stor skylt. Medan jag fotograferade litet, kom en man fram och pejlade in om vi kunde kommunicera på något språk. Det visade sig att han talade spanska, och jag började ivrigt fråga honom litet. Han är ledare för den serbiska avdelningen av Remar, som är en kristen, internationell organisation till hjälp för nödlidande och marginaliserade människor, och dessutom andrepastor i sin församling. Han berättade om hur behoven bara växer. Remar arbetar på frivillig basis och är helt beroende av att människor kommer med hjälp. Han berättade också om att de har upplevt hur Gud hjälper dag för dag. De serverar omkring 2000 portioner mat varje dag. Vi talade om att vi hade kläder med, och undrade hur vi bäst skulle överlämna dem. Det visade sig att vi hade parkerat precis bredvid en skåpbil som de hade stående där, så resväskorna kunde där tömmas på sina kläder, skor och filtar. Därinne i deras skåpbil satt en av de kvinnliga volontärerna och lade i högar och sorterade. Hon strålade av glädje. Nu skulle de kunna hjälpa många fler! Nelson Patrício, som ledaren för Remar i Serbien heter, gav oss sitt telefonnummer att kontakta honom när det blir aktuellt med flera hjälptransporter.
Den utgivande, gudomliga kärleken, Jesus Kristus, Guds son som gav sitt liv, sitt allt för oss, har också intagit våra hjärtan. Och när den kommer andra till del, föds ett hopp hos människor som Gud skapat till sin avbild och inblåst sin livsande i. Hoppet om att Guds rike, som består i rättfärdighet, frid och glädje i den helige Ande, ska utvidgas genom den helige Andes verk ibland oss. Att Guds rikes kraft genom församlingen ska besegra ondska, egoism och terror – övervinna det onda med det goda. Genom att nåden kommer flera till del, verkar det tacksägelse, Gud till ära (2 Kor 4:5).
En dag, mycket snart ska vi stå inför Konungen, den rättfärdige domaren. Det kommer en skara ur den stora bedrövelsen, som har tvättat sina kläder och gjort dem vita i Lammets blod. De ska aldrig mer hungra och törsta, för Lammet är deras herde. Han ska leda dem till livets vattenkällor, och Gud ska torka alla tårar från deras ögon. Jag vill vara med bland dem som döms rättfärdig. Jag vill höra den friande domen:
-Jag var hungrig och ni gav mig att äta. Jag var törstig och ni gav mig att dricka. Jag var främling och ni tog emot mig. Jag var naken och ni klädde mig. Jag var sjuk och ni besökte mig. Jag var i fängelse och ni kom till mig.
Min vän som läser detta – låt oss verka medan dagen varar! Natt kommer då ingen kan verka. Pilgrimsfolkets missionsarbetare som var i Belgrad och såg något av nöden bland flyktingar, som det enligt lagstiftningen i flera länder blivit kriminellt att försöka hjälpa, vill snart åka dit igen med något som kan ge lindring i situationen för några. Förhoppningsvis förmedla en strimma av hopp till några främlingar och flyktingar. Kanske de kan känna att de nåtts av Guds utgivande kärlek och tackar Honom som gav oss allt.
Kan det bli möjligt? Jag ber om nåd att kunna se min Frälsare Jesus Kristus i alla nödställda främlingar jag möter. Det är bara Guds helige Ande som så kan inta oss och fylla oss med sin utgivande kärlek. n