fbpx

– När jag var sju år förbereddes min begravning

Jonatan Rodríguez

Vittnesbörd av Jonatan Rodríguez

Min uppväxt är i en kristen familj, vilket jag är tacksam till Gud för. Min pappa är pastor och tjänar Gud till hundra procent. Jag har gjort många erfarenheter som visat hur mina föräldrar drivits av en tro som är svår att sätta ord på. Man måste vara med i vardagen för att förstå.

När jag var sju år så råkade jag ut för en mycket svår olycka. En granne kom hem till mina föräldrar och berättade att en bil har kört ihjäl deras son på gatan utanför vårt hus. Då min mamma hörde denna chockerande nyhet föll hon ner på knä och ropade: – Herre, jag tror inte att Jonatan är död.

En ambulans tog mig till sjukhuset och när vi kom dit sa läkarna att jag inte skulle komma att överleva, att alla vävnader i huvudet var förstörda: – ”Vi kan tyvärr inte göra något för att hjälpa honom.”

Jag kommer ihåg sekvenser från resan i ambulansen. Jag upplevde det som att pappa bar mig i sin famn och för ett ögonblick kände jag hur livet återvände, men sedan förlorade jag medvetandet igen. Jag är övertygad om att det var svaret på min mammas rop till Gud när hon bad om att livet skulle återvända.

Läkarna på sjukhuset sammankallade till råd och gav samma prognos; att mitt liv inte skulle gå att räddas. Mitt huvud hade likasom exploderat och pannbenet var krossat.

Min pappa och alla som följt efter till sjukhuset vädjade till läkarna att göra något. Pappas bror, som är läkare, ringde till pappa och sa: – Du är kristen men du får inte bli fanatisk. Läkarna säger att ni måste förbereda för begravning. Gud gav dig pojken, Gud tog honom ifrån dig. Åk hem och förbered en begravning.

Under stor sorg åkte pappa till en begravningsbyrå, köpte kistan och de speciella kläder jag skulle ha på mig. Man har berättat för mig att hemma var det fullt med anhöriga och grannar som kommit för att delta i likvakan. Då pappa kom hem med mina begravningskläder var mamma fortfarande i bön på knä. Hon reste sig och slet svepningskläderna ur händerna på pappa: – De här kläderna är inte för mitt barn! Gud har tydligt sagt till mig att min son lever! Svepningskläderna är inte till min son, de är för att demonstrera att det finns en mäktig Kristus som väcker upp döda.

Alla som kommit för att delta uppfattade mamma som att hon i sin sorg förlorat förståndet, men hon levde i total förtröstan på Gud. Jag är helt övertygad om att hon hade sin tro väl grundad i honom som sa till Marta: “Har jag inte sagt dig att om du tror ska få se Guds härlighet”, och att “den som tror på mig ska leva om han än dör”.

Natten gick och nästa dag skulle min pappa och farbror åka och hämta kroppen. Jag låg då kvar på intensivvårdsavdelningen. Min farbror, läkaren, gick in och såg att jag fortfarande var vid liv. Han kom ut och berättade exalterat för pappa men sa samtidigt att läget är kritiskt och att om Jonatan överlever så kommer han att förbli totalt förlamad, blind och stum. Alla vävnader i huvudet är skadade.

Pappa la då handen på glasväggen in mot intensivvårdsavdelningen och bad: – Herre, när du gör ett under så gör du det perfekt och komplett. Hela honom totalt och jag kommer att sprida detta vittnesbörd.

Som ett bevis på att Gud gjorde ett underverk är jag här idag, 48 år senare. Jag är inte förlamad, inte blind, inte döv eller stum. En tid efter olyckan fick jag lämna sjukhuset och så småningom tog pappa med mig och vi åkte runt till landets alla regioner och vittnade om vad Gud hade gjort. Jag fick också berätta själv i många församlingar om vad Gud hade gjort. Alla ärren efter mina skallskador var synliga och det var en enorm upplevelse att få vitt-na om Guds helande makt. Det är Gud som ska ha all ära!