Undervisning av Hans Lindelöw
-Ty tiden är inne att domen skall begynna, och det på Guds hus; men om begynnelsen sker med oss, vad bliver då änden för dem som icke hörsamma Guds evangelium? Och om den rättfärdige med knapp nöd bliver frälst, ”huru skall det då gå den ogudaktige och syndaren”?
(1 Petr 4:17-18)
Dessa två verser talar om domen och att den begynner på Guds hus. Vi kan i historien se exempel på hur detta har gått till och vad det har inneburit. Gamla Testamentet erbjuder flera exempel där vi tydligt och klart ser hur det går till när domen begynner på Guds hus.Varför begynner domen på Guds hus, vad ligger överhuvudtaget i begreppet ”domen”? Vi går till första Samuelsboken, och ser där att det som hade skett på den tiden var ett väldigt förfall just i Guds hus. Ett påtagligt avfall beskrivs i andra kapitlet. Man anar när man läser tidigare böcker i bibeln att även om det inte så konkret steg för steg beskrivs vad som skedde där, så är det ändå påtagligt, exempelvis i Domarboken, hur Guds hus är frånvarande. Det finns knappast något exempel på att tabernaklet och allt det som beskrivs i Moseböckerna får så mycket utrymme. Vi tänker på hur mycket utrymme som ges åt berättelsen om hur tabernaklet överlämnas och sedan också upprättas. I andra, tredje, fjärde och femte Moseböckerna ägnas en hel del utrymme åt detta som alltså är det gammeltestamentliga uttrycket och manifestationen av Guds hus, men i Domarboken nämns det inte. Det liksom försvinner ur historien, och det verkar inte som prästerna spelar någon större roll. De präster som förekommer verkar vara ganska slarviga och ansvarslösa typer, nästan håglösa, utan minsta tecken på att de fattat eller förnummit vad det är att vara en Herrens tjänare. Förfallet beskrivs i första Samuelsboken. Det fanns ett rofferi, då prästerna roffade åt sig själva vad som frambars, vad som offrades. Det var ett slarv med livsstilen och det står så här:
-Och en gudsman kom till Eli och sade till honom: ”Så säger HERREN: Har jag icke uppenbarat mig för din faders hus, när de ännu voro i Egypten och tjänade Faraos hus? Och har jag icke utvalt honom bland alla Israels stammar till präst åt mig, till att offra på mitt altare och antända rökelse och bära efod inför mitt ansikte? Och gav jag icke åt din faders hus Israels barns alla eldsoffer?
-Varför förtrampen I då de slaktoffer och spisoffer som jag har påbjudit i min boning? Och huru kan du ära dina söner mer än mig, så att I göden eder med det bästa av var offergåva som mitt folk Israel bär fram? (1 Sam 2:27-29)
Bara inledningen är väldigt allvarlig. ”Har jag icke uppenbarat mig för din faders hus…” Det profetiska budskapet knöt an till detta att Gud hade uppenbarat sig och när han hade uppenbarat sig fanns ett ansvar för denna uppenbarelse. Det var precis här som det hade brustit, då man hade tappat kontakten med själva uppenbarelsen, man hade glömt detta och det hade fallit i glömska. Nu kommer Herrens tjänare, gudsmannen och påminner. Nu kommer domen och den begynner på Guds hus. Har jag icke uppenbarat mig? Det var den avgörande punkten. Detsamma gäller många århundraden senare när vi kommer till Davids och Salomos tid. Då fanns det mycket uppenbarelser, då Gud talade och uppenbarade sig. Han uppenbarade sig för Salomo och när han så småningom dömde honom handlade det just om detta. Salomo var märklig, han ägnade sig väldigt mycket åt Guds hus. I första Konungaboken talas om att Salomo fick uppdraget att bygga Herrens tempel. Tidigare fanns Guds hus, men då i form av ett tält. Visst är det gripande när David vill bygga ett tempel åt Herren, men Herren sänder också då en profet som säger: Du ska inte bygga det här templet, utan den son som utgår från ditt liv ska göra det. Vidare säger Gud: ”Jag har ju inte bott i något hus, och jag har heller aldrig begärt att få göra det. Jag har flyttat omkring i ett tält.” Men nu skulle i alla fall Salomo bygga ett hus, ett tempel, och han gjorde det. Man kan säga att han gjorde väldigt mycket för Guds hus. Han fick visdom och ljus från Gud. Han gjorde väldigt mycket för Guds hus, men han gjorde ännu mer för sitt eget hus. Det var litet märkligt med honom och hans vishet. Han arbetade sju år på Herrens tempel, men han arbetade i 13 år på sitt eget hus. Döljer sig något här? Hans hjärta avföll från Herren.
-Och HERREN blev vred på Salomo, därför att hans hjärta hade avfallit från HERREN, Israels Gud, som dock två gånger hade uppenbarat sig för honom, och som hade givit honom ett särskilt bud angående denna sak, att han icke skulle följa efter andra gudar, ett HERRENS bud som han icke hade hållit. (1 Kon 11:9-10)
I första Samuelsboken läste vi ”Har jag icke uppenbarat mig för din faders hus, när de ännu voro i Egypten…” Här står det: ”Herren blev vred på Salomo därför att hans hjärta hade avfallit från Herren, Israels Gud, som dock två gånger hade uppenbarat sig för honom…” Här ser vi att det har en särskild betydelse när Gud uppenbarar sig. Då han har uppenbarat sig för en människa, gör han henne också ansvarig för den här uppenbarelsen.När domen begynner, ser vi, både i 1 Samuelsboken och i 1 Konungaboken att det talas med utgångspunkt från att Herren har uppenbarat sig. Detta är en väldigt allvarlig sak; han har uppenbarat sig.I Petrus första brev läste vi hur aposteln satte saker mot varandra, faktum är att det här ordet påminner något om ett ord i Hebréerbrevet:
– Låtom oss icke övergiva vår församlingsgemenskap, såsom somliga hava för sed, utan må vi förmana varandra – detta så mycket mer som I sen huru ”dagen” nalkas.-Ty om vi med berått mod synda, sedan vi hava undfått kunskapen om sanningen, så återstår icke mer något offer för våra synder… (Hebr 10:25-26 )
Lägg märke till ”kunskapen om sanningen” – det är det som är uppenbarelsen. Det står vidare:
-…utan allenast en förskräcklig väntan på dom och glöden av en eld som skall förtära motståndarna. Den som föraktar Moses’ lag, han skall ”efter två eller tre vittnens utsago” dödas utan barmhärtighet; huru mycket svårare straff tron I icke då att den skall anses värd, som förtrampar Guds Son och aktar förbundets blod för orent – det i vilket han har blivit helgad – och som smädar nådens Ande! (Hebr 10:27-29)
Vad är egentligen skillnaden här? I 1 Sam talas om att förtrampa och i Hebréerbrevet står det också om att förtrampa; att förtrampa Guds son. Om man fått del av den uppenbarelsen och det ljuset, då ansvarar man för detta. Förhållandena blir också på ett särskilt sätt angelägna.
-Den som föraktar Mose lag, han skall efter två eller tre vittnens utsago dödas utan barmhärtighet, hur mycket svårare straff tror ni inte då att den ska anses värd som förtrampar Guds son? (v 28)
I 1 Petr, står det så här:
-Ty tiden är inne att domen skall begynna, och det på Guds hus; men om begynnelsen sker med oss, vad bliver då änden för dem som icke hörsamma Guds evangelium? Och om den rättfärdige med knapp nöd bliver frälst, ”huru skall det då gå den ogudaktige och syndaren”?
Det är ändå inte riktigt detsamma, det finns skillnader här.
Vad sa gudsmannen egentligen i 1 Sam 2? Vi kan läsa hela det här budskapet för det kommer att innehålla väldigt mycket av ”så säger Herren”.
-Och en gudsman kom till Eli och sade till honom: ”Så säger HERREN: Har jag icke uppenbarat mig för din faders hus, när de ännu voro i Egypten och tjänade Faraos hus? Och har jag icke utvalt honom bland alla Israels stammar till präst åt mig, till att offra på mitt altare och antända rökelse och bära efod inför mitt ansikte? Och gav jag icke åt din faders hus Israels barns alla eldsoffer?-Varför förtrampen I då de slaktoffer och spisoffer som jag har påbjudit i min boning? Och huru kan du ära dina söner mer än mig, så att I göden eder med det bästa av var offergåva som mitt folk Israel bär fram?-Därför säger HERREN, Israels Gud: Väl har jag sagt att ditt och din faders hus skulle få göra tjänst inför mig evärdligen. Men nu säger HERREN: Bort det! Ty dem som ära mig vill jag ock ära, men de som förakta mig skola komma på skam.-Se, dagar skola komma, då jag skall avhugga din arm och din faders hus’ arm, så att ingen skall bliva gammal i ditt hus. Och du skall få se min boning lida nöd, trots allt det goda som vederfares Israel. Och ingen skall någonsin bliva gammal i ditt eget hus.-Dock vill jag icke från mitt altare utrota var man av din släkt, så att jag kommer dina ögon att förtvina och din själ att försmäkta; men alla som växa upp i ditt hus skola dö, när de hava hunnit till manlig ålder. Och tecknet härtill skall för dig vara det som skall övergå dina båda söner Hofni och Pinehas: på en och samma dag skola de båda dö.-Men jag skall låta en präst uppstå åt mig, som bliver beståndande, en som gör efter vad i mitt hjärta och min själ är; åt honom skall jag bygga ett hus som bliver beståndande, och han skall göra tjänst inför min smorde beständigt. Och var och en som bliver kvar av ditt hus skall komma och falla ned för honom för att få en silverpenning eller en kaka bröd; han skall säga: ”Anställ mig vid någon prästsyssla, så att jag får en bit bröd att äta.” (1 Sam 2:27-36)
Varenda vers kastar ljus över saker och ting som sker i framtiden, över det som är villkoren för tjänsten. Villkoren för hur man bör förhålla sig i Guds hus och konsekvenserna av att man inte har klart för sig hur man bör förhålla sig i Guds hus. Konsekvensen av att man inte inser allvaret det innebär att ha fått en uppenbarelse, när Gud har uppenbarat sig och när han har talat. Det står i vers 32 om en dom över prästen: ”Du ska få se min boning lida nöd, trots allt det goda som vederfares Israel och ingen skall någonsin bli gammal i ditt eget hus.” När Petrus skriver sitt andra brev går han egentligen in och utvecklar den här tanken ytterligare. ”Tiden är inne att domen ska begynna och det på Guds hus.”
När Jesus kallar, så talar han inte om den breda och bekväma vägen, han talar inte om något som tillmötesgår människans krav på alla möjliga former av bekvämlighet, förlustelser, underhållning eller nöjen. Han talar om en trång port och en smal väg och det finns med redan i början av hans undervisning. Han presenterar villkoren. Att komma till Jesus är att komma till något trångt, komma till svårigheter, att komma till en plats där man får erfara mycket motstånd. Beroende på hur vi reagerar på det här motståndet så kommer det att antingen förvandlas till sin karaktär, därför att vi lär oss se meningen med det och de större sammanhangen, eller så kommer det att befästas som ett helt meningslöst motstånd. Här är någonting av domen.Domen begynner på Guds hus och gudsmannen som kom till Eli talade om vad domen innebar. De skulle få se något trångt, de skulle få se svårigheter, och Jesus ändrar inte på de villkoren. Var och en, står det, som kommer till honom ”måste saltas med eld”. Då talar han om förhållanden i Guds hus. Vart offer skall med salt saltas, var människa måste saltas med eld. Villkoren är klart uttalade.Man kan fundera på Jesu person. Jesus kom enligt löftena. ”Forntida heliga profeters mun” hade förutsagt detta. Forntida heliga profeters mun hade förutsagt och i tidens fullbordan kom Jesus Guds Son till Guds hus. Nu inbröt en ny tid, det kom ett nytt förbund. Nu skulle väl allt motstånd vara borta då, när han kom? Men den som fick möta motstånd i Guds hus var just han, Jesus. Han kom, står det, för att fullgöra. En väldigt märklig och stor uppgift.Både Gamla och Nya Testamentet säger att när det gäller Jesus, så var villkoren på många sätt väldigt annorlunda. Men det verkar som om en modern Kristustolkning gärna vill höja honom över svårigheter och villkor.Då vi kommer till tro på honom anser vi oss också bli höjda över allting. Då ska vi inte behöva ha svårigheter, vi behöver inte möta motstånd, vi behöver inte erfara konflikter, för nu är det ett nytt förbund, nu gäller löftena osv. Jag vill inte säga att det här skulle vara fel på alla punkter, men tyvärr väldigt ofta, och även falskt. Jesus kom till Guds hus. Det finns ingen som har mött sådant motstånd som han. Det var fråga om han överhuvudtaget kunde röra sig på området. Man skockades omkring honom, skriftlärde, sadducéer och fariséer ställde svåra frågor och allt gick ut på en sak – att snärja honom. De försökte snärja honom genom hans egna ord, genom hans eget tal.
Fjärde kapitlet i Petrus första brev ger i sin helhet en enorm undervisning om just villkoren. Det står så här från början:
-Då nu Kristus har lidit till köttet, så väpnen ock I eder med samma sinne; ty den som har lidit till köttet har icke längre något att skaffa med synd. Och leven sedan, under den tid som återstår eder här i köttet, icke mer efter människors onda begärelser, utan efter Guds vilja.-Ty det är nog, att I under den framfarna tiden haven gjort hedningarnas vilja och levat i lösaktighet och onda begärelser, i fylleri, vilt leverne och dryckenskap och i allahanda skamlig avgudadyrkan, varför de ock förundra sig och smäda eder, då I nu icke löpen med till samma liderlighetens pöl.-Men de skola göra räkenskap inför honom som är redo att döma levande och döda. Ty att evangelium blev förkunnat jämväl för döda, det skedde, för att dessa, om de än till köttet blevo dömda, såsom alla människor dömas, likväl till anden skulle få leva, så som Gud lever.-Men änden på allting är nu nära. Varen alltså besinningsfulla och nyktra, så att I kunnen bedja. Och varen framför allt uthålliga i eder kärlek till varandra, ty ”kärleken överskyler en myckenhet av synder”.-Varen gästvänliga mot varandra utan knot, och tjänen varandra, var och en med den nådegåva han har undfått, såsom goda förvaltare av Guds mångfaldiga nåd.-Om någon talar, så vare hans tal i enlighet med Guds ord, om någon har en tjänst, så sköte han den efter måttet av den kraft som Gud förlänar, så att Gud i allt bliver ärad genom Jesus Kristus. Honom tillhör äran och väldet i evigheternas evigheter, amen. -Mina älskade, förundren eder icke över den luttringseld som är tänd bland eder, och som I till eder prövning måsten genomgå, och menen icke att därmed något förunderligt vederfares eder; utan ju mer I fån dela Kristi lidanden, dess mer mån I glädja eder, för att I ock mån kunna glädjas och fröjda eder vid hans härlighets uppenbarelse.
(1 Petr 4:1-13)
Att komma till Guds hus är inte att komma undan svårigheter och lidanden. Det har det aldrig varit. Att komma till Guds hus, är framförallt att vara en Jesu efterföljare, att vandra i hans fotspår som hans efterföljare och att vara delaktig i honom, delaktig i hans lidanden, möta trånga villkor, möta svårigheter och motstånd.Vi har en uppenbarelse, en uppenbarelse av honom att ta ansvar för, och den kristna församlingen ska bygga på och bestå genom den. Simon Petrus fick uppenbarat för sig vem han var – här finns också otroligt intressanta saker som har att göra med de grundläggande villkoren för tjänsten, för efterföljelsen, för hur vi ska förstå Guds hus och vad det betyder att domen begynner på Guds hus. ”Förundra er icke över den luttringseld som är tänd…”Låt oss läsa i Esra, kap 6. Då folket återvänt från den babyloniska fångenskapen byggde de på Guds hus. Vi läser om framför allt två personer som återvände, det var Esra och Nehemja. Nehemja återvände därför att han fått rapporter om hur eländig situationen var, och det grep honom så, att han utbad sig tillstånd av konungen. Esra var en mycket märklig Herrens tjänare. Han återvände inte för att han fick några rapporter, som Nehemja, utan han återvände för att konungen i Persien fick en uppenbarelse, att han skulle ge det judiska folket friheten att återvända och dessutom framföra att de skulle bygga upp Guds hus. Tiden gick och maktskiften följde. Nya makthavare tillträdde, som inte alls ville understödja bygget på Guds hus. Motståndet växte och förstärktes genom konspiratoriska brev som sändes från Palestina, från personer som inte själva tillhörde det judiska folket, till myndigheterna i Persien, till konungen Artasastas där, med begäran om att bygget skulle hindras och avslutas, vilket också skedde. Det står så här:
– Då gav konung Darejaves befallning att man skulle göra efterforskningar i kansliet i Babel, där skatterna nedlades. Och i Ametas borg, i hövdingdömet Medien, fann man en bokrulle i vilken följande var upptecknat till hågkomst:-”I konung Kores’ första regeringsår gav konung Kores denna befallning: ’Guds hus i Jerusalem, det huset skall byggas upp till att vara en plats där man frambär offer; och dess grundvalar skola göras fasta. Det skall byggas sextio alnar högt och sextio alnar brett, med tre varv stora stenar och med ett varv nytt trävirke; och vad som fordras för omkostnaderna skall utgivas från konungens hus.-De kärl av guld och silver i Guds hus, som Nebukadnessar tog ur templet i Jerusalem och förde till Babel, skall man ock giva tillbaka, så att de komma åter till sin plats i templet i Jerusalem, och man skall sätta in dem i Guds hus.’– Alltså, du Tattenai, som är ståthållare i landet på andra sidan floden, och du Setar-Bosenai, och I afarsekiter, de nämndas medbröder på andra sidan floden: hållen eder fjärran därifrån. Lämnen arbetet på detta Guds hus ostört. Judarnas ståthållare och judarnas äldste må bygga detta Guds hus på dess plats. -Och härmed giver jag befallning om huru I skolen förfara med dessa judarnas äldste, när de bygga på detta Guds hus. Av de penningar som givas åt konungen i skatt från landet på andra sidan floden skall vad som fordras för omkostnaderna redligt utgivas åt dessa män, så att hinder icke uppstår i arbetet.-Och vad de behöva, ungtjurar, vädurar och lamm till brännoffer åt himmelens Gud, så och vete, salt, vin och olja, det skall, efter uppgift av prästerna i Jerusalem, utgivas åt dem dag för dag utan någon försummelse, för att de må kunna frambära offer, till en välbehaglig lukt åt himmelens Gud, och för att de må bedja för konungens och hans söners liv.-Och härmed giver jag befallning, att om någon överträder denna förordning, så skall en bjälke brytas ut ur hans hus, och på den skall man upphänga och fästa honom, och hans hus skall göras till en plats för orenlighet, därför att han har så gjort. (Esra 6:1-11)
Det här är ett av de sällsynta tillfällen i historien då även de stora och mäktiga i världen förstår saker och ting, förstår Guds rikes verkligheter, Guds folks behov. Judarna, Guds församling, fick hjälp att bygga upp sitt hus, och hjälpen kom från ingen mindre än konungen i Persien, som på den tiden var världens starke. Arbetet ansågs oerhört viktigt och förhållningsreglerna var att ”hinder får icke uppstå i arbetet…” Då det handlar om att bygga upp Guds hus är det dessa viktiga riktlinjer som gäller: ”Hinder får icke uppstå i arbetet…” ”Härmed giver jag befallning att om någon överträder denna förordning så skall en bjälke brytas ut ur hans hus och på den skall man upphänga och fästa honom…” Bjälke, det var när någon lade hinder i arbetet, då skulle han straffas på detta sätt. Det här skedde vid återvändandet från fångenskapen i Babylon, fem- eller sexhundra år före Kristus, då de var stadda att bygga upp Jerusalems murar och Guds stad. Om någon försökte hindra arbetet skulle han straffas på detta skoningslösa sätt; en bjälke skulle brytas ut ur hans hus, och på den skulle han hängas upp.
När det sedan gått 500 år, då vet vi att det var just det straffet som Jesus drabbades av. Jesus kom till Guds hus. Han kom till judarna, han kom till judarnas äldste och Jesus var fruktansvärd när det gällde att lägga hinder i vägen för arbetet. Han gjorde inget annat. Hos judarna och deras stad och deras land, i helgedomen, pågick ett ständigt arbete. Men under århundradenas gång hade saker och ting förändrats i själva helgedomen, i arbetet. Helt andra värderingar hade kommit att göra sig gällande, helt andra sätt och mått, helt andra ting hade smugit sig in. Det judarna sysslade med när Jesus kom, det arbete de var engagerade i, det tempel de byggde, var faktiskt inget annat än ett stort exempel på motstånd, ett motståndsblock mot den helige Ande. Nu kommer Jesus och är själv den store motståndaren, den som lägger hinder i vägen för arbetet. Han drabbas, både profetiskt då konungen sa dessa ord, och genom att hängas upp, fästas på bjälken. Det som gällde 500 år tidigare hade samma yttre form. Judarnas förfäder, deras stad, deras tempel. På den tiden var det rent, det var värdigt, det fanns gudsfruktan, där fanns ödmjukhet, där fanns Guds Ande och Gud hjälpte.Men när Jesus kom, hade hela denna form, judarna som var där, staden som var där och templet som stod där, fått ett helt nytt innehåll, helt andra värderingar och synsätt, en helt annan ideologi. En helt annan ande hade smugit sig in som allt mer och mer fräckt gjort anspråk på att stå i centrum och dirigera. Nu kom Jesus och blev den som hindrade arbetet ära vare Gud! Vilket härligt välsignat hinder! När han på det sättet gick in på helgedomens område och man skockades omkring honom och ställde frågor för att fälla honom, för att snärja honom, då var Gud med honom! Och därför har vi också, ära vare Gud, en underbar hjälp och vägledning genom de svar han där levererade och som vi kan läsa i Matteus evangelium. Han lade verkligen hinder i vägen för deras aktivitet, han lade verkligen hinder i vägen för deras verksamhet, och detta stod de inte ut med.Här har vi någonting av vad man måste vara beredd på när man kommer till Guds hus. Om vi kommer till Guds hus och möter motstånd, vad beror det då på? Om du och jag är andefyllda personer, naturligtvis möter vi motstånd då. Eller kan det möjligen vara så att vi är inte riktigt så andefyllda, men köttsliga, och möter ett motstånd som Jesus själv och hans evangelium presenterar. Då får vi se upp! Köttsligt sinnade människor borde möta ett motstånd från Jesus, då de kommer till hans församling. Är det ett sådant motstånd vi möter, då måste vi pröva oss, så vi inte forcerar någonting då Gud vill tala till oss och väcka oss. Vi är kallade att vara hans efterföljare, att inte dra oss undan när det drar ihop sig till förföljelse och motstånd som kan leda till att inte bara vår Mästare utan även vi själva hängs upp på bjälken. Att dela hans kors är inte bara att sjunga och spela så det låter vackert, utan att det verkligen känns och erfars i hela vår varelse.
Jesus kom. Det var 500 år efter tempelbygget. Alla former fanns kvar, men Anden var helt annorlunda. Vi ser idag många former, man har formulerat den kristna teologin, man har formerat och förmerat de kristna kyrkorna, katedralerna, gudstjänstlokalerna, seminarierna, institutionerna i vårt land och i andra länder. Både formerat, formulerat och förmerat väldigt mycket som man kallar kristendom. Formerna står där, men vad är det för ande, vad är det för ideologi? Jesus talar om surdeg, det finns en skillnad här, när det gällde den dom Jesus uttalade i sin tid, när han kom som människa. I Uppenbarelseboken möter vi ett vredesvin. Av hennes otukts vredes vin har alla folk druckit… Vem är detta, vem är hon? Det står om en praktfull gestalt, ifråga om färger, ifråga om prydnader… det står också om en kalk, en gyllene kalk. Vilken form! Men glöm inte bort dess innehåll. Den är full av styggelser och av hennes otukts orenlighet. Man kan inte genom de allra bästa eller mest praktfulla former dölja verkligheten, när verkligheten är sådan. Många utlovar väckelse och man talar om att det ska komma stora väckelser. När dessa stora väckelser kommer, vad ska vi då göra för att vara Jesu trogna efterföljare? Stora väckelser ska komma i vårt land! Många hundratusen ska bli frälsta, om inte rent av miljontal! Men då det presenteras på det sättet undrar jag: För att vara en trogen Jesu efterföljare, så undrar jag om man inte just måste vara en som lägger hinder i vägen i arbetet, kastar grus i maskineriet, står för honom, står för hans kors. När massorna mobiliserar för än det ena och än det andra och vi ser att det mynnar ut i en världsvid mobilisering omkring Jerusalem, mot just det som man menar sig sträva efter.Tiden är inne att domen ska begynna på Guds hus. När detta sker då måste vi också vara där och fråga efter vad Gud egentligen vill genom det han har visat oss. Vad har han talat till oss om, vad har han uppenbarat för oss? När gudsmannen kom till Eli var detta det avgörande: Har jag icke uppenbarat för din faders hus när ni var i Egypten… Det var det som var det avgörande, också när det gällde Salomo. Gud hade två gånger uppenbarat sig för honom, och det är absolut det som är avgörande när vi läser i första Petrus brev: ”Tiden är inne att domen ska begynna… ” Han har uppenbarat sig. Det står i Hebréerbrevet om dem till vilka ljuset en gång har kommit och som har fått del av den tillkommande tidsålderns krafter. De som fått del av den helige Ande, men ändå avfallit dem är det omöjligt att återföra till ny bättring.Ljuset, kunskapen, uppenbarelsen. Det gäller att det inte faller i glömska, att inte vända sig ifrån det som Gud en gång har sagt, en gång har talat och en gång också på det sättet har uppenbarat. Han talar till oss. På vilket sätt kan vi förhålla oss trogna till det han talat till oss, när vi möter svårigheter och motstånd, när vi möter trånga villkor, och när det blir trångt. Då gäller det att inte glömma det han har talat, inte glömma det han en gång uppenbarat.Till slut läser vi ur Johannes evangelium:
-Åter talade Jesus till dem och sade: ”Jag är världens ljus; den som följer mig, han skall förvisso icke vandra i mörkret, utan skall hava livets ljus.”-Då sade fariséerna till honom: ”Du vittnar om dig själv; ditt vittnesbörd gäller icke.” Jesus svarade och sade till dem: ”Om jag än vittnar om mig själv, så gäller dock mitt vittnesbörd, ty jag vet varifrån jag har kommit, och vart jag går; men I veten icke varifrån jag kommer, eller vart jag går. I dömen efter köttet; jag dömer ingen. Och om jag än dömer, så är min dom en rätt dom, ty jag är därvid icke ensam, utan med mig är han som har sänt mig.-I eder lag är ju ock skrivet att vad två människor vittna, det gäller såsom sant. Här är nu jag som vittnar om mig; om mig vittnar också Fadern, som har sänt mig.” (Joh 8:12-18)