”Protest mot forsamlingsformalism”

Från Smålands Allehanda d. 11 nov. hämtar vi denna artikel
”Protest mot forsamlingsformalism”
Pingstens väckelsevind blåser igen över Jönköping. Det blir dop av de nyfrälsta i dag. Men dopet förrättas i Badhuset, ty de som kommit med Väckelsen är portförbjudna i alla organiserade friförsamlingar, den enda dopbassäng som står fri från religiösa partibestämmelser är simbassängen i badhuset. Det verkar som en upprepning av pingstväckelsens första framträdande i vårt land och typiskt nog är de båda väckelseevangelisterna, Donald Bergagård och Enoch Carlsson (som de senaste veckorna haft täta möten i Folkets hus’ Påfågelsal) tidigare evangelister i pingströrelsen. Vad har da hänt, varför kallas de kättare och deras Väckelse ”ett djävulens pverk”?
– Vi protesterar bara mot den kalla formalism som smugit sig in i alla friförsamlingar, ja ibland alla människor som kallar sig kristna, svarar de. Vi anser att samfunden blivit för organiserade och att de därför kommit långt bort ifrån den urkristna tanken på Guds fria församling. Guds egen församling består inte av en pastor, som läser böner och en sångkör som sjunger vissa valda sånger. Inte av en nämnd som med ett klubbslag beslutar, att den eller den får bli medlem av församlingen.
Guds fria församling är en 0rganism, inte en organisation. Där är alla bröder, alla jämlikar och glädjen är dess tecken. Vi kan till och med klappa händerna på våra möten, det står ju i Psaltaren ”Kläppen i händerna, lovsjungen Herren vår Gud”.
Vi protesterar mot det partivälde som utvecklats speciellt inom pingstväckelsen, fortsätter D0nald Bergagård, en ung man med behagligt utseende, tidigare mekaniker, sedan 1953 pingstväckt och evangeliserande. Sen ett år tillbaka bannlyst från stadgade pingstförsamlingar.
Ursprungligen fungerade varje pingstförsamling som en självständig enhet, Var och en var fri att kalla vilken predikant som helst, inom församlingen härskade också en naturlig gemenskap, där det andliga livet kunde flöda fritt, fortsätter han.
Vad har hänt nu? Jo alla anpassar sig efter varandra, alla frågar efter vad Stockholm tycker och tänker, ingen vägar göra någonting som stör den formella ordningen. Ingenting utanför det vanliga. Det är en farlig tendens och det är den vi går emot.
Vi vill se bibelns ursprungliga sanningar förverkligade, Vi vill bort från den tilltagande världsligheten i församlingarna. I ett samfund i Jönköping, kanske fler, får ungdomen dansa till exempel, i alla samfund delar man på unga och gamla. Det är inte bibliskt.
– Vad vi vill ge är samma budskap som förr, men vi vill inte organisera folk, säger Enoch Carlsson, långvuxen, tystlåten f. d. västkustfiskare. Jag är till exempel den samma nu som jag var, när jag var evangelist i pingstVäckelsen, jag har bara ändrat lokal. Jag är portförbjuden i de ordinarie pingstförsamlingarna.
Budskapet är detsamma, säger Bergagård, det är Väckelse, frälsning, dopets bad och upptagandet i Guds osynliga församling. Men Väckelse är en revolution, det enda som kan rädda Vårt land och den måste släppas lös på allvar. Ungdomen har ingen riktig glädje i Gud därför att de bara blir bjudna på underhållning och teater.
– Teater?
– Ja, vad är ett organiserat möte annat än teater? Om man bestämmer punkt för punkt, vem som ska be, vem som ska läsa bibeln, vem som ska vittna, då får ju Anden inget spelrum. Då är det ju bara uppgjort i förväg som teater.
De båda evangelisterna bär krut i sitt budskap. Och folk kommer till dem. Rörelsen med fria församlingar, som alltså inte är organiserade annat än i anden (och med den nödvändiga kassören som förvaltar offergåvorna, vilka försörjer evangelisterna) har pågått i några, år i Sverige. Den största fria församlingen finns i Örebro, andra utlöpare i Göteborg, Trollhättan, Norrköping, Falköping, Kumla och nu Jönköping. Mötena i Påfågelssalen, där man lovprisar Gud med ”den sanna frigörelsen”, besöks av mer än hundra människor varje kväll, de flesta från andra samfund, pingströrelsen, missionskyrkan, Frälsningsarmén. Alla säger: ”så här var det förr i världen, Detta är vad vi alltid har längtat efter. ”De unga säger förebrående till de gamla: ”Varför sa ni inte att det kunde vara så här?”
Och vad händer sedan? Efter det stora glädjebruset? Jo, berättar Bergagärd; en man gick till polisen och bekände synder från sitt forna liv, så att han fick Villkorlig dom. En annan slutade röka, en tredje slutade dricka och många har begärt utträde ur de församlingar de tillhört, församlingar som stelnat i formalism och världslighet.
Än har inte hierarkin i pingströrelsen skakats nämnvärt av den utbrytande protestväckelsen. Men gensvaret är oroande stort från nånga missnöjda pingstvänner som känner frånvaron av Andens vind i sina församlingar. Ändå fördömer Bergagård och Carlsson inte ensidigt bara pingströrelsen för brist på ande. Den bristen finns överallt.
– Vad vi verkligen längtar efter är att en spontan hängivenhet för Gud skulle bryta fram i alla samfund, ja till och med i svenska kyrkan. Vi drömmer om en revolution, som skulle kunna påverka hela kristenheten i vårt land och riva ner alla murar, som finns mellan de kristna. För övrigt, vi har inte så mycken tid. Det gäller för oss, inte så mycket att värva proselyter, som att värva *själar för himmelen. När Jesus kommer och hämtar sitt folk frågar han nog inte efter vilket samfund de hört till. Han ser efter om de är skrivna i Livets bok.
Men helst bör de vara döpta ordentligt, anser de båda evangelisterna, som i dag förrättar det första ”fria” pingstdopet i simbassängen i Badhusets historia.
Sabina.