Ur predikan av Arne Imsen från Midnattsropet nr 3 1976
Samfunden mottog statsubventionerna utan större reservationer och tvingades samtidigt skapa nya institutioner för att förvalta de av staten inkomna medlen.
De som givit sig in i kampen om bidrag och inflytande kommer inte att vända om. Det finns ingen väg tillbaka kollektivt. Det finns bara ett individuellt uttåg ut ur den maktapparat som påverkar samfunden.
-Därför är mitt budskap i dag: Gå ut! Det är enda vägen om man vill befrias från det solidariska ansvar, som vars och ens tysta och passiva medgivande innebär för utvecklingen.
Det har i alla tider i den kristna verksamheten funnits en allvarlig tendens att förflytta tyngdpunkten ifrån utomvärldsliga till mer tidsbetonade problem. Succesivt har man glidit med i en utveckling, vars innebörd egentligen få varit medvetna om.
Låt oss ta som exempel den kristnes förhållande till de världsliga tingen, vilket hos väckelsepionjärerna alltid yttrade sig i ett klart avståndstagande. Vi känner till den stränghet man förr visade, när det gällde systrarnas klädedräkt och huvudbonader. Idag har aktsamheten avtagit och hållningen mjukats upp. Man har blivit mer tolerant och sansad i sin syn på förhållandena i världen. I mångas öron låter detta som en positiv utveckling. Ändock vittnar det om en allvarlig förändring. Det avslöjar ett förytligande i sättet att se på tingen. Det handlade ju i själva verket inte om klädedräkten och hattarna utan om det som låg bakom, nämligen världsligheten.
När man så började ta allt mindre allvarligt på det som pionjärerna tog avstånd ifrån, slutade man så småningom att reflektera över saken. Man tycker att saker och ting fått sin auktorisation bara genom att så många människor levde på det nya sättet. Man blev alltså offer för utvecklingen därigenom att man förlorat både det historiska och profetiska perspektivet. Man fick en alltmer begränsad överblick och handlade enbart utifrån det man kände och såg.
Det kan inte vara någon tillfällighet, att när det i Uppenbarelseboken handlar om den mest raffinerade ondskan, möter vi talet 666. Det innebär att människan då har passerat 5 stadier i utvecklingen och kommit fram till det 6:e. Talet 666 är den tredimensionella manifesterade ogudaktigheten. Då har man forcerat alla spärrar och nått utvecklingens ände. Då är friheten slut. Allt är kringgärdat och reglerat. Talet 6 är människans tal. Man kommer dock aldrig fram till talet 7. Det representerar det fullkomliga och gudomliga.
Faran idag – institutionerna
Vi skall betrakta utvecklingen från en annan synpunkt. Låt oss se tillbaka på hur det var vid seklets början, när kampen för de mänskliga rättigheterna kom igång på allvar. Då gällde striden sådana ting såsom mötesfrihet, organisationsfrihet, religionsfrihet och yttrandefrihet.
Hela denna kamp var uppburen av en oerhörd idealism. Man arbetade intensivt för att kasta av alla ok som trälbundit människorna. Det är intressant att se, att en av de starkaste inspirationskällorna i denna strid var de frikyrkliga församlingarna. Vi kan nämna Baptistsamfundet och Missionsförbundet. Även pingströrelsen kom att spela en viss roll på sitt sätt, trots att den från början tog avstånd ifrån politiskt reformarbete.
Då gällde alltså kampen mötesfrihet, organisationsfrihet, religionsfrihet och yttrandefrihet. Idag finns ingen anledning att gå ut och kämpa för det, eftersom målen redan ser ut att vara uppfyllda. Idag gäller inte kampen rätten att få tillhöra. Idag gäller det rätten att få lämna och stå utanför.
Faran kommer idag från ett annat håll än tidigare. Idag är privatkapitalismen inte det största problemet utan statskapitalismen. Det är inte de starka enskilda makthavarna som idag inger de största farhågorna utan de institutioner, som en gång byggdes upp för att tillvarata de svagares intressen. Institutionerna håller i snabb takt på att utplåna individerna. Det är idag ingen som ifrågasätter rätten att få tillhöra exempelvis en fackföreing. Det är accepterat. Fackföreningsavgiften kan vi till och med få betald genom arbetsgivarens försorg. Problemet är idag rätten att få lämna fackföreningen och stå utanför.
Det är snart lika omöjligt att komma ut ur kyrkorna också. Visserligen kan det ju bero på uppriktig omsorg om människorna, att försöka få dem att stå kvar så länge som möjligt. Ändå ifrågasätter jag om det alltid är så. Kanske ligger det också ett ekonomiskt intresse bakom att behålla medlemmarna. Varje enskild individ representerar ju idag ett ekonomiskt värde i och med att storleken av de statliga bidrag som delas ut till samfunden, bestäms av antalet medlemmar.
Man måste nog även räkna med att det finns ett politiskt intresse hos samfunden att behålla sina medlemmar. Ju större antal desto större styrka. Om man idag träder upp och uttalar sig i en fråga, måste man alltid representera någon grupp för att någon överhuvudtaget skall lyssna. Blir det känt att man inte representerar någon annan än sig själv, kan man i bästa fall få uttala sig, men man betraktas som ganska ofarlig.
Inga protester
Egentligen måste man fråga sig om det överhuvudtaget går att upprätthålla yttrande- och religionsfriheten för sådana som vill stå utanför. På officiellt håll säger man naturligtvis, att alla skall ha samma rättigheter. Även de som kommer med kritik skall ha möjligheter att tala och verka. Det låter demokratiskt och tolerant. Verkligheten är en annan.
Om samhället säger att man får verka så mycket man vill men sedan kommer med så stora skatter och pålagor, att det inte blir medel över att verka för, är friheten utan innehåll. Har man inte pengar till lokalhyran eller annonserna, betyder yttrande- eller mötesfriheten ingenting, eftersom man inte har råd att ta friheten i anspråk. Vi har kvar formell rätt att verka. Den är dock kringskuren genom ekonomiska och administrativa ingrepp, som det alltmer totalitära samhället försatt oss i.
Finns det då inga som protesterat mot utvecklingen? Det är klart, när exempelvis arbetsgivaravgiften infördes som en pålaga i församlingarna, trädde de kristna upp och motsatte sig kraftigt förslaget. Man ansåg det vara djupt orättfärdigt att beskatta ideellt arbete. Då svarade de styrande, som såg sin position hotad, med ett helt oväntat grepp. För de inkomster man fick in genom arbetsgivaravgiften, betalade man i gengäld ut en summa pengar i form av statssubventioner.
Samfunden mottog statssubventionerna utan större reservationer. Samtidigt tvingades man skapa nya institutioner, som skulle förvalta de från staten inkomna medlen. Därmed uppstod en ny maktapparat, som både direkt och indirekt kunde påverka samfunden i olika riktningar.
Så länge bidragen var små, har problemen inte varit så stora, men utvecklingen har gått vidare. Kraven på högre belopp har blivit allt större för varje år, och med större belopp har också ansvaret och betydelsen växt hos de förvaltande organen. Nya sidoorgan måste till, och med nya samhällsfunktioner följer ytterligare makt och inflytande.
Samhället gräver sig således sakta in i församlingen. De organ som skall förvalta de resurser som samhället överöser de kristna med är ett oerhört allvarligt tecken på en långt gången utveckling emot ett avancerat förvärldsligande.
Farorna med statssubventioneringen av samfundens verksamhet är stora. All kritik har dock konsekvent viftats undan. Man har förklarat att den dag samhället med bidragen ställer krav på kontroll och styrning, skall man säga nej tack. Därmed har man dock klart och tydligt givit till känna, att man inte lärt någonting av historien. Så enkelt är det onekligen inte.
Alla medel, oberoende av storleken, är beroendeframkallande och skapar allt eftersom de får fäste i folks medvetande en filosofi. Så småningom blir de inte bara accepterade utan också eftertraktade och nödvändiga.
Det är där man brukar göra sig skyldig till de värsta misstag, därför att vid det läget har man förlorat sina tidigaste referenser. Hela tiden förankrar man de nya besluten i det näst föregående. I den allra första början gällde inte problemet hur man skulle förhålla sig till samhället och de världsliga myndigheterna. Det började på det teologiska och ekumeniska planet. Man tyckte att det var mer anständigt och kärleksfullt att arbeta tillsammans än var för sig. Genom detta befryndades grupper och församlingar med varandra. Man tog av varandra och man lärde ut åt varandra.
När kontakterna var etablerade ledde det till nya ställningstaganden, som trappstegsvis blev alltmer samhällstillvända. De ekonomiska frågorna sköts fram. Det kunde börja ganska oskyldigt med ett kommunalt bidrag till en kyrka. Det var spontant. Samhället ville ge uttryck för sin uppskattning utav församlingens insatser. Nästa gång var det en ungdomsarbetare, som fick ett kommunalt bidrag. Därmed gick man ett steg längre. Så småningom blev det en rättvisefråga. Skulle den ena kyrkan få bidrag, var det självklart att andra kyrkor också skulle ha.
Bönecirklar
Då började man undersöka hur man skulle finna permanenta lösningar. Man kom på att man kunde starta t ex studiecirklar, ja, kanske till och med en bibelstudiecirkel eller en bönecirkel. Förr hade man bönemöten på lördagarna, men när det gick att få statsbidrag, startade man bönecirklar.
Så trappades samhällets inflytande över församlingarna upp mitt under det att många kristna gladdes över att samhället blivit så öppet, tolerant och vidsynt att man t.o.m fick anordna statssubventionerade bönecirklar.
För att få auktorisation åt varje nytt steg så refererar man alltså till det som redan är befäst. Så tar man varje nytt beslut som utgångspunkt för en fortsättning. Man går aldrig till början och prövar de reservationer man hade innan man första gången tog upp kontakterna med samhället.
När församlingen väljer att lösa sina ekonomiska problem genom ökade statsbidrag, växer ständigt antalet organisationer vid sidan av församlingen. Därmed tillkommer alltfler makthavare, som får möjlighet att styra utvecklingen. De problem man förr löste på knä, måste man nu lösa i politisk kamp med politiska motståndare. Samtidigt avlägsnar man sig oupphörligt ifrån pionjärernas grundsyn liksom ifrån dem som fortfarande håller fast vid de gamla värderingarna.
Tro inte för ett ögonblick att de som givit sig in i kampen om bidrag och inflytande kommer att vända om. De kommer att gå vidare på den inslagna vägen och bli allt beskäftigare och ställa allt orimligare krav. Det finns ingen väg tillbaka kollektivt. Det finns dock ett individuellt uttåg. Det är enda lösningen.
Därför är min förkunnelse idag: ”Gå ut till honom, utanför lägret!” Att gå ut ifrån organisationerna är enda vägen om man vill befrias från det solidariska ansvar, som vars och ens tysta och passiva medgivande innebär för utvecklingen.
Det finns inga utsikter till att man skall överge den inslagna vägen av samma skäl som katolikerna inte kommer att kunna överge Maria-kulten. Fastän skaror av katoliker blivit döpta i den helige Ande, kommer man ändå aldrig att överge Maria-kulten av så enkla skäl som de ekonomiska. Skulle den katolska kyrkan överge den, skulle massor av människor bli arbetslösa. Många skulle inte längre få avsättning för sina produkter. Omkring denna kult är nämligen uppbyggd en hel industri, som möjliggör existensen för massor av människor, inte minst präster. Det finns t ex präster, som har specialiserat sig på Maria-kulten och de kallas för mariologer.
Vi kan ta ett annat exempel på att kyrkorna inte kan överge den inslagna vägen, nämligen kyrkobyggena. Man ställer frågan idag: Är det kristet att bygga så dyra kyrkor? Frågan är fel ställd,. Det är inte kristet, men absolut nödvändigt. Församlingarna har ju gått in på inomvärldsliga villkor och accepterat ett världsligt handlingsmönster.
Kan vi idag tänka oss en kyrka utan ett kulturprogram som uppfyller alla esteters krav? Var skall kantorn eller kyrkokören ta vägen utan ett sådant? Och var skall alla välutbildade pastorer ta vägen? De befinner sig ju mitt inne i karriären och måste ju leva. Även om de inte har så mycket av profetisk kraft, är de i alla fall psykologiskt, pedagogiskt, teologiskt och historiskt bildade. De tänker möjligen så här: ”Skulle jag gå ut i förvärvslivet, skulle jag tjäna mycket bra som lärare eller tjänsteman”. Då tycker församlingen att man naturligtvis måste ersätta sin pastor med likvärdig lön, eftersom han har så förnämliga kvalifikationer. Därmed påskyndas utvecklingen vidare mot ett alltmer utpräglat funktionärsvälde.
När så kyrkorna kommit till, måste naturligtvis också gudstjänstlivet fungera. I dessa fina utsökta kyrkor passar det inte med enkla vittnen och evangelister. Där måste man ha artister. Förr gick allting bra med enkla medel och enkla instrument. Idag måste det till människor med enorm kunskap. Det blir nödvändigt med en hel samling experter för att gudstjänsten skall fungera. En sådan gudstjänst, som är så dyr och kräver så mycket av specialister, klarar man till sist inte med enbart ideella insatser. Så har man blivit offer för utvecklingen och måste ha subventioner, för att klara sig.
Var ligger då lösningen till en förändring? Det första som måste till är prästernas avsättning. Driv ut musikdirektörerna och riv kyrkorna! Avväpna församlingen och prästerskapet alla politiska, ekonomiska, sociala, kulturella och religiösa vapen, så att de blir ofarliga och maktlösa. Då kommer de inte längre att ha så mycket av prål, självmedvetenhet och makt att träda upp med. Gör slut på kommersialiseringen och politiseringen! Driv ut artisterna och krossa det professionella funktionärsväldet! Smula sönder hela organisationssystemet! Säg farväl till statsbidrag och subventioner!
Kryp fram på knä, och vi skall åter finna härlighetens Herre. Han lever, men han står utanför allt mänskligt byggnadsverk. Ett faktum är att han står utanför och klappar på etablissemangets dörr, därför att han inte kommer in. Vi måste gå ut till honom utanför lägret och bära hans smälek!