fbpx

Ropa med ett hjärta och en själ: – Se, brudgummen kommer!

Predikan av Arne Imsen från 1998

Allt det som har med vår frälsning att göra är löften. Om vi ifrågasätter eller tvivlar på dem, så är det Guds ärkefiende som bedrar oss. Det vanliga misstaget är att vi går utifrån oss själva och tror att vi ska fixa något i denna frälsning eller ta itu med oss själva på ett sådant sätt att vi blir bättre och annorlunda. Dessutom ska vi göra saker och ting på ett sådant sätt att vi känner tillfredsställelse med vårt eget arbete. Vi vill blidka Gud och få honom över på vår sida genom att visa hur duktiga vi är.

Vi vill känna tillfredsställelse och ha beröm för att vi gjort bra saker. Om vi misslyckas, faller vi i motsatta diket; blir missmodiga och hänger oss åt den sidan i vår personlighet som gör att vi knappt orkar tänka tanken att vi ska göra ett nytt försök, och låta Herren fortsättningsvis verka i oss.

Vi har verksamhetsmodeller som vi fått av andra och krav som riktas mot oss av vår omgivning, vilket kan upplevas som stressfaktorer. Vi ska bedja, evangelisera, göra nytta, offra – en hel del ting som vi menar är minimikrav för att vi inte bara ska känna oss frälsta, men också genom våra gärningar visa för andra att vi tror på Gud och är riktigt frälsta. Det låter fint, och människor sätter naturligtvis stort värde på om det sker positiva ting i omgivningen.

Men nu är det faktiskt så att det vi strävar efter att uppnå, det vill Jesus utföra i våra hjärtan. Det ska inte bli någon prestationsfrälsning, utan livsfrälsning. Livet självt bevisar sin kraft så att det blir ett utflöde av ett inneboende liv. Kristuslivet bryter igenom och gör att tjänsten för Gud blir ett uttryck för ett mycket intimt och högst personligt gudsförhållande.

Den nya naturen måste få växa så att uttryck för sann och äkta syskongemenskap blir naturligt och inte uppstyltat och konstlat. Det är viktigt att vi kan stödja varandra i bönen, för det betyder så oändligt mycket för vårt liv. Vi ska inte bara fungera inom olika områden, vi ska först och främst leva. Livet har sina självklara uttryck.

Vi sitter inte och bestämmer oss för att andas: Ta ett andetag, och så en paus för att sedan åter andas. Andningen är livets rytmik. Så fort ett barn fötts in i världen, så är denna förunderliga skapelse färdig för sitt möte med tiden. Vi kan se område efter område där barnet bara uttrycker det som redan finns som en naturlig del av Guds skapelse. Man kan fråga sig hur det går till. Det är en väldigt märklig process.

Dålig andning och andningsstillestånd är en plåga för hela kroppen. Hur kan andningen fungera? Vi behöver bara respektera de lagar som finns, så att vi exempelvis inte dyker ner under vattnet och förblir där. Eller hittar på något annat som omöjliggör den gåva vi har. Vi har inte bara fått organen, utan också funktionen. Likadant är det på det andliga livets område. Du har möjligheten, därför att den är nedlagd i den nya naturen. Funktionen är din. Andas djupt!

Tänk om det gick att kommendera fram lovsång eller andra andliga aktiviteter. Den mänskliga naturen är ovillig att underordna sig. Jag skulle vilja diktera fram resultat. Men då kommer vi bara in under en farlig kommandodisciplin.

Gud har lagt ner, inte bara en natur och en håg, han har också lagt ner en vilja som han själv är redo att påverka. Ibland saknar vi vilja, eller så är den förlamad. Men Gud verkar vilja och gärning. Vi förbrukar många gånger energi på olika områden som vi valt ut för våra insatser, istället för att bida Herrens ledning, så att hans vilja får ske.

Det angelägna är att Hans vilja får ske och fullkomnas i våra liv, så att vi inte hänger oss åt en slags religiös hemslöjd eller blir religiösa frilansare. Om vi lever i ett innerligt förhållande till Herren Jesus Kristus, så är vårt stora och höga mål att göra hans vilja; att vara ett instrument i Herrens hand. Redskapet används av ägaren, men ibland får redskapet finna sig i att stå oanvänt tills ägaren behöver det. Sådana perioder får man stå och vänta tills tiden är inne. Då är det väldigt viktigt att redskapet som Gud behöver i en speciell situation inte är borta, utan finns på sin plats, redo att brukas av sin Herre. Gud vill så mycket som vi hindrar, därför att vi inte är på plats då han vill använda oss. Herren vill lära oss att ge honom dispositionsrätten till vårt liv.

Det är storslaget att vi kan komma in i ett så harmoniskt gudsförhållande att vi kan trivas tillsammans. Inte bara som Fader och barn, men som Kristi medarbetare. Gud i himlen har gjort sig beroende av oss på samma sätt som han är beroende av sin egen son.

Kraft från höjden
Helt säkert skulle vi kunna få fram bättre resultat av vårt arbete om vi organiserade oss mer och skapade styrmedel som skulle aktivera oss. Öva, träna, planera och skapa. Den möjligheten har vi att bygga upp en rationell verksamhet. Men allt detta leder inte fram till något annat än träldom. Det skapar inte levande människor, utan maskiner.

Gud vill göra oss levande! Vi ska inte fungera via apparater och regler, men genom det inneboende liv som flödar fram som en livsenergi och är outtömligt med avseende på resurser och ger glädje i överflöd. Att få människor in i organisationsmönster är inte svårt. Det krävs bara någon studiecirkel eller någon form av psykologisk bearbetning. Det kan bli storverk som människor kan beundra och glädja sig åt. Det passar i världen, men inte i himlen. När vi kommer fram till den slutliga punkten i tiden är egentligen det man åstadkommit och presterat värdelöst och ger ingen glädje.

Då vi blir använda av Gud, visar det sig att det som kanske inte ens blivit observerat, det som aldrig uppmärksammats eller finns med i några årsredovisningar, protokoll eller skildringar från fält här eller där, det finns antecknat och upptaget i himlen. Det som inte ens syntes här, kan få största lönen där.

När vi kommer hem, blir vi förvånade då den verkliga rangordningen visar sig. Alla de som har bett i tysthet och hemlighet, de som burit fram vittnesbördet om Honom; inte i första hand med ord, men i gärningar. Det står i Bibeln att deras gärningar följer dem. Gärningarna går inte före i avsikt att rättfärdiga någon, utan de följer. Man skickar inte gärningar i förväg för att övertyga Gud om vår rättfärdighet.

Trons gärningar är enastående. De får sin speciella kvalitet och karaktär därigenom att de har senapskornets kraft.

Vi försöker inte övertyga den himmelska världen om vår förträfflighet, så att vi blir insläppta: Vi har profeterat i ditt namn, botat sjuka, evangeliserat – det är väl självklart att vi hör hemma här! All denna verksamhet är bra, men svaret kan trots detta bli: Jag känner eder icke. När vi kommer fram till himlaporten, så kommer vi att säga: Tack Fader för Jesus Kristus! Och så sjunger vi: ”Jesu blod har öppnat pärleporten, pris ske Gud, idag den öppen står!”

Det är angeläget och helt avgörande för oss att göra budskapet om Herren Jesus Kristus känt. Det finns en kommandomodell för evangelisation, men så har vi också en mönsterbild. Den tar form då man äger en levande vision och eld i sitt hjärta; missionselden som tänts genom Jesu missionsbefallning: ”Mig är given all makt i himlen och på jorden. Gån fördenskull ut och gör alla folk till lärjungar!”

Jesus sätter oss in i ett oerhört sammanhang som vi inte alltid är medvetna om. Jesus talar också om att vi ska få kraft att bli hans vittnen. En rik möjlighet för var och en. Oberoende av vår förmåga och kraft kan vi överträffa oss så påtagligt och radikalt att vi fungerar!

Vi fungerar inte bara tillsammans med Jesus Kristus, men på samma sätt som han gjorde. Han gick omkring, gjorde väl och hjälpte alla som var under djävulens våld. Det finns en segrande kraft för varje vittne, för varje lärjunge, för var och en. En segrande kraft vid varje konfrontation. Denna kraft måste vi tillägna oss. Den kan inte magasineras för kommande dagar och behov, utan utlöses då vi behöver den. Du får de rätta orden, det rätta handlingsmönstret – ja, du överträffar dig själv. Det beror på att han bor i oss som en väldig hjälte, och han drar sig inte undan!

När vi ger oss ut för att missionera, så är det inte säkert att vi lyckas med våra åtaganden. Ibland misslyckas vi så rejält, så det känns som ett riktigt fiasko. Men det är mycket bättre med ett fiasko än likgiltighet och tröghet. Fiasko finns det bot för, men inte likgiltigheten.

Det som fattas oss när vi brister, blir utslagna eller upplever att vi inte räcker till, det vill Herren bistå med. Vittna, fastän du upplever dig oförmögen att göra det! Det räcker med att säga ett sanningens ord om att Jesus lever och att han är Herre. Det räcker, för just i den bekännelsen ligger en så förunderlig kraft. Det kan frigöra människor från syndens slaveri, hela dem från sjukdomar, öppna deras ögon för en evig verklighet och förlösa dem till liv i Gud.

Låt Herren bruka dig! Vänta inte tills du tycker att du klarar av det. Säg: Herre, elden brinner i mitt hjärta, och jag vill göra något för dig. Göra något som bryter ner likgiltigheten, trögheten, passiviteten.

Det må bli vad som helst, bara vi kommer ur järngreppet som gör oss oförmögna att förverkliga det nådesuppdrag Herren gett oss.

Vi behöver det överbevisande vittnesbördet från hjärtan som den helige Ande har vidrört, det som talar om att Gud är god, på ett sådant sätt att det inte bara låter trovärdigt, utan explosivt!

Gemenskapens kraft
Om vi har samma ande, så förenar vi oss och använder de resurser vi har tillsammans. Du har ett hjärta och jag ett hjärta, och så förenas dessa två hjärtan till ett hjärta. Två själar blir en själ och två munnar en mun. Jag prisar Gud och säger att han är god. Så kommer min broder och förstärker med samme ande, hjärta, själ och mun. Vi säger tillsammans: Gud är god!

Så småningom ackompanjeras detta förstärkta budskap med acklamation. Det blir stadfästelse! Anden talar till oss båda. Rätt vad det är, så börjar vi ropa, så mycket vi orkar: Se, brudgummen kommer! Det är en ny variation på samma tema. Se, brudgummen kommer! Då blir en tredje gripen, och förenar sig med duon som blir en trio. Det är inte tre hjärtan, utan ett hjärta. Nu är det multiplicerat, och så ropar alla tre: Se, brudgummen kommer! Snart sanktionerar någon med att ropa: Ja! Och någon annan säger: Kom Herre Jesus! Ackompanjemanget förstärks. Floden stiger. Det som är latent i våra hjärtan förlöses genom den helige Ande. Så blir det sång, undervisning, visor och visdom.

Nu är det tre som ropar med ett hjärta, en själ och en mun: Se, brudgummen kommer! Plötsligt tänds elden i en fjärde, som förstärker budskapet. Anden och bruden säger kom. Den som hör det, säger kom. Budskapet bryter igenom och förstärks för varje hjärta som tar emot det och bekänner sig till det. Så kommer en femte och en sjätte. Anden verkar. Kraften i budskapet förstärks av vår lycka och salighet. Det får överbevisande kraft, så att vi praktiskt taget glömmer oss själva. Det totala vittnesbördet blir: Jesus Kristus är Herre!

Detta är andelivets ABC, himmelrikets algebra. En förstärkt genom en till, en till och en till! Två, tre, fyra och fem … Det är hemligheten i ”var två eller tre är församlade i mitt namn”. Där fungerar alla, ty Jesus är mitt ibland dem. Se på Jesus med trons ögon, och bli glad! Se på Jesus med trons ögon, och bli starkare i hans väldiga kraft!

I Guds rike finns ett väldigt register. Höga toner och låga toner. Det finns diskant och bas. De äldre är som tung malm med sina erfarenheter och gudsupplevelser. Det blir besmittande. Vi har fått en hel orkester. Systrar och bröder, hela skaran från barn till gamla sjunger med ett hjärta och en själ. Det förnimmer man i detta förunderliga ackompanjemang av sanktioner. En församling som lärt sig dessa hemligheter, gudstjänstlivets ABC, kan inget tvivel rå på. Den är oövervinnerlig.

Låt oss tänka oss en annan utveckling. Vi står och ropar hänryckta och koncentrerade, med överbevisning och övertygelse: Se, brudgummen kommer! Plötsligt försvinner en från skaran. Då är det en ton mindre. Så försvinner ytterligare en. Det innebär att tonen förlorar i styrka. Så småningom tonar den bort och dör. Jag står till slut ensam och ropar så mycket jag orkar för att få fram budskapet, men jag står ensam. Vilken tragedi, när Jesus står ensam utanför och bultar. Om någon hör hans röst …

Man hör inte Jesu röst i bullret. Det finns ett mediebrus som gör att hans röst inte tränger igenom. Han får stå där ensam. Om det funnits några fler där med Jesu ande, så hade säkert ropet trängt igenom. Det fanns en hel skara som ropade. Men gruppen decimerades, undan för undan. Det har väl inte inneburit att de slutat att ropa? O nej, men de ropar ett annat budskap från en annan herre och på ett annat sätt i en annan ande.

Så står man där ensam. Men brudgummen kommer ju! Gå ut ifrån det du har fastnat i! Du kan inte sitta kvar där! Du måste ut ur fångenskapen, isoleringen, självupptagenheten! Ut! Så ropar den ene, så mycket han orkar. Men Guds vilja var att vi tillsammans skulle ropa.

Hoppet i centrum
År 1912 kom boken Jesus kommer av Lewi Pethrus. En serie eskatologiska predikningar. Ett viktigt och angeläget budskap. Det var konkret resultat av en andeutgjutelse från höjden. Tankar, känslor, pennor, händer, tryckpressar – allt var i rörelse. Allt fick tjäna ett enda syfte: att anslå en ton, att blåsa en tydlig signal från basuner som fått den himmelska klangen.

Det var ingen ljudande malm och klingande cymbal, men Kristuskärleken till hans tillkommelse som fångade, inspirerade, gav ord, idéer, fantasi. Fötter sattes i rörelse, tankar, händer, hjärna. Människor gick ut för att förbereda och förberedas. De satte in sina pund och gåvor till att skriva, trycka, distribuera. Allt flera ropade detsamma. Budskapet fick en oerhörd tyngd, så att massor av människor väcktes, sökte Gud och blev frälsta.

År 1916, fyra år senare, anmäldes och utgavs tidningen Evangelii Härold. Denna härold för andlig väckelse och fri mission skulle framför allt riktigt betona och bära fram budskapet om Jesu tillkommelse. Den trycktes och spreds genom brinnande kolportörer i tusental in i hemmen. Och varje tidning som så spreds, förkunnade att Jesus kommer.

Så kom ytterligare tidskrifter –Missionsbanéret, Hemmets Vän, Trons Segrar, Brudgummens Röst. Det uppstod hundratals nya väckelseförsamlingar. Hundratals förkunnare som med profetisk skärpa förklarade apokalyptiska skeenden och avslöjade tidstecknen. Väckelsen förtätades och förstärktes. Ytterligare böcker i hundratal kom från olika förlag som tog upp de eskatologiska frågorna och förklarade nödvändigheten av att göra sig beredd att möta Jesus.

Man pekade på ting som människor kände till. Något som hände i tiden och gjorde profetordet aktuellt. Tusentals brinnande predikanter och hundratusentals väckelsekristna bar var och en på sitt sätt ut vittnesbörd runt om i vårt lands bygder. Vittnesbörd om frälsning, om Jesu tillkommelse, om Guds frid som övergår allt förstånd. Vilken oerhörd betydelse, vilket inflytande, vilken offensiv och intakt andlig front! Så gick ett par årtionden och pionjärerna försvinner. Budskapet reduceras oupphörligt. Tonar bort. Tidningarna som kom varje vecka med sina påminnelser går i graven. Så skapas nya organ med ett helt annat budskap. Väckelsetonen blir tunnare, dess kanaler färre, för att så småningom upphöra. Vad har skett?

Ett av de bärande fundamenten för det frimodiga vittnesbördet, hoppet, har försvunnit. Kanske någon väckelsepredikant står kvar, som ska ersätta alla dem som tystnat. Hur ska denne ende klara detta? Flertalet väckelsetidskrifter är borta. Kanske en är kvar. Midnattsropet? Här finns motivet och drivkraften; sanningen om faktiska förhållanden och orsaken till den intensiva och hårda kampen.

Frågan är nu: ska vi skingras, ska vi bli periferiska, eller ska vi samla oss mot centrum; bli ett hjärta och en själ, som tillsammans ropar ut budskapet som aldrig tidigare? Inte först bedömer det estetiskt, kyrkligt eller ekumeniskt, men förstår att detta egentligen är en räddningsaktion som måste genomföras om inte allt ska gå förlorat.

Var har dessa trofasta kolportörer tagit vägen, de som fanns ute i byarna? De är borta. Men låt oss anropa vår Frälsare att han gör oss till brinnande kolportörer!

Käre Herre Jesus, behandla oss så att vi får Golgata grundton och ger klara och tydliga signaler, så att människor åter börjar göra sig redo för slutstriden.

Är detta möjligt? Vill du vara med? Låt oss gå ut till människorna och framför allt till Guds eget folk. Låt oss förklara med frimodighet och utan skrymtaktiga avsikter: Broder och syster, Jesus är snart här. Gör dig redo nu, ty brudgummen kommer!

Vill du bli ett verktyg som Jesus kan bruka i sin tjänst? Dröj då inte! Nu är vi inne i ett avgörande slag. Det är ytterst få som ropar. Signalerna är så oerhört vilseledande och mångtydiga, så nu måste vi förstärka signalen genom att vi allesammans blir en röst av honom som ropar: Bereden väg för Herren! Gud vill det i denna sena tid, ty han kommer!