fbpx

Som främlingar och gäster – vår identitet

Bibelstudium av Roger Lindroos

Det senaste året har varit prövosamt på många sätt för många av oss, och nu kommer vi ju inte att ha Bällsta så länge till. Men vi har fått något genom åren som vi behöver bevara. Väggarna i vår möteslokal har hört mycket. Vi ska naturligtvis inte vara alltför sentimentala när det gäller platsen, men det budskap vi har fått vill jag sammanfatta i ett ord: Främlingskapet.

Jag vill nu börja läsa om då Jesus kallade lärjungar:
-Från den tiden började Jesus predika och säga: ”Omvänd er! Himmelriket är nära.” När Jesus vandrade längs Galileiska sjön såg han två bröder, Simon som kallas Petrus och hans bror Andreas. De stod och kastade ut nät i sjön, för de var fiskare. Han sade till dem: ”Kom och följ mig, så ska jag göra er till människofiskare.” Genast lämnade de näten och följde honom. Han gick vidare och såg två andra bröder, Jakob, Sebedeus son, och hans bror Johannes. De satt i båten med sin far Sebedeus och gjorde i ordning sina nät. Han kallade på dem, och genast lämnade de båten och sin far och följde honom.(Matt 4:17-22)
Vi ser här hur Jesus samlar ihop lärjungarna och predikar  ”Omvänd er! Himmelriket är nära.” Han gick omkring på jorden och representerade ett annat rike. Lärjungarna blev fångade; de drogs abrupt med Jesus på en resa som de inte hade kunnat tänka sig innan. Det som jag tycker är så bra med dessa verser, är att det är inte slut på någonting, utan det handlar om en början. Det handlar inte bara om att acceptera Jesus som en läromästare och sedan hålla sig till hans parti. Det skedde något omvälvande i deras liv. Det fick konsekvenser. Kallelsen innebar så oerhört mycket. Vi kan läsa i följande kapitel när Jesus predikar. Ett exempel:
– Ni är jordens salt. Men om saltet förlorar sin sälta, hur ska man då få det salt igen? Det duger inte till annat än att kastas ut och trampas ner av människorna. Ni är världens ljus. En stad som ligger på ett berg kan inte döljas. Och man tänder inte ett ljus och sätter det under skäppan, utan man sätter det på hållaren så att det lyser för alla i huset. På samma sätt ska ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er Far i himlen. (Matt 5:13-16)

Vilken predikan! Och vilket klargörande Jesus gjorde om vilka vi är i den här världen. Vi är salt, och vi är ljus. Framför allt är vi ett folk. Var och en av oss är involverade och bär med sig en uppgift. Ingen kan säga: Det här passar inte mig. Det är ett faktum att har vi gått med Jesus så står det:  Ni är jordens salt och ni är världens ljus. Han talar också om en stad som inte kan döljas, för den ligger på berget. Det här måste vara något av vår identitet. Vi kan läsa vidare ur Petrus’ första brev:
-Kom till honom, den levande stenen, förkastad av människor men utvald och dyrbar inför Gud. Och låt er själva som levande stenar byggas upp till ett andligt hus, ett heligt prästerskap som ska bära fram andliga offer som Gud tar emot med glädje genom Jesus Kristus – – –
-Men ni är ett utvalt släkte, ett kungligt prästerskap, ett heligt folk, ett Guds eget folk för att förkunna hans härliga gärningar, han som har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus. Ni som förr inte var ett folk är nu Guds folk, ni som inte hade fått barmhärtighet har nu fått barmhärtighet. Mina älskade, jag uppmanar er som främlingar och gäster att hålla er borta från de köttsliga begären som för krig mot själen. Uppför er väl bland hedningarna, så att de som anklagar er för att vara onda ser era goda gärningar och prisar Gud den dag han besöker dem. (1 Petr 2:4-5; 9-12)

Tänk, vilket uppdrag, vilket ansvar vi har som Guds folk! Och här möter vi uttrycket ”som främlingar och gäster”. Det är vår identitet.
Det här uttrycket möter vi också i Hebréerbrevets elfte kapitel som vi ska läsa några verser ur.

Vi ska läsa en händelse som handlar om Abraham. Kan vi identifiera oss med Abraham? Kan vi jämföra oss med honom? Det verkar på något vis förmätet. Han som var stamfader till så många. Kan vi mäta oss med honom? Det handlar inte om det. Däremot kan vi identifiera oss med Abraham. Vi läser i Hebréerbrevet 11:
– I tron lydde Abraham när han blev kallad att dra ut till ett land som han skulle få i arv, och han gav sig i väg utan att veta vart han skulle komma. I tron levde han i löfteslandet som i ett främmande land. Han bodde i tält med Isak och Jakob som var medarvingar till samma löfte, för han väntade på staden med de fasta grundvalarna vars byggmästare och skapare är Gud. Genom tron fick även Sara, som var ofruktsam, kraft att bli mor till en ätt fast hon var överårig. Hon tänkte att den som hade gett löftet var trofast. Därför fick också en enda man, så gott som död, barn så talrika som himlens stjärnor och oräkneliga som sandkornen på havets strand.
I tron dog alla dessa utan att ha fått det som var utlovat. Men de hade sett det i fjärran, hälsat det och bekänt sig vara gäster och främlingar på jorden. (Hebr 11:8-13)

Här kan var och en pröva sig själv. Fråga dig: Är jag en gäst och främling på jorden? Känner du dig som främling när du rör dig i samhället? När du möter olika företeelser? Hur ställer du dig inför allt som händer i världen? Olika ting som pågår i vårt land. Bejakar du och tar emot med hull och hår, eller känner du ett motstånd inom dig?   Du hittar inte förståelse för hur du känner dig. Då är du kanske en gäst och främling.
Jag tror att detta är något vi måste hålla fast vid, vart vi än tar vägen. Vi vet kanske inte så mycket. Vi har varit verksamma på Bällsta Missionscenter i många år. Nu förlorar vi den här platsen, och  kan möjligen förstå det vi läser här bättre nu: ”han gav sig i väg utan att veta vart han skulle komma”. Vi kan inte alltid planera så väldigt mycket. Framtiden ligger i Guds hand. Frågan är om du och jag vill vara en del av Guds handlande. Vi har på olika sätt haft en prövosam tid. Men det kanske nu finns ett tillfälle för Gud att verkligen få nå ned till djupet av våra hjärtan. Vi får pröva oss själva på ett nytt sätt: Vad vill vi med våra liv? Kanske det är så att Gud måste rycka upp oss, och det känns slitsamt och jobbigt. Jag tänker på Abraham som blev kallad ut ifrån Kaldeiska Ur. Han drog långt bort, fastän han inte visste vart han skulle komma. Men det var genom tron. Det var mycket som hände Abraham. Det är med honom som med många andra av bibelns hjältar. Vi kan tycka att de är stora hjältar; stora personligheter som vi inte kan mäta oss med på något vis. Men gång på gång upptäcker vi att de var människor som Gud kallade. De var människor, de var inte varelser med speciella superkrafter. Gud valde ut dessa människor för att han ville välja ut dem. Det var inte på grund av deras fina egenskaper som han noga sorterade ut dem. Nej, det ligger i Guds rådslut att han hade valt ut människor som du och jag. Även Abraham. Det står så här om honom:
-Herren uppenbarade sig för Abraham vid Mamres terebintlund, där han satt vid tältöppningen när dagen var som hetast.(1 Mos 18:1)

Den här versen grep tag i mig. Det var bara ett konstaterande att han satt där vid sitt tält, och Herren uppenbarade sig. Vad funderade Abraham på? Vad gjorde han, vad tänkte han den här stunden? Jag tror inte han satt där och speciellt väntade på Gud. För vi läser att Abraham blev rätt så överraskad. Det var inte så att han hade förberett med bröd och slaktat kalven. Maten var inte klar att serveras till de här tre männen. Han skyndade sig iväg för att göra iordning. Vi läser om det:
-När han fick syn på dem, skyndade han ut från tältöppningen för att möta dem. Han bugade sig till jorden och sade: ”Herre, om jag har funnit nåd för dina ögon så gå inte förbi din tjänare. Låt mig hämta lite vatten så att ni kan tvätta era fötter och vila er under trädet. Jag ska också hämta lite bröd så att ni kan styrka er innan ni går vidare, när ni nu har vägen förbi er tjänare.” De sade: ”Ja, gör som du sagt.”(1 Mos 18:2-5)
Det visade sig att det inte ens fanns något bröd. Vi läser vidare:
-Abraham skyndade sig in i tältet till Sara och sade: ”Skynda dig, ta tre sea-mått fint mjöl! Knåda det och baka brödkakor.” Själv sprang Abraham bort till boskapen och tog en späd och fin ungkalv och gav den åt sin tjänare, som skyndade sig att laga till den. Sedan tog han gräddmjölk, sötmjölk och kalven han låtit laga till och satte fram det åt dem. Och han stod hos dem under trädet medan de åt. (1 Mos 18:6-8)
För mig är det här nästan en komisk syn. Men det säger i alla fall att Abraham satt inte och väntade på besöket. Han hade inte planerat att Gud skulle komma. Men det står att han satt vid ingången i sitt tält vid Mamres terebintlund då dagen var som hetast.
Ibland kanske det är så för dig och mig att dagen blir så het att det som borde göras går inte utföra. Jag fick tanken att vi har väldigt mycket vi ska uträtta. Så kommer vi till en punkt att vi måste konstatera att det här går inte. Jag måste ta en paus. Allt som påverkar oss och står emot – jobbiga ting vi bär på. Ibland tar det bara stopp. Man behöver sätta sig ner och fundera. Allt har gått per automatik, liksom. Man får anledning att stanna upp litet och fundera. Vad gör jag egentligen? Hur hamnade jag här? Vad är jag i för situation? Man kanske funderar över allt som har skett, allt som har varit.

Abraham hade gått igenom väldigt mycket. Det hade inte varit en spikrak väg för honom fram till där han nu var. Kanske han tänkte på sin besvärlige brorson Lot. Han kanske undrade över vad Gud egentligen ville med honom framöver. Kanske han kände frustration. Det skulle kunna vara så att han satt och funderade över sitt liv. Han satt vid sitt tält som han hade byggt och bosatt sig i, som vi kan läsa om i tidigare kapitel. Vi läser om hur Lot och Abraham gick skilda vägar.
-Abram bodde kvar i Kanaans land, och Lot bodde i städerna på slätten och drog med sina tält ända bort mot Sodom. (1 Mos 13:12)
Så läser vi i sista versen:
-Abram flyttade då sina tält och kom till Mamres terebintlund vid Hebron. Där bosatte han sig och byggde ett altare åt Herren. (1 Mos 13:18)
Det var två helt olika utgångar av val som de gjorde. Lot såg allt det fina som fanns på slätten och drog allt närmare dit med sina tält. Allt som innefattades i hans liv kom närmare Sodom. Medan Abraham bosatte sig i Mamres terebintlund vid Hebron. Och ni som läser bibeln, har kanske kunskap om att Hebron betyder förbund. Han bosatte sig invid förbundet, kan man lite fritt uttrycka det. Han såg något som inte Lot såg. Och han satt där vid ingången till sitt tält då dagen var som hetast. De här tre männen kom och ville vara tillsammans med Abraham en stund.
Vad hade de för ärende? Det var flera saker. Det handlade om framtiden för Abraham och Sara.
Vet inte om jag kan klä i ord det jag önskar säga. Tillhör du Guds folk? Känner du främlingskapet? Då har du en uppgift. Då har du också löften om framtiden. Du får också en helt annan klarsyn när det gäller världen och domen som ska komma. Gud fick på det här sättet förnya löftet om Isak. Om du tillhör Guds folk kan du också identifiera dig med Abraham. Han som väntade på staden med de fasta grundvalarna. Det kan bli så att vi får bo i tält här på jorden. Men tillhör du Guds folk, så är du också välsignad med de här löftena. Frågan är här om vi står inför ett val, och vad det innebär. Vi har hört kallelsen så många gånger.

Jag tror att Gud vill möta oss. Kanske vid tältet den stunden på dagen då det är hetast. Kanske efter den här konferensen, eller en tid framåt vet vi inte vad vi ska göra. Vi får då tillfälle att stanna upp en stund och fundera. Kanske fundera på vad vår kallelse innebar. Kanske fundera på vad vi har hört om att vara jordens salt och världens ljus. En stad på berget. Kanske få begrunda en stund. Gud vill föra oss vidare. Han vill visa på en framtid. Han vill ge oss klarsyn. Vi får bida honom. Jag lyckönskar dig som läser det här. Gud känner dig och vet vem du är. Vad du har för tankar. Måtte du få vara en del av Guds folk och känna främlingskapet.
-I tron lydde Abraham när han blev kallad att dra ut till ett land som han skulle få i arv, och han gav sig i väg utan att veta vart han skulle komma. I tron levde han i löfteslandet som i ett främmande land. Han bodde i tält med Isak och Jakob som var medarvingar till samma löfte, för han väntade på staden med de fasta grundvalarna vars byggmästare och skapare är Gud. (Hebr 11:8-10)

Måtte Gud få vara byggmästaren. Man bygger så mycket i världen. Man bygger och bygger. Men det finns en byggmästare som är Gud själv. Det underbara är att du och jag får vara en del av detta byggnadsverk. När människor försöker bygga så går det om intet. Men det finns en byggmästare som vet hur man gör, hur det ska vara.
Vi läser också:
– I tron dog alla dessa utan att ha fått det som var utlovat. Men de hade sett det i fjärran, hälsat det och bekänt sig vara gäster och främlingar på jorden. (Hebr 11:13)
Kan du identifiera dig med dessa?
– De som säger så visar att de söker ett hemland. Hade de tänkt på det land som de lämnat, så hade de haft tillfälle att vända tillbaka dit. Men nu längtade de till ett bättre land, det himmelska. Därför skäms inte Gud för att kallas deras Gud, för han har förberett en stad åt dem. (Hebr 11:14-16)
Jag vill också åter läsa ur Petrus’ första brev:
-Kom till honom, den levande stenen, förkastad av människor men utvald och dyrbar inför Gud. Och låt er själva som levande stenar byggas upp till ett andligt hus, ett heligt prästerskap som ska bära fram andliga offer som Gud tar emot med glädje genom Jesus Kristus. Det står ju i Skriften: Se, jag lägger i Sion en utvald, dyrbar hörnsten, och den som tror på den ska aldrig komma på skam. För er som tror är den alltså dyrbar, men för dem som inte tror har stenen som husbyggarna förkastade blivit en hörnsten, en stötesten och en klippa till fall. De stöter emot den därför att de inte lyder ordet. Så var det också bestämt om dem.
Men ni är ett utvalt släkte, ett kungligt prästerskap, ett heligt folk, ett Guds eget folk för att förkunna hans härliga gärningar han som har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus. Ni som förr inte var ett folk är nu Guds folk, ni som inte hade fått barmhärtighet har nu fått barmhärtighet. Mina älskade, jag uppmanar er som främlingar och gäster att hålla er borta från de köttsliga begären som för krig mot själen.(1 Petr 2:4-11)
Vi får be om Guds nåd. Abraham uttryckte också när de här tre männen kom: ”Herre, om jag har funnit nåd för dina ögon så gå inte förbi din tjänare.” Det är en bön som också vi får bedja. Vi behöver mycket nåd från Gud. Då tror jag också att vi kan bli använda av Gud i fortsättningen. Amen n