Förföriska vindar över svensk kristenhet.
Analys av Stig Andreasson
Den katolska kyrkan har givetvis alltid ställt den protestantiska reformationen i en ofördelaktig dager. Det märkliga är att idag gör personer, som själva tillhör den reformatoriska familjen, detsamma. Alla gör det inte med samma aggressivitet. Några undrar bara lite försiktigt om reformationen möjligen var ett beklagligt missförstånd. Katolska och protestantiska teologer talade kanske förbi varandra. Men andra är inte lika försiktiga. Några ägnar sig åt regelrätt stenkastning mot den protestantiska reformationen. Detta skall vi strax se lite närmare på.
Men först ett par inledande anmärkningar. Ingen tänkande människa vill påstå att Luther, Calvin, John Knox eller några andra reformatorer var fullkomliga människor. Inte heller att det verk de utförde skulle vara totalt utan fel och brister. Allt som utförts av människor har alltid varit och kommer alltid att vara behäftat med fel. Men att betrakta hela den protestantiska reformationen som ett enormt felsteg, är en helt annan sak. Den kände kyrkohistorikern Schaff går så långt att han säger: ”Reformationen är den mest betydelsefulla händelsen i historien, näst efter själva kristendomens tillblivelse.” Den synen är inte längre förhärskande bland flertalet reformatoriska samfund. De är tyvärr i färd med att förlora sin ursprungliga identitet. De är protestanter eller evangeliska kristna bara till namnet.
Så ännu en liten precisering. Den här artikeln är apologetisk, med andra ord en försvarsskrift för det reformatoriska arvet och en protest mot stenkastningen. Det är nödvändigt att understryka detta. I vår bakvända tid är det nämligen fullt möjligt att en sådan här artikel uppfattas som ett fult angrepp på stenkastarna. Men låt det nu vara helt klart att det är stenkastarna som står för aggressionen. Låt då också försvarsskriften stå för vad den är – ett försök att värna om de värden som vi fått genom den protestantiska reformationen.
Stenar flyger inte i luften av sig självt. Då Stefanus, den förste martyren, blev stenad, visste alla vilka stenkastarna var. Dessa skämdes heller inte över sin makabra gärning. De som idag kastar sten mot reformationen gör det precis lika öppet och de sätter offentligt ut sina namn. Jag avslöjar alltså inga hemligheter då jag citerar och namnger dem. Reklamen för sina angrepp har de redan själva skött om. Men vad som intresserar oss är inte deras namn men det budskap som förmedlas genom stenkastningen. Den är det vi skall försöka analysera.
Några nutida
stenkastare har ordet
Peter Halldorf skriver följande om hur han uppfattar reformationens verkliga natur:
-När var och en blev sin egen auktoritet låg snart vägen öppen för en utveckling som skulle leda till ständigt nya avknoppningar. Den som menade sig läsa Bibeln i större trohet mot ursprungskristendomen än andra uppfattade sig ha mandat att bilda egen kyrka.
Även Ulf Ekman har i stort sett samma uppfattning. Så här skriver han:
– Det går en djupt liggande spricka genom kristenheten sedan reformationen som berör oss alla djupare än vi anar eller tillåter oss att pröva i vår tanke. Inte heller har vi sett hur den sekularisering, förnekelse och relativism som idag präglar samhället och plågar kristenheten faktiskt har sina rötter i den splittring som reformationen legitimerade. Den protestantiska, evangeliska kristenhetens situation idag präglas i stort mått av denna splittring som ständigt fortsätter.
Svante Rumar, som är lärare vid Livets Ords Teologiska Seminarium, kan också kasta sten. Han skriver:
– Luthers lära om ”Skriften allena”, som för många betyder att man bara grundar sig på bibeln, har inneburit att ”var och en blir salig på sin egen tro”. Alla villoläror sedan reformationen har grundat sig på ”Skriften allena”.
Den stora frågan är om Halldorfs, Ekmans och Rumars kritik av reformationen och dess följder kan anses verklighetstrogen och historiskt korrekt. Deras uttalanden består av en lång rad allvarliga anklagelser. Här kan vi bara i korthet kommentera de mest uppseendeväckande. Vi nämner därför endast de tyngsta stenarna.
Första stenen: Reformatorerna menade sig ha mandat att
bygga egen kyrka
Detta är missriktad stenkastning. Varken Luther eller Calvin hade från början den ringaste tanke på att bilda egen kyrka. De sökte först av allt efter frid med Gud. Luthers långa kamp för att få klarhet i frälsningsfrågan är en gripande historia. Ända från barndomen hade han fått med sig bilden av en Gud som med omutlig stränghet krävde gottgörelse för varje synd. I Kristus såg han den fruktansvärde domaren. Han plågades av sin egen syndfullhet och trodde att askes möjligen var vägen till att finna en nådig Gud. Därför gick han i kloster och vände sig i bön till olika helgon. Men ingenting i den katolska gärningsfromheten kunde hjälpa honom att finna den frid han sökte. Det var genom flitigt studium av Paulus brev till Romarna som han slutligen förstod att ingen med egna ansträngningar kan förtjäna saligheten. Det var särskilt orden i Romarbrevet 1:17 som löste honom från lagträldomen.
– Rättfärdighet från Gud uppenbaras i evangelium, av tro till tro, som det står skrivet: Den rättfärdige skall leva av tro.
Som professor i Wittenberg började så Luther predika, inte för att starta en egen kyrka, men för att visa människor vägen till frälsning. Kring hans predikstol samlades växande skaror. Det evangelium som likt en klar källåder brutit fram i Luthers eget hjärta, förde han nu vidare till sina åhörare. Detta förde givetvis fram till en konflikt med den avskyvärda avlatshandeln, som då florerade som värst. Att på ett sådant sätt driva handel med Guds nåd kunde Luther absolut inte tolerera. Därför spikade han upp sina 95 teser mot avlatens missbruk på slottskyrkodörren i Wittenberg. Han hoppades därmed kunna reformera den tidens officiella kyrka. Därför kallas han ju reformator. Men påvekyrkan lät sig som bekant icke reformeras utan startade istället en motreformation. Sedan gick den historiska utvecklingen fort. Luthers reformation förde tyvärr till bildandet av protestantiska statskyrkor, som i sin tur visade stor intolerans mot de frikyrkorörelser som senare uppstod. Men apropå anklagelsen om att mena sig ha mandat att bygga egen kyrka, så borde väl den hellre riktas mot 1500-talets katolska kyrka. Påvedömet hade redan då byggt upp ett hierarkiskt system, som kommit så långt bort från den urkristna mönsterbilden, att man med rätta kan kalla den både en egen och en egenartad kyrka.
Andra stenen: Alla villoläror sedan reformationen grundar sig på ”Skriften allena”
Verkligen? Kan detta stämma? Många villfarelser har sett dagens ljus både före och efter den protestantiska reformationen. Orsakerna är många. Skulle reformationens bidrag till den kristna trons utveckling vara att ha uppfunnit en villfarande princip, kallad ”Skriften allena”? Det är verkligen ett märkligt påstående, speciellt från en person som samtidigt säger sig vara stolt över det reformatoriska arvet. Låt oss ta några få exempel på villfarelser som uppstått efter reformationen och finna orsakerna till dem. Mormonkyrkans villfarande lärosystem uppstod på 1800-talet – men absolut inte på grund av ett försök att följa principen ”Skriften allena”. Mormonerna tror visserligen att Bibeln är Guds Ord, men de tror också att Mormons Bok är Guds Ord. Deras villolära bygger alltså snarare på det faktum att de förkastat Bibeln som enda trosgrund. Efter reformationen har Påvekyrkan proklamerat två speciellt stora villfarande trosartiklar. Det är dogmerna om Marias medfödda syndfrihet och hennes himmelsfärd med åtföljande kröning till Himladrottning. Ingen av de dogmerna nämns med ett enda ord i Skriften. Påvekyrkan påstår inte heller att de bygger på tydliga bibelord. De bygger uteslutande på kyrkliga och folkliga traditioner och framför allt på det katolska läroämbetets påstådda ofelbarhet.
Givetvis har också många villfarelser uppstått vars promotorer påstått sig bygga på Skriften allena. Men de flesta hör nog hemma i den kategori som aposteln Petrus hänvisar till då han omtalar den visdom som kommer till uttryck i de brev som hans kollega Paulus hade skrivit. ”I dessa brev finns en del som är svårt att förstå och som okunniga och obefästa människor förvränger till sitt eget fördärv – något som också sker med de övriga Skrifterna”, läser vi i 2 Petrus 3:16.
Allt sedan apostlarnas tid har det således funnits människor som vrångt uttyder Skriften. Det är min övertygelse att villfarelser oftast uppstått genom en förvrängd tolkning av Guds Ord – och inte genom att man i respekt och trohet velat bygga på Skriften allena. Den liberala teologins många villovägar, både i protestantisk och katolsk version, har också sin orsak just i att man övergivit Skriften som högsta auktoritet i trosfrågor. Men det mest makabra i denna form av stenkastning mot reformationen är kanske påståendet att principen ”Skriften allena” skulle föra till att var och en blir salig på sin tro. Detta folkliga axiom uttrycker väl snarare tanken att alla religioner är bra, bara man tror någorlunda ärligt på dem. Med andra ord raka motsatsen till reformationens bekännelse av Bibeln som den enda säkra trosgrunden.
Tredje stenen: Reformationen bär skulden till vår
tids sekularisering
Nej, du läste inte fel. Bakom en av de tyngsta stenarna, som kastas mot reformationen, ligger faktiskt denna anklagelse. Sekulariseringen, förnekelsen och relativismen som präglar dagens samhälle påstås ha sina rötter i den splittring som reformationen legitimerade.
För att nu hålla oss till fakta och inte till fabler, så var det under 1900-talet som Sverige genom lagar och opinionsbildning började utveckla sig till en alltmer sekulariserad stat. Med alla till buds stående medel lanserade starka ledargestalter en hård kamp mot kristendomen och ett förlöjligande av den. På sikt fick detta förödande följder. Vi som gick i skolan redan på 1930 – och 40-talet fick lära oss en hel del om Bibeln och om Jesu liv. Det var både morgonbön och aftonbön. Idag händer det till och med att skolbarn av rektor förbjuds att gå till kyrkan för att se på utställningen av en julkrubba. Morgonbönen försvann 1969. Sedan har avkristningen bara fortsatt. År 1974 kom abortlagen, som årligen har nekat runt 35.000 barn rätten till livet och så sent som 2009 kom den könsneutrala äktenskapslagen, varmed samhället legitimerade homosexuellt samliv. En dramatisk och tragisk utveckling som någon beskrev med orden: ”Avkristningen av Sverige pågår planenligt”.
Kan vi nu spåra orsakerna till denna negativa utveckling genom att gå tillbaka till den protestantiska reformationen för snart 500 år sedan? Var det för att Sverige blev protestantiskt på 1500-talet som det avkristnades på 1900-talet? Bär Gustav Vasa och Olaus Petri skulden till uppkomsten av vår tids kristendomsfientliga samhälle? Skulle Sverige idag varit ett mer gudfruktigt land om den katolska kyrkan fått behålla alla sina jordagods och rikedomar i landet, plus makten över religionsutövningen? Jag har full förståelse för om många av tidningens läsare förundrar sig över att jag kan ställa sådana meningslösa frågor. Jag ber om ursäkt. Men jag försöker bara bygga upp ett försvar mot en orimlig anklagelse.
Efter reformationen växte en luthersk statskyrka fram i Sverige. Dess historia har både ljusa och mörka sidor. Men vi bör inte glömma att det var denna kyrka som starkast låg bakom införandet av allmän skolgång i landet. Strax efter reformationen genomförde också kyrkans ledare den första svenska bibelöversättningen, den s.k. ”Gustav Vasas Bibel” som fick en enorm betydelse.
Under sin 500 – åriga historia i landet hade den katolska kyrkan aldrig åstadkommit någon svensk bibelöversättning. Ganska betecknande, eller hur? Det var också en luthersk präst, Peter Wiselgren, som genom sin intensiva nykterhetskamp räddade en stor del av befolkningen från att gå i en för tidig grav på grund av alkoholmissbruk. Reformationen förde alltså med sig många goda frukter. Vår tids sekularisering måste absolut ha andra orsaker.
Om nu stenkastarteamet ändå håller fast vid sin anklagelse, vill jag gärna fråga: Hur kunde Frankrike, som var ett övervägande katolskt land, plötsligt genom en blodig revolution bli Europas mest sekulariserade stat? Det kunde inte bero på reformationen, för den hade den katolska förföljelsen så gott som nedkämpat 100 år tidigare. Protestantismen var en liten minoritet i landet. Revolutionen och den påföljande sekulariseringen berodde på ett korrupt kungavälde samt den katolska kyrkans stora privilegier och hårda intolerans.
Advokaten och författaren Frédéric Hoffet från Strasbourg (1906 – 1969) förklarade väldigt tydligt i sina böcker varför ateism och agnosticism växer så frodigt på katolsk mark. Det är helt enkelt på grund av chockerande missförhållanden inom det katolska systemet. Våra dagars pedofilskandaler inom kyrkan är bara toppen av isberget. Majoriteten av befolkningen i Västeuropas katolska länder är därför idag totalt sekulariserad och religionslös. Inte på grund av följderna av den protestantiska reformationen, men på grund av Påvekyrkans agerande på olika områden. Detta är kanske färska nyheter både för stenkastarna och en del av mina läsare. Men sådan är likväl den nakna verkligheten. Därför har jag en allvarlig fråga till stenkastarteamet: Inser ni inte att ni kastar stenarna åt fel håll och mot fel mål?
Fjärde stenen: Reformationen var från början en splittrings-rörelse och är det fortfarande
I katolsk propaganda framställs ofta den kyrkliga utvecklingen ända fram till 1500-talet som fridfull och harmonisk. Men så uppstod plötsligt några uppstudsiga bråkmakare, som kallade sig reformatorer. De splittrade kyrkan och ersatte det historiska läroämbetet (påvestolen) med den enskildes samvete och privat bibeltolkning. Resultatet blev tusentals protestantiska sekter som en makaber kontrast till den enade och världsvida katolska kyrkan. Det är dessa gamla katolska argument som våra dagars evangelikala stenkastare har övertagit för att angripa reformationen.
Den katolska propagandabilden stämmer emellertid inte med verkligheten. Den romerska rikskyrkans utveckling var ingalunda fridfull och harmonisk. Vår kände kyrkohistoriker Hjalmar Holmquist berättar att somliga kyrkomöten under tidig medeltid urartade till rena slagsmål. Teologer och kyrkoledare motsade ofta varandra under historiens gång. Stor oenighet rådde kring många lärosatser. Dessa stridigheter kunde fylla volymer. Den helige Bernard från Clairvaux argumenterade 1139 mot läran om Marias obefläckade avelse. Trots detta blev han senare helgonförklarad och av påven upphöjd till ”kyrkolärare” år 1830. Näste påve införde 24 år senare som obligatorisk lärosats den dogm som Bernard förnekade. Påvekyrkan ståtar alltså med en ”kyrkolärare” som på sin tid förnekade en av den nutida katolicismens viktigaste dogmer. Vilket sammelsurium! Splittringen började verkligen inte med reformationen!
Under flera sekler före reformationen jäste hela Europa av missnöje. Det andliga ståndets skattefrihet och rättsprivilegier skapade problem inom politik och näringsliv. Det kyrkliga livets sedliga förfall var till anstöt för många. Både den heliga Birgitta på 1300-talet och Martin Luther 200 år senare konstaterade det andliga livets förfall i Rom, trots att den kallades ”den heliga staden”. Långt före Luthers tid fanns det starka oppositionella krafter inom den katolska kyrkan. Flertalet av deras representanter brändes på bål som kättare. Ingen före Luther verkade ha varit stark nog att tåla påfrestningen av en brytning med påveväldet.
Det är just ordet ”brytning” jag vill understryka. Plus ordet ”avståndstagande”. De orden passar bättre som förklaring på reformationens sanna natur än det av stenkastarna ständigt använda uttrycket ”splittring”. Det är nämligen inte fel att bryta med och ta avstånd ifrån ett korrupt system och en uppenbart villfarande riktning. Det säger Guds Ord mycket klart. Om det korrupta Babylon i Bibelns sista bok säger Herren:
– Gå ut ifrån henne, mitt folk, så att ni inte tar del i hennes synder och drabbas av hennes plågor. (Upp 18:4)
Att beskriva hela den protestantiska och evangeliska kristenheten som en enda sammanhängande splittringsrörelse, vilken bara fortsätter att splittra sig, blir en grov karikatyr. Många samfund, församlingar och missioner har uppkommit genom väckelser och med det enda syftet att bedriva mission. De har inte splittrat någonting.
Naturligtvis är det att beklaga att trångsynthet och partisinne har förekommit och alltjämt förekommer i vissa evangeliska kretsar. Men detta är knappast den förhärskande inställningen idag. Låt mig bara berätta vad min hustru och jag upplevde för några år sedan. Vi deltog i en konferens för dem som arbetade med evangelisation och församlingsbyggande i Frankrike. Vi blev förhållandevis ganska många. Förutom våra franska syskon deltog flera från England och Amerika, några från Schweiz och Nya Zeeland m.fl. länder. Min fru och jag var de enda som kom från Skandinavien. En lång lista på församlingar och missionssällskap med helt olika namn stod som utsändare till alla dessa missionsarbetare.
En utomstående kritiker skulle kanske ha sagt: Vilken förfärlig splittring det är bland alla dem som kallar sig evangeliska och bibeltrogna! Men jag kan berätta att vi upplevde en underbar andlig gemenskap. Att vi kom från olika kulturer och att våra utsändargrupper hade mycket olika namn visade sig vara helt sekundärt. Vi var förenade i en gemensam kallelse att vinna människor för Jesus Kristus på ett hårt och krävande arbetsfält. Och vi var samlade för att uppmuntra varandra i den gärningen. Vi upplevde att de heligas samfund låg på ett högre plan än det rent organisatoriska.
Stenkastningen mot reformationen och dess grundprinciper är en sorglig företeelse. Denna typ av aggression tycks ha som mål att bortförklara den historiska sanningen. Reformationen lyfte fram Guds Ord som högsta auktoritet. Det är bara genom att ta vara på detta heliga arv som vi kan vara Herrens sändebud i den avfallstid vi nu genomlever.