Bibelstudium Gertrud Johansson
Vi har på senaste tiden tagit upp hur viktigt det är med ett uppbrott för att komma i tjänst för Guds Rike. Jag hoppas att den helige Ande får levandegöra det jag nu vill säga. Det är ett så stort ämne. Jag vill fortsätta tala om just detta.
När en människa blir född på nytt, föds hon in i Guds Rike. Varje människa är kallad till helöverlåtelse. Då handlar det om att sätta sig i rörelse och ta emot ordet. Inte bara till frälsning och pånyttfödelse, men till efterföljelse. Det är många kristna som inte förstår detta, för man är så fast i mönster och traditioner. Man förstår inte att det finns något att gå in i som är mycket större, mycket mer än att leva som människor i allmänhet. Men jag tror att det handlar om ett praktiskt ställningstagande, ett uppbrott från det man levde i förut, och gå in i något helt nytt, med nya förutsättningar och med en ny utgångspunkt leva och verka för Jesus.
Vi ska läsa litet om detta, först i Filipperbrevet. Paulus skrev detta brev ganska sent. Det var det tionde brevet i kronologisk ordning han skrev och då satt han i fängelse. Han hälsar ”alla de heliga i Kristus Jesus som bo i Filippi, tillika med församlingsföreståndare och församlingstjänare”.
De heliga. Helig betyder att vara uttagen, utkallad, avskild. Man är avskild från världen, från det orena för att helgas till att syssla med det som är Guds och att tjäna Gud i hans rike. De heliga. Så skriver han:
-Jag tackar min Gud, så ofta jag tänker på eder, i det jag alltid i alla mina böner med glädje beder för eder alla. Jag tackar honom för att I, allt ifrån första dagen intill nu, haven deltagit i arbetet för evangelium. Och jag har den tillförsikten, att han som i eder har begynt ett gott verk, han skall ock fullborda det, intill Kristi Jesu dag. (Fil 1:3-6)
Han tackade Gud därför att de hade deltagit i arbetet för evangelium. Allt ifrån första dagen satte de igång att arbeta för evangelium.
I Tessalonikerbrevet skriver han också hälsningar. Detta brev var det allra första Paulus skrev, och då hade han varit i Tessalonika och vunnit en skara där, men han kunde inte stanna så länge där, för det var oroligheter och förföljelser, och han var tvungen att fly därifrån. Men han var väldigt glad för det som hade hänt där. Han hade fått rapporter om vad som skett i Tessalonika. Och det står så här:
-Vårt evangelium kom till eder icke med ord allenast, utan i kraft och helig ande och med full visshet. I veten ock på vad sätt vi uppträdde bland eder, till edert bästa. Och I å eder sida bleven våra efterföljare och därmed Herrens, i det att I, mitt under stort betryck, togen emot ordet med glädje i helig ande. Så bleven I själva ett föredöme för alla de troende i Macedonien och Akaja. Ty från eder har genljudet av Herrens ord gått vidare ut; icke allenast i Macedonien och Akaja, utan allestädes har eder tro på Gud blivit känd, så att vi för vår del icke behöva tala något därom. Ty själva förkunna de om oss, med vilken framgång vi begynte vårt arbete hos eder, och huru I från avgudarna omvänden eder till Gud, till att tjäna den levande och sanne Guden, och till att vänta hans Son från himmelen, honom som han har uppväckt från de döda, Jesus, som frälsar oss undan den kommande vredesdomen. (1Tess1:5-10)
Här ser vi att Tessalonikerna började följa Paulus. Han skriver att ”Ni å er sida blev våra efterföljare och därmed Herrens”. De började efterfölja Paulus som han levde och gjorde. Han var ett föredöme för dem, som de började följa, och därmed blev de också Jesu efterföljare. Då är det intressant att ta reda på hur Paulus levde och gjorde. Vad var det de följde honom i? Uppenbarligen följde de honom inte på resorna, men de var hans efterföljare och därmed Herrens. Vad gjorde Paulus, och hur hade han börjat följa Jesus?
I Filipperbrevet berättar han själv hur han har det. I tredje kapitlet skriver han litet om sitt tidigare liv. Han var på väg att bli väldigt ansedd, aktad och välutbildad. Han hörde till en familj av fariséernas parti, Vi läser:
-Fastän jag för min del väl också kunde hava skäl att förtrösta på köttet. Ja, om någon menar sig kunna förtrösta på köttet, så kan jag det ännu mer, jag som blev omskuren, när jag var åtta dagar gammal, jag som är av Israels folk och av Benjamins stam, en hebré, född av hebréer, jag som i fråga om lagen har varit en farisé, i fråga om nitälskan varit en församlingens förföljare, i fråga om rättfärdighet – den som vinnes i kraft av lagen – varit en ostrafflig man. Men allt det som var mig en vinning, det har jag för Kristi skull räknat såsom en förlust. (Fil 3:4-7)
Allt det han förut förtröstat på och tyckte var något värt, det hade han vänt sig bort ifrån till att tycka att det inte bara var värdelöst, det var till och med ett minus för honom.
-Ja, jag räknar i sanning allt såsom förlust mot det som är långt mer värt: kunskapen om Kristus Jesus, min Herre. Ty det är för hans skull som jag har gått förlustig alltsammans och nu räknar det såsom avskräde, på det att jag må vinna Kristus och bliva funnen i honom, icke med min egen rättfärdighet, den som kommer av lag, utan med den rättfärdighet som kommer genom tro på Kristus, rättfärdigheten av Gud, på grund av tron. Ty jag vill lära känna honom och hans uppståndelses kraft … (Fil 3:8-10)
Han förtröstade nu endast på Kristus och den rättfärdighet som kom genom tron på honom. Vi ser nu vad Paulus hade för värderingar, vi ser vad han hade för mål:
-…och jagar mot målet, för att få den segerlön som hålles framför oss genom Guds kallelse ovanifrån, i Kristus Jesus. (v 14)
Vi läste tidigare om att han ville lära känna Jesus och hans uppståndelses kraft. Vi kan också läsa i första kapitlet om vad Paulus sysslade med:
-Och det är ju rätt och tillbörligt att jag tänker så om eder alla, eftersom jag, både när jag ligger i bojor, och när jag försvarar och befäster evangelium, har eder i mitt hjärta såsom alla med mig delaktiga i nåden. (Fil 1:7)
Vad Paulus sysslade med var alltså att försvara och befästa evangelium. Eller så satt han i bojor, och jag tror han försvarade och befäste evangelium även då, för han vittnade säkert för fångvaktare och medfångar och tjänade Jesus på alla sätt. Det enda intresse Paulus nu hade, var att tjäna Jesus. Han lät inga svårigheter eller omständigheter hindra. Vi läser i fjärde kapitlet. Han sitter ju i fängelse:
-Det har varit för mig en stor glädje i Herren att I nu omsider haven kommit i en så god ställning, att I haven kunnat tänka på mitt bästa. Dock, I tänkten nog också förut därpå, men I haden icke tillfälle att göra något. Icke som om jag härmed ville säga att något har fattats mig; ty jag har lärt mig att vara nöjd med de omständigheter i vilka jag är. Jag vet att finna mig i ringhet, jag vet ock att finna mig i överflöd. Med vilken ställning och vilka förhållanden som helst är jag förtrogen: jag kan vara mätt, och jag kan vara hungrig; jag kan hava överflöd, och jag kan lida brist. (Fil 4:10-12)
Paulus hade erfarenhet av allt detta, och för honom var inte dessa ting så betydelsefullt.
-Allt förmår jag i honom som giver mig kraft. Dock gjorden I väl däri att I visaden mig deltagande i mitt betryck.
(Fil 4:13-14)
Paulus var tacksam för den gåva de gett, det var fint av dem. Men mest tacksam var Paulus över att det skulle komma en frukt av den tjänst de gjort för honom som skulle komma dem själva till godo. Han var glad för deras skull. Det här brevet uttrycker något enormt. Paulus hade nu kämpat några år, varit ute på resor. Vi läser om att han varit i faror, lidit nöd och förföljelse på alla sätt. Men han hade ett enda mål, en enda nitälskan, och det var att tjäna Gud med allt han hade: all sin kraft, all sin tid, allt sitt engagemang. Och nu sitter han i fängelse för sin tros skull, men han gläder sig.
Vi läser i ett annat sammanhang att det är med mycket bedrövelse vi ska ingå i Guds rike. Nog hade Paulus fått uppleva bedrövelser, men mitt i bedrövelsen växte glädjen i hans hjärta. Filipperbrevet uttrycker sådan glädje. Han ville skriva till Filipperna och trösta dem så att de inte skulle vara ledsna för hans skull. Han skriver: Jag gläder mig! Ni måste delta i min glädje, för att evangelium växer till. För att människor får möta ordet och detta evangelium som kan ge dem något helt nytt.
När man har medborgarskap i himmelen, då vandrar man som Paulus gjorde. Utan att det där yttre betyder så mycket. Vi ser också i evangelierna detta.
Exempelvis i Lukas 12, som jag tycker är ett oerhört kapitel. Vi ser det också Markus 10 och Matteus 6, bergspredikan. Där talas det om vad man börjar söka när man kommit till tro på Jesus. Det står att man ska inte längre söka det materiella i första hand, utan söka det som är därovan. Vi läser det i Kolosserbrevet:
-Om I alltså ären uppståndna med Kristus, så söken det som är därovan, där varest Kristus är och sitter på Guds högra sida. Ja, haven edert sinne vänt till det som är därovan, icke till det som är på jorden. (Kol 3:1-2)
Och det är detta en troende människa kan börja med; att söka något annat. Då får man kanske bryta upp från det man sysslade med innan man blev frälst, för det man då sysslade med kanske har helt andra målsättningar. Här på jorden handlar det om vad man ska söka; vad man ska äta och dricka, var vi ska bo, vad vi ska bli, hur vi ska ordna det för oss med hus och bostad och saker omkring oss. Människor blir lurade att syssla med så mycket som betyder så litet. Jesus säger:
-Gören eder icke bekymmer för edert liv, vad I skolen äta, ej heller för eder kropp, vad I skolen kläda eder med. Livet är ju mer än maten, och kroppen mer än kläderna. (Luk 12:22-23)
Livet. Det andliga livet. Det är mer än maten. Vi måste sluta söka dessa yttre ting, så att vi inte förlorar livet. Och kroppen. Det handlar kanske om Kristi kropp, församlingen, som betyder mer än det här yttre. Det står längre fram i kapitlet:
-Efter allt detta söka ju hedningarna i världen, och eder Fader vet att I behöven detta. Nej, söken efter hans rike, så skall också detta andra tillfalla eder. Frukta icke, du lilla hjord; ty det har behagat eder Fader att giva eder riket. (Luk 12:30-32)
Jag blir så välsignad när jag tänker på det här Riket. Det har behagat er Far att ge er riket. Ni behöver inte vara rädda. För en människa som står inför ett uppbrott, kan det verka väldigt osäkert att ge upp allt detta. De flesta människor resonerar så här att man först måste se till att man har det man behöver för sin välfärd. Man måste ju ordna för sig, sedan kan man tjäna Jesus när det blir tid över. Alla välartade människor ser till att de skaffar sig utbildning, får ett bra jobb och bra betalt, och sparar till sin pension. Man ser till att samla och skaffa sig saker så det blir fint och man har en viss standard. Det tycker alla människor är fint och bra. När du då börjar söka något annat, verkar det så oansvarigt. Men du kanske behöver göra ett uppbrott. Om ditt jobb eller det du sysslar med hindrar dig att helt och fullt gå in i tjänsten i Guds rike, då måste du bryta upp ifrån det. Det handlar om en rent praktisk handling. Det är inte bara fråga om att putsa på ett livsmönster. Det handlar om att bryta upp. Och utifrån den nya situationen när du söker Guds rike först, kommer nya möjligheter till dig för din försörjning.
Paulus, som vi läste om som ett föredöme, han arbetade:
-Dessa mina händer hava gjort tjänst, för att skaffa nödtorftigt uppehälle åt mig och åt dem som hava varit med mig. (Apg 20:34)
Han var inte främmande för att arbeta, och det ska inte vi heller vara. Men vi ska arbeta utifrån ett helt annat utgångsläge: Vi är insatta i Guds verk, så att medan vi arbetar är också vår tid upptagen med att tjäna i Guds rike.
Här kommer detta med storfamiljer in, med gemensamma företag där vi arbetar. Inte för att skaffa oss högre och högre standard, utan för att kunna dela med oss av det vi får. Av våra tillgångar kan vi dela med oss till dem som lider nöd, till människor som behöver det bättre än vi. Har vi föda och kläder, så ska vi även i fortsättningen låta oss nöja med det. Se till att vi inte likt världen börjar öka vår standard, utan vi ska vara nöjda med det vi har, och inte vara främmande för att arbeta. Ibland handlar arbetet kanske inte om något som ger pengar, men vi ska arbeta för Guds rike. Vi ska vara glada och tjäna Herren med våra gåvor. Vi kan tjäna varandra i gemenskapen. Det är ett liv som är så rikt, därför vi får sådan gemenskap med varandra.
Vi ska inte samla skatter på jorden, åt oss själva, spara till pensionen och samla materiella ting för att ha det bra. Utan vi ska samla skatter i himlen. Hur gör man det? Jo, vi läser i första Timotierbrevet:
-Bjud dem som äro rika i den tidsålder som nu är att icke högmodas, och att icke sätta sitt hopp till ovissa rikedomar…
(1 Tim 6:17)
Rätt vad det är, så går valutan ned. Rätt vad det är, så kommer en jordbävning, som det gjorde i Haiti. Tänk om de fina husen rasar och de materiella tingen förstörs och allt blir helt värdelöst. I ett enda ögonblick kan allt detta ske.
– …utan vi ska sätta hoppet till Gud, som rikligen giver oss allt till att njuta därav; (v.17)
Vårt hopp ska vara till Gud. Om vi har ägodelar, eller om vi inte har, så ska vårt hopp vara till Gud. Och vi ska bjuda dem som är rika att göra gott:
-…bjud dem att göra gott, att vara rika på goda gärningar, att vara givmilda och gärna dela med sig. Må de så lägga av åt sig skatter som kunna bliva en god grundval för det tillkommande, så att de vinna det verkliga livet. (1 Tim 6:18-19)
Det verkliga livet kan man vinna genom att dela med sig av det man har fått. Det man har fått, har man fått för att dela med sig. Och så lägga av åt sig skatter i det himmelska!
Har du inga rikedomar kanske du tänker att jag kan inte samla skatter. Jo, du har också rikedomar. Du har din kropp, dina händer, dina fötter, din tid och ditt liv. Det kan du lägga ner. Det är ditt kapital. Om du inte är rik på materiella ägodelar, så är du rik då du har en kropp, ett liv. Händer att tjäna Gud med, fötter att gå hans ärenden med. Du har ett kapital som du ska sätta in i Guds rike och inte att leva för dig själv eller för den här världen.
När du sätter dig i rörelse för att tjäna Gud och använda det du har i hans tjänst och hans rike, då blir det reaktion. Därför att vår kamp är inte mot kött och blod, utan mot ondskans andemakter i himlarymderna, mot furstar och väldigheter som råder här. Då sätter sig dessa makter i rörelse, till motstånd. För de förstår hur oerhört stort detta är när en människas hela kapital sätts in i Guds rike istället för i världen. Så när en människa försöker bryta upp, då kommer alla onda makter att genom människor reagera på dig, och säga: du är inte klok, du är inte riktig som gör så här! Och hur ska det bli med dig och din framtid? Du kan ju inte lita på att det här du nu satsar på finns kvar i alla tider. Om det blir slut med församlingen eller det du bryter upp och går in i. Alla kommer att säga att du är inte klok som inte utbildar dig, som inte tänker på en tryggad framtid för att få allt ordnat och tryggat. Nej, det kommer att bli en väldig reaktion. Dina anhöriga kommer att reagera, och dina vänner. De vet det inte själva, men de är språkrör för makter som fattar vad det här handlar om. Du ska inte bli förvånad över att det blir reaktioner när du sätter dig i rörelse. Till och med trossyskon kan bli vrånga, eftersom de inte är vaksamma och blir språkrör för fiendens makt.
Det är genom bedrövelse vi ska ingå i Guds rike. Det får varje människa uppleva som försöker bryta upp. När man börjar söka Guds Rike och hans vilja, handlar det om att ge upp sin egen vilja. Det är detta som innebär att ta sitt kors på sig. Det är när man ger upp bestämmanderätten till sitt eget liv, och låter Jesus bestämma. Då kanske man får gå en annan väg.
Det handlar om att ge upp sin egen vilja. För en ung människa kan det handla om att välja bort en fin utbildning. Det är inte så att Gud är emot all utbildning och skolning. Men ditt val måste utgå ifrån att söka Guds Rike först. För om det utgår ifrån hans rike, så kan det hända att han har en väg sedan till utbildning för dig, men då med ett helt annat utgångsläge. Då är det inte du som tänker ut och bestämmer och menar att sedan, då du är färdig med din planerade utbildning, ska du börja tjäna Gud. Nej, då får du tjäna Gud hela tiden och uppleva att det du gör är inte något som ger plats för ditt högmod och din egen person. Allt du gör när du kommer in i Guds Rike, sker till hans ära. Då blir Jesus upphöjd och ärad, och du bara en ringa tjänare. Precis vad vi ska vara i hans rike. Den som vill vara störst bland oss, ska vara de andras tjänare, som Jesus säger. Här är det precis annorlunda. Lärjungarna sysslade mycket med tankarna på vem som skulle bli störst, men Jesus sa: Den som vill bli störst, ska vara de andras tjänare. Det är detta som är stort i Guds rike: att få tjäna sina syskon.
Jag har fröjdats när jag läser om de syskon vi har i bibeln. Jag har tänkt på att dem får vi ju möta en gång. I Filipperbrevet förmanar Paulus syskonen:
-Och sen icke var och en på sitt eget bästa, utan var och en också på andras. Varen så till sinnes som Kristus Jesus var.
(Fil 2:4-5)
Jesus var ödmjuk, han utblottade sig själv och antog tjänareskepnad. Längre fram läser vi:
-Ty Gud är den som verkar i eder både vilja och gärning, för att hans goda vilja skall ske. Gören allt utan att knorra och tveka, så att I bliven otadliga och rena, Guds ostraffliga barn mitt ibland “ett vrångt och avogt släkte”, inom vilket I lysen såsom himlaljus i världen, i det att I hållen fast vid livets ord. (Fil 2:13-16)
Tänk att vi kan få vara med och förmedla detta ljus från himlen! Om vi ska kunna förmedla detta ljus, så måste vi ta emot hans ord och efterfölja honom. Då blir vi ljus i hans efterföljd. Då kan vi lysa för honom och vara förmedlare av det himmelska ljuset som kan komma till dem. Det kan inte ske förrän vi sätter oss i rörelse. I Jesaja läser vi:
-Stå upp, var ljus, ty ditt ljus kommer
(Jes 60:1)
Stå upp! När du sätter dig i rörelse, så blir du ljus! Stå upp, var ljus, ty ditt ljus kommer! Det är ett tillkommande ljus, ett växande ljus, ett ljus som kommer från himlen. det är detta ljus vi allt mer kommer in i.
-Se, mörker övertäcker jorden och töcken folken, men över dig uppgår HERREN, och hans härlighet uppenbaras över dig. Och folken skola vandra i ditt ljus och konungarna i glansen som går upp över dig. (Jes 60:2-3)
Tänk att vi är kallade att vara förmedlare av det himmelska ljuset, det ljus som kommer från himlen. Tänk att vi kan få visa detta himmelska i vår gemenskap.
I Filipperbrevet står det om hur Paulus förmanar syskonen i Filippi:
-Därför, mina älskade och efterlängtade bröder, min glädje och min krona, stån fasta i Herren med detta sinne, I mina älskade.
Evodia förmanar jag, och Syntyke förmanar jag att de skola vara ens till sinnes i Herren. Ja, också till dig, min Synsygus – du som med rätta bär det namnet – har jag en bön: Var dessa kvinnor till hjälp, ty jämte mig hava de kämpat i evangelii tjänst, de såväl som Klemens och mina andra medarbetare, vilkas namn äro skrivna i livets bok. (Fil 4:1-3)
De hade kämpat i evangelii tjänst, men nu var de oense, så han måste förmana dem att vara ens till sinnes i Herren. Och då tänker jag: det finns hopp för oss också! Vi kanske inte alltid är så ens till sinnes, men vi är syskon som tillsammans kämpar för evangelium. Tänk vilken underbar gemenskap! Och jag har många gånger läst i Romarbrevets sista kapitel. Jag blir så glad när jag läser hälsningarna till alla människor som fanns där. De här syskonen kommer vi att möta i himlen! De kommer att vara där, alla dessa:
– Hälsen Priska och Akvila, mina medarbetare i Kristus Jesus. De hava ju vågat sitt liv för mig; och icke allenast jag tackar dem därför, utan också alla hednaförsamlingar. Hälsen ock den församling som kommer tillhopa i deras hus. Hälsen Epenetus, min älskade broder, som är förstlingen av dem som i provinsen Asien hava kommit till Kristus. Hälsen Maria, som har arbetat så mycket för eder. Hälsen Andronikus och Junias, mina landsmän och medfångar, som hava ett så gott anseende bland apostlarna, och som längre än jag hava varit i Kristus. Hälsen Ampliatus, min älskade broder i Herren. Hälsen Urbanus, vår medarbetare i Kristus, och Stakys, min älskade broder. Hälsen Apelles, den i Kristus beprövade. Hälsen dem som höra till Aristobulus’ hus. (Rom 16:3-10)
Och så kan vi fortsätta räkna upp dem allesammans. De är medarbetare i Herren, de är medkämpar. Vi är väl också medarbetare och medkämpar i Herren? Jag har tänkt på att om det hade varit skrivet idag, så hade vi haft namnen på dem vi har ibland oss i kampen. Jag tror vi skulle ha blivit uppräknade allesammans. Vi är medarbetare i Herren. Det fanns medfångar, medkämpar. På olika sätt är vi med varandra och fröjdas tillsammans över att få kämpa för Herren.
Johannes säger i Uppenbarelseboken:
-Jag, Johannes, eder broder, som med eder har del i bedrövelsen och riket och ståndaktigheten i Jesus… (Upp 1:9)
Tänk, han hade del i riket! Och om vi går in i detta liv, har vi delaktighet i riket. Men också i bedrövelsen. Och tänk att den där bedrövelsen har en dragningskraft på mig. Jag upplever att jag vill ha del i den. För den bedrövelsen fick Jesus uppleva. Han hade också del i denna bedrövelse, liksom också Paulus och Johannes. Men vi fick del i Guds rike. Och den här bedrövelsen är bara ena sidan av myntet, för det finns en glädje som hela tiden växer. Det ser vi i Filipperbrevet, glädjens brev, där Paulus mitt i sin bedrövelse upplever sådan glädje. Han känner glädje, ni måste glädja er.
-Men om än mitt blod bliver utgjutet såsom ett drickoffer, när jag förrättar min tempeltjänst och därvid frambär offret av eder tro, så gläder jag mig dock och deltager i allas eder glädje. Sammalunda mån ock I glädjas och deltaga i min glädje. (Fil 2:17-18)
En sådan glädje växer och är inte beroende av de yttre omständigheterna, utan man har sin glädje i sanningen. Sin glädje i Herren Jesus Kristus. Han är den som låter glädjens olja flöda och fylla våra hjärtan. Den fyller oss allt mer ju mer vi blir hans efterföljare. Vi får del i riket som består, i riket som inte kommer att falla, riket som kommer att övervinna världsrikena.
Den oerhörda bildstoden vi ser i Daniels bok, blev krossad av den lilla stenen som blev lösriven; inte av människohänder. Den lilla stenen krossar hela det väldiga, stora världsriket, och så växer det till och blir ett evigt rike. Det är gudsriket, och det får vi del av om vi går in i det.
Det finns en kallelse för varje människa till uppbrott. Att träda in och praktiskt ta del och tjänst i Guds rike. Så får vi tjäna utifrån en helt annan utgångspunkt.