Predikan av Arne Imsen:
Jesus är hemligheten till varför vi kämpar. Han är den ende som förblir då alla andra har störtats från sina troner. Han är konungars Konung och herrars Herre. Nu väntar han på att utföra historiens största och mest förunderliga evakuering som ligger strax framför. Det är därför vi förväntansfullt jublar.
Var vi än läser i Bibeln, står det klart för oss att Jesus kommer. När jag läser det, fröjdas jag i anden, för det är det enda hopp jag har. Om det inte hade varit för detta hopp, skulle jag ta mitt liv och vägra leva en timme till, i denna jämmerdal under detta vidriga välde av synd och orättfärdighet, där människan har gjort det så fruktansvärt trassligt för sig.
Men hoppet lyser, ära vare Gud! Och jag har fått ett litet nyckelhål in i evigheten där jag sett den himmelska härligheten – och det är detta som bär! JESUS KOMMER! Det är ingen teori eller dogm eller inlärd fras: JESUS KOMMER! Däremot är det ett uttryck för ett inneboende intensivt, spännande och dramatiskt överflödsliv. Snart ska hoppet bli en verklighet. Vi ska få se honom som vi nu älskar utan att ha sett. Han har gjort ett outplånligt intryck på oss. Format, präglat och förvandlat oss till att i världens ögon vara dårar och främlingar.
JESUS KOMMER! Det finns definitivt ingen möjlighet att vara likgiltig inför det anropet och den tonen. Man måste bli upprörd, förargad eller uttrycka bespottelse. Om det bara blir en programpunkt i det religiösa programmet som man påminner varandra om för ordningens eller traditionens skull, då är det naturligtvis ointressant, och går oss förbi utan att åstadkomma något intryck.
Men detta är ett sanningens ord, som bör bli föremål för begrundan: JESUS KOMMER! Rör det ditt hjärta? Värmer det ditt hjärta? Känner du att det frusna smälter och hur det hårda krossas inför den enorma kärlek som den helige Ande lägger i budet att Jesus kommer? Han kommer för att slutfrälsa sin församling. Tror du det?
Församlingens främsta
kriterium
Det är en profetisk sanning som vill borra sig in i vårt samvete på ett sådant sätt att vi kan inta rätta attityder. Kan vi lyfta blicken mot höjden och med frimodighet säga: Herre, kom! Välkommen! Det finns ingenting mellan dig och mig. Kommer du nu så följer jag med dig hem till härligheten. Jag är beredd.
– När han hade sagt detta, lyftes han inför deras ögon upp i höjden, och en sky tog honom bort ur deras åsyn. Och medan de skådade mot himmelen, under det att han for upp, se, då stodo hos dem två män i vita kläder. Och dessa sade: I galileiske män, varför stån I och sen mot himmelen? Denne Jesus, som har blivit upptagen från eder till himmelen, han skall komma igen på samma sätt, som I haven sett honom fara upp till himmelen. (Apg 1:9-11)
Det var himmelska budbärare som anförtroddes uppgiften att omgående och utan något dröjsmål proklamera den sanning som varit den kristna församlingens främsta kriterium under hela den heliga historien och församlingens tidsålder.
Varför håller ni på som ni gör, ni kristna? Varför sjunger ni och beder, ja, varför vittnar ni som ni gör? Varför väljer ni att vara så annorlunda och avvikande? Varför accepterar ni smäleken? Ni skulle ju kunna leva ett annat och mer välanpassat komfortabelt liv, och ändå väljer ni något som måste betraktas som ett martyrskap. Varför gråter ni för grannens frälsning? Varför bär ni dag och natt i era förböner fram missionsfälten?
Varför beder ni på ett sådant sätt för konung, regering, riksdag och samhälle? Varför kämpar, beder och ropar ni? Det finns väl annat man kan ägna sig åt, andra uppgifter som kunde anses viktiga att gå in i. Varför ha denna stämpel av att vara fanatisk, svärmisk och sekteristisk genom livet när man kan ha det så bekvämt och istället bli erkänd, uppburen, bekransad och applåderad för sina insatser? Vill du veta varför?
Denne Jesus, som har tagits upp från eder till himmelen – denne Jesus, apostlarnas Jesus, den urkristna församlingens Jesus, Petrus Jesus, Johannes Jesus – denne Jesus, som I haven sett fara upp till himmelen – han skall komma igen! Tror du det? Berör det dig? Känner du att tårarna gärna vill tränga fram, och att du i ödmjuk förkrosselse vill gråta av glädje?
Denne Jesus, som Fadern tog upp för din och min skull, han skall komma igen. ”På samma sätt som I haven sett honom fara upp till himmelen.” Här har vi hemligheten. Det är därför vi kämpar. Vi har krönt Jesus Kristus till Herre, och han är den ende som förblir då alla andra har störtat från sina troner. Han är konungarnas Konung och herrarnas Herre.
Han skall komma igen. Under den heliga historiens gång har människor försökt åstadkomma någon förblivande förändring. Alla deras ansträngningar har dockslutat i katastrof, kaos och sammanbrott. Så går det också för oss. Det vi trodde skulle bli ett paradis i tiden, har inte blivit något annat än ett helvetets väntrum. Vi trodde att vi skulle lyckas åstadkomma underverk och demonstrera för hela världen att det finns jämlikhet, frihet och broderskap. Man gick ut med entusiasm för att bygga den nya världen, buren av idéer, folksuveränitetstanke och humanism för att åstadkomma underverk. Vad blev resultatet? Vi vet det så innerligt väl.
Vårt enda hopp
Den ende som kommer att kunna lösa mänsklighetens problem sist och slutligen finner du inte i Washington, New York, FN eller Genève. Du finner honom inte i Moskva eller Rom. Nej, han finns inte i något av de maktcentra genom vilka vi kanske väntar hjälp och som vi kanske frestas fästa våra förväntningar till.
Honom som Gud har gjort till Herre och Messias, han bar ett kors till Golgata. Det var inte ett gevär han bar på ryggen. Det var inget vapen, och dock var det ett vapen; kärlekens kors. Det kors, som egentligen var vårt, det bar han till Golgata. Han hade ingen kulspruta för att röja väg för sitt välde. Det var inte kärnvapen och bakteriologisk krigföring. Han hade inte den utrustning som alla hans efterföljare och imitatörer fäst sådan tilltro till och ställt mänskligheten inför.
När påven var här, så var det mesta man kunde se omkring honom skjutvapen och poliser. Man sa till och med att påven hade skottsäker väst. Det hade han förmodligen. Det behöver man i denna farliga värld som statsöverhuvud i Vatikanen och kyrkofurste på jorden. Men min Frälsare och Herre är inte statsöverhuvud i Vatikanen. Han har intagit platsen på Faderns högra sida i det nya Jerusalem, och hans ärkefiende Satan, som under historiens lopp försökt att detronisera Jesus, har kommit på skam.
Snart kommer djävulen att kastas ned på jorden. Förmodligen sker det när församlingen flyttar upp. Då måste luften renas och djävulen kastas ned. Den värld som varit lojal mot honom ska få tjäna honom till det yttersta. Men församlingen ska hemförlovas i härlighet! Jesus bar det kors du och jag borde ha tagit, och så dog han syndarens död för din och min skull. Skriften säger att det var omöjligt för döden att behålla honom. Jesus gick ut ur dödsriket och intog sin plats i härligheten. Nu väntar han på att utföra historiens största, mest märkliga och förunderliga evakuering; den som ligger strax framför:
”Denne Jesus som I haven sett fara upp till himmelen, han skall komma igen…” Det är därför vi verkar. Det är därför vi gråter och det är därför vi jublar. Det är därför vi vägrar att släppa in världen och vad den tillhör i gemenskapen. Det är därför vi vägrar surrogat och imitationer av sådant slag som världen har att erbjuda av maktmedel och resurser. Frestelsen kan understundom vara svår, eftersom världen har kommit underfund med att just i församlingen så finns det fonder som kan utnyttjas i samhällsarbetet som hjälp att bygga upp det antikristliga riket.
Det finns fonder av tro, kärlek och hopp. Det finns fonder av idealism och nådegåvor. En del är nedfrysta men de finns där och blir synliggjorda då nådens sol börjar lysa och det blir andligt töväder. Då smälter det hårda och dessa hemlighetsfulla, fördolda krafter träder fram. Det visar sig att Guds rike har liv och skapande och förnyande kraft.
Närheten till världen är möjlig då temperaturen sänks och man närmar sig fryspunkten. Men när värmen kommer, då tinar isen upp och det blir skilsmässa. Man kan inte förena vatten och eld. Denna värme ligger förborgad i proklamationen: ”Denne Jesus, som ni har sett fara upp till himmelen, han skall komma igen på samma sätt som ni sett honom fara upp.”
Trampas ned – eller förtrampa
Evangelium är ingen fredstraktat. Det är en krigsförklaring. Vi har inte fått i uppdrag att förhandla med världens furste och makter. Skriften säger: ”Stå honom emot fasta i tron.” Satan har inte blivit kristen, och kommer aldrig att bli det. Världen kommer aldrig att älska min Frälsare och Herre. I bibeln står tydligt att vänskap med världen är fiendskap med Gud. Vänskap med Gud är fiendskap med världen. Dessa fientligheter blir definitivt inte mindre genom ekumenik.
Ekumeniken är den största faran som möter väckelsekristet folk i tiden. Det verkar som om ekumeniken skulle lyckas urvattna det kristna budskapet ända dithän att det förlorar sin sälta. Istället för salt så får vi socker. Man förvandlar livets bröd till marsipantårta och livets vatten till lemonad. Vad vi behöver vara med om är inte smaksensationer som serveras i världen för att försöka bjuda människorna maximalt nöje till minsta möjliga pris och uppoffring.
Det heter att när saltet förlorat sin sälta, då duger det till ingenting annat än att kastas ut och trampas ned av hedningarna. Där finns de två alternativen för den kristna församlingen; antingen trampas ned av världen, eller förtrampa fiendens härsmakt. Vi får välja, och går vi i allians med den värld som svurit vår konung död, då får vi också ta konsekvenserna av detta.
Denne Jesus blev orsaken till Stefanus martyrskap, Petrus martyrskap och Paulus fängelsevistelser. Han blev orsak till att de heliga förföljdes. De fick överge hem, bostäder och familjer, de förlorade medborgarskap och rättigheter. Dessa, som med dopet hade proklamerat att Jesus är Herre, och som upplevde att det inte fanns någon reträttväg eller kompromiss. De vägrade att sänka den blodstänkta fanan.
På grund av denne Jesus har hans lärjungar historien igenom drabbats av smälek, bespottelse, förföljelse och hån.
Bibeln har inte kommt till i katedraler, på universitet eller vid seminarier. Den har i huvudsak skrivits i fängelser. Den har gett mod till kristna i alla tider att fortsätta kampen, och nu känner vi att vi är framme vid sista varvet, sista generationen. Vi går segrande i mål, ty: Han skall komma igen! Snart har vi passerat mållinjen och får ta emot segerkransen.
Vad är ögonmärket?
Om ditt andliga livs verkliga status skulle undersökas, hur blir då diagnosen? Kan det vara så att det är sjukt och brister någonstans? Känner du att du inte orkar på det sätt du borde göra, att de andliga livsorganen har avtrubbats? Du har tappat – inte glöden – men kraften, och upplever dig vanmäktig. Du har inte samma uthållighet som tidigare. Du saknar kondition, ståndaktighet och disciplin. Du faller så lätt för tillfälligheter och blir offer för nycker som skapar förvirring och problem i din tillvaro.
Hur är det med utstrålningen? Är blicken frisk, eller behöver du vara med om att dina andliga livsorgan vitaliseras? Kanske du behöver ögonsalva för att kunna förstå, se och dra riktiga slutsatser av det som har gått över ditt liv. Vad fångar dig och vad är ditt ögonmärke? Är det de ting som synas?
Vi sitter nog allesammans i ungefär samma belägenhet, och måste, för att vara uppriktiga och ärliga, erkänna att vi har lätt att fastna i materiella ting. Men även i andliga ting på ett sådant sätt att vi fäster blicken på något annat än där vi borde ha den. Det blir som att de eviga tingen tonas bort och bleknar för oss.
Förr i tiden sa läsarna till varandra när de träffades: ”Frid broder; Jesus kommer!” Nu säger de; ”Tjena mors! Jag har köpt en ny volvo!” Förr gick läsarna kilometer efter kilometer för att få vara med på möten. På vägen bad man och kom i anden. Jag har hört om dem som föll i snödrivorna och blev liggande i timmar utan att frysa. De låg där och prisade Gud.
De hade blicken riktad mot den eviga världen. Det fanns inte för stora uppoffringar och vägen blev aldrig för lång utan man var redo att gå hur länge som helst för att möta syskonen. Inte bara för att få en allmosa – men hellre för att förmedla välsignelse och styrka; att uppmuntra varandra till tro och goda gärningar.
När man möttes så omfamnade man varandra och sade: ”Frid! Så underbart att se dig, broder och syster, att du är bevarad i Kristus!” Nu frågar vi: ”Hur har det gått med sommarstugan och husvagnen? Du har väl en ordentlig båt? Har du varit ute och fiskat eller seglat i sommar?” Så låter samtalsämnen för trons folk under de sista flyende minuterna av tidsåldern.
Jag vill inte vara elak. Det anstår inte mig att döma någon, men jag lider i min ande av den enkla anledningen att det finns ett annat liv att leva; ett rikt andligt liv, och detta behöver vi få uppleva. Då behöver vi inte truga kristendomen och kristna värderingar på ett samhälle som kräks av vår ljumhet och äcklas av våra propagandatricks att popularisera det vi kallar evangelium. Bibeln kallar det för världens evangelium, Babylons evangelium, något som hör hemma i antikrists värld.
Vad vi behöver är ett möte med denne Jesus som ska komma igen. Jesus besökte som ärkebiskop de sju församlingarna i Mindre Asien och skrev protokollet från visitationen i de sju sändebreven. Han sa till det ringa Filadelfia, som inte hade något att berömma sig av, och som inte var speciellt briljant i sin bekännelse: ”Håll fast det du har, så att ingen tager din krona!”
Ska vi låta de svaga makterna under denna världens välde få bortföra oss som segerbyten? Ska vi lida nederlag genom att fortsätta leva i materiellt välstånd och andlig misär? Eller ska vi satsa oss själva och hålla fast vid – ja vadå? Inte vid vår prestige eller tradition. ”Håll fast det du har.” Vad är det? Ordet och namnet. Inte religiösa aktiviteter och nya projekt, metoder eller idéer. Inte heller nya musikstilar eller något ditåt, men: Ordet och namnet! Ärkebiskopen Herren Jesus Kristus skriver i sitt visitationsprotokoll till församlingen i Smyrna: ”Var trogen intill döden, så ska jag giva dig livets krona.”
Angelägen hälsning
Änglarna fick ordern att omedelbart stiga ned till lärjungarna som stod på Oljeberget och såg hur Jesus lyftes mot höjden inför deras ögon. De rapporterade direkt från Faderns hjärta: ”Denne Jesus som I haven sett fara upp till himmelen, han skall komma igen.” Det var detta lärjungarna behövde veta först av allt. Han skall komma igen!
Broder och syster, bibeln säger: ”Så trösten nu varandra med dessa ord.”
Snart ska striden avblåsas av Herren Jesus själv. Vi går då in i den besittning som väntar på sina medborgare.
Bed för mig, arma människobarn i denna tid, som fått i uppdrag att aktualisera budskapet om Jesu tillkommelse. Bed för mig, så att jag inte förfuskar uppdraget. Bed för mig, att jag inte som tjänaren säger: ”Det dröjer med Herrens tillkommelse” och istället börjar syssla med annat, och istället för att ge mat i rätt tid, börjar slå.
Vilken fråga är det som mer än någon annan vill dominera oss? Det är den sociala frågan; vad ska jag äta, vad ska jag dricka, vad ska jag klä mig med? Var ska jag bo? Så börjar planeringen för framtiden. Du ska rädda din familj och du ska rädda dig själv. Jag har full förståelse för din oro – och Jesus har det. Men han har inte gett oss ett partiellt uppdrag, så att du kan ha en halvtids- eller trefjärdedelstjänst.
Det är närkamp med djävulen och döden, och denna närkamp kräver dig totalt. Herren Jesus sa inte att du skulle in i ett seminarium för att lära dig teologi eller metodik. Han har lovat att fylla dig med kraft och ge dig gåvor. Han sa inte att du ska tjäna en organisation, ty den helige Ande räddar aldrig organisationer eller kyrkor. Den räddar endast människor.
Tjänarens ansvar
Hur gick det för tjänaren som började ägna sig åt de timliga frågorna? Hans Herre kom och sa: ”Hugg honom i stycken!” Det kommer en dag då sanningen blir uppenbarad. Det blir avslöjat hur kluvna vi varit i vår tjänst, hur delade vi varit i vår håg. Tänk om vi som lyssnat till budskapet om Jesu tillkommelse blev intagna av detta outplånliga intryck som endast den helige Ande kan åstadkomma. Då skulle vi ganska snart få vara med om en kärlekens revolution i många sammanhang.
Det sista kapitlet i bibeln har som sista budskap att Anden och bruden säger ”kom!”. Detta budskap fortplantar sig rakt in i universum, in i evigheten. ”Och den som hör det, han säge kom.” I ett ögonblick avslutas församlingens historia och Apostlagärningarna får sin epilog – Jesus kommer! En rycks upp och en lämnas kvar. Den eviga skilsmässan är ett faktum. De som var redo gick in för att möta Honom.
Må Gud skona mig från att bli en otrogen tjänare! Må Gud skona mig från att gå här i tiden fallen i anden! Herre, kan du inte rädda mig på annat sätt, så ta hem mig omedelbart! Jag står inte ut med tanken på att förlora det eviga hemmet! Allt inom mig ropar: MARANATA! Väckelseropet i tiden: Kom, Herre Jesus! Kom snart! Amen.