Vår identitet i Kristus

Berno Vidén undervisar

Innan vi tog emot Jesus i våra liv var vi döda. Inte fysiskt men andligt. Bibeln säger att vi var döda i våra synder och överträdelser. Varje människa är genom synden skild från Gud och därmed också hopplöst förlorad.
Men så sker det förunderliga: Gud har i Kristus gjort oss levande! Här står vi inför det absolut största under en människa kan vara med om. Gud skapar i ett nu en ny odödlig människa. Han ger ett liv som aldrig någonsin kommer att smaka döden. Hur är detta möjligt? Jo, genom att Gud blev människa. Ingen supermänniska med superkrafter, men en människa som du och jag. Han delade våra villkor, han gladde sig med de glada, sörjde med de sörjande, grät, visade vrede. Han var fattig, hemlös och identifierade sig med de mest utsatta genom att helhjärtat ställa upp till deras försvar.
Dock, till skillnad från övriga människor levde han sitt liv utan synd. Ingen ond tanke, inga ondskefulla handlingar, ingen orättfärdighet, inget förtryck gick att finna hos honom. Han var alltigenom en sann människa som i allt uppfyllde all Guds rättfärdighet. Denne Jesus som bibeln talar om är orsaken till att vi, oavsett vilka vi är, kan få ett evigt liv. Det finns människor som skulle betala vad som helst för att leva för evigt. Jesus ger oss livet som en gåva utan att ställa några som helst krav.
I evigheten i den himmelska världen, långt innan jordens grund var lagd, hölls ett rådslag där Gud Fader, Gud Son och Gud helig Ande gemensamt fattade det beslut som fick alla himmelska härskaror att stanna upp i vördnad, förundrade över vad som var på gång. Guds evige Son skulle bli människa, ställas under lagen och utlämnas till att på det mest grymma sätt fråntas all värdighet. Oskyldig skulle han ikläda sig vår syndfulla gestalt och bära alla människors synd, en börda alldeles för tung att bära även för Jesus. Hans svett blev till blodsdroppar då han i Getsemane från sitt innersta utropar, full av ångest och ängslan inför det som väntar: ”Min själ är bedrövad ända till döds.” Han beder Fadern om att slippa gå hela vägen, om det finns någon annan möjlighet; ”men inte som jag vill utan som du vill”.
Änglarna tystnar, utan förmåga att förstå vad som äger rum. Hur kan Gud tillåta? Varför måste Jesus lida så, han som är centrum för all Guds utgivande kärlek och härlighet? Jesus går hela vägen. Med sina sista krafter, svag, utmattad och med en svårt sargad kropp, ropar han från korset några ord som får både himmel och jord att skälva: ”Det är fullbordat!” I ett nu sker det stora undret som fått sådan betydelse för alla jordens inbyggare, både de som levt innan Jesu död på Golgata och för alla de som levt och lever efter hans död. Dödsrikets portar öppnades i och med att Jesus själv tog nycklarna till döden. Fångar befriades i ett nu när Jesus triumfatoriskt tågade in i dödens rike, bröt alla bojor och med makt förkunnade befrielsens budskap: ”Han for upp, han tog fångar, han gav människorna gåvor.” Han som for upp hade också farit ned till jordens lägre rymder.
Hela Guds treenighet proklamerar Jesu seger på Golgata, vilken öppnade vägen för oss var och en att fritt och för intet bli delaktiga i denna eviga Gudsgemenskap.
– Men Gud, som är rik på barmhärtighet, har, för den stora kärleks skull, varmed han har älskat oss, gjort oss levande med Kristus, oss som voro döda genom våra synder. Av nåd ären I frälsta!. (Ef 2:4)

Människor tvivlar ibland på sin frälsning. Man kan av olika orsaker uppleva sig ovärdig och alltför smutsig för att tillhöra den helige och rättfärdige Guden. Aposteln Paulus berörde problematiken i sitt brev till romarna, där han konstaterade att det goda jag vill, det gör jag inte, men det onda jag inte vill, det gör jag. Därför är det så oerhört viktigt att komma ihåg vem vi är i Kristus! Det handlar inte om vad du gör, utan om vem du är – din identitet. Paulus skiljer på vem vi är och vad vi gör då han skriver:
– Om jag alltså gör vad jag icke vill, så är det icke mer jag som gör det, utan synden, som bor i mig.
Alla människor felar och syndar, men håll före att den gamla människan är naglad fast vid korset. Jesus har i sin kropp, en gång för alla, burit hela mänsklighetens synd, och därmed befriat oss från vad eller vem det än må vara som anklagar oss. För den som är i Kristus Jesus finns det ingen fördömelse! Det är en sanning som gäller än idag, trots att den institutionella kyrkan genom sin tradition ständigt söker skuldbelägga människan.
Bikt och förlåtelseböner är ständigt återkommande ingredienser i den kyrkliga traditionen, såväl hos den romerska katolska kyrkan som hos protestantismen. Rosenkransen och Ave Maria har en stor plats i katolikens vardag. Hos protestanten upprepas ofta bönen om att Gud måtte utplåna mina överträdelser och två mig ren från min missgärning. Varför, kan man fråga sig, då Jesus en gång för alla redan burit all vår synd. En dag öppnades våra ögon och vi fick vara med om denna reningsprocess i våra liv, då han genom att utgjuta sitt eget dyrbara blod fullständigt befriat oss. Vi är rättfärdiggjorda i Kristus och vi är helgade i honom. Vi är inte frälsta för att bli förlåtna om och om igen. Vi är frälsta för att leva tillsammans med den som gett oss ett nytt, rättfärdigt liv, och som skapat oss till sin egen avbild.
Det är inte heller ovanligt att frälsta människor fortsättningsvis ger sig själva benämningen att vara syndare frälsta av nåd. Men ack så fel. Enligt Nya testamentets budskap är synden passé, den är besegrad en gång för alla. Varför påminna om det som är dött och begravt då vi i och genom uppståndelsekraften är nya skapelser med en helt ny identitet? Det gamla är förgånget – se något nytt har kommit!
Vid ett tillfälle då Paulus i sitt brev till Timoteus berättar om sitt gamla liv, om hur han förut var en hädare, en församlingens förföljare och våldsman, kunde han inte annat än konstatera att han var den störste av syndare, men som fick möta nåd och barmhärtighet. Han beskriver hur Jesus just på honom visade all sin långmodighet och hur Jesus genom hans frälsning visar att alla kan bli befriade från synden. Den största av syndare kan bli frälst! Frälsningen gav Paulus denna nya identitet, något han ständigt återkom till i sina skrifter:
-Jag är korsfäst med Kristus, och nu lever inte mer jag, utan Kristus lever i mig. (Gal 2:19-20)
I Galaterbrevet beskriver Paulus den strid som finns mellan den gamla människan – köttet – och den nya skapelsen – den andliga människan. Konklusionen – den enda vägen för att övervinna köttets gärningar – är att vandra i anden. Det finns ingen annan väg. Anden befriar oss från lagen och hjälper oss att finna vila i alla våra gärningar – vila i Kristus. Köttet med alla dess lustar är korsfäst med Kristus och det som blivit korsfäst är dött. Försök inte att i dig själv kämpa mot synden. Är du i Kristus utgör den inget problem. Hemligheten för att segra över synden är att totalt och förutsättningslöst fokusera på och överlämna sig till Jesus, att lämna allt i hans händer, lägga ner sitt liv fullständigt inför honom och låta honom utföra sitt nåderika verk i och genom våra liv.
Kristi person synliggörs för världen i och genom församlingen, vilken bokstavligen är Jesu Kristi kropp här i tiden. Jesu Kristi Ande bor i oss och vi alla som är i Kristus utgör en del av honom. Däri ligger vårt härlighetshopp – Kristus i eder! Här finns också alla förutsättningar för ett rikt, andligt liv. Gud vill att vi helt och hållet ska överlämna oss åt honom så att Kristus inte enbart bor i oss. Han vill också i och genom våra liv uttrycka sitt eget liv. Han vill vara vårt liv! Gud bär ansvaret för att Kristi gärningar blir utförda. Vår del handlar om att fullt ut överlämna oss till honom.

Vilket revolutionerande budskap! Tänk att kunna säga till människor som ännu inte känner Jesus att syndaproblemet är löst. Synden bar Jesus i sin kropp upp på korsets trä för tvåtusen år sedan. Vi behöver inte truga folk att bekänna, att be om förlåtelse etc. för något som redan är avklarat. Visa istället på Jesus och tala om vem människan är i honom. Det är evangelium, det glada budskapet till varje människa på denna jord. Evangelium är så kraftfullt och genomträngande, att då individen börjar söka Jesus och lär känna honom kommer det med automatik att leda fram till nästa och nästa steg. Det liv man levt innan vill man inte längre ha, utan i likhet med Paulus räknar man det som avskräde mot det som är långt mera värt:
– Ty jag vill lära känna honom och hans uppståndelses kraft och få känna delaktighet i hans lidanden, i det jag bliver honom lik genom en död sådan som hans, om jag så skulle kunna nå fram till uppståndelsen från de döda. Icke som om jag redan hade vunnit det eller redan hade blivit fullkomlig, men jag far efter att vinna det, eftersom jag själv blivit vunnen av Kristus Jesus. (Fil 3)

På samma sätt som Gud är tre personer i en; Fader, Son och helig Ande, består människan av tre delar: kropp, själ och ande. Kort sagt: kroppen svarar på sina fem sinnen, själen handlar om personligheten allt medan en människas ande är död, till dess att den helige Ande ger oss liv genom den nya födelsen. Kärnan av vår identitet finns i anden. Innan vi fick liv i Jesus hade vi inte heller någon andlig identitet. Det är en förklaring till att ofrälsta människor strävar så hårt efter tillfredsställelse och framgång i världen. Man söker sin identitet, men den går aldrig att finna på själens eller kroppens nivå. Vad en människa är avgörs genom anden, och den enda som kan ge oss liv är ingen mindre än Jesus Kristus själv. När vi kom till honom i tro och omvändelse, så tog Kristi ande sin boning i oss och gav oss liv.
– Ty i honom är det som vi leva och röra oss och äro till, såsom ock några av edra egna skalder hava sagt: ‘Vi äro ju ock av hans släkt’. (Apg 17:28)
Vår rätta och verkliga identitet är att vi är i Kristus. Han är vårt liv, våra rörelser, vårt allt!
Ett av Nya testamentets mäktigaste vittnesbörd om den identitet Gud ger till varje pånyttfödd kristen är Paulus första brev till korintierna. Församlingen brottades med många svåra problem där syskonen hade svårt att skilja på vad som var rätt och fel. Kulturens och traditionens inflytande spelade säkert en stor roll i sammanhanget. I församlingen begicks svåra sexuella synder, det fanns äktenskapliga problem och ekonomiska oegentligheter, för att nämna några exempel på det Paulus tar upp i sitt brev. Dock råder det inga tvivel om personernas identitet. I hälsningsfrasen påminner Paulus om vilka de är i Kristus: ”de i Kristus Jesus helgade, dem som äro kallade och heliga…” Paulus tackar Gud för deras skull, för den Guds nåd som de mottagit. Avgörande för vår identitet är alltså inte våra gärningar utan fastmer den nya födelsen.
Paulus använder en stor del av brevet till att uppmana syskonen att leva utifrån sin identitet.

Är vi med vår kristna identitet fria att göra vad vi vill? Absolut! Rättfärdigar det att vi syndar? Absolut inte! Men det finns ingen fördömelse för den som är i Kristus. Istället för att brottas med frågan om Gud kommer att förkasta mig eller inte då jag syndar, får vi flytta fokus till att han aldrig någonsin kommer att överge oss. Som människor kommer vi alltid att dras med synden, men den kan inte längre fördöma oss. Istället har vi Guds ande som hjälper oss förstå hur dumt vi handlar ibland, och Guds ande för oss alltid närmre Kristus. Johannes skriver följande i sitt första brev:
– Mina kära barn, detta skriver jag till eder, för att I icke skolen synda. Men om någon syndar, så hava vi en förespråkare hos Fadern, Jesus Kristus, som är rättfärdig; och han är försoningen för våra synder, ja, icke allenast för våra, utan ock för hela världens.
Har du någon gång sett en fjäril återgå till larvstadiet? Det är biologiskt omöjligt. Lika omöjligt är det för den troende att lämna Jesus. Det finns oskiljaktiga eviga band som binder oss samman. Falsk religiositet är en sak, likaså medvetna bedragare som har namnet om sig att vara kristna, men som bär på helt andra syften. Det är inte dessa den här texten handlar om, utan den riktar sig till var och en som helhjärtat vill att Jesus ska bli allt i deras liv. Då finns det ingen makt i höjden eller i djupet som kan skilja oss från Jesus, oavsett misslyckanden.
Jesus säger i Johannes evangelium att han vill vara där hans lärjungar är, att han ska lämna dem för en kort tid, men att han snart ska komma igen. Det står också att den helige Ande trängtar efter gemenskap med svartsjuk kärlek. Gud bor sannerligen i våra hjärtan och den gemenskapen vill han ha odelad. Vänskap med Gud är ovänskap med världen och vice versa. Vi har en kort tid kvar att verka här i tiden. Låt oss överge allt som kan vara till hinder och börja förtrösta på Gud och hans löften; ”Jag är med eder alla dagar intill tidens ände.”

Föregående inlägg Förföriska vindar över svensk kristenhet
Nästa inlägg Gamle Jesus – förr och nu

Relaterade inlägg

Subscribe
Notify of
guest
0 Comments
Inline Feedbacks
View all comments
0
Would love your thoughts, please comment.x
()
x