Intervju med Sven Vestman, påsken 2015
Intervju av Stina Fridolfsson
Sven Vestman föddes i Larsmo, en svenskbygd i Finland. Året var 1939 då Sven kom till världen tillsammans med sin tvillingbror. Fadern drog ut i finska vinterkriget.
-Min barndom var i alla fall den bästa tänkbara, berättar Sven. Vi föddes på landet, och behövde aldrig vara hungriga. Vi hade kor och jordbruk,och om man på den tiden hade ett jordbruk, behövde inga barn gå till sängs hungriga. Vi hade också en mor som hade makt med Gud. När hon bad till Gud, så talade hon med Gud. Detta präglade oss som barn.
Vi var fem barn i familjen och jag var äldst – femton minuter äldre än min tvillingbror, betonar Sven med glimten i ögat.
Och din far var tvungen rycka ut i vinterkriget?
-Ja, min far Allan var först ute i kriget en kort tid. Så blev det fred, men så fortsatte kriget och han fick rycka ut igen. Jag minns att då han kom hem på permissioner var vi rädda för honom. Vi kände ju inte igen honom. Det märkliga var att han klarade sig under alla dessa år i kriget. Men så kom han hem, och efter något år skulle han vid ett tillfälle ut och fiska sik tillsammans med en annan före detta soldat…och då drunknade de! Min far blev trettiotvå år. Ingen fattade att han klarade fem år ute i krig, men när han kom hem, så drunknade han. Han var en bra simmare, men det hade ingen betydelse. De var därute, och vattnet var kallt. När de hittade honom, låg han på en klippa, som om han skulle ha simmat iland, men han frös nog ihjäl. Jag var då sex år.
-Jag minns så väl ögonblicket på kvällen, då en bekant kom hem till oss. Det minnet har jag kvar. Han kom innanför dörren, står och gråter där vid dörren, och får inte fram ett ord.
-Vad är det frågan om? frågar min pappas farbror.
-Allan har drunknat! blir svaret.
-Det kan inte vara sant! Säger min mor. Ni måste fara dit och hjälpa dem om de kommit iland! -Ingen kan hjälpa dem, svarade besökaren.
Sven talar långsamt, nästan mödosamt när minnesbilderna kommer.
-Och vet du, då började mamma plocka ned gardinerna från fönstren. Hon visste inte vad hon skulle göra. Hon var helt borta.
Efter en liten paus i intervjun fortsätter Sven:
-Det märkliga var att för två år sedan kom en pastor från Umeåtrakten i Sverige på besök i Baptistförsamlingen hemma. Jag for och lyssnade på honom. Han visste ju inte att jag skulle vara där. I sin predikan började han berätta om sin mor, och om hur hon var den enda person som kom hem till min mor när vår far hade drunknat. Hon kunde ge den själavård vår mor behövde, eftersom hon själv som mycket ung hade förlorat sin man i en olyckshändelse. Det var ingen annan som hade något att ge till hjälp vid en sådan situation, men den här predikantens mor sa till min mor: Din enda chans är att gråta ut! Och hon gjorde så.
Ni hade djuren, och din mamma fick kämpa med försörjningen?
-Jo, det gick bra. Det var ju enda hoppet. Hon hade ju barn, så livet var inte slut ändå. Men det var ett slag som ingen kunde fatta. Hela byn var i chock. Pappa klarade fem år i krig, och kom hem för att drunkna. Mamma var sedan väldigt rädd för sjön. Mina bröder började fiska på fritiden, och mamma sa: Jag har förlorat en i havets vågor. Jag vill inte förlora en till!
Då barnen hade växt upp, flyttade Svens mamma till Sverige. Två av barnen hade fått jobb i Umeå, och mamman flyttade efter. Hon fick jobb i hemtjänsten, och hon gick runt till de gamla och vittnade och sjöng. Hon tjänade verkligen Jesus, säger Sven, med värme i rösten.
Men vad blev det av dig då?
-Jag gifte mig vid 22 års ålder när jag kom från militärtjänsten. Jag var egenrättfärdig. Mina syskon blev döpta i baptistförsamlingen, för den tillhörde vår mor. Det fanns många barn på den tiden, och det var väckelse. Människor blev frälsta och döpta. När det var dop var hela byn där och kyrkan var överfull. Alla ville se vem som hade blivit religiös, som man sa. Det drog folk, och det var tät atmosfär. Sången man sjöng när dopkandidaterna steg ner i vattnet, var ”Har du mod att följa Jesus”.
Du säger att du var egenrättfärdig. Lät du döpa dig som egenrättfärdig också?
-Nej, nej! Jag blev inte döpt. Om jag går tillbaka i tiden, så var jag mest på läger som tonåring.
Baptistsamfundet hade läger varenda sommar. Vi var många, ibland närmare tvåhundra ungdomar som var på dessa läger. Under ett av lägren, då det var väldigt regnigt, fick vi flytta in i ett gammalt mejeri. Då började ledarna ”fiska” ibland oss. Alla skulle bli frälsta, ja man skulle övertalas! Jag och några till var de sista, men då sprang de ifatt oss. Vi skulle sitta i mötet, och de agiterade – nästan som politiker gör! Men jag trodde inte att Gud verkade på det sättet. Frälsningens dag är inte när andra tycker, utan den dag då Gud söker. Men jag gjorde som alla andra, vi böjde våra knän och så bad vi – men frälst blev jag inte.
-Jag har aldrig tvivlat, jag har alltid trott på Gud. Men jag har inte varit frälst, för det är en annan sak. Men jag har aldrig ett ögonblick tvivlat på Guds existens.
Det kom ändå en dag då du blev frälst?
-Ja, och händelsen som föregick denna dag var något som hände några år tidigare i ett läger. Jag deltog inte i lägret, men vi åkte dit på en kvällsgudstjänst. Det var jag och en kompis. Pastorn uppmanade oss att lämna oss åt Gud. Men då svarade jag att, ”idag kan jag inte bli frälst. Jag har sett i bibeln att det är bara syndare som kan bli frälsta. Och idag upplever jag mig inte som någon syndare. Det är totalt omöjligt för mig att bli frälst nu, bara för att ni tycker att det vore bra. Jag har inget problem med Gud. Jag tror på Gud, men frälst kan jag inte bli nu. Men den dag då Gud själv räcker ut sin hand och säger att nu är frälsningens dag, Sven, då ska jag avgöra om jag vill bli frälst”. Det gick tre år.
När Sven avslutat sin militärtjänst fick han jobb på ett företag som gjorde kaminer. Det fanns många små industrier i Jakobstad på den tiden och ingen behövde gå arbetslös. Sven var nu gift och bodde där med sin familj. Efter några år kom en svensk maranataevangelist som reste runt ganska mycket i Finland. Då gick Sven till ett möte och lyssnade på evangelisten som läste om Beltesassar: ”Du är vägd på en våg och befunnen för lätt.” Men hela predikan om denne konung och texten i övrigt berörde inte Sven ett dugg. Han berättar dock vidare att i det ögonblick predikanten sa amen, så tycktes han sig plötsligt förflyttad till en bergsklyfta. Alla andra var försvunna, och han stod ensam där. Sven undrade: Hur har jag hamnat här? Jag satt ju i ett möte! Då talade Gud i klartext till honom: Behöver du mig? Och så fördes han tre år tillbaka i tiden och återupplevde samtalet då han sagt till pastorn att när Gud räckte ut sin hand och kallade honom, skulle han bli frälst. Men nu tittade han sig om till höger och till vänster, om det möjligen skulle finnas någon väg att undkomma. Men där fanns bara berg. Bakom honom var bergväggen strax inpå honom, och framför fanns ett avgrundsstup. Det här är ditt tillfälle, hörde Sven Gud tala. Du har begärt det. Behöver du bli frälst? Sven förstod att nu fanns inget alternativ. Och plötsligt var han åter i mötet.
När nu predikanten frågade om någon ville bli frälst, så förstod Sven att detta var hans tillfälle. Hans fru gick ut och satte sig i bilen, och Sven fick själv på knä utkämpa sin kamp med Gud. Då kom själafienden, och visade honom att han hade synder han inte alls velat kännas vid. Det blev en hård kamp, och då han ropade ut och begärde nåd slog han ner sina händer rakt igenom sitsen på stolen han böjt knä vid! I det ögonblicket blev Sven också döpt i den helige Ande.
Kort därpå lät både Sven och hans fru döpa sig. Sven gjorde gång på gång upplevelser med Gud; han lärde sig känna igen Guds röst.
Sven betonar hur viktigt det är att inte tveka när Gud talar: Du får tillfället – och ibland är det bara en enda gång. Det gäller att lyda när Gud talar.
Hur kom det sig att du sedan började köra hjälptransporter och besöka församlingar i Ryssland?
-När vi var små, fanns en baptistpastor i Larsmo. Han hade varit stationerad i St Petersburg före 1917. Han hade kallelse till Ryssland, och hade studerat ryska. Men så kom den ryska revolutionen, och han blev hemskickad. Han åkte en period till Amerika, men kom sedan hem till Finland och var pastor i Larsmo efter kriget. Så blev han sjuk, och bara några veckor innan han dog, kom han en kväll hem till oss. Jag var sex – sju år gammal. Han stod först vid dörren och grät, men så gick han rakt fram till mig där jag satt, lade sina händer på mig och bad medan tårarna strömmade. Sedan gick han, och två veckor senare var han död. Jag fick även längre fram bekräftat genom profetiskt tilltal att Herren kallat mig till Ryssland.
Sven fortsätter berätta om att han första gången åkte till Ryssland 1988 på en bussresa. Sedan åkte han rätt ofta på besök till en liten pingstförsamling i St Petersburg. Där blev han av dem avskild som missionär för Ryssland. Fastän han inte var någon pastor i vanlig mening, var han mycket använd av Gud där, och vann förtroende. Hans arbetsgivare i Finland var också mycket välvilligt inställd till att han gjorde resor till Ryssland som Herrens ambassadör, och han fick full lön de dagar han var borta från sitt arbete.
Sven fick ofta i Ryssland se Guds uträckta hand, både till läkedom och till hjälp i rätt tid. Det var så fattigt! Via en släkting fick han tag i mediciner, som han kunde köra till Ryssland. Det var fritt fram, för det hade inte varit någon humanitär hjälpverksamhet där under den kaotiska tiden efter revolution och krig, så han fick tillfälle att köra med mycket mediciner till ett sjukhus i St Petersburg där han kände läkarna. Vid ett speciellt tillfälle hade han med sig en speciell centrifug för blod till ett fängelsesjukhus där man hade patienter med tuberkulos (TBC. Deras apparat hade gått sönder veckan innan Sven kom dit. Chefsläkaren, som var judinna, kom och tittade på apparaten, och satt där med knäppta händer och tårarna strömmade utför kinderna: ”Blodet på patienterna måste kontrolleras en gång i veckan, och vi hade inga pengar att skaffa en ny.”
”Tror du inte att Abrahams, Isaks och Jakobs Gud har sett ditt bekymmer?” sa Sven. Där fick de se Guds precision!
En annan gång hade Sven fått en tvättmaskin med sig. Han åkte regelbundet till ett barnhem, och ville ge tvättmaskinen till dem som arbetade där. När de bar upp tvättmaskinen, mötte de i trappan två män på väg ned, bärande en trasig tvättmaskin. Deras tvättmaskin hade just gått sönder! Sven konstaterar: När det behövs, då kommer Gud! Gud gör under, när ingen annan kan göra något.
Du måste berätta om de där barnhemmen du fått förmedla hjälpsändningar till!
-Det var några journalister från vår lokaltidning i Jakobstad som hade besökt ett barnhem nära finska gränsen vid Ladogas strand, där det var fruktansvärt kaotiskt. Det var kallt och barnen hade knappt kläder på kroppen!
Det reportage de gjorde, väckte väldig uppståndelse i Jakobstad. Man ville åka dit med hjälp. Men ingen hade visum till Ryssland, utom Sven. Han hade från konsulatet i Åbo visum till Ryssland, ett år i taget.
-Jag hade fått ett brev att jag hade rätt till att i Karelska republiken besöka barnhem, sjukhus och liknande inrättningar med humanitär hjälp och att ha evangelisk verksamhet! Under många år hade jag visum så att jag kunde resa så mycket jag ville.
Svens bror Ralf besökte under just den tiden Sundsvall med omnejd och hade möten. Han berättade om nödsituationen bland de ryska barnen, och man började genast med insamlingar, för att sända hjälp till barnhemmen i Ryssland.
-Det är över sextio ton på tio år jag fått av förnödenheter från Sundsvallsområdet att köra över till Ryssland. De hade packat kläder och skor i bananlådor. Ibland var det tre-fyra ton matvaror, och 400 bananlådor fina, välsorterade kläder. Ingen kan ana hur mycket gåvor jag förmedlat från Svea rike till Ryssland. Vi körde med paketbilar. Ibland var vi fem, och var det extra mycket, då följde en fiskbil med, fylld med bröd från en bagare och annan mat. Varje jul samlade vi upp till 1200 julklappar som vi delade ut till barnhemmen och söndagsskolorna där.
Ni körde alltså närmast i konvoj! Men hur kom ni över gränsen?
-Det gick bra, för jag hade tillstånd, godkänt från St Petersburg och Moskva att vi fick föra in hjälp. Dessutom var jag samarbetspartner med socialbyrån i Priozersk. Någon gång kunde det vara problem i tullen. Men jag hänvisade då till mina dokument: Ni ser ju att jag fått löfte till det här! Jag är samarbetspartner, och måste uppfylla min del! Så vad skulle de säga?
Och de här hjälptransporterna fortsatte du i flera år?
-Jag höll på effektivt i 15-16 år. Till dess att Putin kom till makten. Då tyckte han att de inte längre behövde denna hjälp. Men då åkte vi dit och köpte mat där. Min kusin Fredrik var med och körde många år också, och han började också köra dit vetemjöl.
Men då Putin kom till makten fick ni alltså lägga om arbetet?
-Ja, istället för att köra över förnödenheter, fick vi pengar att köpa varor för i Ryssland. Vi köpte då 120 kassar mat varje gång, som vi delade ut bland gamla tanter och farbröder som behövde vår hjälp.
Ni hade möten också?
-Ja, från Finland hade man startat en mission där, och det var tack vare den församlingen som byggts upp där i Ryssland vi kunde komma och förmedla hjälp.
Sven berättar om hur församlingen de hade kontakt med i Ryssland genom svenska vänners försorg fick hjälp att renovera sin möteslokal, och om den pastor han först blev bekant med då han besökte Ryssland första gången. Pastorn blev sjuk; något hjärtproblem, och när Sven besökte Ryssland och sökte pastorn, fick han höra att han låg på sjukhus. Sven ville besöka honom, och en baptistbroder som suttit länge i fängelse för sin tro, och ytterligare en pastor från Sibirien samt sångledaren hade ordnat med en bil, så de kunde besöka pastorn. Sven insisterade att de skulle ha olja med och smörja honom med.
-De ryska bröderna förstod ingenting. Det verkade som om Jakobs brev inte finns i ryska bibeln! Men de hade respekt för Sven, och kom släpande med en stor dunk olja, och frågade om det räckte! Sven förklarade att det bara behövdes lite i en flaska.
När de kom fram till sjukhuset, hämtade de ut den sjuke pastorn, för de fick inte be för honom inne på sjuksalen. Han hade sitt hem några kilometer därifrån, och de åkte dit med honom. Sven slog upp Jakobs brev i bibeln, och läste maningen där att smörja de sjuka med olja, och så smorde han honom, och de bad för honom. Sven kom då i anden och började profetera och bedja, så baptistbrodern blev då så rädd och sprang ut. Han satt sedan i bilen och väntade tills de var färdiga att åka tillbaka till sjukhuset med pastorn. Och Sven fick förklara för honom vad det innebär att bedja för sjuka, att tala i tungor och att profetera! Han hade aldrig fått någon undervisning om andens dop. Pingstpastorn hade fått kicken då han blivit andedöpt.
Sven fortsätter berätta om olika tillfällen då han fått förmedla förnödenheter, vittna, bedja, predika och profetera på olika platser i Ryssland; till frälsning, vägledning, hälsa och uppbyggelse.
-För de här kategorierna ville Gud uppenbara sig som den levande Guden – där fick jag vara springpojke. Där fanns alltid någon i min väg som Gud fick uppenbara sig för.
Och du fortsätter än idag?
-Allt har sin tid. När jag fick uppdraget att åka till Ryssland, talade Gud till mig att tiden är begränsad. Sedan får jag börja med något annat. Allting har vi en period. Det gäller att vara effektiv, för tiden får vi inte tillbaka. Tillfället upprepas inte heller. Men Gud har nya projekt – om vi vill samarbeta.
-Sedan jag blivit pensionär, har jag ägnat mig åt att studera Guds Ord på ett nytt sätt. Jag fick sådan hunger efter Guds Ord, och upptäckte så mycket.
Du ser ju utvecklingen i kristenheten, och vilken förvirring det är. Vad menar du är viktigast i ditt uppdrag att predika?
-Att vi ska vara superklara om grunden. Att människan är en syndare och behöver bli frälst; behöver bli född på nytt och få ett levande hopp. Man kan inte inbilla sig frälsning. Frälsning är en relation med Honom som är Frälsaren.
Kan du nu till slut för-medla en speciell hälsning till dem som via tidningen Midnattsropet nås av ditt vittnesbörd?
-Det står i Skriften att han (Jesus) som kom, var ganska tydlig då han lämnade jorden. Han sa nämligen: På samma sätt som jag lämnar, ska jag komma tillbaka!
Många, kanske också du som läser detta, förstår inte och har kanhända funderingar om han ska komma tillbaka, och om vad som ska hända då han kommer tillbaka. Det står nu klart i Skriften att de som tror på honom ska lyftas upp, honom till mötes. Oberoende av vad vi har för teologi i vår hjärna, och hur vi tycker och tänker, står det fortfarande i bibeln att vi ska ”ryckas upp, honom till mötes”. Och så står det något otroligt: ”… och för alltid få vara hos Herren.” Detta får vi genom frälsningen i Jesus Kristus. Men det jag främst vill poängtera, är att vi som människor ska söka Herren medan han låter sig finnas. Vår tid är begränsad. Livstiden och nådatiden räknar jag inte vara densamma. För det står i Skriften: Om du idag får höra Hans röst, så förhärda inte ditt hjärta.
Den bästa bundsförvanten du kan ha i vår förvirrade tid är Jesus Kristus från Nasaret. Honom lär du känna bäst genom att själv studera Ordet och be om den helige Andes vägledning, att han öppnar skrifterna för dig, liksom han gjorde för Emmausvandrarna. Då får vi se att det är Jesus som Skriften lyfter fram.
Så avslutades samtalet med Sven Vestman. Han hade så mycket mer intressant att berätta om och uppbyggliga hänvisningar till Guds Ord, men vi har inte plats i Midnattsropet för mera den här gången. Den intresserade läsaren kan beställa på CD de program som gick över Radio Maranata i Stockholm, där Sven berättade mera!