Stina Fridolfsson intervjuar Stig och Åse Andreasson
Stig och Åse har inga tankar på att ta pension från förkunnargärningen. De åker runt och besöker församlingar, Stig predikar och skriver, varnar, tröstar och förmanar, med brinnande iver att klart presentera Jesus Kristus, den ende som kan frälsa.
Som ung och nyfrälst besökte Stig ofta bygdens enda pingstvänner, det var en mor och son som drev ett lantbruk utanför Borås. Det blev alltid bibelläsning och bön hos dem. De hade Evangelii Härold. Stig satt vid ett tillfälle och bläddrade i tidningen och kom att läsa en artikel som en missionär skrivit om den andliga nöden bland katolikerna i Belgien. Den grep tag i honom. Under ett bönemöte ett par dagar senare talade Gud starkt till honom om Frankrike. Ganska snart började han därefter läsa en Hermodskurs i franska. Det här var 1948. Snart reste han ner till Frankrike, och började arbeta. Några år senare fann han sin hustru Åse från Norge, och de sändes år 1958 av Helgelseförbundet ut som missionärer till Frankrike, där de har arbetat tillsammans sedan dess.Det är fascinerande höra Stig berätta om hur han på varje ny plats de kom till, gick runt och knackade dörr och försökte sälja biblar och samtala med människorna. Många var misstänksamma, och att läsa bibeln på sitt eget språk, visste de att prästerna inte tyckte om. Men den unga missionärsfamiljen vann människors förtroende, och efter ihärdigt, tålmodigt såningsarbete, fick de vara med och skörda. De har varit med om att grundlägga flera församlingar, som de ständigt har kontakt med och besöker. Dessutom har Stig gett ut några böcker, och även översatt en del böcker till franska.För tio år sedan tog tidningen Midnattsropet kontakt med honom, i samband med en önskan att få publicera ett stycke från en av hans böcker. Det blev en givande kontakt, som har resulterat i många värdefulla artiklar i tidningen Midnattsropet. Jag har även vid ett par tillfällen beretts möjlighet besöka makarna Andreasson, och fått en liten inblick i missionsarbetet som omfattar en hel del platser i Frankrike.
Det har med åren varit många krävande mötesresor och engagemang i både Frankrike och de nordiska länderna. Stig och Åse har nu när de hunnit en bra bit förbi pensionsåldern – de är 77 och 76 år gamla – valt att säga upp bostaden i Frankrike, och bosätta sig i Norge. De planerar dock redan en resa till Frankrike igen, för att besöka församlingarna de grundat och även många människor som de har själavårdande kontakt med. De kan inte befria sig från ansvaret de känner för vännerna där.Jag fick tillfälle att besöka missionärsparet i deras trivsamma hem i Moss. Under mer än femtio års tjänst på missionsfältet och tät kontakt med hemförsamlingar och missionsorganisation, har de inte kunnat undgå märka en utveckling, som gett dem många funderingar. Vi samtalade en del, Stig berättade litet om hur det var när han kom ut på missionsfältet och svarade på några frågor som uppstod utifrån de reflexioner han gjorde.-Vad jag visste om katolikerna innan jag åkte till Frankrike, hade jag läst mest i skolan; att de levde i mariakult, helgondyrkan och gärningslära. När jag kom till Frankrike skaffade jag mig en katolsk katekes, och kom underfund med vilka groteska villfarelser katolikerna stod för. Stig Abrahamsson, som under lång tid var missionsföreståndare i HF ivrade varmt för missionen i Europa och hade nöd för de katolska länderna. Vi fick när vi besökte Sverige åka runt och informera om situationen i Frankrike, och motivera trossyskonen att bedja och offra för det angelägna missionsarbetet. Efterhand blev det svårare att resa på det sättet och ha möten överallt. -Nu är samhälls- och församlingsstrukturerna så förändrade. Det går knappt att utlysa enkla möten, det är svårt att samla folk som förr, då man kunde ha möten varje veckokväll och tre möten på söndag! -Även när det gäller de evangeliska tidskrifterna, så har det blivit stor förändring. Det är en identitetskris i hela kristenheten. Man har förlorat kontakten med sina andliga rötter. Det verkar som om de yngre som tagit över, har en helt annorlunda inställning än deras föregångare hade. Bland annat synen på katolicismen, men också mångt och mycket annat i kristenheten. Förändringen under en generation har gått fort. En hel del av våra bästa evangeliska sånger är okända för många kristna ungdomar idag. Man har fått en helt ny repertoar, som jag upplever väldigt ensidig och ytlig. Bakom den finns en teologi som vi absolut inte hörde talas om i våra unga dagar. I min hemstad var praktiskt taget alla pastorer i de olika kyrkorna väldigt gedigna bibelförkunnare. De hade olika uppfattning i vissa frågor; men de hade ändå mera solid, biblisk undervisning. Det verkar som om något gått förlorat. Man får intryck av att det i vår tid inte finns sådana personligheter. Stig gör en paus, och funderar litet. Säger sedan självironiskt: -Man ska naturligtvis inte idealisera. Gamla kverulanter vill förstås förgylla det förflutna. Men jag kan inte frigöra mig från känslan att det var en generation förkunnare den tiden av en sort som man inte möter så mycket idag. -Det är väldigt annorlunda att komma hem till Skandinavien nu. Det Skandinavien vi lämnade för att arbeta i Frankrike finns inte kvar. Väckelsefromheten präglade då kristenheten mycket starkare än den gör idag. -Församlingarna har blivit likformade. Originaliteten är borta. Alla ska ha samma sorts musik, lovsånger och overheadapparater. Man ska följa bestämda trender.
Stig har läst om att man just nu i Sverige har besök av en grupp från retreatcentret i Taizé. “Bland dagens unga stockholmare finns det en längtan efter en djupare andlighet, men också en känsla av att inte rymmas i samhället och i de etablerade kyrkorna. Detta har skapat ett slags andlig förvirring, och de unga behöver sällskap på vägen.” Så skrev Stockholms kyrkoledare till Taizékommuniteten för att vädja om att några av den ekumeniska kommunitetens bröder skulle komma och stanna i Sverige under några månader under våren 2007. -Det är verkligen ett lågvattenmärke för svensk kristenhet, när de väljer att hämta hjälp från ett katolskt retreatcenter i Frankrike, menar Stig.I början av 1960-talet läste han i Svensk Veckotidning (Missionsförbundets organ) en rapport av en pastor som besökt Taizé. Denne presenterade kommuniteten där som ett väckelsecentrum. Denna framställning stod i bjärt kontrast till den uppfattning evangeliska ledargestalter och teologer i Frankrike hade. De uppfattade kommuniteten i Taizé som femtekolonnare, ett förföriskt center som förleder de protestantiska kyrkorna till en pro-katolsk uppfattning. Det river ner skillnaden mellan evangelisk och katolsk tro. Allting blandas, man framställer det ena lika bra som det andra. Det finns mycket i Taizés fromhetsstil som är av katolskt ursprung, och därmed bryter med evangelisk kristendomsförståelse. Stig skrev en artikel där han beskrev hur evangeliskt kristna teologer i Frankrike uppfattar Taizé, och sände till Svensk Veckotidning. Han fick tillbaka den, med besked att det inte fanns plats för den.-Man har distanserat sig från kristet evangeliskt tänkande, när man numera menar att man kan hämta hjälp från Taizé för sekulariserade svenskar. Taizébröderna försöker påverka protestantiska pastorer att inte idka “proselytism” ibland katoliker, som bör räknas som våra syskon i tron.
Stig berättar också att en advokat i Strassbourg, Fredrik Hoffet skrivit en del mycket uppmärksammade böcker om den katolska kyrkan och dess strategi för att knäcka det protestantiska tänkandet. Han menade att det skulle vara lätt för katolska kyrkan att inta Skandinavien, eftersom där vet de kristna så litet om vad katolicismen egentligen står för. De blir ett lätt byte för den propagandistiska offensiv katolska kyrkan håller på med. Det skrev han för fyrtio år sedan. -För några år sedan sipprade det ut rykten om att den katolska kyrkan har planer på att återerövra Norden. Det märks att de hunnit långt i dessa planer. -På ett vis har vi som varit i Frankrike fått en privilegierad ställning. Genom att vi varit där, har vi fått möjlighet att se klarare på tingen än de kristna uppe i Norden tycks göra. Den evangeliska kristenheten i Frankrike och Belgien har teologer som skrivit oerhört klart, en litteratur man är glad att ha tillgång till och möjlighet läsa. Här i Norden ligger man så nära det katolska tänkandet. Det verkar som om de kristna inte har möjligheter att genomskåda den finurliga, försåtliga förförelsen. -Det kommer olika signaler från frikyrkligheten. Man ger ut katolsk litteratur, och publicerar katolsk propaganda. Samtidigt försöker man nämna Frankrike och Spanien som missionsländer. Det går inte riktigt ihop. Stig följer noggrant med i vad som sker i kyrkligheten. Han gör några kommentarer omkring ett av de allt vanligare er vanligt förekommande allkristna mötena, där både katoliker och frikyrkopastorer medverkar:-Det är solklart när ett antal pastorer från våra tidigare miljöer nu samlas för att lyssna till en katolsk präst, så tar de ju intryck. Om någon sedan kommer hem och en ung människa från församlingen säger att han känner kallelse att åka till ett katolskt land som missionär, då blir det ju konstigt. Det land han ska till är ju fullt med fina präster som den pastorn kanske nyss lyssnat till på pastorskonferensen. Sådant ger ju inte stimulans för människors missionskallelse. Det varken talas eller skrivs om den andliga nöden bland katolikerna, sådant jag fick höra och som ledde till att jag beslutade mig för att åka till Frankrike som missionär. -Det verkar vara ett avslutat kapitel i svensk frikyrka att driva mission i det katolska Europa, säger Stig med vemod och sorg i rösten.-Enligt en utvärdering som ganska nyligen gjordes av en evangelisk organisation i Sverige om missionssituationen i Europa, menade man att katolska länder är missionsfält på grund av att de är sekulariserade. Huvudargumentet när det gällde missionsbehovet i Västeuropa, var alltså att det är sekulariserat. Kyrkorna töms på folk och är i behov av återevangelisering. Kristendomen har gått tillbaka. Om människor är sekulariserade, har de ju knappt någon religion alls. Men om människor går i en katolsk kyrka som kyrksamma mariatillbedjare – betyder det då att de inte behöver evangeliseras? -Ur vår evangeliska synpunkt som missionärer i Frankrike, var det en onödigt mörk bild som målades i denna utvärdering. Man beskrev situationen med svenska glasögon. I Frankrike har faktiskt den evangeliska kristenheten gått starkt framåt. -Naturligtvis är Frankrike sekulariserat; det finns endast sex promille evangeliskt kristna i Frankrike. Men eftersom det är ett tättbefolkat land, så har de evangeliska församlingarna ändå många medlemmar. Då måste man fråga varför människorna är så sekulariserade. Många är nog sekulariserade just på grund av katolicismen. Sekularisering och religionslöshet är fenomen som finns särskilt i katolska länder. -Frikyrkligheten i Sverige har egentligen alltid haft svårt att förstå behovet av mission bland katolikerna i Europa.-I tidningarna Petrus och Dagen tar man ofta in skönmålande artiklar om katolicismen. Det går inte vinna missionsintresse för Europa, om man publicerar sådana artiklar. Att frikyrkosamfund och pingstvänner dessutom idag kan äga och driva ett bokförlag som ger ut både katolska och evangeliska böcker, är att skjuta skutan i sank. Om man menar att katolska länder är missionsfält, kan man inte samtidigt propagera för katolicism i Sverige. -Det är länge sedan jag fick in någon artikel i Dagen. Det har skett en fullständig förändring i hela den andliga inriktningen. Jag vet inte av någon annan tidning i Sverige än Midnattsropet, som har spalterna öppna för det jag skriver.-I Norge finns fortfarande några tidningar som gärna sätter in mina artiklar. Där är vi också välkomna till en hel del små grupper att predika och berätta om behovet av mission i Frankrike. Men det är svårt att få loss människor att åka ut som missionärer. De förstår inte att det behövs missionärer i Europa. Man kan hellre åka till Argentina och Brasilien. Det verkar som om man inte kan tänka sig att det kan finnas sådant andligt mörker i Europa att det skulle behövas missionärer här.
Vi samtalade länge. Mycket var tungt och mörkt. Den utveckling som skett i kristenheten, måste var och en som älskar Guds ord kalla avfall. Stig och Åse har åldrats i tjänsten, och tvingas naturligtvis trappa ner en del på sina åtaganden. Så frågar jag hur de ser på sin uppgift nu. -Inför allt underligt vi möter i tiden nu, så känner jag mig som om jag har en liten, liten mejsel och försöker ge mig på Jotunheimen (Ett av de högsta fjällen i Norge), säger Stig med karaktäristisk galghumor. Men så återtar han, ivrigt sekunderad av sin fru:-Vi vill gärna vara med och vinna några människor för Gud där vi bor. Här finns grannar vi lärt känna, som behöver höra evangelium om Jesus. Det finns många invandrare, många människor som har svårt få kontakt…Det var ett inspirerande svar från åldriga kämpar i missionens tjänst. Det personliga själavinnandet är fortfarande av högsta prioritet!-Vi reser runt en del och uppmuntrar små församlingar som är tacksamma för att få Guds Ord. Vi håller kontakt med syskonen i Frankrike, och stödjer och uppmuntrar även dem så gott vi kan. -En uppgift jag har är ju också att få fram skrifter och även skriva i de tidningar som fortfarande är öppna och tar emot vad man skriver. Helt klart finns inga tankar på att ta pension från kampen för den tro som en gång överlämnades åt de heliga. Här gäller det att fortsätta förkunna evangelium, att på allt sätt med förmaning, varning, tröst och förkunnelse peka på den ende som kan frälsa. Liksom Stig och Åse under många år i Frankrike fått kämpa mot avguderi, ockultism, religiös okunnighet och likgiltighet för att nå fram med evangelium till människorna, så fortsätter de att vinna människor. Snart kommer Jesus, det gäller att så många som möjligt förenas med den blodköpta skaran som då ska lyftas upp i skyn, honom till mötes. Då får de som troget hållit ut i kampen, vila efter fullbordad missionsuppgift! ”De skola få vila sig från sitt arbete, ty deras gärningar följa dem.”