fbpx

Vittnesbörd från fängelset i Guantanamo, Kuba

Ramón Rigal och hans hustru Adya fängslades på grund av att de ville ge sina barn en kristen uppfostran med hjälp av en internetbaserad kristen skola. Ramón ger här sitt vittnesbörd från tiden i fängelset.

“Herren är min hjälpare, jag ska inte vara rädd. Vad kan en människa göra mig?” (Heb 13:6)

Den 16 april 2019 blev jag och min fru anhållna, jag under morgonen och min fru under eftermiddagen. Nu i efterhand kan vi säga, utan rädsla för att ta miste, att Guds hand hjälpte oss och ledde oss i den här situationen ända från första stund, från det att vi blev anhållna. Vi erfor djup ångest på grund av separationen mellan oss och barnen, men Gud hade hela tiden kontroll. Vi bad ständigt och ropade till Gud och han tröstade oss med sin ande. Så mycket ångest och smärta, men den helige Ande var där och gav oss tröst.

Den största smärtan vi upplevde var separationen, inte platsen där vi befann oss. Guds nåd beskyddade oss varje stund i fångenskapen från konflikter och vi hade aldrig några problem med någon annan fånge. Man respekterade oss för våra vittnesbörd, och med dessa berättelser fick vi predika Guds ord.

En av de bästa predikningar handlar om uthållighet, om att behålla ett gott vittnesbörd i alla stunder och under alla omständigheter. Aposteln Paulus skrev i brevet till Filipperna: “Låt alla människor se hur vänliga ni är. Herren är nära” (Fil 4:5). Trots alla svårigheter så upplevde vi att vi fann vår oas.

Besöken från familj, barn och från syskon i församlingen, och även besöken från min fru från kvinnofängelset, visade hur Guds hand hjälpte oss och vi lärde oss att ta till vara varje stund i dessa besök för att fylla våra sinnen med fina minnen.

Tänk på dem som sitter i fängelse som om ni var deras medfångar, och på dem som blir misshandlade som om det gällde er egen kropp.

Vi lärde oss att vila i bönen, mer än någonsin tidigare, bönen som vi alltid använt då vi haft problem i familjen och som vi sedan sett Guds svar på. Vi tackar Gud för alla syskon som stöttade oss i bön och som har stöttat min familj ekonomiskt. Vi saknade aldrig något i fängelset. Hjälpen från syskonen var stor och mina barn behövde aldrig sakna något och inte heller mina föräldrar. Inte heller mina svärföräldrar, som tog hand om våra barn under den här tiden. O, hur stor är hans nåd! Maten som man sände till fängelset räckte långt och jag kunde dela med mig till flera medfångar som själva inte fick besök av sina familjer.

Gud var så god mot oss. Vi fick ständigt ta emot brev från syskon från olika länder, som trots att de inte kände oss tog på sig vår sorg. Syskon här från Kuba skickade också hälsningar och pastorer och syskon från olika församlingar tog till sig vårt fall och bad för oss under sina samlingar. Genom brev fick vi uppmuntran från vår egen församling som ständigt bad för oss (Apg 12:5) och stöttade oss med allt som vi behövde. Allt detta gav oss styrka och hjälpte oss att se att vi inte var ensamma. Vi får än idag brev från syskon från andra länder.

Guds folk är underbart! Vi fick möjligheten att predika då vi var i fängelset, vittna om omvändelsen från synden, om tron och om den kommande domen. Min fru blev vid ett flertal tillfällen använd för att bedja frihet och hälsa över några medfångar och de fick se Guds kraft som frigjorde dem. Vi fick proklamera och förkunna evangeliet och än idag brukar några ringa oss på telefon och be oss att besöka dem när de blir frigivna.Vi vet att evangeliets frö blev sått på dessa platser.

Syskon, det här är en kort sammanfattning av vår vistelse i fängelset. Det finns mycket mer att berätta om hur Gud verkade genom oss under den här tiden. Tack till er alla som har stöttat oss på olika sätt. Tack till broder Berno för dina och din familjs böner och tack till församlingens böner! Tack också för all hjälp som ni har gett min familj och tack till er som fortfarande frågar efter oss och ber för oss. Jag tackar också Gud för möjligheten att ha fått lära känna Berno.

Hälsningar och kramar till syskonen i Sverige!