Undervisning: Berno Vidén
Vi är vana att höra rapporter om protester från Afrika, från länder långt bort, från utvecklingsländer där man ropar efter bröd, varifrån man vanligtvis ser flyktingströmmar med 100 000-tals människor som drabbas. Folken blir desperata och protesterar på olika sätt. Vad vi nu ser är att i de länder vi brukar räkna till de utvecklade möter vi idag samma typ av reaktioner, mitt i Europa.
I Svenska Dagbladet publicerades nyligen en artikel om hur Röda Korset varnar för uppror i Europa. Då talar man inte om Östeuropa, de länder där vi vet att det finns mycket fattigdom, som exempelvis Rumänien och Ungern, utan man talar om de länder vilka man räknar höra till stommen i den europeiska välfärden, som exempelvis Spanien, Grekland och Italien. Röda Korset är en dominerande organisation som ordnar insamlingar för biståndsarbete i tredje världen, men nu säger man att för första gången i historien har organisationen tvingats att ändra inriktning. Man har på ett brett sätt fått ägna sig åt inhemsk verksamhet i flertalet europeiska länder. Speciellt Spanien och Grekland nämns i denna artikel.
Ingressen i SvD säger så här: ”Miljoner européer som för inte så länge sedan var ganska välmående, har nu svårt att skaffa mat. Europa bör därför förbereda sig på folkliga uppror, liknande dem som skakat Nordafrika, varnar internationella Rödakorskommittén.” Därefter skriver man att för första gången måste Röda Korset i flera europeiska länder fokusera på de fattiga i det egna landet. Ett tecken på att Europa verkligen befinner sig i en djup kris är att det grekiska Röda Korset på grund av detta är på väg att gå i konkurs.
Ett uttalande säger:
-Titta på upproren i Egypten och Tunisien. Det handlade mera om bröd än om frihet. När människor känner att de inte längre har någon utväg finns det absolut ingen tvekan om att risken för spänningar och våld stiger. Det visar all vår erfarenhet av kriser runt om i världen.
Man ifrågasätter här varför Europa här skulle vara ett undantag. Konklusionen är detta som vi nu ser blossa upp i Europa.
Det finns också en annan sida av det hela. Människans egen ondska, den inneboende egoismen, driver människor och nationer att på andra människors bekostnad bygga upp sin egen välfärd. Det kan låta väldigt politiskt att ta upp på det här sättet. Men faktum är att just bibeln ger oss en grundutbildning i vad rättfärdighet är. Det här med att dela med sig och se till den lidande utgör själva kärnan i evangeliet. Om vi vill vara en Guds församling och förkunna hans rättfärdighet i tiden, så berör detta oss i allra högsta grad.
Zambia är ett av världens fattigaste länder, samtidigt som utländska företag tjänar stora pengar på det landets tillgångar. En Schweizisk investerare köpte vid 2000-talets början upp Zambias stora koppartillgångar för en spottstyver – man betalade 627 miljoner dollar. Efter några år producerar den här koppargruvan 6 miljarder dollar per år. Av detta betalar ägaren en skatt på 0,6 % till Zambia, vilket inte är något annat än en fruktansvärd utsugning av ett av världens fattigaste länder. Vi i Sverige är med och tjänar pengar på den här uppgörelsen.
Det finns en plats i Schweiz, Rüschlikon, ett välmående samhälle där hela historien har sin upprinnelse. I Rüschlikon existerar knappt någon arbetslöshet, inte heller några sociala problem. Samhället har så mycket skatteintäkter att man inte vet vad man ska göra av alla pengar.
Hur kommer då vi som bor i Sverige in i bilden? Faktum är att vår pension är beroende av denna utsugning av Zambias befolkning, för att ta ett exempel. I Sverige har vi något som kallas för AP-fonder, allmänna pensionsfonder. Vare sig vi själva genom ett aktivt val har valt att satsa och placera våra intjänade pengar för att få så stor avkastning som möjligt, eller om vi hör till den sjunde AP-fonden, där alla som inte aktivt väljer hamnar, och låter samhället sköta om placeringen, så är vi med och investerar i det schweiziska kopparbolaget Glencore i Zambia, och vi tjänar bra på det. Det ger stor avkastning. Befolkningen i Zambia däremot har en åttioprocentig arbetslöshet, och varje individ lever på mindre än en dollar per dag.
Det finns flera exempel man kan lyfta fram som visar på hur Sverige, som är känt att vara ett land som ger mycket biståndshjälp och som satsar mycket på olika behövande nationer, är med och suger ut fattiga länder. Genom fonder och en orättfärdig handelspolitik tar vi långt mycket mera än vi ger.
Det är nödvändigt för oss att tala om Guds frälsningsplan för människan. Frälsning handlar inte om att bekänna med sin mun och sedan fortsätta att leva sitt materiella liv. Församlingen är något annat än en del av detta orättfärdiga samhälle, som på det här sättet gräver sin egen grav. Det vi nu ser ske i Europa; utvecklingen med problemen som kommer oss närmare inpå knutarna, är en konsekvens av att vi lever över våra tillgångar, ett överflödsliv på andras bekostnad.
Bibeln ger oss vägledning och orientering på många frågor också i dessa frågor. Man kan tycka att man är som en bricka i ett spel, utan förmåga att göra något; – Jag betalar min skatt och sköter mitt arbete. Jag lever här som en laglydig medborgare, men samtidigt visar det sig att jag är ett offer, och mina medel används på ett sätt som jag inte kan styra över.
Psalm 73 ger en liten inblick i problematiken som har med människan att göra inför den orättfärdighet man möter ute i världen, där den ene skor sig på den andre. Det står så här:
– Därför är högmod deras halsprydnad, våld den klädnad som höljer dem. Ur fetma skåda deras ögon fram, deras hjärtans inbillningar hava intet mått. De håna och tala förtryck i sin ondska; med höga åthävor tala de. Med sin mun stiga de upp i himmelen, och deras tunga far fram på jorden; därför vänder sig deras folk till dem och super så in vattnet i fulla drag. Och de säga: ”Huru skulle Gud kunna veta det? Skulle sådan kunskap finnas hos den Högste?” Ja, så är det med de ogudaktiga; det går dem alltid väl, och de växa i makt. (Ps 73:6-12)
Texten handlar om ogudaktiga människor, men jag tror inte vi ska placera oss utanför här. Det handlar om människan som får sin välfärd uppbyggd på andras bekostnad. Det handlar om människan som lever så att det går henne väl, trots den ondska som systemet är uppbyggt på. I den vers som följer ger psalmens författare uttryck för total hopplöshet:
– Sannerligen, förgäves bevarade jag mitt hjärta rent …
Författaren såg sig som en del i systemet. Det går den ogudaktige väl. Förgäves bevarar jag mitt hjärta rent. Jag är ett offer och en del av detta. Finns det någon möjlighet att bevara sitt hjärta rent. Att stå utanför?
… jag tvådde mina händer i oskuld; jag vart dock plågad hela dagen, och var morgon kom tuktan över mig. Om jag hade sagt: ”Så vill jag lära”, då hade jag svikit dina barns släkte. När jag nu tänkte efter för att begripa detta, syntes det mig alltför svårt…
Därefter kommer svaret på dessa stora existentiella frågor, sedda utifrån ett rätt perspektiv:
– till dess jag trängde in i Guds heliga rådslut och aktade på dess ände.
Här kommer vi in på ett område som handlar om hemligheter; om rådslag och rådslut inom gudomen. Gudomen själv kan vi läsa mycket om i bibeln; hur rådslag hålls i höjden, och hur Guds eviga rådslut är det som kommer att stå kvar till sist. Allt utom Guds ord har en ände. Det Gud har fastställt, det Gud har bestämt, kommer att bestå till evig tid. Därför finns det en oerhörd längtan hos oss att få tag i detta. – Herre, hur ska jag kunna tränga in i ditt gudomliga rådslut, så att också mina ögon öppnas och jag kan se det förgängliga i materialismen, se det förgängliga i världen, detta som människor är så fångade av. Människan ser bara sin egen välfärd, hur hon ska kunna placera rätt och klara av sin karriär. Hur hon ska lyckas att kunna skaffa sig allt det hon vill ha. Man blir så bunden inom dessa materialistiska gränser att man inte förmår att skåda längre och djupare.
Det finns ett gudomligt rådslut, och det finns en annan väg för församlingen. En himmelsk väg som är en protest mot denna välfärd och den utveckling vi möter i världen; en väg där vi målmedvetet får arbeta för värden som aldrig ska förloras.
Gud styr konungarnas hjärtan och världshärskarnas steg, även om det kan vara svårt att förstå. Vi kan exempelvis läsa om hur bibeln beskriver konung Nebukadnessar. Han blev vid ett tillfälle av Gud utstött och fråntagen all sin makt, till dess han insåg vem som är Gud, vem det är som ger makt, som tar makt, ja, vem det är som råder. Människan tror i sin enfald att hon har makt att kunna styra och ställa för sin egen framtid, men det är fel. Det finns bara en som har den makten. Det gäller att få vara i hans vilja. I Apostlagärningarna läser vi ett citat från andra psalmen, om hur människan i alla tider fört fram sina rådslag:
– Jordens konungar trädde fram, och furstarna samlade sig tillhopa mot Herren och hans Smorde.’ Ja, i sanning, de församlade sig i denna stad mot din helige tjänare Jesus, mot honom som du har smort: Herodes och Pontius Pilatus med hedningarna och Israels folkstammar; de församlade sig till att utföra allt vad din hand och ditt rådslut förut hade bestämt skola ske. (Apg 4:26-28)
Här står det att Guds hand och Guds rådslut hade bestämt vad som skulle ske. Men det vi läser om är ju något som är mot Gud. Man hade rest sig upp mot Herren och mot hans Smorde, på det sätt man gör i alla tider. Jesus säger själv att hans efterföljare ska bli förföljda för hans namns skull. Det betyder inte att Gud har förlorat kontrollen. Nej, han har all makt.
Det finns mycket lidande och orättfärdighet. Allt detta är förutsagt i Skriften. Det står också att denna orättfärdighet kommer att tillta desto närmare slutet vi kommer. Men inget av det här betyder att Gud har förlorat kontrollen. Den här versen säger tydligt att trots att det var Herren själv de reste sig upp emot, så finns det ett rådslut i höjden som förut har bestämt vad som skulle ske.
Vi läser om att folket tog Jesu liv, samtidigt som vi vet att hela händelseförloppet fanns i en evig plan hos Gud. Han gav sitt liv för människornas frälsning. Alltså; ur ondskan, ur detta lidande vi ser, så finns en underbar frälsning och det finns en underbar och annorlunda väg. Den vägen är församlingens väg. Ondskan kommer att tillta i världen och det kommer att bli värre, ju närmare Jesu tillkommelse vi kommer. Men Guds rådslut förändras inte.
Det står i Uppenbarelseboken om den tid som ligger framför. Texten vi ska läsa berör framtida händelser och gäller inte oss här och nu, men själva principerna och tillvägagångssättet är detsamma. Jag ska lyfta fram ett par verser som visar hur Gud arbetar, och som påminner oss om att allt vi ser omkring oss är timligt. Det finns tider som Gud har fastställt. Vi lever i en tid som är en nådatid ifrån Gud. Det fanns en tid innan nådatiden, innan Jesus blev människa. Vi har lagens tidsålder, med sin betydelse. Men så kom Jesus, och det inträdde en ny tid för människorna. Nådens tidsålder, som vi lever i och som är på väg att gå mot sitt slut:
– …i de dagar, då den sjunde ängelns röst höres, när det sker att han stöter i sin basun, då är Guds hemliga rådslut fullbordat, i enlighet med det glada budskap som han har förkunnat för sina tjänare profeterna.” (Upp 10:7)
… då är Guds hemliga rådslut fullbordat. Det här säger oss att tiden är kort. Ja, men det här ligger långt fram i tiden, kanske någon tycker. Och så vill man förlita sig på jord och materialism och välfärd. Men du, det finns högre värden. Allt här har sitt slut. Blicka in i hans rådslut, och du kommer att få hjälp att se hur allt har en ände, och att det finns andra värden att kämpa för. Den rättfärdiges lidanden var inte en kamp som saknade betydelse. Nej, att han fick lida hade betydelse för din och min eviga frälsning. Jesus sa till oss: Följ mig! Vandra i mina fotspår!
I följande kapitel möter vi något liknande. Det är också en händelse som ligger framför, om en tid som snart är här. Det står om de två vittnena som ska träda upp i Jerusalem. De har ett uppdrag som de ska slutföra under en bestämd tid:
– Och när de hava till fullo framburit sitt vittnesbörd, skall vilddjuret, det som skall stiga upp ur avgrunden, giva sig i strid med dem och skall övervinna dem och döda dem. (Upp 11:7)
Det ser ut som om de två vittnena förlorar, men så är inte fallet. Segern ligger just i detta: De har till fullo framburit sitt vittnesbörd. Ser du parallellen till församlingens kamp i tiden? Paulus säger i Apostlagärningarna något som vi ska ta till oss, något som handlar om vårt uppdrag i dag. Här är Paulus på väg att ta farväl av församlingen, på väg mot Jerusalem, och han vet vad som väntar honom. Det som ligger framför är bojor och åter bojor. Han vet att han kommer att få lida för Jesu namns skull, men det hindrar honom inte, ty det han har sått är himmelskt. Han vet att han till fullo har framburit ett vittnesbörd utan att kompromissa eller köpslå. Han betalar ett högt pris. Egentligen är det fel att säga att han betalar ett högt pris. Vad han gör är att investera i värden som ingen någonsin kan ta ifrån honom; en himmelsk skatt.
Så här säger han till de äldste i Efesus:
-Jag har icke undandragit mig att förkunna för eder allt Guds rådslut.
Det finns alltså ingenting jag har undandragit mig. Jag har fullgjort uppdraget att förkunna allt Guds rådslut. Vad handlar då detta rådslut om, detta som Gud har överlämnat till och uppenbarat för församlingen, rådslut, som under den heliga historien har varit fördolt för människor? För Guds egna profeter under den antika historien har detta rådslut uppenbarats bit för bit, och vi har ännu inte sett allt i Guds tanke. Vi har ännu inte tillfullo förstått allt Guds rådslut, men för varje tid så är Gud den som uppenbarar vad du och jag behöver veta för att komma framåt. ”Jag har inte undandragit mig” skrev Paulus. Har du det? Har Maranataförsamlingen dragit sig undan att förkunna allt Guds rådslut? Det här handlar om oss idag. Vidare uppmanar aposteln:
– Så haven nu akt på eder själva och på hela den hjord i vilken den helige Ande har satt eder till föreståndare, till att vara herdar för Guds församling, som han har vunnit med sitt eget blod. (Apg 20:28)
Paulus varnar här för vad som ska komma, men det finns ett rådslut. En Guds tanke, en Guds vilja med församlingen.
Det bibelsammahang där Jesus inleder sin jordiska tjänst, vars text även omfattar församlingens uppdrag, avslutas med orden: ”… till att predika ett nådens år från Herren.” Dessförinnan nämner Jesus det som bör vara församlingens innehåll och livsstil, med en utsträckt hand till lidande människor, det som handlar om alla fångna, lidande och hungriga människor. Att predika ett nådens år från Herren omfattar att ge bröd och att dela med sig av sitt armod. Det var detta som förkroppsligades i den första församlingen på pingstdagen. Man sålde allt man ägde, och delade med sig därav till var och en vad han behövde. Det fanns ingen fattig, det fanns ingen rik.
Vad är det här för ett lyckorike, som liknar det världens härskare drömmer om? Man har försökt att under olika tidsepoker att tvinga fram det, men misslyckats. Men det finns ett himmelskt rådslut, en himmelsk väg för församlingen där det inte handlar om att lyckas eller misslyckas, men om att du och jag ska överlämna våra liv åt Honom, först och främst, men också åt varandra, så att han får vara kroppens huvud i allt.
Jerusalem beskrivs ibland på de mest skrämmande sätt, som exempelvis i Hesekiel kaptiel 16. Det som begåtts i Jerusalem är värre än det som skedde i Sodom, och då handlar det om ting som har med rättfärdighet att göra. Synden var att man förtryckte den fattige och änkan, de värnlösa.
Idag är församlingen kallad att predika ett nådens år från Herren. Inte bara med ord utan med ett budskap som i det praktiska livet inrymmer allt Guds rådslut. Det finns hemligheter som Gud uppenbarar från tid till annan, som det krävs en andlig insikt att förstå, ett andligt öra med samma uppmaning som kom till varje församling i Mindre Asien vilket inleder Uppenbarelseboken: Den som har öra, han höre.
1998 hade vi här i församlingen en landsomfattande mötesserie, då en fråga ställdes: Varför är det så tyst om Jesu tillkommelse? Jag var med i de mötena; från norr till söder på olika platser. Det var ett väckelserop som nådde ut till många. Faktum var att det var väldigt tyst om Jesu tillkommelse. Nu har det gått nära fjorton år sedan just dessa möten. Idag är det inte lika tyst om Jesu tillkommelse. Man hör här och där att det talas om hans kommande, men det görs på ett sätt som bibeln är främmande inför. Man talar om hur man väntar Jesus tillbaka till jorden, men det som inte finns med i det som förkunnas idag, är det som har med församlingens uppryckelse att göra. Det är det fortfarande väldigt tyst om.
Församlingen hör himmelen till. Vi är födda ovanifrån och präglade av himmelen. Vi är stämplade som främlingar här i tiden och har vårt medborgarskap i himmelen, något många bibelord talar om. Det finns också flera bibelord som talar om det som Gamla testamentets profeter inte kunde ana, just det att en skara här på jorden ska lyftas upp i skyn, Herren till mötes. Om du talar om detta budskap idag, blir du genast placerad i ett fack där man kallar dig exempelvis för ”darbyist” eller” dispositionalist”, och så blir du mer eller mindre idiotförklarad som kan tro på något så ovetenskapligt som församlingens uppryckelse. Dock är uppryckelsen ett centralt tema i Nya testamentets förkunnelse.
Bibeln är väldigt noga med att förklara att ingen vet tid eller stund för tillkommelsen. Jesus själv sade att det är bara Fadern som vet den tid som Fadern har fastställt. Det har också med rådslutet att göra. Det har gått två tusen år sedan församlingens födelse. Människor häcklar och tycker att det där måste ni väl sluta att prata om nu.
I våra dagar växer det fram en rörelse som talar om Kristi ankomst, där man gör Jesus till en politisk Messias. Man riktar blickarna mot Jerusalem, ser händelserna där och drömmer om hur templet ska byggas upp, hur allt ska förberedas för att ta emot denne Messias. Bibeln fokuserar på något helt annat när den talar om församlingens uppdrag. Den talar om församlingens nådatid. Församlingens uppdrag i tiden handlar inte om att åka till Jerusalem och bygga upp ett tempel på tempelberget, och det är väldigt viktigt att vi inte dras med i de strömningar som finns idag. Messianska eller judiska strömningar, där man på något sätt söker återvända till ett gammaltestamentligt tänkande.
På Golgata slöts ett nytt förbund. Gud själv steg ned, han blev människa och offrades. Med sitt eget blod tecknade han ett nytt förbund. Nya testamentet talar om hedningar, judar och Guds församling – det nya folket. Församlingens tidsålder kommer att kulminera i denna stora händelse som kan äga rum idag, eller imorgon; vad bibeln slår fast är att det kommer att ske snart: Jesus kommer för att hämta hem sin församling. Då apostlarna Paulus och Petrus skriver om Jesu tillkommelse så nämner de inte tid eller stund, men de inberäknar sig själva. ”Vi som då lever kvar”, skriver Paulus. Tillkommelsen är ingen avlägsen händelse. Den finns med som en naturlig del av det eviga som Gud har lagt ner i församlingen: Han kommer snart!
Ropet är Maranata – kom Herre Jesus! Vad viktigt att detta rop får ljuda klart i våra hjärtan, och att det får vara med och styra våra beslut, de steg vi tar.
Vi lever idag i den yttersta tiden. Många säger att vad vi har att vänta är en Messias som kommer för att sätta sina fötter på Oljeberget, men man förnekar samtidigt uppryckelsen. Det är alltså en annan Jesus man talar om. Man säger att allt har sin utveckling, att vi nu ska planera för den här jorden som om den för alltid ska vara vår framtid. Man satsar allt på det materiella och ser inte att det byggs upp i orättfärdighet. Människan kommer att stå där i ett totalt kaos som vi hitintills bara har sett begynnelsen av. Man står där och ropar: Vem ska befria oss? Vem ska få ordning på all oreda, all orättfärdighet? Och ur detta kaos kommer en makt, ett system, det kommer att träda upp en man som ses som en befriare. Han kommer att ses som lösningen och folk kommer att behandla honom som Kristus. Folk kommer att ta emot honom som den som är svaret på alla våra problem.
Det är viktigt för oss att inte tappa bort det som har med församlingens tid att göra. Det finns ingenting som kan förändra Guds tanke för församlingen innan den tiden är slut. Det får komma vilka röster som helst, vilka budbärare som helst och påstå vad de vill, men så länge församlingen, så länge du och jag är kvar i tiden, så handlar uppdraget om att förkunna frälsning och omvändelse, förkunna att han kommer snart för att hemförlova sin församling. Det finns predikanter som säger att inför hans kommande så ska vi förbereda och ordna allt. Vi ska se till att han blir väl mottagen. Det är lögn! Uppdraget är evakuering. Församlingen ska lämna den här jorden. Jorden är sparad åt eld. Församlingen ska lyftas upp till honom i skyn. Och så ska vi tillsammans med dem som har dött i Kristus för alltid få vara hos Honom.
Herre, befria oss från ett evolutionistiskt tänkande, befria oss från detta politiska inflytande, från det som vill forma och göra oss till en del av världen, en del av detta kyrkopolitiska religiösa system. Hjälp oss att inse att vi är köpta ifrån jorden, att vi tillhör ett annat rike, att vi tillhör himmelen. Vi är på väg hem. Och vi vet Herre, att snart kommer du. Snart är dagen här då du ska hemförlova din församling. Hjälp oss Herre att vara redo, och intill denna dag troget tjäna dig. Att inte spara oss själva. Att förkunna Din rättfärdighet. Att vara en protest mot det som orsakar så många människors lidande. Vi ser domen som kommer över Sverige på grund av detta. Vi ser domen som kommer över den rika världen. Men Herre, vi vill inte vara en del av detta system. Visa oss Herre din väg, så att vi får vara med och förverkliga din rättfärdighet här i tiden, till dess att du kommer, Herre Jesus Kristus.