Midnattsropet

Vittnesbörd från höstens bibelskola

Ingegerd Fredriksson

Frid alla syskon! Jag är jätteglad att jag kom ner till bibelskolan, och att vi tillsammans får upphöja Jesus och vänta på hans tillkommelse.

Igår var jag med ute på torget och jag kan ju inte sjunga, så jag tänkte: Jag delar ut traktater istället.

Jag ställde mig lite framför dem som sjöng och började. Det var fler än jag som delade traktater, de stod lite runt omkring, så de flesta som kom fram till mig hade redan fått en traktat.

Vittnesbörd från höstens bibelskola

Majken Jakobsson

Jag är så tacksam till Gud för mina syskon här som har undervisat. Det har varit så välsignat tycker jag, både välsignat och uppfordrande samtidigt. Jag tackar verkligen Gud för att jag får en sträcka till att gå. Och så tänkte jag på det Tage Johansson talade om igår, om bönen.

Jag blev frälst 1958 i Filadelfia i Trollhättan, och där hade vi en bönesal. Efter varje möte gick alla dit ner och bad för att de nyfrälsta skulle bli andedöpta. Det var bön till klockan 3, 4 och 5 på morgnarna. Vi gav oss inte förrän de var andedöpta. Det skulle vara underbart om det kunde bli så igen; en sådan böneatmosfär, så att vi kan be igenom de här ungdomarna som ska ta stafettpinnen och föra verket vidare! Amen.

Ledare: Berno Vidén

”Vi lever i en livsfientlig kulturmiljö – så fientlig att den knappast uthärdar några former av liv. Därför har vi inom praktiskt taget alla områden ersatt livet med former, och individer med institutioner.”

Med de orden inleddes Midnattsropets julnummer för exakt fyrtio år sedan, det år då Pilgrimsskolan – församlingens hemundervisning – startade. Texten, författad av Arne Imsen, handlar bland annat om hur det i samhället inte finns rum för Jesus och hur samhällets institutioner tar över föräldrarollen och diskvalificerar familjens funktion som uppfostrare. Fyrtio år är en generation. Idag har utvecklingen mot ett familjefientligt samhälle gått längre och samtliga riksdagspartier verkar vara överens om en sak: förbjud hemundervisning!

Här fortsätter andra delen av intervjun Radio Maranata gjorde med Arne Imsen år 1991. Han berättar här om hur en kärntrupp av Maranataförsamlingen i Stockholm så småningom tog form som kommunitet på församlingshemmet Johannelund i Bromma.

Publicerad i MR första gången 1996.

Jag var föreståndare för Örebro Fria Församling, som beslutade att arrangera möten i Stockholm. Vi hade först möten på Chinateatern. De samlade mycket folk och väckte uppmärksamhet. Därefter hade vi en kampanj under några veckor på Nalenpalatset. Vi bad till Gud för ganska många människor under denna period.

Vittnesbörd av Pelle Lind

Jag vill dela ett ganska personligt vittnesbörd. Det kanske kan hjälpa någon som befinner sig i den situation jag befann mig i för några år sedan. Jag var ganska engagerad i Maranataväckelsen då jag var ung grabb. Men tidens tand gjorde sitt. Jag vandrade iväg. Man brukar tala om en ökenvandring, men det var snarare Egyptens mörker jag befann mig i. Men så började jag bli väldigt trött på den situation jag befann mig i. Min själ var tom och trött. Det var väl egentligen inte synden; det där att man gick på puben och sånt där, som plågade värst. Det var ju frukter av synden, egentligen. Men det var själva upplevelsen att vara i avsaknad av härligheten från Gud, som det står i Romarbrevet 3:23. Jag upplevde att jag inte var i hans närvaro. Jag närde en längtan och började söka Herren. När man börjar göra det, då är han inte långt borta.