Undervisning av Paulus Eliasson
Jesu död och påstådda uppståndelse är evangeliernas klimax. Jag säger påstådda, för det är absolut inte alla som utan vidare godkänner evangelisternas historia som fakta. ”Det är för många motsägelser i evangelieberättelserna”, ”människor uppstår inte från de döda” eller ”något annat hände med Jesu kropp” är vanliga kommentarer.
I denna artikeln vill jag utgå från en argumentation som kanske kan verka ovanlig för evangeliskt troende. Vi ska nämligen ta utgångspunkt i en ”minsta gemensamma nämnare” mellan troende och icke troende, när det gäller Jesu uppståndelse. Ofta, när kristna samtalar med icke troende, slår man huvudet mot en vägg. När vi säger att ”Bibeln säger…”, så får vi svaret ”Jag tror inte på Bibeln”, och så stannar det där, med ord emot ord, tro emot otro. Därför kan det vara nyttigt att försöka hitta en gemensam grund att stå på.
Den amerikanske historikern och professorn Gary Habermas försökte på 70-talet göra just detta, när han forskade i frågan om Jesu uppståndelse. Det Habermas gjorde, var att se på vad majoriteten av forskare på Nya testamentets område kunde enas om. Oavsett vad man anser om Nya testamentet (NT), så är det några fakta som man inte kan komma ifrån – hur bibelkritisk man än önskar vara.
Jesus levde för 2000 år sedan, det är nästan alla eniga om. Jesus menade sig vara Guds Son, det är också allmänt accepterat. Och när det gäller uppståndelsedramat, så är det fyra fakta – de så kallade ”minimala fakta” – som majoriteten av forskare är eniga om. Ska man förneka dem, så går man alltså emot konsensus i forskningsvärlden.
Vilka är då dessa fakta?
1. När Jesus hade dött, blev hans kropp lagd i Josef från Arimateas grav.
2. Tre dagar senare blev hans grav funnen tom av några kvinnor.
3. Jesu lärjungar hade upplevelser där de såg Jesus levande.
4. Jesu lärjungar var beredda att dö för sin tro på Jesus som uppstånden.
Vi ska se närmare på dessa påståenden; vi kan ju inte tro på något bara för att majoriteten av historiker menar det. Men det som är viktigt, är att vi förstår att om vår förklaring om vad som hände med Jesu kropp ska vara trovärdig, så måste den förklara dessa fyra faktum på ett sammanhängande sätt.
I Josefs grav
Bibeln säger att när Jesus hade dött, bad en man vid namn Josef från Arimatea om att få begrava Jesus. Denne Josef var en judisk rådsherre, som var Jesu lärjunge i hemlighet. Josef och några kvinnor begravde Jesus i Josefs familjegrav, någonstans i Jerusalem med omnejd. Detta var en grav som var ett uthugget rum i klippan – och framför graven rullades en sten på plats.
Varför tror de flesta historiker på detta? Jo, för det första finns denna berättelsen i de allra tidigaste texterna vi har – och nämns från flera olika källor. För det andra menar man att Josef inte kunde vara en kristen uppfinning från senare tid. Judiska rådsherrar var nämligen just de som den tidiga kristna församlingen hade som sin värsta motståndare. Det hade varit pinsamt och onödigt för en senare påhittad historia att placera en judisk ledare som den som tog hand om Jesu kropp.
