Posts

Berno Vidén undervisar

Innan vi tog emot Jesus i våra liv var vi döda. Inte fysiskt men andligt. Bibeln säger att vi var döda i våra synder och överträdelser. Varje människa är genom synden skild från Gud och därmed också hopplöst förlorad.
Men så sker det förunderliga: Gud har i Kristus gjort oss levande! Här står vi inför det absolut största under en människa kan vara med om. Gud skapar i ett nu en ny odödlig människa. Han ger ett liv som aldrig någonsin kommer att smaka döden. Hur är detta möjligt? Jo, genom att Gud blev människa. Ingen supermänniska med superkrafter, men en människa som du och jag. Han delade våra villkor, han gladde sig med de glada, sörjde med de sörjande, grät, visade vrede. Han var fattig, hemlös och identifierade sig med de mest utsatta genom att helhjärtat ställa upp till deras försvar.
Dock, till skillnad från övriga människor levde han sitt liv utan synd. Ingen ond tanke, inga ondskefulla handlingar, ingen orättfärdighet, inget förtryck gick att finna hos honom. Han var alltigenom en sann människa som i allt uppfyllde all Guds rättfärdighet. Denne Jesus som bibeln talar om är orsaken till att vi, oavsett vilka vi är, kan få ett evigt liv. Det finns människor som skulle betala vad som helst för att leva för evigt. Jesus ger oss livet som en gåva utan att ställa några som helst krav.
I evigheten i den himmelska världen, långt innan jordens grund var lagd, hölls ett rådslag där Gud Fader, Gud Son och Gud helig Ande gemensamt fattade det beslut som fick alla himmelska härskaror att stanna upp i vördnad, förundrade över vad som var på gång. Guds evige Son skulle bli människa, ställas under lagen och utlämnas till att på det mest grymma sätt fråntas all värdighet. Oskyldig skulle han ikläda sig vår syndfulla gestalt och bära alla människors synd, en börda alldeles för tung att bära även för Jesus. Hans svett blev till blodsdroppar då han i Getsemane från sitt innersta utropar, full av ångest och ängslan inför det som väntar: ”Min själ är bedrövad ända till döds.” Han beder Fadern om att slippa gå hela vägen, om det finns någon annan möjlighet; ”men inte som jag vill utan som du vill”.
Änglarna tystnar, utan förmåga att förstå vad som äger rum. Hur kan Gud tillåta? Varför måste Jesus lida så, han som är centrum för all Guds utgivande kärlek och härlighet? Jesus går hela vägen. Med sina sista krafter, svag, utmattad och med en svårt sargad kropp, ropar han från korset några ord som får både himmel och jord att skälva: ”Det är fullbordat!” I ett nu sker det stora undret som fått sådan betydelse för alla jordens inbyggare, både de som levt innan Jesu död på Golgata och för alla de som levt och lever efter hans död. Dödsrikets portar öppnades i och med att Jesus själv tog nycklarna till döden. Fångar befriades i ett nu när Jesus triumfatoriskt tågade in i dödens rike, bröt alla bojor och med makt förkunnade befrielsens budskap: ”Han for upp, han tog fångar, han gav människorna gåvor.” Han som for upp hade också farit ned till jordens lägre rymder.
Hela Guds treenighet proklamerar Jesu seger på Golgata, vilken öppnade vägen för oss var och en att fritt och för intet bli delaktiga i denna eviga Gudsgemenskap.
- Men Gud, som är rik på barmhärtighet, har, för den stora kärleks skull, varmed han har älskat oss, gjort oss levande med Kristus, oss som voro döda genom våra synder. Av nåd ären I frälsta!. (Ef 2:4)

Text: Stig Andreasson

Kyrkan – en fortsättning av inkarnationen?

Tidskriften ”Keryx” har nästan specialiserat sig på att skönmåla och härliggöra den kyrka som är hierarkisk och institutionell. Skönmålningen är förförisk. Avsikten verkar vara att skapa mindervärdighetskomplex hos de evangeliska friförsamlingarnas folk.

Institutionell kristendomsform sägs vara en del av och fortsättning på inkarnationen.
- En offentlig, institutionell kristendomsform är nödvändig. Den är en del av och fortsättning på inkarnationen. Men om den inte är besjälad av någon form av personlig tro blir den lätt förytligad och förvärldsligad. (Ulf Ekman)
Här möter vi uttrycket ”en institutionell kristendomsform.” Det för tankarna till en institutionell kyrka med ett institutionellt ämbete. Vad betyder då egentligen dessa fina uttryck? Enligt olika ordböcker på flera språk kan adjektivet ”institutionell” användas både i politisk och religiös betydelse.
-I kyrklig och religiös mening blir ett ämbete ”institutionellt” då en kyrklig överhöghet överför andlig auktoritet till någon som skall utföra prästerlig tjänst.
En av ordböckerna preciserar också att
-det institutionella är något som insätts eller upprättas genom beslut av människor, i motsats till det som är givet av naturen.
Denna sista anmärkning är speciellt intressant. Därför tillåter jag mig att göra en liten jämförelse mellan det naturliga (inklusive det övernaturliga) och det som är organisatoriskt och institutionellt, med andra ord iscensatt av människor. Detta är märkbart inom många olika områden. Inom läraryrket har vi som bekant något som kallas ”pedagogik” (undervisningsskicklighet). Det är utan tvivel något man till stor del kan lära och även förkovra sig i. Men det är också helt visst något som har med naturbegåvning att göra. Man kan med andra ord ge en person en ”lärartitel” efter avslutad utbildning. Men saknar han naturlig begåvning att förmedla sina kunskaper till eleverna, blir han ingen riktigt bra lärare.
Inom kristen förkunnelse kan vi delvis se detsamma, utan att förglömma att här finns det också en annan dimension. En person kan ha hög teologisk lärdom och inneha flera doktorsgrader, men ändå sakna förmåga att förmedla sin lärdom på ett för vanliga människor begripligt sätt. Å andra sidan kan en person, som bara har grundläggande bibelkunskap äga både en naturlig och en andlig gåva till att undervisa i Guds Ord. Detta trots att han saknar hög teologisk utbildning. I några fall har jag mött personer som ägt bådadera. En av dem var professor Jules Marcel Nicole på Bibelinstitutet i Nogent i Frankrike. Som teolog var varken hebreiskan eller grekiskan några hemligheter för honom. Men jag hörde honom tala några gånger i veckomötena i det lilla kapellet bredvid bibelinstitutet. Dit kom helt vanliga människor. Då använde professor Nicole aldrig en enda teologisk fackterm. Han använde inga ovanliga eller krångliga uttryck. Men med vanliga och enkla ord förklarade han bibelordets rikedomar för ivrigt lyssnande människor. Han ägde naturligtvis en naturlig begåvning som talare och lärare. Men jag tror också att den Andens nådegåva som Skriften benämner ”gåvan att tala kunskapens ord” var verksam i den lärde professorns förkunnelse. Denna dubbla utrustning, den naturliga och den övernaturliga, gjorde honom till vad han var.
Här rör vi vid själva livsnerven till den kristna församlingens liv och verksamhet. Att en andlig tjänst får officiell och institutionell status kan absolut inte garantera att den fungerar enligt andelivets lagar. Titlar och ämbetsgrader kan inte ersätta varken naturlig begåvning eller Andens nådegåvor. Vår store kyrkohistoriker Hjalmar Holmquist skrev om den urkristna församlingen:
-Själavården tillkom inte i första hand ämbetsinnehavare utan personer utrustade med Andens gåvor. Församlingslivet, ja hela kristendomen vilade alltfort på den urkristna entusiasmen, på Andens omedelbara ledning. De karismatiska personerna var kyrkans bärare och utbredare.
I urkristen tid fanns ingen hierarkisk eller institutionell kyrka, där en intellektuell elit hade monopol på Ordets tjänst. Vem vågar påstå att andelivets lagar inte skulle vara desamma idag som i urkristen tid?
Men nu kommer vi till en avgörande och mycket viktig fråga.

Rapport: Stina Fridolfsson

Karin Vidén tillfälligt hemma från  missionsfältet i Karibien, var drivande kraft i att arrangera en loppmarknad för att få in medel till missionen. Här följer en liten rapport .
Karin sitter i hotellreceptionens soffa med en kopp kaffe. Det är måndag morgon, efter en intensiv helg, med tre dagars loppis för Haiti i församlingens möteslokal.
-Hur känns det nu, om du ska sammanfatta intrycken, frågar jag.
-Ja, det har ju varit väldigt inspirerande. Vi fick erbjudande att plocka allt vi ville ha från ett äldre hus som en troende broder just köpt, med en hel del inventarier. När vi åkte dit och tittade, insåg vi att här fanns många prylar som skulle gå att sälja på loppis. Dessutom får ju Gertrud Karlsson ständigt in stora säckar med kläder som hon sorterar, tvättar, lagar och lägger i ordning för nästa loppis-tillfälle.
Vi har stora behov i Mont-Leon i Haiti, med vårt åtagande att bland annat avlöna lärarna för över 600 skolbarn. Så vi beslöt att snarast ordna en loppmarknad i vår möteslokal. Mötena kunde vi ha i matsalen.
Sagt och gjort. Det blev ett kånkande. Ut med stolarna från möteslokalen, in med bord, klädställningar, korgar och lådor. Karin vakade från tidig morgon till sena kvällen. Magdalena gjorde affischer till väggar, lyktstolpar och trottoarpratare, handaffischer trycktes upp och delades ut. När tiden var inne tändes också några marschaller för att väcka uppmärksamhet och leda människorna in. Från klockan tio till sex på eftermiddagen i tre dagar, kom människor från alla håll för att handla. Det fanns tavlor, grammofonskivor, originella prylar och kläder. Alla som kom gjorde fynd. Våra gäster på hotell Pilgrimshem kom och handlade. Olika socialdistrikt har hyrt rum åt både familjer och ensamstående med olika behov, och det var så roligt att se hur föräldrar med sina små barn hittade bra kläder. En familj som nu fått lägenhet och skulle flytta efter helgen, kunde skaffa en hel del husgeråd till bra pris. Och samtidigt kom missionsmedel in som vi får skicka till barnarbetet i Haiti – över 10.000 kr!
Idag, måndag, packas allt ihop och möteslokalen återfår sin status som möteslokal. Många besökare undrade:
-Det här är ju verkligen fint! Ni fortsätter väl nu? Det är verkligen ett stort böneämne – att vi får praktiska möjligheter att fortsätta! Skörden är mycken och arbetarna få på alla områden! Men det märker vi att det finns många ivriga medarbetare, om vi vågar ta flera steg i tro. Vi tror att Herren öppnar vägar!
Och nu, medan medarbetarna under Karins överinseende bär iväg de överblivna varorna som vi skänker vidare, så har vi ställt några bord utanför hotellgästernas frukostmatsal, fulla med varma jackor, mössor och skor som de kan fritt ta för sig av och använda i vinterkylan här i Stockholm.
Vi har fått för intet – nu måste vi ge vidare för intet!
Låt oss offra vad vi hava;
tid och kraft för Herrens skull
Och ej mer i jorden grava
Efter ett förgängligt gull.

Missionsrapport av Berno Vidén

Hemkommen efter en omtumlande resa till Haiti, där senaste kolerautbrottet fortfarande gör sig påmint på olika platser. I samtal med läkare på plats förstod jag att det just nu inte är så många insjuknade, men orosmolnen finns där inför kommande regnperioder, då det efterlängtade men tyvärr smittade vattnet okontrollerat sprider sig i floderna.
Man tycker att man sett det mesta av nöd efter så många år ute på missionsfältet, men sinnesbilderna efter senaste besöket i Baptiste med omnejd påminner om hur svårt det är att ta till sig människors verkliga situation. Det är lätt att skjuta ifrån sig det som ligger långt borta, sådant man inte stöter på dagligen. Dock är det en daglig verklighet det haitiska folket genomlider. Baptiste med sina tio tusen invånare är torrt och det växer dåligt på åkerlapparna. För folket där är det som att gå in i en mataffär med tomma hyllor utan möjlighet att köpa något. De flesta saknar pengar och är helt beroende av sina familjeodlingar för den dagliga maten, och växer det inget finns det heller ingen mat på bordet.
Samhället har ett nybyggt hotell som invigdes någon gång under januari månad. Eftersom vi inte längre har vår hyrda bostad i Baptiste så var jag hänvisad att bo där. Rummet var inte större än att en säng fick plats och toaletten med vattenhinkar för att duscha och spola låg utanför rummet med ett draperi för dörrhålet. Så det gällde att väsnas högt om man ville vara ifred därinne. Lakan förekommer inte men däremot fick jag en grov filt för att klara nattens kyla.
Hotellchefen var vänlig och mycket tillmötesgående. Varje kväll tillagade hans fru mat, vilket var välkommet efter dagens slit. Det var mycket stora portioner som lades upp. Även om jag själv inte orkade äta upp maten så stod hotellpersonalen och andra på kö för att äta upp resterna. Så fungerar det där och ingen ser det som något konstigt, samtidigt som det speglar något av hur tufft det är att leva i Baptiste. Vad som gör riktigt ont är när det kommer barn som uppgivet tittar en i ögonen och säger att de är hungriga.

Ladda ner PDF

För barnens bästa

Ledare av Berno Vidén

Flykting i eget land

Rapport från Dominikanska republiken

Loppis för Haiti

Denne Jesus!

Text av Arne Imsen

Ut ur prövningen - bort från vreden

Bibelstudium av Jan Egil Hafsahl

Skyarna brister

Text av Lars Bygdås

Övervakningen - ett tidstecken

Av Emanuel Johansson

Saliga är de som hungrar och törstar efter rättfärdighet

Undervisning av Tage Johansson

Kampen om troendedopet

Text och sammandrag av Lars Bygdås