Posts

Föredrag av Arne Imsen, tidigare publicerat i Midnattsropet 1974

Frågan om att åstadkomma ett socialistiskt samhälle är egentligen en genuin andlig fråga, som uteslutande kan lösas på andlig väg. Det finns inga maktmedel till förfogande, genom vilka vi kan förverkliga ett sådant samhälle, varken, genom vålds- eller icke-våldsmetoder. Hindret sitter nämligen icke i människans miljö och yttre förhållanden. Problemet är människan själv, varför alla förändringar först måste äga rum i människans egen inre värld.
Det lyckligaste som kunde hända vår jord vore att de socialistiska idealen kunde förverkligas. Jag är dock oerhört pessimistisk och har icke något hopp om att det kommer att ske. Jag har nämligen en liten inblick i historien och även i profetian, den bibliska framställningen av människosläktets gång emot det obevekliga slutet. Eftersom budskapet har blivit bekräftat med en så oerhörd precision från generation till generation, finns det ingen anledning att misstro det eller ersätta det med någonting annat. Det innebär att jag icke kan ha tro på, att samhället kommer att bli mänskligare. Det kommer fastmer att detroniseras. Jag tror således icke på någon utveckling, utan på en generation, vars konsekvenser vi kommer att möta i alltmer påtaglig grad.
Jag lider när jag tänker på mänsklighetens situation idag. Det är inte någonting patetiskt i det, utan jag bär detta som en börda dagligen och stundligen. Jag har dock ett titthål in i evigheten, och det är det som inger mig hopp. Jag har inget hopp för människan och därför predikar jag den enskilda människans förvandling. Först när hon har blivit förvandlad, är de mentala förutsättningarna skapade för en gemenskap med djupdimension. Då är det inte längre fråga om intressegemenskap eller en gemenskap med gemensamma krav som främsta kännetecken. Jag tror på de heligas gemenskap, vars förnämsta kännemärke är att ge, ge och åter ge.
Ett sådant utgivande liv måste självklart manifestera sig i en beredvillighet att dela med sig av de materiella tillgångarna. Beklagligtvis har detta ideal inte till fullo tillämpats i de kristna församlingarna. De borde ha varit ett föredöme i det här avseendet och ett riktmärke för den värld vi lever i. Man har istället ofta representerat andra intressen och bildat maktblock, som stundtals varit ett direkt hot emot människans frihet. Det borde icke ha varit så.

Vittnesbörd av Asta Olausson

Jag kan vittna om hur jag mötte Maranata genom att jag blev frälst. Hade inte storfamiljen funnits, skulle jag inte ha blivit bevarad. Jag kom direkt ifrån gatan och om det bara hade varit ett möte där någon bad till Gud för mig, hade jag fått återvända till samma gamla sammanhang. Men storfamiljen var ju 24 timmars gemenskap per dygn. Man hade alltid syskon omkring sig. Johannelund var en avskild plats. Det ligger i Stockholm, bara några kilometer från innerstan, men det var som om det var tusen km bort. Jag upplevde verkligen vad det innebar att bli född på nytt. Ibland kände man som om man inte kunde klara av den enklaste sak, sådant man hade kunnat i hela sitt liv, men man var som ett litet barn, beroende av dem man hade omkring sig. Det kom flera nyfrälsta med en svår bakgrund och ingenting att falla tillbaka på socialt. Vi måste bygga upp något socialt liv, och vi måste ju ha en försörjning.
Då började Arne Imsen föra fram idén med Pilgrimstjänst. Vi skulle ha våra egna företag, där vi kunde verka tillsammans. Vinsten av vårt arbete skulle gå till församlingen, och inte till några ogudaktiga arbetsgivare. Jag hade precis då läst en bok om judar och hur de levde som en avskild grupp i olika länder, i olika samhällen. Man kunde läsa om judar i Spanien, Polen och Ryssland och Tyskland. De utgjorde ett samhälle i samhället och de hade en egen försörjning. En jude fick inte ta vilket arbete som helst, de måste för sin överlevnad skaffa sig sin egen försörjning. De levde i en avskild grupp, och trots att de levde i Ryssland eller Tyskland, eller Spanien så var de inte i första hand tyskar eller ryssar eller spanjorer, utan de var judar. De hade sitt eget språk och hemundervisning. Barnen undervisades i synagogan av lärare från det egna folket.
Jag tänkte på att det här var precis en bild av det som Arne Imsen målade upp som Pilgrimstjänst. Vi var det nya förbundets folk. Vi hade en egen konung, Jesus var vår konung. Och vi hade ett eget språk. Vi var ett eget folk i nationen, men helt avskilt från nationen. Det där blev så levande för mig. Tänk att kunna ha sin egen försörjning, sin egen skola! Att vi inte i första hand var svenskar, utan vi hade en annan identitet och levde på de premisserna att vi var Guds folk. Det här med att man hade sina egna företag. Exempelvis hade vi bagerier, och vi fick försörjning genom att sälja bröd ute i landet.
Ett litet bibelord blev levande för mig. Det står om Simeon i templet som väntade på Israels tröst. Det står inte att han väntade på sin egen tröst, men på nationens tröst. Det fanns ett folk! Vi som kristna måste vara ett avskilt folk, det nya förbundets folk, precis som Simeon väntade på det gamla förbundets tröst, så väntar vi på det nya förbundets tröst. Det spelar ingen roll om vi är i Sverige eller någon annanstans i världen, vi tillhör ett nytt folk som talar samma språk. Vi har samma ursprung och samma kriterier.
Något som också blev levande för mig då jag läste om judarna, var att de alltid sa: -Nästa år i Jerusalem! Nästa år i Jerusalem! Det var det som var deras hopp, och vi har också ett levande hopp: Nästa år kommer Jesus! Jesus kommer! Amen.

Karin Vidén:

Jag känner idag, 2010, att det var ju så viktigt då. Men det är jätteviktigt idag också, kanske viktigare, att vi får fram dessa ting fortsättningsvis i våra möten, i våra bibelstudier, i våra samlingar. Dessa frågor måste fram igen för att belysas och så hjälpa människor fram till nödvändiga uppbrott. Detta har vi fått till oss som en kallelse att föra fram, för det handlar om att rycka människor loss ur sammanhang som binder fullständigt.

[Läs mer]

Gertrud Johansson:

Jag upplevde det oerhört att få höra undervisningen om församlingen, vad en församling konkret är för något. Förut var det bara fråga om möten, men i undervisningen togs här upp att församlingsliv är något mycket mer. Det innefattar så mycket mer i mitt liv. Utifrån Guds Rike ska man välja sitt sätt att leva, hur man ska bo, försörja sig, leva sitt familjeliv och ställa sig till allt i samhället. Gudsordet “sök först efter Guds rike och hans rättfärdighet” fick plötsligt en verklig betydelse. Under sjuttiotalet togs allt detta upp i undervisningen, och detta har format hela mitt liv efter det.

[Läs mer]

Vittnesbörd av Börje Hoff

Jag kom med i Maranata 1965. Jag såg det där TVprogrammet som gjordes från ett möte i Viktoriasalen. Jag upplevde när jag såg det där programmet: vad är det dessa människor har som gör att de kan se så glada ut? Just den där glädjen glömmer jag aldrig. Jag hade ingen religiös bakgrund, har inte varit med i någon baptist- eller pingstförsamling, jag visste inte vad det var. Men så var det en grabb i min klass i skolan som hade blivit frälst genom att läsa hela bibeln från pärm till pärm, och så gick han ned till ett bönemöte i Toftbyn och lämnade sig åt Jesus. Han sa till mig: -Det är väckelsemöte på Folkets Hus, gå dit så får du höra! Det gjorde jag. Och när de frågade om någon ville bli frälst, så ville jag bli frälst på en gång, för jag ville ha den där glädjen som jag kände i den underbara atmosfären i mötet.