Posts

Text: Barbro Schröder

Storstadens puls i augustivärmen, bilköer där man tittar på klockan – snart 18.00. Trafiken rör sig långsamt mot infarten och betalstationen i Stockholm. Och där ser man tältet mitt i parken – i storstadens mitt!
Det myllrar av folk i parken; stor och liten, många pensionärer, andra idrottande, lekande.
Det är alltid en upplevelse med tältmöten, och även om vi i Maranataförsamlingen har haft det varje sommar i åratal, så är det en spänning. Lång tid har vi burit på dessa möten upp till Gud i våra böner och nu kommer bönesvaren.
Första mötet strömmar folk till. Många är troende, andra nyfikna. Sång, vittnesbörd, predikan. Folk lyssnar. Många utanför tältet. Det levande Ordet går ut, det som bär frukt i hjärtan som tar emot det. Jag ser ut över mötespubliken varje kväll, och tänker att det är en skara evighetsvarelser. En dag ska vi vara tillsammans hos Jesus. Underbart! Men de som inte tar emot erbjudandet om evigt liv?
-Den stund kommer, ja, den är nu inne, när de döda skall höra Guds Sons röst, och de som hör den skall få liv.
(Joh 5:25)
Människor som inte tar emot Jesus är ju döda i sin ande, men de kan få det eviga livet som fortsätter i himlen när kroppen slutar fungera.
Tänk vad himlen gläds över alla dem som i varje möte fick uppleva frälsning, förnyelse och andedop! Många deltog dygnet runt. I tältvakten, förbönen och med att se till att allt fungerade. Förutom församlingens vittnen deltog en skara från Djurås i Dalarna med levande sång och vittnesbörd. Ingen var oberörd. Oväntat besök från Finland och Tyskland var uppmuntrande, samt broder Henry och andra tillresande vittnen. Ja, så har Guds frälsningsbudskap gått ut till en förruttnad värld av ”salta” vittnen. Om inte maten får salt, ruttnar den, och ingen kan äta den. Så är det också med oss. Om vi delar ut osaltad, rutten mat så dör folk, men om vi har salt i oss och verkligen är ljus i världen, då ser folk att det finns hopp och liv!

Bibelstudium av Tage Johansson

Jesus lärde sina lärjungar att de skulle bedja “Ske din vilja på jorden liksom den sker i himlen” Matt 6:10

I himlen sker Guds vilja till fullo. Allt andas av glädje och harmoni i himlen, därför att Guds vilja råder där. Allt som sker där är ett uttryck för den energi av kärlek som finns där. Också här på jorden kan vi få uttrycka vår kärlek till Gud genom att göra hans vilja. Gud skapade människan för att hon skulle leva i ett förtroligt förhållande till honom, att i kärlekens fria vilja göra hans vilja. Jesus frågade Petrus, “..älskar du mig, så föd mina lamm..” o.s.v.
Det största och viktigaste för oss medan vi är här i tiden är att få göra Guds vilja enligt det lopp han har bestämt för oss som individer. Paulus skriver till Timoteus i ett av sina sista brev, “jag har fullbordat mitt lopp.” Om David heter det i Apg 13:36 att han tjänade Guds vilja i sin tid.
Guds ord vägleder oss till de erfarenheter som är nödvändiga för att Guds vilja på ett fullständigt sätt får ske. Vi skall stanna inför tre nödvändiga punkter

Midnattsropet har förmånen att här få publicera en riktig Maranatasång, skriven och ofta sjungen av broder Ulf Östeby i Karlskoga. Han har större delen av sitt liv tjänat Herren som vittne. Det är en verklig upplevelse att höra honom spela cittra eller dragspel, och sjunga både gamla och nya sånger, födda från ovan.
Då MR ännu inte haft tillfälle att presentera broder Östeby för våra läsare, ringde red upp honom, och frågade hur just denna “EU-sång” kom till för ett antal år sedan. Och denne Herrens trubadur berättar i telefonsamtal att han först fick melodin.
-Sedan började pusselbitarna falla på plats, säger Ulf. Han har ända sedan sin ungdom fascinerats över bibelns förutsägelser om vad som ska ske i den yttersta tiden. Han skrev ner vers efter vers om det profetiska skeendets både positiva och negativa ting.
-Jag har alltid upplevt ett ansvar att påminna om att Jesus kommer tillbaka, och lyfta fram bibelns klara budskap att han först hämtar sin församling, förklarar sångförfattaren ivrigt.
Och här presenteras “EU-sången”, med både text och melodi. Den kan tjäna till väckelse, frälsning och tröst där den blir sjungen!

Ellen, vår kära syster i Herren, har fått hembud. Då Jan Egil och jag flyttade hem till Norge efter några år i Sverige, mötte vi Ellen. Från första stund blev det en speciell kärlek mellan oss.
Vi hade en vision om ett nytestamentligt församlingsliv, och detta vann gensvar i Ellens hjärta. Från Menigheten Pilgrimsfolkets späda begynnelse var Ellen med, och på bönens armar har hon burit väldigt mycket av församlingens liv.
Hon var en bönesjäl, och otaliga är de böner hon har sänt till himmelens Gud. Speciellt barnen och ungdomarna i församlingen låg på hennes hjärta. Hon var så lycklig då hon fick se dem växa upp, och ta sitt ansvar i församlingens liv.
Ett annat fält var missionen. Det var en stor upplevelse för henne då hon vid sin 80-årsdag fick en resa till vårt missionsfält i Rumänien.
Där fick hon se den sociala nöden, och den andliga fattigdomen på nära håll, och detta släppte henne aldrig. Men för Ellen var det otänkbart att bara se nöden, och så resa hem för att glömma. Nej, hon satte igång, och fick andra med sig, med att sticka och väva, sy och baka kakor, och så ordnade hon försäljning, och det var stora medel hon på det sättet skaffade fram till missionsarbetet.
Här i storfamiljsgemenskapen, där Ellen bodde i över 20 år, fick vi stor glädje av hennes arbetsinsatser. Hon tjänade Gud med hela sig, och var alltid villig att ta i där det behövdes.
Hon hade hela livet detta hopp i sig; att Jesus kommer. Hon ville helst uppleva uppryckelsen, inte gå genom död och grav. Men ännu var inte nådatiden slut, och hon fick lägga ned sin vandringsstav, men hon hade sin tröst i detta bibelord:
-Bröder, vi vill att ni skall veta hur det förhåller sig med dem som har insomnat, så att ni inte sörjer som de andra, de som inte har något hopp. Eftersom vi tror att Jesus har dött och uppstått, så tror vi också att Gud skall föra fram dem som insomnat i Jesus tillsammans med honom. Vi säger er detta enligt ett ord från Herren: vi som lever och är kvar till Herrens ankomst skall alls inte komma före de insomnade. Ty när en befallning ljuder, en ärkeängels röst och en Guds basun, då skall Herren själv stiga ner från himlen. Och först skall de som dött i Kristus Jesus uppstå. Därefter skall vi som lever och är kvar ryckas upp bland moln tillsammans med dem för att möta Herren i rymden. Och så skall vi alltid vara hos Herren. Trösta därför varandra med dessa ord. (1 Tess 4:13-18)

Den ekumeniska önskedrömmen

Det stora hindret för den kristna trons framgång i världen anses idag vara kyrkosplittringen. Globalt sett är den officiella kristenheten uppdelad i tre stora fraktioner; den romerskkatolska, den ortodoxa och den protestantiska. Hur skall dessa kunna förenas till ett? Ekumeniska optimister menar att lösningen måste vara att alla erkänner alla och gör en syntes av alla teser och antiteser som skrivits under historiens många lärostrider. Ja, varför skulle detta vara omöjligt? Det har ju faktiskt hänt att flera kristna samfund ingått förbund med varandra och gjort gemensam sak i missionsarbete och evangelisation. Men märk väl att i de fall då en sammanslagning av kristna samfund har skett, då har det varit mellan parter som betraktat varandra som systerkyrkor på ungefär samma nivå. Saken ter sig annorlunda för ett kyrkosamfund som anser sig ha ett ofelbart läroämbete och som proklamerar sig själv som absolut ensam bärare av den fulla sanningen. Ett sådant totalitärt kyrkosamfund kan givetvis bara tänka sig kristen enhet på ett villkor. Det är att alla övriga enhetssträvare underkastar sig det påstådda sanningsmonopolet.