Posts

Ulla Näsholm rapporterar från missionen i Rumänien

Ropet från bibeln hade nått Pilgrimsfolket i Oslo. För ungefär tio år sedan hade de varit på semester i Rumänien. Det blev inte riktigt som de tänkt sig.
Fattigdomen och nöden de mötte under sin vistelse där blev en kallelse att göra något. På den vägen är det.

Semesterresan de gjorde, inspirerades genom en norsk kvinna som varit i Rumänien. Hon berättade om en församling hon besökt och hur de arbetade bland fattiga människor i Bukarest. Jan Egil Hafsahl tillsammans med några från Pilgrimsfolket beslöt sig för att besöka den församlingen.
Det hade gått några år och den lilla församlingen hade fått en annan inriktning och modernare framtoning än tidigare och arbetet bland de fattiga fanns inte längre kvar.
De upplevelser syskonen från Pilgrimsfolket gjorde i Rumänien under veckorna i landet och mötet med många fattiga och utslagna människor blev till en kallelse som de inte kunde komma förbi.

Bibelstudium med Hans Lindelöw

Vi ska titta litet i Johannes första brevs andra kapitel:
-Mina kära barn, detta skriver jag till eder, för att I icke skolen synda. Men om någon syndar, så hava vi en förespråkare hos Fadern, Jesus Kristus, som är rättfärdig; och han är försoningen för våra synder, ja, icke allenast för våra, utan ock för hela världens. (1 Joh 2:1-2)
Det här säger något om försoningens vidd. Den som presenterar det för oss är aposteln Johannes. Hans brev inleds med att han talar om sina erfarenheter, som var mycket unika. Det var inte många som hade sådana erfarenheter som han gjorde.
Vi ska läsa igenom hela 3 Mos 16, och riktigt fundera på vad detta kapitel talar om. Också detta kapitel säger något om försoningsverkets vidd, än om det inte alltid är så lätt att greppa.

Text av Emil Gustafson

Andens uppgift är att vinna våra hjärtan för Jesus. Men huru ofta han blöder genom vår trolöshet!
1. Vi gråta utan självuppgivande. Och varje strävan att bli helig strandar mot bristande överlåtelse.
De trolösa bada Herrens altare med tårar men klaga: ”Var är domens Gud?” (Mal 2) De hava, trots många heliga löften, ännu aldrig erfarit någon Andens förnyelse, och jag tror, att de flesta undanbådo sig en djupare frälsning, om det tveeggade svärdet skure till roten av deras eget liv. Nej, de ha lättare för att gråta än att överlämna sig åt Herren, och de nedlägga större omsorg på att beräkna välsignelsen än ansvaret av en helig överlåtelse. När de icke så vinna sin längtans mål att bli välsignade, bliva de till och med upproriska i sin ande och säga:
-Förgäves är att tjäna Gud, och vartill gangar det, att vi hålla hans bud, och att vi gå i sorgkläder, för Herren Sebaots skull?
Ack människan skulle hellre dö än uppgiva sig själv.
Hon vill hellre giva stora löften än vara trogen i det lilla. Hon tycker mer om sången: ”Din jag är!” än gemenskapen med Guds Lamm på den bloddrypande vägen. Var Äro de, som sjöngo: ”Jesus, jag mitt kors vill bära, lämna allt och följa dig, fattig, naken, utan ära; du skall bliva allt för mig?” De sjöngo såsom Herrens folk på andra sidan havet: ”Han är min Gud, och honom vill jag upphöja”, men torde aldrig hava känt något djupare ansvar för det liv, som de leva. Kristus har många bekännare men få efterföljare; och även du, som ”lade allt på Herrens altare”, vill bevara ditt liv och tjäna Gud på självvalda vägar. Broder, varför gör du så? Menar du, att även den som lovat vara Herren trogen, kan tjäna honom med halv lydnad och kalla Sikems altare för ”Israels altare?” (1 Mos 35:1) Betala honom dina löften.
Lik en brudgum, som blivit övergiven av sin trolovade, klagar Herren – och endast den, som vet vad det är att med smärta föda själar, kan något fatta vad denna klagan innebär:
-Vad skall jag göra dig Efraim? Vad skall jag göra dig, Juda? Ty eder kärlek är såsom morgonskyn och såsom daggen, som tidigt går bort. (Hos 6)
O, att de hade samma nit om förbundets lagar, som de jaga efter dess förmåner!
-Men skreve jag min lag tusen gånger, säger Herren, bleve den dock aktad såsom något främmande. (Hos 8:12)
De gråta för att vinna Andens gåvor, men gå bort till sina avgudar. Huru länge skola de gråta? Jag vet icke. Kanske hela livet.
Den olydige sonen kan icke åtnjuta sin moders kärlek genom tårar utan genom lydnad. Moderskärleken förbjuder henne att genom klemig uppfostran göda barnets onda anlag, ty hennes mål är karaktärens grundläggande; och därför måste barnen känna såväl hennes rättfärdiga sinnelag som hennes förlåtande kärlek. Vad mer, om än tårarna strömma! Fastän främmande för sin moders avsikter, skola de likväl en gång till sin glädje finna, huru högt hon älskade dem. De skola med ett barns tillgivenhet omfatta henne, dess mer de komma under hennes inflytande av hennes vilja. Detta är hemligheten. Egenviljan måste brytas. Hon giver allt och begär allt. Ty han älskar dig såsom en moder sitt barn. Och I skolen förstå varandra genom att äga varandra. Agans ändamål är delaktiggörelsen av hans helighet. (Hebr 12) Vi känna Gud genom hans eget väsen. (1 Kor 2)
Men så länge människan icke har något högre mål än att bli välsignad, kan hon icke vara välsignad, ty endast genom överlåtelse åt Herren kan hon bliva delaktig av honom. Hon måste giva sitt eget liv till spillo för att komma i åtnjutande av Guds liv. Och att äga Guds liv, det är mer än Guds välsignelse. Och därfter längtar hans hjärta, som har utgivit sig själv för oss, att vara ett med sitt folk, liksom en moder icke gärna kan giva något mindre än sig själv åt sina barn. Brudgummen har någonting högre i beredskap åt sin utvalda än ”ljuva känslor” eller vad vi kalla välsignelse. Han vill giva henne kunskapen om sin kärlek.
Min vän! Har du intet mer att giva honom, som gav allt för dig – intet mer än dina tårar? Har du, som ända från moderlivet varit hans föremål, ingen större begäran än att bli välsignad? Om han så högt värderar din kärlek, att han ber om ditt hjärta, varför icke nu giva dig själv åt honom? O, krossa icke brudgummens hjärta med falska tårar, såsom det egensinniga barnet grusar en moders sista förhoppningar. Sjung icke: ”Din jag är!” tills du är skild ifrån Gud. Ingen har makt över himmelens portar genom att ropa ”Herre!” – Kristen, var är du?

Undervisning av Stig Andreasson

I en tidigare artikel har vi jämfört de mycket olika uppfattningar om nattvarden som två pastorer inom Pingströrelsen står för. Pastorerna Hultman och Halldorf står som representanter för en evangelikal och en sakramentalistisk vinge inom samma rörelse. I den här artikeln skall vi påvisa att sakramentalismen lever och frodas både ytterst till höger och ytterst till vänster i den religiösa världen. De som eventuellt har trott att modern katolicism har övergivit gångna tiders extrema sakramentalism bör ta del av Lillemor Hallins artikel, som var publicerad i Dagen i juli 2006. Den skall vi citera och kommentera. Sedan tar vi en titt på situationen inom Trosrörelsen. Liksom i min förra artikel vill jag understryka att mina kommentarer gäller det läromässiga innehållet i det som skrivits och bör därför inte uppfattas som personangrepp mot författarna. Att de namnges och citeras är givetvis oundvikligt – liksom i all annan debatt. Vi börjar med Lillemor Hallins artikel och den vill jag ge följande överskrift:

Appell av Tage Johansson

I Habackuks 3:2 läser vi:
-HERRE, jag har hört om dig och häpnat. HERRE, förnya i dessa år dina gärningar, låt oss förnimma dem i dessa år.
Gud är alltid angelägen att utföra sina gärningar, men han måste få redskap genom vilka han kan utföra dem. Gud är alltid redo. Men det finns också speciella tider för Guds handlande. Johannes Döparen uppträdde en speciell tid. Och vi lever just nu i en speciell tid för Guds gärningar. Gud är mycket angelägen att församlingen ska bli intakt med den uppenbarelse som han har givit sitt folk i ordet. Gud vill använda Kristi brud, hans kropp, församlingen, som som redskap.
Det finns många bilder och förebilder om vad församlingen är. Som den framträder i Nya Testamentet förstår vi att det är något unikt och underbart. Vi ser det framför allt i Efesierbrevet och läser om hur detta fungerade på apostlarnas tid. Gud vill ingjuta i våra hjärtan en tro för att han har möjlighet att till fullo upprätta sin församling genom vilken han vill utföra sina gärningar.