Sök först Guds rike!

Rapport från bibelskolan 2007

Maranataförsamlingens bibelskola i oktober 2007 blev ett klart klingande budskap: Sök först Guds rike! Låt oss satsa helhjärtat för evangelium! Jesus kommer!Som övergripande tema annonserades ”Guds rike och lärjungaskapets villkor”. Förutom församlingens egna lärare och evangelister, medverkade tillresande syskon. Första veckan gästade Stig Andreasson. I två bibelstudier talade han över vad bibeln lär om yttersta tiden och tusenårsriket. Trots de mörka framtidsutsikterna för ett folk som låter sig förledas av antikrist och hans välde, så kvarstod det uppfordrande och hoppingivande budskapet som ett sunt och klart evangelium innehåller. Detta är en triumferande motvikt mot förförelsen och ger lärjungen styrka för uppdraget. Det gäller för Guds folk att utgöra en stad på berget; en avskild Jesu brud även under den yttersta tidens svåra prövningar.

[Läs mer]

Bibeln och det stora folkmordet

Analys av Jan Egil Hafsahl

Kanske du tycker formuleringen av det ämne jag ska tala om inte är den bästa. Kanske du också tycker att infallsvinkeln kunde ha gjorts annorlunda och bättre. Men kärnan i det jag vill komma fram till är mycket allvarlig och har något att säga oss alla.Ämnet är alltså: Livets rätt eller rätten till liv. Jag har valt en underrubrik. Vi kan tala om Bibeln och det stora folkmordet. Ordet folkmord fick åter aktualitet när man i den amerikanska senaten för några veckor sedan talade om att Turkiets handlingar under det första världskriget, åren 1915-1916 gentemot det armeniska folket var folkmord. Det här uttalandet har skapat ett skärpt och spänt förhållande mellan de två länderna. Själva uttrycket folkmord introducerades av en polsk jude vid namn Rafael Lemkin under andra världskriget. Han var jurist och advokat. Folkmord, eller genosid, som de lärda säger, har sin rot i det grekiska ordet genos, som betyder folk, familj eller stam. Därtill ett latinskt verb siden, som betyder dräpa eller döda. Enkelt sagt förklarade Lemke folkmord vara dråp av människor på grund av vad de var och inte på grund av vad de gjort. Det är en mycket viktig distinktion. Människor som enbart genom födelse tillhörde en etnisk minoritet, en trosriktning eller kön. Det handlade alltså inte om vad man gjort, utan vad man var. Det är mycket viktigt.Lemkins tanke hade sin upprinnelse i den omdiskuterade Armenien-massakern; och i hans egen samtids holocaust. Lemkin ville få igenom en internationell lag, som skulle avslöja, döma, och framför allt förhindra systematiska övergrepp på mänskligheten på grund av vad människor var och inte vad de gjort. 1948 fick Lemkin genomslag för den här tanken och den gick in som en del av folkrätten i FN. Det här är bakgrunden till att exempelvis Slobodan Milochovich blev ställd inför den internationella krigsförbrytardomstolen för vad han gjort i f.d. Jugoslavien. Milochovich dog innan det hann fällas någon dom i fallet. I augusti 2006 blev Iraks fd president Saddam Hussein och flera av hans medarbetare ställda inför rätta i Bagdad, åtalade för folkmord mot det kurdiska folket i nord. Hussein blev förklarad skyldig och hängd. Vår tids tolkning av ordet folkmord har gått i en bestämd riktning, nämligen etnisk utrensning. Men Lemkins referensram var i utgångspunkten mycket större. Det handlar om övergrepp mot mänskligheten, utförda mot människor på grund av vad de var, och inte på grund av vad de gjort. Dråp på större eller mindre delar av befolkningen är inte något nytt i historien. Vi läser om athenarnas massaker på befolkningen i Melos under antiken, år 416 f Kr. Och romarnas framfart mot befolkningen i Kartago, under det tredje puniska kriget, år 146 f Kr. Några århundraden senare, kan vi tala om utrotningen av indianerna i Latinamerika på 1500-talet. Vi flyttar norrut och nämner övergreppen mot indianerna i Nordamerika på 1800-talet. Det här är naturligtvis ingen fullständig förteckning, bara exempel.Låt oss gå till tjugonde århundradet. Vi kan ur skräcklistan nämna nedslaktningen av armenierna i Turkiet 1915-1916, då mer än sextio procent av det armeniska folket blev utrotat. Vi kan också tala om Sovjetunionens politiska utrotningar i Ukraina, åren 1932-1933. Därefter holocaust, då sex miljoner judar av ideologiska, antisemitiska skäl blev dräpta. Sextio procent av judarna blev dödade åren 1933-1945. Vi kan vidare fortsätta tala om den planerade utrotningen av zigenarna i de tysk-ockuperade områdena under samma tid. Vi kan tala om den indonesiska militärdiktaturens övergrepp mot befolkningen i Östtimor 1975 och om Pol Pot och de röda Kmerernas övergrepp mot folket i Kambodja åren 1976-1979, där två miljoner människor av sex miljoner blev dräpta. Vi kan tala om de etniska utrensningarna under inbördeskriget i Bosnien 1992-1994, samt huturegeringens nedslaktning av tutsier i Rwanda 1994, där 75% av alla tutsier blev eliminerade. Och så kan vi gå in i vår tid, där striden i Darfur fortfarande pågår. För att göra denna lista lite mera komplett, måste vi utöka den med Sovjetunionens härjningar under Stalin, där 43 miljoner politiskt obekväma människor togs av daga. I Nationalistkina, kan vi nämna Chan Kai Chek, som lät döda över tio miljoner människor av samma skäl. Nazitysklands tjugo miljoner icke-judiska offer, var också en del i folkmorden. I det mera moderna Kina, under Mao, möter vi den ofantliga siffran trettiosju miljoner människor, som har bragts om livet. Med en total genomgång av folkmord under 1900-talet, så är omkring 130 miljoner människor offer för folkmord. Förståelsen för uttrycket folkmord möter vi i en bok som kom ut 1994. Den heter ”Death by government” och är skriven av J R Rummel. Han skärpte och utvecklade Lemkins begrepp, och förklarar folkmord främst som ”massdråp utförd av statlig myndighet”. Följaktligen säger han att massmord är massaker av vilken som helst grupp av människor.
Vi har gått igenom en lista med ett ofantligt antal offer under tjugonde århundradet: 130 miljoner människor dödade i folkmord. Likväl är det bara en bakgrund till det stora folkmordet. Då talar jag om dödslistor som inte kommer fram i någon folkmordsstatistik. Ett folkmord som är så oerhört, att vår hjärna knappt kan greppa om det. Ett folkmord som handlar om MINST - i alla siffror jag gått igenom, har jag valt det minsta möjliga antalet - minst 46 miljoner offer varje år. Fyrtiosex miljoner, som världssamhället knappt talar om. Som inte skapar några FN-resolutioner. Som inte skapar några former av EU-bojkotter. 46 miljoner årliga offer, som med två ord avfärdas som abortus provocatus - framprovocerad abort. Det talas i världen idag om cirka fyrtiosex miljoner. Amnesty opererar med femtio miljoner. Siffror som är helt häpnadsväckande. 46 miljoner årligen. Eller, om du vill, 126.000 aborter varje dag i vår värld. De sk folkmorden, från Armenien till Darfur har tagit livet av ungefär 130 miljoner människor i loppet av etthundra år. Abort tar livet av lika många offer på tre år som folkmorden har gjort de senaste hundra åren. De senaste hundra åren har abort tagit livet av lika många människor som det finns på planeten jorden idag. Det handlar om miljarder. Det kommer inte in i statistik över folkmord och utlöser inga resolutioner som fördömer handlingen, där man säger att man bojkottar varje land som utför sådana dråp med statligt godkännande.

[Läs mer]

- Församlingen är mitt liv

Stina Fridolfsson intervjuar Lill Hafsahl för Radio Maranata

Radio Maranata fick tillfälle att intervjua Lill Hafsahl i samband med att hon tillsammans med sin man Jan-Egil deltog i Maranataförsamlingens bibelskola några dagar. Tidningen Midnattsropet vill också till sina läsare förmeda hennes skildring av det hon funnit ge livet mening. Gripande och utmanande! Jag föddes på en liten ö i Trøndelag som heter Frøya. Pappa var fiskare, men det blev dåligt med fisk, då började han resa i utlandet. Mamma ville då flytta närmare barnen, som bodde på fastlandet. Vi var sex syskon. Själv var jag yngst, född ganska långt efter de övriga, så jag fick känna mig som enda barnet.Mamma tillhörde pingstförsamlingen, så jag är uppväxt i en liten, levande pingstförsamling med bönemöten och liv. Jag tyckte om detta liv, fram tills jag var omkring tretton år. Varje morgon hade mamma bönemöte och jag brukade vara med, men när jag då blev litet äldre, orkade jag inte gå ner på de här bönemötena hon hade. Då låg jag längre, och väntade tills hon var klar. Skoltiden gick, jag var med i församlingen och lät döpa mig då jag var 14 år. Jag upplevde verkligen pånyttfödelse. Det var väckelse i församlingen, vi var en ungdomsskara som ivrigt sökte efter andens dop. Innan jag döptes i vatten, blev jag döpt i anden. Det var en mäktig upplevelse. Så jag bestämde mig tidigt för att bli en kristen.Men så flyttade jag hemifrån och tog jobb på en fabrik. På kvällarna gick jag skola, och läste in handelsexamen. Jag började komma bort ifrån mitt kristna liv. Visserligen gick jag på möten i Maran Ata-templet i Oslo, men, ärligt sagt – det var nästan inget innehåll i mötena. Det var mycket sångarglädje och lovsång, men ingen fördjupning. Det fanns inga bibelstudier. Man kom tom till mötena, och var lika tom när man gick hem. Det gav ingenting.Till slut reste jag tillsammans med en väninna på en semesterresa. Då hade jag kommit långt bort från Gud. Men jag var litet rädd, så jag packade i alla fall med mig bibeln. Och på den här semesterresan levde vi verkligen inte som kristna. Och jag hade frågan inom mig: vad händer nu, Lill? En kväll då vi varit ute, var jag väldigt rädd. Då tog jag fram bibeln och slog upp den. Den öppnades på Psalm 139:

[Läs mer]

Gi meg den tro...

Dikt av Lill Hafsahl

Gi meg den tro
som velger ildovnen
når ”verdensherskeren” vil ha min tilbedelse.
Gi meg den tro
som våger å stå
når menneskene faller ned i redsel
for smerten og heten…
OG
Gi meg å bli fornøyd med Ditt svar, o, Gud.
_”Min Gud , som jeg dyrker,
er mektig…”,
men det er ditt valg, o, Gud,
om Du vil, er Du mektig.
_ Hva som enn hender;
Gi meg den tro
som aldri vil tilbe ”verdensherskeren”.
Gi meg den tro
som gir visshet om at
”enten jeg lever
eller dør,
hører jeg Herren til!”

Med Jesus i stormen

Undervisning av Michael Dakwar

Vi är på väg till vårt eviga hem, som Gud förberett åt oss. En plats utan tårar, utan sorg och bedrövelse. Där ska vi alltid få vara hos Herren. Men än så länge är vi kvar i vårt tillfälliga hem på jorden. Tråkigt nog har vi många problem i vårt jordiska hem. Man öppnar tidningen och lyssnar på nyheter – det finns inget annat än problem och svårigheter. De påverkar inte bara världen omkring oss, utan också oss troende. Det faktum att vi är troende gör oss inte immuna mot problem. Livet är inte förutsägbart. Ena dagen är man frisk, nästa dag sjuk. En kollega till min hustru, som var ung och frisk, åkte ut på picnic med sin man. Plötsligt fick hon stroke och dog inom några timmar. Hur kunde det hända? Vi vet inte. Ena stunden var hon ung och frisk, i nästa ögonblick var hon i en annan värld. Sådant händer både för troende och icke troende. Job sa att människor föds till olycka. Vi har alla mött svårigheter i vårt liv. Kanske på grund av att vi handlat fel, eller gjort felaktiga val. Gud sa åt profeten Jona att göra en sak, men han valde att göra något annat. Gud måste sända en kraftig storm över hans liv för att återföra honom till det uppdrag han fått. Ibland kommer det en storm även när man är i centrum av Guds vilja. Vi ska nu läsa något som talar om att lärjungarna som gjorde vad Herren bett dem göra, ändå drabbades av en svår storm. De kom i livsfara. Vi läser här:

[Läs mer]