Posts

Appell av Ulla Näsholm

-Just då botade Jesus många från sjukdomar, plågor och onda andar, och många blinda fick sin syn tillbaka. Han svarade dem: Gå och berätta för Johannes vad ni har sett och hört: Blinda ser, lama går, spetälska blir rena, döva hör, döda uppstår och för fattiga predikas glädjens budskap. ( Luk 7:21-22)
Jesus uppenbarade sin makt och härlighet, han bevisade sig vara den han sagt sig vara – Messias som Gud sänt att befria sitt folk.Johannes döparen blev sänd att bereda vägen för Guds Son, han var rösten av en som ropar i öknen, han var den som beredde sitt folk – Guds egendomsfolk – att ta emot den utlovade frälsaren. I öknen predikade han ett omvändelsens och bättringens budskap till folket som kom i skaror och lät döpa sig av ökenprofeten.Johannes, Guds nasir, döpte också Jesus och upplevde hur Guds Ande sänkte sig som en duva över Jesus…Uppdraget Johannes fått var slutfört, Kristus hade kommit, efter år av intensiv väntan, forskande i skriften – löftet var infriat. Jesus hade kommit och han demonstrerade sin kärlek och kraft till sitt folk…Johannes hörde om vad Jesus gjorde och sände ett par lärjungar för att höra om han var den som skulle komma eller om de skulle vänta någon annan. Jesus höll just på med sitt verk, att förkunna glädjens budskap för de fattiga, resa upp lama, bota sjuka etc. Svaret Jesus gav var: -Gå och berätta för Johannes vad ni har sett och hört: Blinda ser, lama går, spetälska blir rena, döva hör, döda uppstår och för fattiga predikas glädjens budskap. **
Hedningar och judar** Jesus är i verksamhet för att göra de heliga skickliga för sitt verk, så att människor får höra om Guds försoning och att den omfattar alla – inte bara judar, utan också hedningar. Alla ska höra evangelium som är en Guds kraft till frälsning.”Varför gick ni ut?” frågade Jesus sin samtid, de som kommit för att lyssna till Johannes. Var drivkraften att få del av Guds uppenbarelse i det nya som Jesus Kristus kom med, ta del av Guds helighet och rättfärdighet och i sanning leva och vara den högstes tjänare, Jesu Kristi lärjungar?Var fanns människorna, som vägledda av Johannes Döparen kom för att löftet om Guds Sons ankomst skulle uppfyllas, var fanns alla dessa när profetian uppfylldes? ”Han kom till sitt eget och hans egna tog inte emot honom”, säger bibeln. -Bröder, jag vill att ni skall känna till denna hemlighet, för att ni inte skall ha för höga tankar om er själva: förstockelse har kommit över en del av Israel och så skall det förbli till dess att hedningarna i fullt antal har kommit in. (Rom 11:25)När hedningarna i fullt antal har kommit in, skall Israel bli frälst, få ett nytt erbjudande som de bejakar och så skall hela Israel bli frälst på en dag!I evangeliska kretsar menar man att Jesus Kristus skall komma igen när ”hedningarna i fulltalig skara” kommit till tro. Under ett bibelstudium nämnde predikanten uttrycket ”en fulltalig skara…” Det betyder inte nödvändigtvis mängd eller ett visst antal, uttryckte han. Det slog ut en vägg – minst – och öppnade nya perspektiv i nya tankemönster. Jesus kan komma precis när som helst! **
Gör efter mönsterbilden** Bibeln är en sammanhängande bok. Nya och Gamla Testamentet hör samman, det är Guds frälsningsuppenbarelse för människan. Hebréerbrevet säger att Gamla Testamentet är en skuggbild, den verkliga bilden eller verkligheten finns i Kristus, som träder fram i Nya TestamentetLagen gavs till Mose, det var han som förde Israels barn ut från slaveriet i Egypten. Gud själv ledde dem och fram till det utlovade löfteslandet anfördes de av Mose. Som lagens representant kunde han inte leda dem längre än till gränsen av löfteslandet.Landet är en bild på Jesus Kristus och det blev Josua som ledde folket över floden Jordan och vidare in i landet.Mose fick dock vara med och efter Guds anvisningar göra ett tabernakel. Det skulle bli en uppenbarelseplats för Guds härlighet och det var viktigt att noga följa de anvisningar Gud gett. ”Se till att du gör efter mönsterbilden”, manade Gud Mose.Uppmaningen kommer igen i Hebréerbrevet – göra efter mönsterbilden, och där gäller det församlingen som ska göras efter Guds egen ritning. I Nya Testamentet var det främst Paulus som på ett särskilt sätt fick uppdraget att kanalisera Guds hemlighet – församlingen – till de människor som tagit emot Guds ord till frälsning. Vi läser Ef. 4:1-16: -Jag uppmanar er därför, jag som är en fånge i Herren, att leva värdigt den kallelse ni har fått. Var ödmjuka och milda på allt sätt. Visa tålamod och ha fördrag med varandra i kärlek. -Var ivriga att bevara Andens enhet genom fridens band: En kropp och en Ande, liksom ni kallades till ett hopp, det som tillhör er kallelse, en Herre, en tro, ett dop, en Gud som är allas Fader, han som är över alla, genom alla och i alla. Men åt var och en av oss gavs nåden, alltefter den gåva som Kristus mätte ut. -Därför heter det: Han steg upp i höjden, han tog fångar och gav människorna gåvor. Detta ord ”han steg upp” vad betyder det, om inte att han också stigit ner till jorden? Han som steg ner är också den som steg upp över alla himlar för att uppfylla allt. -Och han gav några till apostlar, andra till profeter, andra till evangelister och andra till herdar och lärare. De skulle utrusta de heliga till att utföra sin tjänst att bygga upp Kristi kropp, tills vi alla når fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son, till ett sådant mått av manlig mognad att vi blir helt uppfyllda av Kristus. -Vi skall då inte längre vara barn som kastas hit och dit av vågorna och som förs bort av varje vindkast i läran, när människorna bedriver sitt falska spel och i sin list förleder till villfarelse. -Vi skall i stället i kärlek hålla fast vid sanningen och i allt växa upp till honom som är huvudet, nämligen Kristus. Från honom får hela kroppen sin tillväxt. -Så byggs kroppen upp i kärlek, och den fogas samman och hålls ihop genom det stöd som varje led ger, alltefter den kraft som är utmätt åt varje särskild del.
Sanningens grundval Tabernaklet i öknen måste konstrueras efter Guds ritning och modell. Varje detalj måste fogas in i sitt rätta sammanhang och varje levit hade ansvar för sin del. Helgedomen bars av prästerna från plats till plats – om inte allt var i sin ordning kunde inte Guds folk fungera. Utan Guds uppenbarelse var de som vilket folk som helst, men Gud hade tagit ut dem, gett dem tabernaklet där Guds härlighet fanns.De omgivande folken anade aldrig den härlighet och prakt som fanns under den anspråkslösa ytan. Kostbara tyger, pärlor, guld, silver, koppar, dyrbara stenar användes till föremålen och utsmyckningen i ökentemplet. Om Gud skulle uppenbara sig för sitt folk måste tabernaklet göras efter den mönsterbild Gud gett. För att fungera på rätt sätt och leva avskilda från de folk som fanns omkring, måste mönsterbilden upprättas.Så var det i Gamla Testamentet. Så är det i dag, i det nya förbundet. Församlingen måste formas efter Guds mönsterbild för att i sanning vara Guds uppenbarelseplats.Paulus skriver: -Men om jag dröjer skall du veta hur man bör förhålla sig i Guds hus, som är den levande Gudens församling, sanningens pelare och grundval.(1 Tim 3:15)
Hedningarnas tider håller på att avslutas, skaran är snart fulltalig och Jesus kommer för att hämta sin församling, sin brud. I Upp 21 ljuder rösten från Guds tron: ”Se nu står Guds tabernakel bland människorna…” Jesus kommer! -Och jag såg en ny himmel och en ny jord. Ty den första himlen och den första jorden hade försvunnit, och havet fanns inte mer. Och jag såg den heliga staden, det nya Jerusalem komma ner från himlen, från Gud, redo som en brud, som är smyckad för sin brudgum. Och jag hörde en stark röst från tronen säga: -”Se nu står Guds tabernakel bland människorna, och han skall bo hos dem och de skall vara hans folk, och Gud själv skall vara hos dem. Och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer och ingen sorg och ingen gråt och ingen plåga. Ty det som förr var är borta.” -Han som satt på tronen sade: ”Se jag gör allting nytt.”

Missionsreportage från Dominikanska Republiken av Veronica Vidén

La Escuela de los Peregrinos (Pilgrimsskolan), i Palavé, har nu funnits i snart tre år. Det var sommaren 2004 som vi gick runt bland de små husen i området, knackade dörr och undersökte behoven av alfabetisering av barn. Vi inbjöd en liten grupp med barn, de flesta haitier, som av olika anledningar inte kunde gå i den statliga skolan. Den främsta orsaken för många var problem med födelseattester eller helt i avsaknad av dem, vilket gjorde det svårt för dem att accepteras som elever i skolorna. Många lever också i fattigdom och kan omöjligt betala läromedel, skoluniformer etc.
Idag, snart tre år senare, har vi tre olika klasser i skolan, med sammanlagt tjugo barn, varav den ena klassen snart är färdigalfabetiserad. För en del barn har det gått lätt, för andra, främst de haitiska, som knappt talade spanska då de började hos oss, har det varit svårare. De har varit tvungna att både lära sig att tala språket, och läsa och skriva det samtidigt. Men barn lär sig fort, och de flesta talar nu nästan flytande spanska. Det är Maria Santos, Theresia Vidén och jag själv som ansvarar som lärare för de tre olika grupperna. Theresia har arbetat med skolan i snart ett år, och hon beskriver det som ”tufft många gånger, men de resultat man sedan får se gör att det är värt allt”. Barnen är inte alltid lätta att arbeta med. Många kommer från en trasig och svår miljö, och växer upp med en mycket upprorisk och rebellisk stil, som i skolan många gånger gör att bråk uppstår mellan dem. De är vana att slåss för det de vill, och att försöka lära dem att istället prata för att lösa konflikter är inte det lättaste, men med tiden har en del lärt sig att hantera situationerna bättre. Det gäller att vara tålmodig för att inte tappa humöret, och eftersom tålamod är en av Theresias främsta egenskaper arbetar hon mycket bra med barnen.
Maria är utbildad lärare och har på förmiddagarna anställning på en annan skola, och arbetar också mycket bra med dem. Hon har dels en bra pedagogik men har också det som är viktigast, ett stort hjärta för barnen. Hon ser arbetet som mycket nödvändigt då behoven i Palavé är så stora. Många lever i sin fattigdom under stor osäkerhet och hög press från omgivningen. Har man inte sina personliga dokument, sin födelseattest, i ordning, så lever man mycket osäkert och kan utan förvarning bli deporterad tillbaka till Haiti. Många av de haitiska barnen accepteras inte i skolorna, trots att de flesta är födda i Dominikanska Republiken, vilket leder till att de inte får undervisning, och idag finns det i Palavé massor med vuxna som är analfabeter. Vi har också kurs för vuxna där en syster i församlingen, Yanet Ureña, är engagerad. Hon är dominikanska och bor med sin familj mitt i Palave och har därför kommit att lära känna folket väl.
Tidningens trogna läsare känner till Yessica, flickan som efter sju års tid genom församlingens försorg fick återförenas med sin mamma och sina syskon, efter att ha bott i princip på gatan. Yessica går nu i tvåan och läser och skriver riktigt bra och har förändrats mycket sen tiden då vi fann henne. Då fick vi börja hennes skoldag med att tvätta henne och byta till rena kläder, kamma hennes rufsiga hår för att hon skulle få känna sig fin och värdig. Idag kommer hon varje skoldag klädd i sin skoluniform och har en stor iver att få lära sig saker.Yefrey, som flertalet också känner till, är just nu tillbaka hemma från sjukhuset. Han har haft en enormt svår period bakom sig då han ett flertal gånger har varit nära att dö, och läkarna har gång på gång förundrats över hans otroliga livskraft och viljestyrka som har hjälpt honom ett flertal gånger då man trott hoppet varit ute.Hans lungor är förstörda, och det är bara en tidsfråga innan hans kropp säger ifrån helt. Trots alla dessa vändor fram och tillbaka till sjukhuset kommer han alltid dagen efter hemkomst till skolan med skrivboken under armen och med en min som säger att ”än är det inte ute med mig”. Han orkar dock inte mycket i skolan, tröttar ut sig fort, somnar då och då en stund över bänklocket och hamnar naturligtvis på efterkälken.Det viktiga är ändå att han har en skola att gå till, en skolbänk som är hans och en fröken och kamrater som väntar att han ska komma. Hans lillebror, Reynaldo, går i samma klass, och han har alltid varit ett fint stöd för Yefrey, både som bror och lekkamrat, då han på ett annat sätt än de andra barnen förstår Yefreys begränsningar. Tillsammans sjunger de ibland på församlingens möten, och det finns verkligen inget finare än att höra dessa två bröder sjunga!
Jag är själv mycket tacksam över att få ha lärt känna alla dessa barn i Palavé. Att ha fått komma dem och deras familjer så nära i deras vardag, och få vara med och ge dem en chans att lära. Dels möjligheten att få lära dem att läsa och skriva, vilket är otroligt nödvändigt och meningsfullt, men också att få ge dem kunskap om Jesus och hans väg för dem var och en. Palavé är mycket präglat av den haitiska andedyrkande religionen voodoo, och även hos många kristna och i många församlingar i Palavé finns inslag av denna magi och religion genom den haitiska kulturen; så djupt, och det märks i väldigt många sammanhang.
Otäcka saker sker i barnens närhet. I februari dödades en 18 - månaders bebis i grannskapet på ett makabert sätt på grund av en ung mans hängivenhet till häxkonsten.Våra skolbarn var djupt skärrade under en tid av det som skett.Vi vill att barnen ska få se något annat, att de ska få veta att det finns en annan väg i livet som är så helt annorlunda och ljusare; en väg att ta sig fram på i livet. Vi vill ge dem en sann grund att stå på, att de ska få lära känna Jesus som är barnens bäste vän.Tack till alla Er som ber och offrar för skolarbetet i Palavé. Det har oerhört stor betydelse. Genom barnen har vi fått kontakt med många i deras familjer, och flera av dem har kommit till tro, och sedan i sin tur många av deras vänner.

Analys av Karin Vidén

Förskolegruppen med lärare och kandidater trängs med en mängd identiskt likadana grupper i de stora utställningssalarna på Naturhistoriska muséet. Evolutionismen är pedagogiskt och fantasifyllt exponerad på ett för små barn lustfyllt och intressefångande sätt. Nitiska pedagoger överröstar i trängseln både varandra och det högljudda sorlet från nyfikna förskolebarn i mängder. -Här ser ni hur det hela började! Så här såg vi ut innan vi blev människor. Vi levde i vatten innan några började kunna andas luft och leva på land! Stora förundrade barnaögon, vidöppna kunskapstörstiga barnasinnen, slukar den undervisning som utan förbehåll förmedlas som enda sanning av vetgiriga förskollärare i karriären. Gud, alltings skapare, rationalliseras enkelt och snabbt undan. “Så här gick det till”, vet den nyutexaminerade pedagogen. Barnet berövas obarmhärtigt det mest fundamentala i en människas liv, nämligen barnatron. Tron på en Gud som skapade människan. Den anknytningspunkt i en människas liv som Gud kan knyta an till då Han söker en människa till frälsning.
På klädbutikens barnavdelning samtalar två småbarnsmammor. ”Erik vill såå gärna ha en klänning, så nu har han fått välja en själv.” ”Så söööt du blir i den Erik!” Erik ca 5-6 år står bredvid sin mamma, med den röda klänningen hängande över armen, intet ont anande att han är ett utvalt experimentsobjekt för den genuspedagogik som nu lik en tsunami väller in i alla barn- och ungdomsinstitutioner i vårt land, och inför vars enorma krafter ingen kan värja sig.TV:s UR drog häromsisten sitt strå till stacken genom att exploatera en liten grabb, Kasper, som gillade blanka tyger, klänningar och glittriga hårspännen. Han blev i skolan retad och mobbad för sitt sätt att klä sig och pryda sig. I eftersamtalen var budskapet tydligt från skolfolket. Naturligtvis var det inte Kasper som var problemet utan alla hans klasskamrater m fl som reagerade fördömande med traditionella könsmönster som grund. Nu var det dags att verkligen ta itu med skolvärlden i ett genusperspektiv!
Inseminationsrätten ger kvinnan egoistiska fördelar, och stärker möjligheterna för homorelationer att få barn, alltmedan barnet döms att leva i fullständig okunnighet om sin pappas skyddade och anonyma identitet, trots att Barnkonventionen, FN:s konvention om barnens rättigheter, ger klara direktiv att barnet skall ha ”så långt det är möjligt, rätt att få vetskap om sina föräldrar…”Resultatet av Barnombudsmannens uppdrag att under ”Barnens år 2006”, studera de små barnens livsvillkor, redovisas i dagarna i en delvis mycket skrämmande rapportering. Bl a framgår att: ”drygt en tredjedel av alla barn knyter inte an till sin mamma eller pappa under det första levnadsåret. Allt fler föräldrar söker hjälp för problem med att bli förälder och svårigheter att relatera till sina barn.”Med inseminationsrätten för ensamstående kvinnor öppnar Sverige för en utveckling vars konsekvenser för barnen innebär än mer grava och livslånga relationsstörningar… långt mer än under det första levnadsåret.
Enligt FN:s Barnkonvention har samhället skyldigheter gentemot barnen då det gäller rätten till sina föräldrar. Undertecknande konventionsstater anser att de är ”övertygade om att familjen såsom den grundläggande enheten i samhället och den naturliga miljön för alla dess medlemmars och särskilt för barnens utveckling och välfärd, bör ges nödvändigt skydd och bistånd, så att den till fullo kan ta på sig sitt ansvar i samhället.” Samt ”att barnet för att kunna uppnå en fullständig och harmonisk utveckling av sin personlighet, bör växa upp i en familjemiljö…” Icke förvånande var Sverige ett av de länder som 2004 vid FN:s Familjeårs tioårsjubileum, reserverade sig mot den s.k. Dohadeklarationen.Sverige begår allvarliga övergrepp mot sina medborgare, främst barnen, genom att lagstifta bort det skydd och den grundtrygghet föräldrar och familj innebär. Sverige är i händerna på en feministisk abnorm experimentslusta, där historisk erfarenhet och kunskap klassas som förlegad ultrakonservatism. De ofödda barnen är i Sverige lämnade åt sitt öde, utan rättigheter och utan försvarare. Med Kd i spetsen välkomnas ogenerat utländska kvinnor att som turister i det liberala abortparadiset avsluta sina barns liv. Dessa feministiska krafter som genomsyrar allt samhälleligt liv detroniserar Gud och tar hans plats, och gör anspråk på makten över vem som ska leva, vem som ska dö. I sanning en abnormitet med kvinnohår och lejontänder, vars kung är avgrundens ängel.1900-talet som ”Barnens århundrade” kom att innebära en klar förbättring för barnens sociala levnadsförhållanden och rättigheter, men berövade dem steg för steg deras rätt att lära känna sin Gud.Guds ärkefiende reser sig upp med hela sin kapacitet. Hans mål för människan är död; andlig död, och evig förtappelse. Allt för att inför Gud söka bevisa sin ära och sin makt.Men han är besegrad genom Jesu Kristi seger på Golgata.Den Gud som sade och det vart är fortfarande samme skapande Gud. Han är allsmäktig och han föder på nytt och ger ett levande hopp till den människa som söker honom.
Hoppet är Jesus, samme Jesus som en gång sade: ”Låten barnen komma till mig och förmenen dem det icke, ty Guds rike hör sådana till.”

Stina Fridolfsson intervjuar Stig och Åse Andreasson

Stig och Åse har inga tankar på att ta pension från förkunnargärningen. De åker runt och besöker församlingar, Stig predikar och skriver, varnar, tröstar och förmanar, med brinnande iver att klart presentera Jesus Kristus, den ende som kan frälsa.

Som ung och nyfrälst besökte Stig ofta bygdens enda pingstvänner, det var en mor och son som drev ett lantbruk utanför Borås. Det blev alltid bibelläsning och bön hos dem. De hade Evangelii Härold. Stig satt vid ett tillfälle och bläddrade i tidningen och kom att läsa en artikel som en missionär skrivit om den andliga nöden bland katolikerna i Belgien. Den grep tag i honom. Under ett bönemöte ett par dagar senare talade Gud starkt till honom om Frankrike. Ganska snart började han därefter läsa en Hermodskurs i franska. Det här var 1948. Snart reste han ner till Frankrike, och började arbeta. Några år senare fann han sin hustru Åse från Norge, och de sändes år 1958 av Helgelseförbundet ut som missionärer till Frankrike, där de har arbetat tillsammans sedan dess.Det är fascinerande höra Stig berätta om hur han på varje ny plats de kom till, gick runt och knackade dörr och försökte sälja biblar och samtala med människorna. Många var misstänksamma, och att läsa bibeln på sitt eget språk, visste de att prästerna inte tyckte om. Men den unga missionärsfamiljen vann människors förtroende, och efter ihärdigt, tålmodigt såningsarbete, fick de vara med och skörda. De har varit med om att grundlägga flera församlingar, som de ständigt har kontakt med och besöker. Dessutom har Stig gett ut några böcker, och även översatt en del böcker till franska.För tio år sedan tog tidningen Midnattsropet kontakt med honom, i samband med en önskan att få publicera ett stycke från en av hans böcker. Det blev en givande kontakt, som har resulterat i många värdefulla artiklar i tidningen Midnattsropet. Jag har även vid ett par tillfällen beretts möjlighet besöka makarna Andreasson, och fått en liten inblick i missionsarbetet som omfattar en hel del platser i Frankrike.
Det har med åren varit många krävande mötesresor och engagemang i både Frankrike och de nordiska länderna. Stig och Åse har nu när de hunnit en bra bit förbi pensionsåldern – de är 77 och 76 år gamla – valt att säga upp bostaden i Frankrike, och bosätta sig i Norge. De planerar dock redan en resa till Frankrike igen, för att besöka församlingarna de grundat och även många människor som de har själavårdande kontakt med. De kan inte befria sig från ansvaret de känner för vännerna där.Jag fick tillfälle att besöka missionärsparet i deras trivsamma hem i Moss. Under mer än femtio års tjänst på missionsfältet och tät kontakt med hemförsamlingar och missionsorganisation, har de inte kunnat undgå märka en utveckling, som gett dem många funderingar. Vi samtalade en del, Stig berättade litet om hur det var när han kom ut på missionsfältet och svarade på några frågor som uppstod utifrån de reflexioner han gjorde. -Vad jag visste om katolikerna innan jag åkte till Frankrike, hade jag läst mest i skolan; att de levde i mariakult, helgondyrkan och gärningslära. När jag kom till Frankrike skaffade jag mig en katolsk katekes, och kom underfund med vilka groteska villfarelser katolikerna stod för. Stig Abrahamsson, som under lång tid var missionsföreståndare i HF ivrade varmt för missionen i Europa och hade nöd för de katolska länderna. Vi fick när vi besökte Sverige åka runt och informera om situationen i Frankrike, och motivera trossyskonen att bedja och offra för det angelägna missionsarbetet. Efterhand blev det svårare att resa på det sättet och ha möten överallt. -Nu är samhälls- och församlingsstrukturerna så förändrade. Det går knappt att utlysa enkla möten, det är svårt att samla folk som förr, då man kunde ha möten varje veckokväll och tre möten på söndag! -Även när det gäller de evangeliska tidskrifterna, så har det blivit stor förändring. Det är en identitetskris i hela kristenheten. Man har förlorat kontakten med sina andliga rötter. Det verkar som om de yngre som tagit över, har en helt annorlunda inställning än deras föregångare hade. Bland annat synen på katolicismen, men också mångt och mycket annat i kristenheten. Förändringen under en generation har gått fort. En hel del av våra bästa evangeliska sånger är okända för många kristna ungdomar idag. Man har fått en helt ny repertoar, som jag upplever väldigt ensidig och ytlig. Bakom den finns en teologi som vi absolut inte hörde talas om i våra unga dagar. I min hemstad var praktiskt taget alla pastorer i de olika kyrkorna väldigt gedigna bibelförkunnare. De hade olika uppfattning i vissa frågor; men de hade ändå mera solid, biblisk undervisning. Det verkar som om något gått förlorat. Man får intryck av att det i vår tid inte finns sådana personligheter. Stig gör en paus, och funderar litet. Säger sedan självironiskt: -Man ska naturligtvis inte idealisera. Gamla kverulanter vill förstås förgylla det förflutna. Men jag kan inte frigöra mig från känslan att det var en generation förkunnare den tiden av en sort som man inte möter så mycket idag. -Det är väldigt annorlunda att komma hem till Skandinavien nu. Det Skandinavien vi lämnade för att arbeta i Frankrike finns inte kvar. Väckelsefromheten präglade då kristenheten mycket starkare än den gör idag. -Församlingarna har blivit likformade. Originaliteten är borta. Alla ska ha samma sorts musik, lovsånger och overheadapparater. Man ska följa bestämda trender.
Stig har läst om att man just nu i Sverige har besök av en grupp från retreatcentret i Taizé. “Bland dagens unga stockholmare finns det en längtan efter en djupare andlighet, men också en känsla av att inte rymmas i samhället och i de etablerade kyrkorna. Detta har skapat ett slags andlig förvirring, och de unga behöver sällskap på vägen.” Så skrev Stockholms kyrkoledare till Taizékommuniteten för att vädja om att några av den ekumeniska kommunitetens bröder skulle komma och stanna i Sverige under några månader under våren 2007. -Det är verkligen ett lågvattenmärke för svensk kristenhet, när de väljer att hämta hjälp från ett katolskt retreatcenter i Frankrike, menar Stig.I början av 1960-talet läste han i Svensk Veckotidning (Missionsförbundets organ) en rapport av en pastor som besökt Taizé. Denne presenterade kommuniteten där som ett väckelsecentrum. Denna framställning stod i bjärt kontrast till den uppfattning evangeliska ledargestalter och teologer i Frankrike hade. De uppfattade kommuniteten i Taizé som femtekolonnare, ett förföriskt center som förleder de protestantiska kyrkorna till en pro-katolsk uppfattning. Det river ner skillnaden mellan evangelisk och katolsk tro. Allting blandas, man framställer det ena lika bra som det andra. Det finns mycket i Taizés fromhetsstil som är av katolskt ursprung, och därmed bryter med evangelisk kristendomsförståelse. Stig skrev en artikel där han beskrev hur evangeliskt kristna teologer i Frankrike uppfattar Taizé, och sände till Svensk Veckotidning. Han fick tillbaka den, med besked att det inte fanns plats för den. -Man har distanserat sig från kristet evangeliskt tänkande, när man numera menar att man kan hämta hjälp från Taizé för sekulariserade svenskar. Taizébröderna försöker påverka protestantiska pastorer att inte idka “proselytism” ibland katoliker, som bör räknas som våra syskon i tron.
Stig berättar också att en advokat i Strassbourg, Fredrik Hoffet skrivit en del mycket uppmärksammade böcker om den katolska kyrkan och dess strategi för att knäcka det protestantiska tänkandet. Han menade att det skulle vara lätt för katolska kyrkan att inta Skandinavien, eftersom där vet de kristna så litet om vad katolicismen egentligen står för. De blir ett lätt byte för den propagandistiska offensiv katolska kyrkan håller på med. Det skrev han för fyrtio år sedan. -För några år sedan sipprade det ut rykten om att den katolska kyrkan har planer på att återerövra Norden. Det märks att de hunnit långt i dessa planer. -På ett vis har vi som varit i Frankrike fått en privilegierad ställning. Genom att vi varit där, har vi fått möjlighet att se klarare på tingen än de kristna uppe i Norden tycks göra. Den evangeliska kristenheten i Frankrike och Belgien har teologer som skrivit oerhört klart, en litteratur man är glad att ha tillgång till och möjlighet läsa. Här i Norden ligger man så nära det katolska tänkandet. Det verkar som om de kristna inte har möjligheter att genomskåda den finurliga, försåtliga förförelsen. -Det kommer olika signaler från frikyrkligheten. Man ger ut katolsk litteratur, och publicerar katolsk propaganda. Samtidigt försöker man nämna Frankrike och Spanien som missionsländer. Det går inte riktigt ihop. Stig följer noggrant med i vad som sker i kyrkligheten. Han gör några kommentarer omkring ett av de allt vanligare er vanligt förekommande allkristna mötena, där både katoliker och frikyrkopastorer medverkar: -Det är solklart när ett antal pastorer från våra tidigare miljöer nu samlas för att lyssna till en katolsk präst, så tar de ju intryck. Om någon sedan kommer hem och en ung människa från församlingen säger att han känner kallelse att åka till ett katolskt land som missionär, då blir det ju konstigt. Det land han ska till är ju fullt med fina präster som den pastorn kanske nyss lyssnat till på pastorskonferensen. Sådant ger ju inte stimulans för människors missionskallelse. Det varken talas eller skrivs om den andliga nöden bland katolikerna, sådant jag fick höra och som ledde till att jag beslutade mig för att åka till Frankrike som missionär. -Det verkar vara ett avslutat kapitel i svensk frikyrka att driva mission i det katolska Europa, säger Stig med vemod och sorg i rösten. -Enligt en utvärdering som ganska nyligen gjordes av en evangelisk organisation i Sverige om missionssituationen i Europa, menade man att katolska länder är missionsfält på grund av att de är sekulariserade. Huvudargumentet när det gällde missionsbehovet i Västeuropa, var alltså att det är sekulariserat. Kyrkorna töms på folk och är i behov av återevangelisering. Kristendomen har gått tillbaka. Om människor är sekulariserade, har de ju knappt någon religion alls. Men om människor går i en katolsk kyrka som kyrksamma mariatillbedjare - betyder det då att de inte behöver evangeliseras? -Ur vår evangeliska synpunkt som missionärer i Frankrike, var det en onödigt mörk bild som målades i denna utvärdering. Man beskrev situationen med svenska glasögon. I Frankrike har faktiskt den evangeliska kristenheten gått starkt framåt. -Naturligtvis är Frankrike sekulariserat; det finns endast sex promille evangeliskt kristna i Frankrike. Men eftersom det är ett tättbefolkat land, så har de evangeliska församlingarna ändå många medlemmar. Då måste man fråga varför människorna är så sekulariserade. Många är nog sekulariserade just på grund av katolicismen. Sekularisering och religionslöshet är fenomen som finns särskilt i katolska länder. -Frikyrkligheten i Sverige har egentligen alltid haft svårt att förstå behovet av mission bland katolikerna i Europa. -I tidningarna Petrus och Dagen tar man ofta in skönmålande artiklar om katolicismen. Det går inte vinna missionsintresse för Europa, om man publicerar sådana artiklar. Att frikyrkosamfund och pingstvänner dessutom idag kan äga och driva ett bokförlag som ger ut både katolska och evangeliska böcker, är att skjuta skutan i sank. Om man menar att katolska länder är missionsfält, kan man inte samtidigt propagera för katolicism i Sverige. -Det är länge sedan jag fick in någon artikel i Dagen. Det har skett en fullständig förändring i hela den andliga inriktningen. Jag vet inte av någon annan tidning i Sverige än Midnattsropet, som har spalterna öppna för det jag skriver. -I Norge finns fortfarande några tidningar som gärna sätter in mina artiklar. Där är vi också välkomna till en hel del små grupper att predika och berätta om behovet av mission i Frankrike. Men det är svårt att få loss människor att åka ut som missionärer. De förstår inte att det behövs missionärer i Europa. Man kan hellre åka till Argentina och Brasilien. Det verkar som om man inte kan tänka sig att det kan finnas sådant andligt mörker i Europa att det skulle behövas missionärer här.
Vi samtalade länge. Mycket var tungt och mörkt. Den utveckling som skett i kristenheten, måste var och en som älskar Guds ord kalla avfall. Stig och Åse har åldrats i tjänsten, och tvingas naturligtvis trappa ner en del på sina åtaganden. Så frågar jag hur de ser på sin uppgift nu. -Inför allt underligt vi möter i tiden nu, så känner jag mig som om jag har en liten, liten mejsel och försöker ge mig på Jotunheimen (Ett av de högsta fjällen i Norge), säger Stig med karaktäristisk galghumor. Men så återtar han, ivrigt sekunderad av sin fru: -Vi vill gärna vara med och vinna några människor för Gud där vi bor. Här finns grannar vi lärt känna, som behöver höra evangelium om Jesus. Det finns många invandrare, många människor som har svårt få kontakt… Det var ett inspirerande svar från åldriga kämpar i missionens tjänst. Det personliga själavinnandet är fortfarande av högsta prioritet! -Vi reser runt en del och uppmuntrar små församlingar som är tacksamma för att få Guds Ord. Vi håller kontakt med syskonen i Frankrike, och stödjer och uppmuntrar även dem så gott vi kan. -En uppgift jag har är ju också att få fram skrifter och även skriva i de tidningar som fortfarande är öppna och tar emot vad man skriver. Helt klart finns inga tankar på att ta pension från kampen för den tro som en gång överlämnades åt de heliga. Här gäller det att fortsätta förkunna evangelium, att på allt sätt med förmaning, varning, tröst och förkunnelse peka på den ende som kan frälsa. Liksom Stig och Åse under många år i Frankrike fått kämpa mot avguderi, ockultism, religiös okunnighet och likgiltighet för att nå fram med evangelium till människorna, så fortsätter de att vinna människor. Snart kommer Jesus, det gäller att så många som möjligt förenas med den blodköpta skaran som då ska lyftas upp i skyn, honom till mötes. Då får de som troget hållit ut i kampen, vila efter fullbordad missionsuppgift! ”De skola få vila sig från sitt arbete, ty deras gärningar följa dem.”

Vittnesbörd av Selim Mäkivirta

Jag sitter i min gungstol. Det är tidig morgon. Jag tittar mot himlen i östlig riktning, där solen just ska gå upp. Den reflekterar himlen i eldskimmer. I mitt medvetande uppkommer en tanke: Hur var det i Sodom och i andra städer på slättlandet? Vilka var smittade av syndens fördärv? Onaturliga köttsliga begär hade smittat hela folket! Syndens bägare var fylld till brädden! Den helige Guden kunde inte tåla att åse detta mer! -När nu morgonrodnaden gick upp, manade änglarna på Lot och sade: ”Stå upp och tag med dig din hustru och dina båda döttrar, som du har hos dig, på det att du icke må förgås genom stadens missgärning.” (1 Mos 19:15)Lot var så fäst vid Sodoms fördärv att änglarna var tvungna att hålla dem i händerna när de leddes ut ur Sodom. Hans hustru var så fäst vid Sodom, att hon inte kunde låta bli att vända sig om och hon förvandlades till en saltstod! -Då nu solen hade gått upp över jorden och Lot hade kommit till Soar, lät HERREN svavel och eld regna från himmelen, från HERREN, över Sodom och Gomorra. (1 Mos 19:23-24)Hela slättlandet med Sodom och Gomorra förintades. Och Gud mindes Abraham och räddade Lot!Paulus skriver i sitt brev till romarna: -Därför prisgav Gud dem i deras hjärtans begärelser åt orenhet, så att de med varandra skändade sina kroppar. De hade ju bytt bort Guds sanning mot lögn och tagit sig för att dyrka och tjäna det skapade framför Skaparen, honom som är högtlovad i evighet, amen. Fördenskull gav Gud dem till pris åt skamliga lustar: deras kvinnor utbytte det naturliga umgänget mot ett onaturligt; Sammalunda övergåvo ock männen det naturliga umgänget med kvinnan och upptändes i lusta till varandra och bedrevo styggelse, man med man. Så fingo de på sig själva uppbära sin villas tillbörliga lön. Och eftersom de icke hade aktat det något värt att taga vara på sin kunskap om Gud, gav Gud dem till pris åt ett ovärdigt sinnelag, till att bedriva otillbörliga ting. (Rom 1:24-28)När de övergav Gud och inte ens ville erkänna hans existens, tillät Gud dem att göra allt det som deras onda sinnen kunde tänka ut!Dessa onaturliga köttsliga begär: lösaktigheten, lössläpptheten, påskyndade Guds dom över Sodom. Idag har man lagstadgat rättigheterna för homosexuella och lesbiska, men även för abortanhängarna, att fritt verka för och sprida fördärv, vilket tidigare ledde till fängelsestraff. Dessa grupper fördärvar det friska och sunda samhällslivet. De går emot den Helige Gudens Ord. Lagstiftaren har öppnat för fördärvet att komma in som en flod. Även religiösa grupper erkänner dessa, förutom en liten minoritet. På så vis har de undertecknat samma dom som Sodom: att förgås i eld. Aposteln Petrus skriver: -Och städerna Sodom och Gomorra lade han i aska och dömde dem till att omstörtas; han gjorde dem så till ett varnande exempel för kommande tiders ogudaktiga människor. (2 Petr 2:6)
Om onaturliga köttsliga begär och förruttnelse fick ett rättvist slut under Lots dagar, så väntar samma dom detta land mycket snart. Det finns ingen fördömelse för dem som är i Kristus Jesus, Vår Herre. -Alltså, mina bröder, hava vi icke någon förpliktelse mot köttet, så att vi skola leva efter köttet. (Rom 8:12)Andens livgivande kraft har befriat mig från syndens och dödens onda cirkel! -Ty den lön som synden giver är döden, men den gåva som Gud av nåd giver är evigt liv, i Kristus Jesus, vår Herre. (Rom 6:23) -Den som tror på Sonen, han har evigt liv; men den som icke hörsammar Sonen, han skall icke få se livet, utan Guds vrede förbliver över honom. (Joh 3:36) -Ty jorden har blivit ohelgad under sina inbyggare; de hava överträtt lagarna, de hava förvandlat rätten, brutit det eviga förbundet. Därför uppfräter förbannelse jorden, och de som bo där måste lida, vad de hava förskyllt; därför förtäras jordens inbyggare av hetta, så att ej många människor finnas kvar. (Jes 24:5-6)Herrens röst har talat dessa ord. Under Noas tid var arken den enda räddningen; där räddades åtta människor. Idag är den enda räddningen i Jesus Kristus.