Posts

Stina Fridolfsson intervjuar Emanuel Johansson

Jag föddes i Göteborg 1979. Mina föräldrar, Tage och Gertrud Johansson har under hela mitt liv varit med i församlingen, och på så sätt växte jag upp i församlingen. Jag har gått Pilgrimsskolan, där då främst min mamma, men också flera andra hjälpts åt att undervisa. Jag har haft hemundervisning under hela min skolgång och efter skolan beslöt jag mig för att fortsätta arbeta och utbilda mig i församlingen.
Du har alltså fått hemundervisning, och efter skolan valt att fortsätta arbeta i församlingen. Blev du inte väldigt indoktrinerad då?-Jo, det är väl möjligt att jag var indoktrinerad. Men det fanns andra krafter som också ville påverka. Bland kompisar och andra människor var det ju självklart att efter skolan skulle man börja gymnasium och fortsätta utbilda sig i samhällets skolor. Så det var en liten kamp för mig, en fråga om hur jag skulle gå vidare. Men jag fattade ett beslut att fortsätta arbeta i församlingen. Jag ville tjäna Gud i församlingen och arbeta i församlingen. Där fanns tillräckligt med möjligheter att gå vidare och engagera sig.Den första perioden arbetade jag i ett gatukök som församlingen drev. Jag tyckte det var jätteroligt att steka hamburgare, osv. Församlingen har flera verksamhetsgrenar, bland annat ett hotell, där jag engagerade mig ganska tidigt.-Just dessa år när jag precis slutat skolan, började församlingen åter bygga upp ett tryckeri. Då fick jag vara med från början, och på det sättet har jag fått lära mig ett hantverk och kan nu ta fram trycksaker, exempelvis tidningen Midnattsropet och traktater och skrifter på olika språk.
Under en period gick en grupp av församlingens ungdomar ut på fredagkvällar och evangeliserade.-Ja, vi hade en väldig evangelisationsiver som man egentligen bör ha hela tiden, men det var särskilt en period vi gick ut och evangeliserade på gatorna. Dessa nattorgmöten gav en väldig respons. Människorna stannade och lyssnade. Jag kommer ihåg hur vi fick kontakt med människor som öppnade sig för oss och vi fick verkligen ingång hos dem. Ungdomarna i församlingen fortsatte alltså, mest fredagkvällar, vi åkte in till stan och sjöng och delade ut traktater. Det var faktiskt väldigt välsignat. Man upplevde att det var bra för en själv också. Det var så meningsfullt att satsa på det sättet.
Det är ju väldigt viktigt för alla, kanske särskilt när man är ung, att få uppleva att det är meningsfullt det man gör. Vad var det som gjorde att du fick en önskan att åka till Ryssland sedan?-Ganska tidigt blev jag intresserad. Jag hade hört rapporter från de äldre som varit i Ryssland. Jag minns särskilt en gång då Folke Jacobsson och Hans Lindelöw varit borta ett tag och kom hem och hade några möten där de berättade om Guds verk i Ryssland. Det grep mitt hjärta väldigt. Jag arbetade ju hela tiden i församlingen, och Folke gjorde det möjligt för mig och några till att åka med på en resa till Ryssland, hälsa på i några församlingar och vara en liten period där. Efter det började jag litet smått läsa ryska och engagera mig mera för just Östmissionen.
Det här var alltså inte bara en liten romantisk kick; du började målmedvetet läsa ryska för att få bättre möjligheter att missionera i öst. Inte är det väl så väldigt lätt att lära sig ryska?-Nej, det är inte så lätt. Första gången jag åkte till Ryssland var 1998. Då kunde jag ingen ryska. Bara bokstäverna. Men något år senare anmälde jag mig till en kurs i ryska och började traggla med ord och glosor. Det gick ganska bra. Jag kommer ihåg att i kursen jag anmälde mig till, var vi trettio personer vid starten men det var bara fyra stycken som var kvar när kursen slutade; och av dem var två, jag och Roger Lindroos, från Maranataförsamlingen. Så det krävdes att man var engagerad och verkligen ville lära sig. för att man skulle hålla ut.
Det där talar ju för att målmedvetenheten verkligen fanns hos er. Jag minns ibland när du suttit nattjour i hotellreceptionen. Om man löste av dig på morgonen, kunde man finna små pappskivor med en svensk glosa på ena sidan, och på baksidan ryska bokstäver som väl var översättningen av ordet till ryska. Du satt alltså och pluggade på nätterna. Handlar det här om att du gjort din kallelse och utkorelse fast? Är det målmedvetenheten som hjälpt dig att hålla ut?-Ja, det är klart. Om man har en inriktning och ett syfte med allt vad man gör, så ger ju detta inspiration och mera kraft så att man kan hålla ut. Det är viktigt.
Du har gjort några resor. Dels ensam och dels tillsammans med andra. Du får berätta något av det som betytt mest under dessa resor. -Många händelser har utspelats. Jag kommer ihåg att första gången jag åkte iväg ensam hade jag just slutat den där kursen, och kunde fortfarande inte så mycket ryska. Jag åkte då först till Kaluga och besökte vår vänförsamling där, sedan åkte jag till Kirgizistan. Kirgizistan är ett litet land som ligger söder om Kasakstan, söder om Ryssland, mot gränsen till Kina. Det finns väldigt höga berg där, som vetter mot norra Kina. Jag besökte några vänner där, och jag kommer ihåg en speciell händelse därifrån som hade stor betydelse för mig. Jag jobbade på en liten lantgård vid bergen någon vecka, och då kom jag att få vittna för en grabb i min egen ålder. Han var kirgis, och kunde undefär lika mycket ryska som jag. Jag fick tag i en bibel till honom. Talam, som han hette, hade aldrig någonsin fått höra evangelium, och just därför var det en så speciell händelse. Sedan fick han kontakt med andra vänner i en församling därnere. Jag vet ju inte hur det är med honom nu, men det var en värdefull händelse för mig åtminstone.
Du fick alltså vittna för honom och se till att han fick kontakt med en kristen församling som i sin tur fick hjälpa honom vidare på trons väg?-Ja, precis. De hjälpte mig också att få fram ett Nya Testamente på hans språk så att han kunde läsa bibeln. Det är ju väldigt viktigt.
Du har varit på fler resor också. Tillsammans med vår ryske broder Igor Serov som bor och verkar här i församlingen har du fått fram hans vittnesbörd i tryck - på både ryska, litauiska och svenska! Och Igors bok, som ju handlar om hans väg från maffian och kriminalitet till Kristus, har ni spridit i fängelserna i Litauen. Du kan väl berätta något.-Ja, något av det som har gjort starkast intryck på mig är de besök vi gjort på fängelserna i Litauen under senare år. Vi har haft med Igors bok, som är hans personliga vittnesbörd under titeln ”Frälsning genom eld.” Där i fängelserna har vi fått träffa fångar under ganska fria omständigheter. Vi har fått besöka dem i cellerna och samla dem i små lokaler där vi har fått ha möten. Att se mottagligheten och människors nöd och behov, och att man har ett svar - hoppets budskap - det ger verkligen inspiration att vilja förmedla evangeliet vidare. Jag har också fått se Guds välsignelse just i att trycka och få vara engagerad i församlingens arbete inom det området som ju också har att göra med missionen. Att få fram material, traktater och tidningar på olika språk. Det är en stor välsignelse.
Ja, du Emanuel som fått hemundervisning och istället för att studera vidare i någon yrkeskarriär valde att engagera dig i församlingens arbete - det verkar som om du inte ångrar det här?
-Nej, absolut inte. Det såg jag redan under tiden då vi började med nattorgmöten och var ute på stan och evangeliserade. Jag träffade många ungdomar i min egen ålder och fick verkligen se vilken skillnad det var - jag tänker på vilken uppfattning man har om olika saker och fick inblick i hur andra har det. Då blev det ännu mer så att man inte ångrar sig, utan är tacksam för att ha fått nåden att gå den här vägen. Att välja församlingen.
Det blir alltså ett meningsfullt liv. Genom besök i länderna i Öst har ett nätverk av kontakter i både Ryssland och Litauen skapats. Hur ser du framtiden an?-Jag tror att man måste söka Guds vilja och ledning. Han får visa steg för steg. Det har man fått lära sig, att man kan inte bestämma sig för en viss metod, att öppna en församling på en viss plats, starta en verksamhet - det går inte till riktigt så. Det måste vara Gud som leder. Det visar sig att bara man är beredd och villig att gå in det Gud förberett för en, så leder han på bästa sätt.-De här åren jag varit engagerad i Östmissionen, har jag också varit hemma en hel del i vår församling i Stockholm. Också här har jag fått se att jag har en uppgift när det gäller Östmissionen. Många här i Stockholm är rysktalande. En del har kommit till oss och blivit frälsta och döpta. Jag vet inte hur allt ska bli i framtiden, men jag är övertygad om att Gud har en plan, och vi måste rätta oss efter hans ledning.
Den församlingsgemenskap vi har och önskar förverkliga mycket mer enligt Nya Testamentets mönsterbild, har dragit människor hit.-Det stämmer. Då man möter troende människor på andra platser och berättar hur vi lever tillsammans och arbetar tillsammans i och för församlingen, har det blivit ett starkt vittnesbörd för många. En del kanske inte kan föreställa sig hur detta kan gå till, men andra har tagit till sitt hjärta den här förkunnelsen om församlingen. Man märker att det finns en önskan hos flera troende att de vill ta steg vidare att förverkliga Guds tanke med församlingen; hur den var uppbyggd den första tiden, osv. -Vi märker hos människor som besökt oss och varit hos oss en period, hur just dessa tankar gjort väldigt starka intryck. Där tror jag Gud gett vår församling en uppgift att gå före och ta steg så att andra också kan gå vidare för att förverkliga det bibliska församlingsidealet.
Nu får du rikta dig till lyssnarna (och läsarna) med en speciell appell!-Gud har en speciell uppgift och kallelse till varje människa, därför vill jag uppmana dig att söka Guds ledning och satsa dina krafter och din tid för Gud. Han behöver dig, han har en speciell uppgift för dig. Det kanske finns andra saker du vill satsa på och ägnar din tid och kraft åt. Men lämna mycket av det åt sidan, och sök Gud istället. Då ska du få uppleva att han leder och vill använda dig i sin plan. Det är verkligen meningsfullt. Det finns ett mål och det finns en mening. Satsa ditt liv för Jesus. Lämna dig helt åt honom! Amen!

Undervisning av Arne Imsen från 1975

-Så kläden eder nu såsom Guds utvalda, hans heliga och älskade, i hjärtlig barmhärtighet, godhet, ödmjukhet, saktmod, tålamod. Och haven fördrag med varandra och förlåten varandra, om någon har något att förebrå en annan. Såsom Herren har förlåtit eder, så skolen ock I förlåta. Men över allt detta skolen I ikläda eder kärleken, ty den är fullkomlighetens sammanhållande band. Och låten Kristi frid regera i edra hjärtan; ty till att äga den ären I ock kallade såsom lemmar i en och samma kropp. Och varen tacksamma. -Låten Kristi ord rikligen bo ibland eder; undervisen och förmanen varandra i all vishet, med psalmer och lovsånger och andliga visor, och sjungen med tacksägelse till Guds ära i edra hjärtan. Och allt, vadhelst I företagen eder i ord eller gärning, gören det allt i Herren Jesu namn och tacken Gud, Fadern, genom honom.(Kol. 3:12-17)Här presenteras det som borde vara typiskt för kristnas umgängesformer och vanor. Vad man mer än något annat borde höra från alla kristna, det är tacksägelse. Vi ska tacka Gud Fadern för Jesus Kristus. Där har vi vårt stående tacksägelseämne. När vi börjar tacka Gud Fadern för Jesus Kristus, då inträffar det märkliga att vi också börjar tacka Gud för syskonen. Vanligtvis börjar vi tacka för dem vi tycker mest om, men då visar Gud oss att vi också ska tacka Gud för dem vi inte tycker om. Vad ska vi tacka Gud för, då de har skadat oss eller irriterat oss eller varit problematiska emot oss? Då ska vi tacka Gud för att han förlåter dem genom Jesus Kristus. På samma sätt som han förlåter oss som tackar honom, ska vi tacka Gud för att han förlåter dem. När vi i tro börjar tacka Gud för Jesus och tacka Gud för syskonen, också dem som kanske varit oss till förfång, då upplever vi att vi i vårt hjärta får kärlek till dem. Det är detta som är det oförklarliga, det är undret. Då förstår vi att Gud älskar oss inte på grund av någon av våra förtjänster, han älskar oss för Jesu skull. Det handlar om försoningens nåd och förlåtelsens makt genom Jesu Kristi försoning.
Första Korinterbrevets kapitel 13 var riktat till den församling som tjänade Herren Jesus Kristus i Korint, den församling som firade gudstjänst i Korint och som var Jesu Kristi kropp. Men den församlingens problem är också andra församlingars problem, och i den mån vi på något vis i det ena eller andra stycket är lika den församlingen, så gäller det brevet också oss. Samma korrigerande budskap kommer till oss. Det finns inga möjligheter att dressera fram kärlek. Man kan åstadkomma attityder som ger sken av kärlek, men är baserade på fruktan, men då är man inte längre fri, utan träl. Man kan uppträda på det sätt man tycker människor vill att man ska uppträda för att bli accepterad eller bejakad. Man kan sitta med sångboken och sjunga, låta bli att göra vissa saker och göra vissa andra saker för att därigenom bli erkänd som en församlingsmedlem eller slippa att bli utfrusen. Man har ett beteende, som är allmänt bejakat och många gånger är fullt begripligt, men kanske överdrivet har kristnats dithän att det har blivit sakralt. Det är lätt att förväxla de yttre attityderna och begå misstaget och tro att om man har de här yttre kriterierna, så är allting bra. Men det är visst inte säkert att det är bra. Det är inte det yttre mönstret som skapar livet. Det är relativt lätt för oss att se och iaktta varandra i den lilla gruppen. Det är lätt att notera fördelar och nackdelar. Det är också relativt lätt att taxera människor genom det man iakttar i deras yttre. Vi dömer ut och kvalificerar efter de här yttre mönstren och sorterar bort människor alldeles för lättvindigt. Men Gud har sina kännetecken. Han känner de sina. Halleluja, ära vare Gud och Lammet!Det som gäller för 1 Kor 13, ska tillämpas, praktiseras och erfaras i församlingen i Korint, och det är detta Herren önskar se tillämpat i vår församling här, lokalt.Vi ska inte försöka lyfta upp detta på ett universellt plan och söka det där borta. Herren vill finna det här, hos oss. Det finns vissa aktiviteter som aposteln måste bekämpa, eftersom de är framsprungna av ett felaktigt motiv och en väsensfrämmande ande.Aposteln gör klart för församlingen i Korint, att de här kvaliteterna som han nämner i första delen av kapitlet, de finns på andra platser i världen, också utanför församlingen. Det finns idealister, det finns filantroper och det finns moraliskt oförvitliga människor praktiskt taget överallt. Vidare säger han: Det är en hög väg, men inte en väg som räcker för församlingen. Det måste en högre väg till. Världen har idealism och moral. Världen har idéer och ideologier. Människor vill satsa sitt liv för fosterlandet; ger sig vid fronten för sitt land, för sitt hem. Det är en god sak, det är en hög väg. Ut ur historien skulle vi kunna ta fram exempel på män och kvinnor som på många vis har varit föredömen. De har haft kärlek till fosterland, kärlek till hem, kärlek till familj. Kärlek till människor på det sättet att de ville offra sig för andra. Men, säger Paulus, det räcker inte. Det finns en högre väg. I världen satsar människor på idéer och gör insatser där de offrar sig själva. I församlingen finns en risk att vi tar världens metoder och låter gåvorna fungera genom dessa världens metoder. Då lever vi på ett för lågt plan. Är det så att gåvorna fungerar så att vi uppmärksammar oss själva, eller genom de materiella ting vi äger skaffar oss förmånsställningar eller favörer i Guds församling, då har vi inte gjort något annat än överfört världens strukturer till församlingen. Detta måste brytas sönder. Hur ska det kunna ske? Endast genom en högre väg. Och det är kärlekens väg. Så kommer aposteln in på det som jag tycker är det mest gripande i hela Nya Testamentet, just det som är det typiska exemplet på andens väldiga kraft över den egoistiska människan och hennes materialistiska ande och materiella krav. Då människan blir fylld med den helige Ande, ger hon allt vad hon äger till de fattiga. Icke av något slags medlidande, men såsom ett offer för att hon själv vill underkasta sig egendomslösheten för Jesu skull, för att utan status och symboler och falsk trygghet kunna följa honom fri och oberoende. Kristuskärleken är fantastisk. Det är inte i de gärningar som vi karaktäriserar som hjältemodiga, väldiga och storslagna, som kärleken uppenbarar sig, utan det är i de små, anonyma handlingarna, då vi strängt taget inte uppmärksammas. I relationerna till våra närmaste syskon i församlingsgemenskapen, i vårt sätt att tänka, i vårt sätt att tala, i vårt sätt att agera visar det sig hur Kristuskärleken har fått forma vårt liv. Här ligger det stora problemet. För det är jämförelsevist lätt att älska om kärleken och gärningarna applåderas.
Att ge allt man är och har för en sak, det kallas för hjältemod. Det kan tänkas att det blir föremål för de mångas applåder. Att ge sitt liv för fosterlandet är en glorifierad gärning. Den medaljeras. Du vet att de som gjord bragdfulla insatser vid fronterna får sina ordnar. De uppmärksammas och glorifieras; de blir hjältar. Det är en hög väg. Det finns en risk att det i församlingen blir så att vi får olika typer av kristna. Dem vi kallar speciellt offervilliga, och de som är mindre offervilliga. De som har, enligt vårt sätt att se, gjort de stora och överväldigande insatserna, och de som gjort de mindre. Eller kanske dem vi knappt räknar med. Vi tar då världens metoder och matchar fram dem vi tycker har gjort de stora insatserna och ger dem våra medaljer och ordnar. Men så är det inte i Guds rike. Då har vi gått in på världens område och använder världens metoder. I Guds rike är det helt annorlunda. Det räcker inte med en hög väg, vi måste in på den högre vägen - kärlekens väg. Det är att underkasta sig en behandling som andra människor finner förödmjukande och förnedrande. Underkasta sig den, och dock icke klaga eller slå tillbaka. Eller gripa till såna metoder som man kanske blivit föremål för, utan svara med den menlösa, oskuldsfulla och kärleksfulla ande som aldrig träder upp till självförsvar. För att detta ska kunna ske, säger Skriften, måste kärleken vara utgjuten i våra hjärtan genom den helige Ande. Det måste ett kärleksmöte till med Jesus. En uppfyllelse av den helige Ande som bryter ner själviskheten i alla dess former, också dess, som vi tycker, oskyldiga former, och vi blir fyllda med Jesus Kristus. Om vi förstår bakgrunden här i förhållandena i Korint och hos oss, då fattar vi ju att här finns någonting av så stor betydelse, att ingenting annat kan ersätta det. Hur mycket tål vi? Vi kan fortsätta och läsa detta kapitel, och se vilka egenskaper kärleken har. Aposteln gör klart för församlingen att det är just detta som helt och hållet skiljer församlingen från all annan verksamhet i tiden. Det är just här som församlingens evighetsdimension slår igenom på ett alldeles speciellt sätt. För också många av de ting som församlingen håller på med, ska försvinna. Inte bara de materiella tingen vi rör oss med ska upphöra, utan också tungomålstalet ska försvinna, uttydningen ska försvinna. Och gåvorna ska försvinna, de är liksom byggnadsställningarna som står omkring huset under uppbyggnadstiden. Men när huset är uppbyggt, tar man bort byggnadsställningarna. Snart ska byggnadsställningarna bort, huset är klart, ära vare Gud och Lammet! Men det är inte bara de materiella tingen som ska upphöra, som vi ska skiljas ifrån, utan det är också fråga om de andliga tingen här. Gåvor; tungomålstalande, uttydning, profetia och kunskap - allt detta ska försvinna. Vad är det då som består? Det är tron, hoppet och kärleken. Det är församlingens evighetsdimension. Den finns inte i något system eller sammanhang, den finns inte i världen. Där möter du den mänskliga kärleken. Sen är det stopp. Men i församlingen, i den lokala församlingen ska vi möta det gudomliga. Där man icke söker sitt, där man icke hyser agg, där man icke har rum för avund, där man icke är uppblåst. Där har vi den lokala församlingens evighetsdimension. Det är något som ska bestå, och det är kärleken. Den förbliver.Ett av de största hindren för att denna kärlek ska kunna bryta igenom, är skalet. Vi är okrossade. Det finns något därinne av äkthet, men det är instängt. Skalet hindrar det att komma fram. Den äkta, gudomliga kärleken är nedlagd därinne, men kommer aldrig fram. Vi läser om kvinnan som kom till Jesus med alabasterkrukan. Den var fylld och helgjuten. Det fanns inget lock som kunde skruvas av, endast på ett sätt kunde innehållet komma ut: det var att alabasterkrukan bröts sönder. Hon offrade skalet för att innehållet skulle komma ut över Jesu fötter. Det var då väldoften förnams i hela huset. Sedan har budskapet nått ut i hela frälsningshistorien. Det som skall till, är att krukan krossas. Den ska krossas på rätt ställe; vid Jesu fötter. Där, inför honom är enda stället där en människa kan förlora skalet.. Där kan hon bli av med sig själv, för att gå upp i honom. Därifrån kommer också väldoften att stiga ut i hela huset. Hela församlingen kommer att förnimma det. Gud vill befria oss från skalet som gör att vi upprätthåller vår värdighet, vår prestige och allt detta som hör världen till och gör att vi är rädda om oss och vårt. Rädda för det ena och det andra, rädda för varandra, känsliga för kritik, känsliga för människors omdöme. Vi har lätt att gripa till olika medel och metoder för att freda oss och skydda oss. Om skalet är krossat och innehållet gjuts ut vid Jesu fötter, då stiger innehållet, den nardusdoftande salvan, ut i hela huset, och man förnimmer äktheten. Det är detta som ska ske i församlingen. Vi blir förkrossade inför honom, så att han kan bli ärad och förhärligad igenom oss. Visst har vi mycket att lära, men den helige Ande har åtagit sig att leda oss fram till hela sanningen. Låt oss öppna oss för honom, så vi blir fyllda av Jesu kärlek i församlingen. Du och jag kan älska varandra för Jesu skull! Amen.

Ledartext ur Midnattsropet 1967 av Björne Erixon

Så snart man närmar sig frågan om ekumenik är man inne på ett ganska känsligt område. Och detta på flera sätt. Jag har ej för avsikt att söka skildra ekumenikens olika sidor. Tvärtom vill jag söka ställa några frågor, som jag tror ej är helt oväsentliga.Är den ekumeniska rörelsen, som man säger, vår tids väckelse? Den vinner ej obetydliga framgångar och drar med sig grupper som tidigare stått misstroget vid sidan om. Är inte det bevis nog för att ekumenik är tidens lösen och svaret på den religiösa situationen? Frågor, frågor …Allkristna möten, som hålles nu och då på en del platser i landet, har varit den yttre anledningen till uppkomsten av en rad frågor, förmodligen alldeles för orimliga för ekumenikens förespråkare, men som jag ändock tar mig friheten att föra vidare.Vad gör man av de skilda ståndpunkter man ändock har? Stoppar baptisten undan sitt dop, medan pingstvännen, för den goda andans skull, inte nämner något om andedop, tungotal, etc?Vill man, omedvetet kanske, söka uppnå ett slags minsta gemensamma nämnare? Eller menar man att alla de skiljepunkter, som en gång blev upphov till splittring, idag inte har samma värde som de en gång haft?Handlade pionjärerna helt galet i sin iver att stå för det man trodde på, även om det innebar förlust av frihet, bekvämlighet och social ställning?
Är samfunden och kyrkorna förmögna att redogöra för de läropunkter genom vilka man kommit varandra närmare? - Har frikyrkofolket glömt allt ont kyrkan åstadkommit? - Hur är det egentligen? Är det ändå inte samma gamla kyrka, som nu visserligen fått en demokratisk make-up; och som nu förlorar alltmer sina uråldriga privilegier? Inte kan väl en trevlig och mänskligt sympatisk präst sona eller överskyla dessa ohyggliga brott? En tjusig och tolerant präst är en sak - kyrkosystemen är något helt annat. Dess system är avskyvärt. Eller låg motsättningarna förr enbart på det rent personliga planet? I så fall är det fullt naturligt att genom ökade kontakter människor emellan en utjämning och avspänning så småningom inträder. Men om det var fråga om även ideologiska motsättningar och skiljaktigheter, hur går det då? Har stats-folkkyrkan ändrat sig på några fundamentala punkter?Vi måste komma ihåg att Kyrkornas Världsråd är en gemenskap av kyrkor.Men hur blir det om sekulariseringen rycker undan grunden för barndopskyrkorna? Kan myten om den kristna familjen upprätthållas hur länge som helst, under vilka villkor som helst? Varför drar all ekumenik åt höger?Har frikyrkorna mindervärdeskomplex inför folk- och statskyrkornas rika teologiska-liturgiska och kulturella traditioner?
Jag behöver inte vara ovän med personer som har andra trosståndpunkter. Vi måste skilja mellan motsättningar på grund av antipatier etc. på det personliga planet och på grund av ideologiska skäl. Därför måste vi bli ideologiskt medvetna. Det gäller att försvara och befästa Jesu evangelium i alla lägen och på allt sätt. Och vara redo att korsfästas på den galge fariséerna alltid är färdiga att ordna åt dem som vill proklamera ett renodlat evangelium.Finns inte motsättningar som många gånger synes vara svårartikulerbara?Vilken inställning vi än intar till ekumenik måste väl all slentrian bort? Ty Gud har väl aldrig uppmuntrat till tankelättja, frånvaro av engagemang och kampanda? Anden vill i alla stycken och på alla områden göra oss alla helskärpta!När väckelsen upphör börjar flirten med kyrkan! Ty en väsensskillnad har inträtt. Hur är det, snälla pingstvänner, hur kan Ni trivas med prästerna? En sak torde vara klar. Det är den låga andliga temperaturen som gör detta möjligt!Fler frågor finns, men nog för denna gång.

Analys av Berno Vidén

Regeringen sägs vara splittrad i frågor som rör familj och äktenskap. I dagarna diskuteras huruvida homosexuella par ska få lagstadgad rätt att ingå äktenskap. Enligt tidskriften Hemmets Vän 5/07 står Kd-partiet idag ensamma inom alliansen om att säga nej till lagförslaget. Då den borgerliga alliansen fick regeringsmakten tog den över ett antal utredningar, varav vissa, bland annat enmansutredningen om att Sverige bör ha en könsneutral äktenskapsbalk, fått arbeta vidare.Frågan är om splittringsryktena talar sanning. Kd säger idag nej till könsneutral äktenskapsbalk på liknande sätt som man tidigare sagt nej till aborter. Idag är inställningen i abortfrågan mycket liberal inom partiet och på regeringsnivå lovar företrädarna för det parti som tidigare genom politiskt inflytande skulle återinföra “kristna värderingar” i det svenska samhället, att ingen som vill utföra abort i Sverige ska behöva känna sig besviken. Det synes vara viktigare att uppträda politiskt korrekt gentemot alliansen än att genom ståndaktighet i viktiga samhällsfrågor förlora mandat och inflytande inom regeringen. Som ställningarna ser ut idag inom riksdagen kommer det nya lagförslaget med all sannolikhet att röstas igenom inom kort. Först ska utredningen under våren lägga fram sitt slutbetänkande och om allt går planenligt kan vi räkna med att ha en homosexuell livstilsanpassad äktenskapslag innan år 2007 nått sitt slut. Det är svårt tänka sig att Kd inte skulle anpassa sig till rådande klimat inom regeringen även i den här för Sverige så ödesdigra frågan.Även på det här området möter vi hur Bibelns utsagor om vår tid går i uppfyllelse. Jesus nämner Sodoms livsstil som ett tidstecken, vilken bland annat omfattar orättfärdighet, förtryck och en sex- och njutningskultur med homosexuellt förtecken. Gränser som Gud satt upp som skydd mot destruktivitet och moraliskt förfall har dribblats bort främst genom kyrkans flathet i dessa frågor. Då den homosexuella rörelsen för snart 30 år sedan anordnade sina frigörelsedemonstrationer fanns det enbart ett fåtal förkunnare som agerade och aktivt varnade för den utveckling som var i antågande. I allmänhet ansågs frågan alltför obetydlig för pastorer och präster att överhuvudtaget befatta sig med. Arne Imsen var en av förkämparna som profetiskt ropade ut att om inte utvecklingen resolut och omgående stoppas upp kommer vi att inom några få år ha passerat en avgrundens fördämning som sedan kommer vara omöjlig hindra. Antidiskrimineringslagen smögs igenom1986 och gav en sådan energi åt avgrundsmakterna som inget politiskt parti eller någon mänsklig makt överhuvudtaget förmår hejda. Bibeln ger en mycket konkret och träffande beskrivning av vårt kultursamhälle av idag, ett samhälle där man i trots detroniserar Gud och sätter materiell välfärd i första rummet:“Ty Guds vrede uppenbarar sig från himmelen över all ogudaktighet och orättfärdighet hos människor som i orättfärdighe undertrycka sanningen.- - -__Därför prisgav Gud dem i deras hjärtans begärelser åt orenhet,så att de med varandra skändade sina kroppar. De hade ju bytt bort Guds sanning mot lögn och tagit sig för att dyrka och tjäna det skapade framför Skaparen, honom som är högtlovad i evighet, amen. Fördenskull gav Gud dem till pris åt skamliga lustar: deras kvinnor utbytte det naturliga umgänget mot ett onaturligt; sammalunda övergåvo ock männen det naturliga umgänget med kvinnan och upptändes i lusta till varandra och bedrevo styggelse, man med man.Så fingo de på sig själva uppbära sin villas tillbörliga lön.(Rom 1:18, 24-27)Regeringen sägs vara splittrad i frågor som rör familj och äktenskap. I dagarna diskuteras huruvida homosexuella par ska få lagstadgad rätt att ingå äktenskap. Enligt tidskriften Hemmets Vän 5/07 står Kd-partiet idag ensamma inom alliansen om att säga nej till lagförslaget. Då den borgerliga alliansen fick regeringsmakten tog den över ett antal utredningar, varav vissa, bland annat enmansutredningen om att Sverige bör ha en könsneutral äktenskapsbalk, fått arbeta vidare.Frågan är om splittringsryktena talar sanning. Kd säger idag nej till könsneutral äktenskapsbalk på liknande sätt som man tidigare sagt nej till aborter. Idag är inställningen i abortfrågan mycket liberal inom partiet och på regeringsnivå lovar företrädarna för det parti som tidigare genom politiskt inflytande skulle återinföra “kristna värderingar” i det svenska samhället, att ingen som vill utföra abort i Sverige ska behöva känna sig besviken. Det synes vara viktigare att uppträda politiskt korrekt gentemot alliansen än att genom ståndaktighet i viktiga samhällsfrågor förlora mandat och inflytande inom regeringen. Som ställningarna ser ut idag inom riksdagen kommer det nya lagförslaget med all sannolikhet att röstas igenom inom kort. Först ska utredningen under våren lägga fram sitt slutbetänkande och om allt går planenligt kan vi räkna med att ha en homosexuell livstilsanpassad äktenskapslag innan år 2007 nått sitt slut. Det är svårt tänka sig att Kd inte skulle anpassa sig till rådande klimat inom regeringen även i den här för Sverige så ödesdigra frågan.Även på det här området möter vi hur Bibelns utsagor om vår tid går i uppfyllelse. Jesus nämner Sodoms livsstil som ett tidstecken, vilken bland annat omfattar orättfärdighet, förtryck och en sex- och njutningskultur med homosexuellt förtecken. Gränser som Gud satt upp som skydd mot destruktivitet och moraliskt förfall har dribblats bort främst genom kyrkans flathet i dessa frågor. Då den homosexuella rörelsen för snart 30 år sedan anordnade sina frigörelsedemonstrationer fanns det enbart ett fåtal förkunnare som agerade och aktivt varnade för den utveckling som var i antågande. I allmänhet ansågs frågan alltför obetydlig för pastorer och präster att överhuvudtaget befatta sig med. Arne Imsen var en av förkämparna som profetiskt ropade ut att om inte utvecklingen resolut och omgående stoppas upp kommer vi att inom några få år ha passerat en avgrundens fördämning som sedan kommer vara omöjlig hindra. Antidiskrimineringslagen smögs igenom1986 och gav en sådan energi åt avgrundsmakterna som inget politiskt parti eller någon mänsklig makt överhuvudtaget förmår hejda. Bibeln ger en mycket konkret och träffande beskrivning av vårt kultursamhälle av idag, ett samhälle där man i trots detroniserar Gud och sätter materiell välfärd i första rummet:“Ty Guds vrede uppenbarar sig från himmelen över all ogudaktighet och orättfärdighet hos människor som i orättfärdighe undertrycka sanningen.- - -__Därför prisgav Gud dem i deras hjärtans begärelser åt orenhet,så att de med varandra skändade sina kroppar. De hade ju bytt bort Guds sanning mot lögn och tagit sig för att dyrka och tjäna det skapade framför Skaparen, honom som är högtlovad i evighet, amen. Fördenskull gav Gud dem till pris åt skamliga lustar: deras kvinnor utbytte det naturliga umgänget mot ett onaturligt; sammalunda övergåvo ock männen det naturliga umgänget med kvinnan och upptändes i lusta till varandra och bedrevo styggelse, man med man.Så fingo de på sig själva uppbära sin villas tillbörliga lön.(Rom 1:18, 24-27)

Appell av Sven Thomsson

Varje levande kristen, som också är en verklig brudesjäl, bär inom sig en ständig och innerlig längtan efter Jesu återkomst, den dag då Han genom uppryckandet i triumf skall föra sin älskade brud till den himmelska bröllopssalen. När de sanna brudesjälarna ser hur ”allting går mot sin upplösning” och hur tidens tecken gått i fullbordan kan de nära nog förnimma en viskning i sitt inre att stunden är mycket nära och att det inom kort kommer att ske. Dessa människor har tagit inbjudan till bröllopet på djupaste allvar. Därför älskar de sin Brudgum av allt hjärta och vill leva nära Honom. Jesus är allt för dem.Dessa brudesjälar har helt vänt sig bort från världen, all synd och all ondska. De är fullständigt lösta från världens lockelser och tar helt avstånd från den livsstil som är rådande bland ofrälsta. Det har blivit för dem som Paulus skriver: -Ty jag för min del har genom lagen dött bort ifrån lagen, för att jag skall leva för Gud. Jag är korsfäst med Kristus, och nu lever icke mer jag, utan Kristus lever i mig; och det liv, som jag nu lever i köttet, det lever jag i tron på Guds Son, som har älskat mig och utgivit sig själv för mig. (Gal. 2:19-20)Paulus skriver också så här: -Och de som höra Kristus Jesus till hava korsfäst sitt kött tillika med dess lustar och begärelser. (Gal. 5:24)Det som aposteln skriver i de anförda bibelcitaten är kännetecknande för sanna brudesjälar.Många kan säga att de älskar Jesus och längtar efter Hans ankomst, men om dessa å andra sidan uppvisar en livsstil som går stick i stäv med vad som är karaktäristiskt för en verklig brudesjäl blir man betänksam. Många menar sig vara redo för ankomsten, men vill ändå vara vänner med världen och gå hand i hand med den. Detta är ren villfarelse och mycket farlig sådan. Många tror, att de på grund av snällhet, fromhet och ett gott moraliskt liv är värdiga att följa med när uppryckandet äger rum. En sådan inställning är mycket farlig, och de som bär på en sådan löper en överhängade risk att bli kvarlämnade.Man skall kunna se på en kristen människa om den är en verklig brudesjäl eller inte. Det går inte att komma förbi Jesu ord i Matt. 12:33: -I måsten döma så: antingen är trädet gott, och då måste dess frukt vara god; eller är trädet dåligt, och då måste dess frukt vara dålig. Ty av frukten känner man trädet. Alltså är alla som älskar Jesus och vill leva nära Honom och långt bort från världen, som också är honom lydiga och lever efter Guds ord riktiga brudesjälar. I Paulus andra brev till Timoteus, kap. 4 och vers 8 kan vi se ännu en sak som kännetecknar dem som är redo: -Nu ligger rättfärdighetens segerkrans tillreds åt mig, och Herren, den rättfärdige domaren skall giva den åt mig på ”den dagen”, och inte åt mig allenast, utan åt alla som hava älskat hans tillkommelse. Det är följaktligen naturligt för varje sann brudesjäl att älska Jesu tillkommelse och längta efter den.Sanna brudesjälar upplever sorg i sitt inre, när de lägger märke till den sömnaktighet och världslighet som är rådande i de flesta kristna församlingar idag. De känner bedrövelse över att världens ande har trängt in i de religiösa sammanhangen. Även kristna ledare, predikanter och äldstebröder, som borde vara föredömen för församlingarna vill gärna gå arm i arm med världen. Pingstpastorer åker gärna utomlands för att se på fotbollsmatcher eller andra idrottsevenemang. Äldstebröder inom pingst åker Vasaloppet varje år och framstående pingstpastorer sätter sig bland bespottare i ishallar för att beskåda ishockeymatcher. De kallas ”kristna ledare på glid” och ”pingstpastorer Sverige på glid”. Ja, dessa pastorer och ledare är verkligen ”på glid”, bort från Jesus och den heliga kallelse de en gång fått av Herren. Då är det inte konstigt att de förlorar smörjelsen och deras ”förkunnelse” består av torr teologi och välformulerade fraser. Det blir ”stenar istället för bröd”, nappflaska och barnvälling istället för den stadiga andliga kosten. Därmed uteblir tillväxten i medlemmarnas andliga liv.Om någon brudesjäl kommer, som av Herren blivit manad att påpeka sådana missförhållanden blir vederbörande betraktad som gammalmodig, bakåtsträvare, reaktionär och stock-konservativ.Det finns många bröder och systrar, gripna och brinnande, som har sett sig nödsakade att meddela utträde ur församlingar på grund av världslighet och avfällighet som råder. Många av dessa kämpar sin ensamma kamp, de lider och våndas på grund av modern avdgudadyrkan och de styggelser som bedrivs. Se Hes. Kap. 8 och 9. Dessa brudesjälar har fått ”tecknet på sig” enligt Hes. 9:6. Detta tecken är ett bevis för att de är redo och kommer att ryckas upp undan den fruktansvärda vedermödan.
Kristi brudeskara lider oerhört till följd av avfälligheten bland de kristna. I början av 1900-talet, då väckelserörelser bildades, då elden brann och det var liv och rörelse i församlingarna, fick de troende möta mycket motstånd från världen. Vid dopförrättningar brukade man sjunga sången: ”Har du mod att följa Jesus”, där texten i en av verserna lyder så här: ”Har du mod när världen hånar och till motstånd reser sig?” Nu behöver levande kristna inte uppleva nämnvärd förföljelse från världen. Sanna brudesjälar, och särskilt de som vågar gå emot strömningarna inom det religiösa etablissemanget får i vår tid möta det värsta motståndet från köttsliga och högmodiga ”kristna”.Som redan är nämnt är det naturligt och bibliskt att längta efter Jesu återkomst. Men faktum, som kanske inte alla har tänkt på, är att Jesus, brudgummen, längtar efter den stund, då Han skall hämta bruden. Han älskar sin brud, manar gott för henne och är hennes försvarare inför Fadern. Han hör brudesjälarnas böner och ger bönesvar. I Höga Visan, kap 8 v. 13 säger Brudgummen till bruden: -Du lustgårdens inbyggerska. Vännerna lyssna efter din röst; låt mig höra den. Vår Brudgum vill lyssna till brudeskarans röst, hennes böner. Han ser också brudens lidande. Bruden säger i H.V. 2:1: -Jag är ett ringa blomster i Saron, en lilja i dalen. Brudgummen svarar i v. 2: -Ja, som en lilja bland törnen, så är min älskade bland jungrur. Kristi brudeskara får här på jorden uppleva att den är omsnärjd av törnen, som sargar och sårar. Vi lägger också märke till brudgummens ord i H.V. 2:14. -Du min duva i klippväggens gömsle, låt mig se ditt ansikte, låt mig höra din röst; ty din röst är så ljuv. Ja, vid uppryckandet kommer Brudgummen att se sin älskade brud och även höra hennes röst. Brudeskaran kommer att stråla mot Brudgummen och jubla av glädje vid Hans ankomst.Att Jesus längtar efter att hämta sin församling framgår också tydligt i Joh. 14:3, där Jesus säger: -Och om jag än går bort för att bereda eder rum, så skall jag dock komma igen och taga eder till mitt; ty jag vill, att där jag är, där skolen I ock vara. Han säger också i Joh. 16:16: -En liten tid och I sen mig icke mer; och åter en liten tid och I fån se mig Och i v. 22: -Så haven och I nu bedrövelse; men jag skall se eder åter och då skola edra hjärtan glädja sig, och ingen skall taga eder glädje ifrån eder. Detta gäller också för dem som är med i brudeskaran. All sorg och bedrövelse som bruden fått genomlida under jordevandringen kommer att vändas i outsäglig glädje. Därför kan vi som tillhör brudeskaran med glädje ropa: ”Amen, kom Herre Jesus!”